Författararkiv: Göte Kildén

”En tankesmedja där idéerna ska glödgas röda mellan hammare och städ!”

Publicerat av
2

Femtioårskalas i Stockholm

Image may contain: 9 people, people sitting, table, crowd and indoor

En del av vår middagssällskap. Foto Gus Kaage.

I helgen som gick var det socialistisk storsamling på ABF-huset i Stockholm. Vår rörelse samlades för att både fira och se tillbaka på de femtio år som har gått sedan en svensk sektion av den Fjärde Internationalen bildades i Sverige.  Samtidigt var det också ett nödvändigt scenbyte för hur vi ska leva med och föra våra idéer, vår tradition vidare.

Vi lägger nostalgi och gammal, långvarig kärlek bakom oss. Vi försöker helt enkelt inte längre att skapa ”ett eget” helt nytt och självständigt socialistiskt parti, det försöket har helt enkelt gått i stå. Att jobba i och skylta med ”en egen butik”, samtidigt som vi konstaterar att de förutsättningar internationellt och nationellt som vi under åren förväntat oss inte har infriats, vore orimligt.

Vare sig djur eller människa stannar kvar i marker där allt friskt till sist torkar ut och förtvinar.

Därför ombildades Socialistiska Partiet till den bredare idéströmningen Socialistisk Politik. Om man så vill kan våra nya organisationsform kallas för en tankesmedja. En tankesmedja där idéerna ska glödgas röda mellan hammare och städ!

Våra medlemmar kommer nu, som under alla tidigare år, att verka i människors vardag, att efter förmåga bygga breda, stridbara sociala rörelser.  Partipolitiskt är eller kommer många av oss att vara medlemmar i Vänsterpartiet. Inte för att vi från en dag till en annan har blivit politiskt överens med detta partis alla beslut. För att inte tala om dess historia. Nej, långt ifrån. Men vi ser samstämmighet i många frågor och vi ser många, många tusen medlemmar i partiet som vill bli av med den härskande kapitalism som så illa plågar vår jord. Medlemmar som oftast dra lasset åt samma håll som oss själva och som likt oss själva drömmer om att göra slut på den ordning där finanskapital och militarism styr över vår framtid. Vi vill att våra idéer ska verka i denna miljö. Befrukta och befruktas.  Inte minst vill vi att marxismen i bred mening som ett sätt att analysera och förstå världen ska utvecklas.

Vi går inte ”på fisketur” i Vänsterpartiet. Vi kommer inte att vara där för att kasta ut nät och dra hem en fin fångst och sedan på nytt försöka med en ny och större partibildning.  Vi vill i stället, i all blygsamhet, vara med och bygga Vänsterpartiet starkare, vi vill tillsammans bygga ett socialistiskt massparti.  Inte minst vill vi att partiet till skillnad från i dag ska kunna vinna större organisatoriska insteg bland landets löntagare.

Vår tidning Internationalen blir inte förment ”oberoende socialistisk” utan fortsätter att vara ett husorgan för vår rörelses värderingar. Naturligtvis med en relativ, redaktionell självständighet.

Vi organiserar oss själva och våra diskussioner kring tidningen och dess ställningstaganden och vi fortsätter att organisera oss själva i Fjärde Internationalen.  Den International, bildad 1938, där det i dag snarare är regel än undantag att sektionerna i olika länder finns i och där som en kämpande del av bredare partiströmningar.  Som i Spanien, med Podemos, Danmark med Enhedslistan, Frankrike med Nouveau Parti Anticapitaliste (NPA), Portugal med Bloco de Esquerda eller i Bernie Sanders kampanjer. Det är exempelvis bara tre år sedan våra kamrater i Storbritanniens Socialist Resistance beslöt att överge partiprojektet Left Unity för att i stället arbeta i Labour och då självklart i dess mycket breda och brokiga vänsterflygel.

Fjärde Internationalen av i dag är självfallet inte den International som alla arbetande människor och utsatta folk skulle behöva. Det är en samverkan, en idégemenskap för kämpande internationalism. Organisatoriskt svag, men en ständigt frisk källa där vi kan ta del av andras erfarenheter och de historiskt så viktiga programmatiska erövringarna från förr.  De nationella sektionerna är inte heller kasperdockor utan helt självständiga när det gäller sina färdvägar.

Det var i detta sammanhang och med dessa beslut bakom oss som samlingen i Stockholm blev till en fest med tal, minnen, möten, mat och dryck, sång, musik, teater. Med många kramar och en hel del rörda människor. Men samtidigt inte bara ett avslut med knutna nävar när vi sjöng Internationalen utan också med mycket glamm och många förväntningar i och med övergången till en ny, om än bredare gemenskap.

Under sammankomsten var det min lott att sammanfatta bakgrunden till sektionsbildandet då för femtio år sedan. Av nödvändighet en mycket, mycket kort sådan, med en del färg från den tiden. Stommen till min berättelse har jag lagt ut nedan.  Själva anförandet gjordes naturligtvis ”på fri hand” men det mesta var nog med. Annat kom till. Bara att läsa om den tid som var:

Image may contain: one or more people

Äntrat talarstolen. Det var ett tag sedan… Foto Gus Kaage

Socialistiska Partiet 50 år

Så är det femtio år sedan, som Revolutionära Marxister, RM, under den tredje helgen i december, 1969, bildades som en svensk sektion av den Fjärde Internationalen.

Beslutet fattades alltså under den ”Orkanernas höst” som den stilfullt döptes till av SMHI.  Inte för att vår lilla sammankomst lyckades röra upp himmel och jord utan för att förödande orkaner då drabbade landet.

Vi var väl sjutton, kanske arton kamrater, som var med i diskussionerna och fattade våra viktiga beslut i en möteslokal på Vasagatan i Göteborg. Under hösten hade vi haft en större konferens i Stockholm och där bildat en lösligare organisation.  Men en del av deltagarna där var tveksamma när det väl gällde själva sektionsbildandet, alltså anslutningen till Fjärde Internationalen, även om vi i övrigt var överens i mycket. Kamrater som sedan återkom till en gemensam organisation i samband med RMF:s bildande 1971.

Att en svensk sektion föddes just denna kuliga helg var ingen tillfällighet. Nedkomsten berodde vare sig på stormarna eller några nycker i dagspolitiken. Bakgrunden för vår lilla politiska organisation var väl egentligen densamma som för alla andra politiska idéer som genom historiens lopp fått fäste i Sverige. Helt enkelt stora och samverkande, helt omvälvande internationella rörelser.

Bland geologer har man en underdisciplin som kallas plattektonik där man studerar inbördes drift i de plattor som finns över hela vår jordskorpa och som orsakar jordbävningar och tsunamis. Det stormar inte bara ovan jord.

I ekonomin och politiken ser vi på samma sätt hur större förändringar på olika nivåer i samhället kan samverka eller mötas i konfrontation. Vid vår grundningskonferens pratade vi om detta med fina låneord från franskan, om dialektiken mellan världsrevolutionens olika sektorer och då var det självfallet främst de stora världshändelserna från året innan, 1968, som var i fokus.

Först fick vi i början av detta år se hur vietnameserna i sin nyårs- eller TET-offensiv demonstrerade för en hel värld att en av jordens fattigaste nationer nu kunde gå från gerillaaktioner till att i regelrätta militära offensiver möta den rikaste, alltså Indokinas ockupationsmakt, USA.

En dag efter att Têtoffensiven inletts, den första februari, skjuter sedan Saigons polischef en fånge från FNL, på öppen gata, på nära håll och rakt in i pannbenet…

Det vidriga övergreppet filmades och visades gång på gång i TV-apparater världen över.  Pentagon hade på den tiden ännu inte fattat att de vid sina krig skulle bädda in alla journalister och ta kontroll över vad dessa kan skildra.  I Sverige hade vi fortfarande bara en enda TV-kanal. Bara en enda skärm i varje familj och alla svenskar såg på samma program.

Kväll efter kväll kunde vi i nyhetssändningarna se dramatiska bilder och filmer från USA:s angreppskrig. Det vi fick se var ”Demokratins barbari”. En upplevelse som givetvis oerhört många sedan tog med sig i diskussioner till jobbet eller plugget på skolor och universitet.  Själva minns jag från året innan alla upprörda sena kvällars diskussioner och agitation på den minutläggare i Stockholms skärgård där jag var stationerad som värnpliktig röjdykare. Runt en ständigt flimrande pytteliten TV nere i vår trånga, svettiga ruff ombord raserades alla de illusioner om Världens största demokrati som vi burit med oss hemifrån.

För övrigt ledde mitt eget uppvaknande med politisk munhuggning under denna tid samt en vägran att gå Högvakten vid Slottet till en del straffkommenderingar samt till att jag efter värnplikten i ett brev kort och gott meddelades att jag avförts från rullorna, liksom alla kommande repövningar. I stället hade jag krigsplacerats i ett värn ute på en liten enslig kobbe i Göteborgs Södra skärgård…

Krigen i Indokina fick stora utrikespolitiska konsekvenser för Sverige och förändrade miljoner svenskars tidigare väldigt naiva USA-vänliga hållning. 21 februari 1968 hölls ett fackeltåg i Stockholm mot USA, arrangerat av Svenska kommittén för Vietnam. Kommittén hade bildats bara några veckor tidigare, huvudsakligen av några socialdemokratiska intellektuella.  Det hade blivit allt tydligare för allt fler att USA:s krig inte var ett rättfärdigt sådant utan ett kolonialt övergrepp. Men det var också ett politiskt motdrag till det DFFG som bildats 1967 och blivit en liten, men ändå oerhört energisk och viktig politisk rörelse i Sverige.  Utspelet var därför också ett sätt att inte mista upprörda SSU:are.

I tåget gick Sveriges unge utbildningsminister Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva. Även här fick bilder stor betydelse. Fotografier av de båda kablades ut över världen och ledde till svåra diplomatiska slitningar mellan Sverige och USA. Ordningen skulle inte helt och hållet återupprättas förrän efter mordet på Palme då Vita Huset skyndsamt passade på att bjuda in den nye statsministern Ingvar Carlsson till Vita Huset…

Några månader senare, samma turbulenta år, chockades vi av mordet på Martin Luther King. USA var inte bara inblandat i ett imperialistiskt krig. Även på hemmafronten rasade demonstrationer och kravaller. I det som sades vara demokratins hemland var svarta människor fortfarande inte fullvärdiga medborgare.

Även i Sverige fanns en stark rörelse mot rasism.  Vilket visade sig den 3 maj, 1968, när busslaster med demonstranter svängde in i den skånska tennisorten Båstad. En Davis Cup-match mot den vita rasistiska diktaturen Rhodesia hade väckt frågan om hur stora eftergifter en stat som kallar sig demokratisk kan göra i sportens namn. Den Vita sporten blev i Båstad till en match om svarta människors rättigheter.

Samma dag gick studenter vid Nanterre och Sorbonne ut på gatorna, initialt för att protestera mot Vietnamkriget, men också med radikala krav på revolution i landet och inom universitetsväsendet. Polisen gick till våldsam motattack och demonstrationerna urartade i regelrätta belägringar av stora delar av Paris.

Kravallerna följs av en generalstrejk med tio miljoner arbetare som ifrågasätter sina sociala villkor, men också produktionens hierarkiska, auktoritära organisering och den franska statens stora brist på demokrati.

För oss som samlades på Vasagatan för femtio år sedan var alla bilder och berättelser från upprorets Frankrike av en enormt stor betydelse. Den europeiska arbetarklassen hade åter tagit plats på scenen och detta på ett oerhört spektakulärt sätt.  Även den lekfulla kultur som fanns med i revolten fascinerade. Själv blev jag oerhört förvånad över att för första gången, även i svensk press, läsa om att det fortfarande i vårt Europa ännu fanns en levande marxistisk rörelse mitt i den omfattande revolten.

Det jag bara läst om i alla tjocka historieböcker om Oktoberrevolutionen fanns fortfarande som en, om än en liten, men kämpande idéströmning.

Den 8 maj, alltså i samma månad, bildas Grupp 8 som kom att verka genom seminarier, demonstrationer och tidningen Kvinnobulletinen. ”Det privata är politiskt” var rörelsens mest kända paroll och innebörden av detta viktiga slagord när det gäller våra kön anammades av oss som var med på den tiden. I vart fall försökte vi att ta till oss denna aspekt av demokratin.

I slutet av sommaren kom så nästa konfrontation. Försöket till ”en socialism med mänskligt ansikte” krossades natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 då Tjeckoslovakien invaderades av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Under invasionen rullade mellan 5 000 och 7 000 stridsvagnar in på tjeckisk mark. De följdes av flera hundra tusen soldater.

Pragvåren blev till höst och sedan vinter. I april 1969 dumpades till sist reformförsökets ledare Alexander Dubcek och Moskva föste in ”diktaturens kreatur” i sina bås, nu ledda av Gustáv Húsak.

Vi fick här än en gång bekräftat att stalinismen, diktaturerna i Sovjet och dess satellitstater, inte på något sätt kunde göra anspråk på arvet från vare sig Oktoberrevolutionen i stort eller den tidens ryska bolsjevikparti.  Dessa stater och deras kommunistiska partier representerade inte någon enda variant av så kallad ”realsocialism” (ett av de värsta ord jag vet) utan de var kort och gott representanter för kontrarevolutionära partidiktaturer.  En parasitär byråkrati, ett socialt skikt, vars medlemmar levde av och förslösade den samhälleliga produktionsordning vilken skapats av Oktober.

Vår grundningskongress, året därpå, kom sedan att inramas av Den stora gruvstrejken uppe i de svenska malmfälten.  Den inleddes bara två veckor före vår sammankomst på Vasagatan.

Klasskampen levde även i Sverige, den långa politiska stagnationen och apatin under efterkrigsåren var bruten, och på samma sätt som med Vietnamkriget hjälpte TV till med att sprida en förståelse av det enorma som skedde där uppe i norr. TV 2 var helt nystartad och det visade sig snabbt att de socialdemokratiska makthavarna ännu inte hunnit med att få till strama tyglar och skygglappar på den helt nya redaktionen. Vi fick se massor med direktsändningar från den två månader långa, vilda och olagliga konflikten. Från strejkkommitténs demokratiska stormöten och från demonstrationer. Ett bra sätt i dag att förstå djupet av konflikten och den breda konflikten i samhället är att påminna om att det samlades in sex miljoner kronor till strejkkassan. I dagens penningvärde 51 784 000 kronor.

Vi i RM:s lilla grupp i Göteborg fick en unik möjlighet att redan från start ta en plats i detta solidaritetsarbete genom våra kontakter med den lilla grupperingen Fria Fackföreningsfolket (FFF). Jag hade via nära vänskap med initiativtagaren, metallarbetaren och agitatorn Bertil Johansson, blivit redaktör för dess blygsamma lilla stencilerade tidning.  När så FFF gick med i Göteborgs lokala solidaritetsgrupp för gruvarbetarna fick vi vara med och arrangera ett stort opinionsmöte på Folket Hus och fick på så sätt flera goda direkta kontakter med strejkledarna. Jag minns mest legendaren Elof Luspa som på kvällen, vid en fest sent om natten uppe i Biskopsgården efter mötet såg till att vi fick smaka på läcker fjällripa. ”Det här kallar vi strejkripa”, sa Elof. ”En bonus som den stängda gruvan bjuder på…”

Sammanfattar nu till sist det som framförallt förenade oss som grundade vår rörelse för femtio år sedan. Ja, då var det kämpande internationalism!   Demokrati i arbetarörelsens egna organisationer! Demokrati i styret av de vi fria samhällen vi kämpade för. Samt demokrati mellan nationer, etniciteter och kön.

Vår socialism var inte då och är inte nu tudelad. Vi säger inte Socialism och Demokrati. Vi säger bara socialism!

 

 

 

Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Publicerat av
1

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut!  ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor.   Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.  Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution.  Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s  källarhål ( KGB:s föregångare,  länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen.  Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi.  Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv.  Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten.  De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen.  Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft.  Deras allt högre produktivitet och varuproduktion.  Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under.  Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll.  De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull.  Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater.   Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna.  De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”.  I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald,  nära Bern i  Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober.  De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter.  De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism.  Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s  oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått.  För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen.  Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina.  Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom  den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen.  Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar.  Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna.  Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han  däremot  definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut.  Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta.  I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor.  I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid.  Visst var han och är en intellektuell.  En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra.  Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal.  Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

 http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

 

 

 

 

 

Reform och Revolution i dagens Sverige

Publicerat av
1

På sin hemsida har Arash Gelichkan skrivit ett intressant inlägg om reform och revolution i dagens Sverige. Jag skrev en längre replik och tog ner bägge kommentarerna på vår blogg för att på så sätt kunna länka till den här.

Arash Gelichkan

Arbetarrörelsen, vi var eniga om att Marx har rätt och att kapitalismen ska gå under, ersättas av socialism och sedan den icke-statliga, klasslösa kommunismen. Vi kallade oss demokratiska socialister allihopa. Men några slutade tro på revolutionen. Med små stegvisa reformer och kompromisser skulle kapitalismen gå med på att försvinna. Typ. Ni lade undan internationell solidaritet och arbetare fick skjuta på arbetare i det första världskriget. Hand i hand med reaktionära högermiliser mördade ni Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra revolutionära fredsivrare. Ni kom inte till de rödas undsättning i Finland utan agerade tvärtom.

Vi drog en linje mot ert svek som skickade miljoner unga att dö i skyttegravar. Vi valde ett annat namn: revolutionärer blev ”kommunister”. Reformister blev ”socialdemokrater”.

Nu har det gått ett antal år. Jag skulle säga att motsättningen mellan reform och revolution är något överspelad. I klimatkrisens tidevarv finns ett akut behov av och den demokratiska möjligheten att anta radikala reformer som utmanar kapitalismen. Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola. Kapitalismen har expanderat så enormt att en radikal reformagenda måste betraktas som närmast revolutionär.

Jag tål inte någon svartmålning av kommunismens idé. En klasslös vision om folkmakt bortom stat och kapitalmakt är alltid värd att sträva efter – med metoder och strategier som springer ur den moderna demokratins förutsättningar. Mot bakgrund av ovanstående är det viktiga dock inte om vi etiketterar oss som kommunister, socialister, röda socialdemokrater, antikapitalister eller anarkister. De etiketterna refererar många gånger till gamla motsättningar och tappar i relevans.

Verkar resonemanget vettigt? Tappar distinktionen mellan kommunister och demokratiska socialister delvis relevans i en tid då motsättningen revolution vs reform minskar? Då menar jag alltså detta att vi har fria val idag, vilket inte var fallet oftast före 1917, och att de allra flesta i vänstern ser vägen till arbetarmakt delvis genom att vinna val (andra delen varandes folkrörelser). Det finns naturligtvis en skillnad mellan små och radikala reformer.

  1. En annan anledning att inte slänga sig med etiketter utan närmare förklaring är att fler än dig använder dem. Finns folk som kallar sig kommunister/anarkister/socialdemokrater som är helt dumma i huvudet typ stalinister/anarkokapitalister/Mikael Damberg.

 Min replik

Facebook är ju inte en plats för vettiga och därmed oftast längre diskussioner. Men jag vill ändå flagga rött! För jag håller inte alls med dig. Motsättningen mellan reform och revolution har aldrig existerat i den form du skissar i ditt inlägg. Det var krav på reformer som gjorde att bolsjevikerna så snabbt fick ett ökat förtroende. Kraven på ”Fred”, ”Bröd” och ”Jord” var helt avgörande för kraften i Oktoberrevolutionen.

Hade de ryska socialdemokraterna/mensjevikerna stått bakom dessa reformkrav i stället för att alliera sig med socialistrevolutionärerna och Kerenskijs kampanjer för ett fortsatt ryskt deltagande i Det första världskriget, då är det enligt min uppfattning givet att historieskrivningen, kanske hela vår historia sedan den tiden, hade blivit en helt annan.

Det finns ingen motsättning i sig mellan reformer och revolution. 1789 års franska revolution, med sitt program, sina reformkrav, på Frihet, jämlikhet och Broderskap, banade väg för de relativt (notera att jag skriver relativt) fria val vi i dag har i många stater.

Visst det har funnits och finns människor som tycker att det egna varumärket är viktigare än den vara, de idéer, man vill associera sig med. Jag har ingenting till övers för denna typ av statusjakt. Ett rabbel av ismer hämtat från någon av de katekeser som finns. Gillar självklart inte heller revolutionär våldsromantik. Jag kallar mig för socialist. Det räcker. Jag behöver inte ha tillägg i form av markörer som proletär, demokratisk, feminist, antirasist, antiklerikal, intersektionell, frihetlig, antiimperialist, antistalinist, antimaoist och så vidare i en i en oändlig radda.

Men som du skriver, så finns det en skillnad mellan små och stora reformer. En del av dem, även stora sådana som lika rättigheter för exempelvis kvinnor och sexuella minoriteter, kan accepteras inom ramen för vårt samhällssystem. Även krav som ett återförstatligande av skolväsendet. Om än med en viss smärta. Det gemensamma med sådana i sig viktiga reformer är ändå att de inte i sig ifrågasätter rådande ekonomiska och sociala maktförhållanden.

En regering som däremot vill försvara gemensamma intressen för löntagare i bred bemärkelse och samtidigt klara av att försvara en planet i balans med sina resurser måste utgå ifrån att avgörande krav (reformer) för att klara detta är oförenliga med vårt nuvarande klassamhälle. Ett förverkligande av vår vision, vår ideologi, innebär självfallet både en social och politisk revolution.

Du skriver att ”Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola”. En bra början, men den stöter givetvis på patrull om vi inte samtidigt klargör att detta bara är möjligt om vi kan vinna en aktiv och engagerad majoritet av alla löntagare för dessa krav. Lika självklart är målen aldrig kan nås på egen hand inom den svenska statens hank och stör. Det krävs en massrörelse, åtminstone i viktiga delar av Europa, för att vinna viktiga segrar. Vi talar ju i verkligheten om krav som kräver makt över våra stora kreditflöden och viktiga produktionsmedel.

Nästan alla människor som intresserar sig för politik inser i dag att både jobb och räntor går åt skogen om Sverige på egen hand skulle ifrågasätta den marknadens diktatur som gäller i Europa. Det räcker inte med ett ljummet intresse för löntagarnas kamp i övriga Europa. Det behövs ett handfast samarbete mellan viktiga sociala och fackliga rörelser. Ett gigantiskt arbete som bara kan få fokus och resurser om Vänsterpartiet ökar förståelsen för behovet av gemensam internationell kamp bland sina medlemmar. I dag sker motsatt rörelse. Partiet vänder sig inåt, mot den nationella arenan, samtidigt som t o m den klassiska nationella socialdemokratin också förlorat fotfästet eftersom dess grund i botten är en mycket nationell arbetarbyråkrati.

Hörde i går Donald Trumps trumpetfanfarer där han satte patriotismen mot globalismen. För hans del, ett lyckat retoriskt grepp som bara kan mötas med att löntagarna förenar sig i strid mot sin gemensamma motståndare, den härskande kapitalistklassen. Här i Sverige genom att ha visionen av ett rött och grönt solidariskt Europa

För mig personligen var partiledarintervjun med Jonas Sjöstedt i SVT en stor besvikelse. Han agerade tyvärr som en ”reformist” av den gamla skolan. Hans vision av socialism var rätt och slätt bara ett bejakande av statens nuvarande välfärdssystem. Av det vi uppnått av vunna reformer under förra seklet. Samt givetvis en önskan om ytterligare en del små ”reformer”. Flera gånger krävde utfrågarna också besked om varför inte Vänsterpartiet gjort mer under de fyra år som gått för att driva sitt krav om att beskatta banker och de rika? Sjöstedts svar borde gå till historien om hur en inlåst och helt instängd parlamentarism kan fördunkla människors sinne. ”Du skulle bara veta”, sa han gång på gång, ”hur många gånger vi har rest detta krav i budgetförhandlingarna. Ulla (Andersson) har stångat sin panna blodig när hon suttit i finansdepartementet”.

En målande beskrivning. Vi som tittade på TV såg riktigt framför oss hur Ulla satt där med blodig panna framför Magdalena (Andersson) som vägrade ge med sig…

Vår Ulla hade givetvis suttit i en helt annan position och sluppit att bloda ner pannbenet om Vänsterpartiet drivit dessa krav också utanför riksdagen under de långa fyra år vi har bakom oss. Som parti, men också i alla de sociala sammanhang där partiets alla tusentals medlemmar arbetar, verkar och bor. Exempelvis i landets fackföreningar. En förutsättning för detta hade givetvis varit ett bra och pedagogiskt material där landets verkliga makthavare varit i fokus. Jag har sett vänstermänniskor vilka under dessa fyra år lika energiskt som oavbrutet har attackerat Sverigedemokraterna samtidigt som de egentligen inte haft något att säga om ägarna bakom landets stora produktionsmedel och finansindustrin. I min mening skeva proportioner. Belyser vi de verkliga makthavarna och talar om att dessa ytterst har ansvaret för att mycket ser ut som det gör, då blir det lättare att rycka undan en del av SD:s väljarbas. SD:s ledning har ju samma syn som näringslivets tunga bataljoner när det gäller ekonomi, arbetsrätt, offentlig sektor mm

Här är jag framme vid avslutningen av en kommentar som redan har blivit alldeles för lång. Att vi har relativt fria val i Sverige är en stor och viktig erövring. 1917 års potatisrevolution och de sociala upprorsungarna under efterkrigsåren satte denna ordning på plats. Detta var en viktig politisk revolution i Sveriges historia. Men vad jag kallar för instängt, riksdagsarbete, inkrökt parlamentarism, kan också fungera som en avledare. Den kan gjuta olja på vågorna i stället för att underblåsa sociala stormar.

Motsättningen mellan ”reform” och ”revolution” finns givetvis kvar. Men den har förstärkts, snarare än försvagats. Med de relativt fria val vi har är det däremot självklart att vi alltid talar om och vill se en fredlig revolution. Ansvaret för allt annat ska inte ligga hos oss socialister.

”Die ordnung herrscht in Bonn”

Publicerat av
Svara

“Ordning härskar I Berlin” förkunnade triumferande den tyska borgerliga pressen 1919 när en reaktionär så kallad militär skyddskår, Garde-Kavallerie-Schützendivision, med politiskt mandat från den socialdemokratiska regeringen under Ebert och Noske, slagit ner spartakistupproret 1919 och dödat dess ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Samma socialdemokrater som brutit arbetarrörelsens pakt om internationell solidaritet genom att 1914 rösta för de tyska krigskrediter vilka gav tysk imperialism en möjlighet att starta Första världskriget.

Snart hundra år har gått sedan dess. Två världskrig har passerat och i dag är det i stället ”Ordnung” som härskar i Bonn.

Men denna gång var det inte en skyddskår som med våld och i blod skapade rättning i leden utan partipiskorna från den socialdemokratiska partiledningens (SPD:s)  sida som ven och fick majoritet för att slutförhandla en ny Storkoalition (Grosse Koalition, GroKo) mellan Angela Merkels kristdemokrater och det egna partiet.

Außerordentlicher SPD-Parteitag

SPD:s partiordförande Martin Schulz som byter retorik på samma sätt som vi andra byter skjorta, agiterade inte längre mot en ny överenskommelse, utan har svängt helt om och hävdar nu att fyra nya, långa år ihop med detta högerparti är det bästa för att ta ansvar ”i nationens och Europas intresse”.

Schulz säljer in ett förnyat samarbete med kristdemokraterna med att han ”vill bekämpa högerpolitiken i Europa” genom att förmå en ny tysk regering att tillsammans med hans egen stora förebild franska presidenten Emmanuel Macron svetsa samman EU:s kärnländer till att forcera bygget av det gemensamma europeiska imperialistiska statsbygget.  På samma sätt som Macron vill han ge EU en egen rätt för unionen att driva in skatter och att rusta upp en egen militär slagstyrka.

Men att bekämpa nationalistisk högerpolitik genom att tillsammans med mer liberal höger förstärka samordning av europeisk imperialism samtidigt med att arbetsrätt och sociala erövringar på kontinenten bestrids är naturligtvis en omöjligt. Resultatet av den ekvationen blir i stället att tyska högernationella AfD och dess gelikar runt om i Europa kommer att stärkas än mer.

Till sist härskade ordningen i Bonn.  362 eller 56 procent av konferensens delegater vek sig för partiledning. Men utan entusiasm. När Schulz vid ett tillfälle friade till delegaterna genom att berätta att han (minsann!) hade pratat med Macron i lördags om vikten av en stor koalition fick han som gensvar bara en del burop.  Vänstern i partiet ser brittiska Labour och dess större radikalism som sin förebild – inte den lille bonarparten i Elyseepalatset…

Fjolårets tyska val blev en historisk katastrof för SPD. Med blott 20 procent var detta det sämsta resultatet sedan åren efter Andra världskrigets slut.  I dag är det bara ynka sju procent av partiets medlemmar som är under 30 år. Majoriteten är över 60 år.

Den nya Storkoalition som nu står för dörren kan bli slutet för en epok för arbetarrörelsen. Bonnkonferensen kan bli historia. Denna gång behövdes ingen skyddskår och inga gevär. Det kan ha räckt med en enkel votering.

 

Vare sig medalj eller värdig ålderspension

Publicerat av
1

Med det nya pensionsförslaget blir det för ännu fler än i dag, ett stycke till att slita uppför de sista årens branta motlut, innan de kommer fram till ålderspensionen och dess moderna ättestupa när det gäller den egna försörjningen.

I verkligheten höjs ålderspensionen drastiskt till 69 år. Den politiska reklamen om att ”du väljer själv” och att du nu får ”ökad valfrihet” är rent nonsens för stora löntagargrupper. ”Fritt fram för alla att kliva av när man vill mellan 64 års ålder eller vänta tills du fyllt 69 år”, heter det. Men alla med värk eller stress i gamla kroppar vet att detta är fejkade fakta.

Samtidigt mörkas verkliga fakta om att ökad produktivitet mycket väl klarar av att hantera den generella ökningen av vår livslängd. Inte minst artificiell intelligens innebär att automatiseringen skenar.

Redan för 18 år sedan och med den tidens pensionsuppgörelse om att skrota det gamla ATP-systemet innebar detta att vi fick en skärpt klasslagstiftning för våra äldre. Ojämlikheter under arbetslivet kommer nu att förstärkas när du kommer till pensionsåldern.

Vi inte bara dör tidigare än de med bättre arbetsliv. Vi ska dessutom ha det lite ännu sämre med pengar de sista åren.

Image may contain: 1 person

ATP-systemet skrotades och våra pensioner kopplades till aktiemarknadens tombola i stället för till våra arbetsinsatser tidigare i livet. Nu vässas detta system. Dess egg ska bita bättre mot oss med tunga och/eller stressade jobb.

Det har gått 60 år sedan socialdemokraterna 1957 besegrade de öppet borgerliga partierna i folkomröstningen om ATP. ”Gärna en medalj – men först en rejäl pension”, hette det då från den tidens arbetarrörelse.

I dag vill socialdemokraterna i stället driva igenom ett förslag i armkrok med samma borgerlighet (!), ett förslag där många av dess traditionella väljare vare sig kommer att få medalj eller en värdig ålderspension.

Varifrån kommer terrorn? Handlar det bara om”sjuka människor” som Carl Bildt menar?

Publicerat av
Svara

Under dessa sorgsna, svarta dagar har många av oss i våra vardagsliv följt åtminstone delar av SVT:s långa live-sändningar efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Ett sätt att bearbeta våra starka känslor efter det som hänt (tack och lov har jag själv tid och tillgång till snabb uppkoppling till nätet så att jag i andra media dessutom kunnat följa vad som i övrigt händer i Sverige och Världen).

Jag har aldrig förstått mig på dem som inte vill inse att vi människor alltid vill ta in det som händer i vår närhet innan vi kan arbeta med att ta del av och förstå också det som händer längre bort.

Bra nog har sändningarna dessutom haft en lågmäld ton. SVT har valt att inte sarga vår sorg med högröstade inlägg eller skrikiga och skräniga debattprogram. Inför denna massaker på oskyldiga människor stannar vi upp i eftertänksamhet och av respekt för de döda och deras nära. Skilda liv i vårt Sverige, skärpta klassmotsättningar och allt annat som inte förenar oss får anstå en stund. Vi demonstrerar i stället samhörighet i avskyn mot den/dem som tar sig rätten att döda och lemlästa helt harmlösa medmänniskor i syfte att öka motsättningar och spänningar mellan svenskar med olika härkomster eller med olika syn på religioners plats i samhällslivet.

Politiker och polis har under dessa dagar också varit ovanligt eftertänksamma och grannlaga i sina kommentarer. Vi har fått höra en hel del kloka saker.

Men en del dumheter har ändå slunkit med.

De värsta kom när SVT spädde ut sin redan utdragna sändningstid med att ta in Carl Bildt i rutan. Intervjun med honom repriserades dessutom flera gånger.

Vad var då hans budskap till oss hemma i våra vardagsrum? Vad hade han att säga? En man med lång politisk livserfarenhet. Jo, han avfärdade det som hänt med en plattityd om att människor, som mannen bakom ratten på lastbilen där på Drottninggatan, de ska helt enkelt ses som ”sjuka” och ”kriminella”. Märkvärdigare än så är det inte, menade han som en gång var vår statsminister och senare utrikesminister under Fredrik Reinfeldts styre.

”Det är ett brott av en sjuk människa. Det är kriminellt”… ”Detta är grundläggande… Detta är sjuka människor. Om det är hat mot en annan människa eller mot sig själva det vet vi inte”, var det mantra som han mässade.

Det enda samband Bildt såg när det gäller de senaste årens terrordåd i Västeuropa är att ”De lär sig av varandra. Det är ett mönster. De ser hur någon använt en lastbil på det här sättet och gör sedan samma sak själva.” Inget mer. Ingen mer analys. Ingen ideologisk samhörighet dem emellan. I hans värld beter sig terroristerna bara som när barn härmar vad vuxna gör.

Hur ska vi då skydda oss denna sjukdom? Ja, ”vi ska mer uppmärksamma individer där det är på väg att gå snett”…

Mer än så blir det inte. Jo, Bildt ville gärna inför svenska folket berätta om att han minsann ”blivit intervjuad om detta i internationell media”. Där säger han sig ha sagt samma sak som till SVT. Om nu i än mer korta ordalag. Det vill säga: ”Terror som den i Nice, i Berlin, i City of Westminster eller Petersburg och nu på Drottninggatan är kriminella handlingar som begås av sjuka människor.” Punkt slut.

Nu är Bildt en begåvad människa och vet att det här handlar om mycket mer än ”en sjukdom”. Viljan och förmågan till att begå ett terrorbrott har mycket mer komplexa orsaksammanhang. För vore det så enkelt att det bara handlade om en sjukdom skulle Sverige och andra länder naturligtvis ha drabbats av detta av och till. Då och då under årens lopp. Kanske någon gång som en smittsam epidemi.

Men det har vi inte. Viljan till att begå individuella terroristhandlingar har i stället tydliga samband med omvälvande samhälleliga förändringar, vilka sedan skapar de förvridna ideologier som kan få den enskilde människan att begå sina vidriga dåd. Individers eller små gruppers terrorism är bara i undantagsfall ett verk av helgalna, sjuka människor.

Under tid och för skilda samhällen ser vi ingen sådan terrorism överhuvudtaget. Men när det förekommer ser vi lätt att den för det mesta är inspirerad av ideologiska budord. Vi ser dessutom att dessa ideologier över tid har helt olika grobäddar.

Mordbrandssattentatet I Sverige mot tidningen Norrskensflamman 1940, där fem människor miste livet, fick sin näring från ultrakonservativa och nazistiska kretsar medan å andra sidan  Röda Arméfraktionens terrorattack mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975, där två människor från ambassadpersonalen avrättades, till en del var influerad av den politiska anarkismen och dess tonvikt på ”direkt aktion”…

Varför undviker då Bildt att ta upp det som alla vet? Om han skulle återuppstå som statsminister i dag, och blev sittande i en så kallad briefing med Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg, skulle han då nöja sig med att prata om ”sjuka” människor samt ge honom rådet att ”leta efter udda människor där det är på väg att gå snett”?

Naturligtvis inte. Han vet mycket mer än så och det är också skälet till att han bara har plattityder att säga till SVT och ”internationell media”.

I jämförelse med detta nonsens är Wikipedia en fantastisk kunskapskälla om vi googlar på ”terrorism”. Vi kan läsa om olika tolkningar av begreppet och om olika terrorrörelser. Där berättas vidare att ”Begreppet härstammar från Jakobinernas s.k. regime de la terreur, under franska revolutionen i slutet på 1700-talet. Det är ett slag av politisk brottslighet”. Detta efter latinets ”terror” ´rädsla, fruktan´.

Vi kan alltså tala om en terrorregim eller om statlig terror och vidare förstå att det är detta som är grunden till Bildts tystnad. Den högerextrema ideologi som vi kan kalla för fundamentalistisk islam och som närt politiska rörelser som talibaner, IS och al Nusra, med sina nästan medeltida skepnader, har inte uppstått från intet. Den hämtar sin näring från både historiska och nutida terrorregimer.

Förenklat kan vi tala om ett tjockt bottensediment för dessa ideologier i form av den koloniala terror som utövades av Västvärldens gamla imperier. Sedan har vi överlagrade, överkorsade och överlagrade sediment av nykolonialt förtryck, inhemska despoter och förtryckande diktaturer. I vår tid är det Israels ständiga expansion, krigen i Afghanistan och framförallt den katastrofala amerikanska invasionen av Irak 2003, de seismologiska rörelser som lagt nya sediment till de gamla. Oftast har diktaturerna i denna region samarbetat med västvärldens stater och skoningslöst förtryckt politisk opposition. På samma sätt som oppositionen i stalinismens Polen till en del fick fly undan till den katolska kyrkan för att formera sig har motståndet i denna region både mot inhemska och utländska förtryckare ofta fått religiösa förtecken och blivit till politiskt perversa och avskyvärda rörelser som al Nusra och IS.

 Allt detta vet Carl Bildt och det är därför han tiger.  För när det begav sig medverkade Bildt i den amerikanska lobbygruppen ”Committee for the Liberation of Iraq”, CLI, vars mål var att arbeta för den invasion som Bush sedan verkställde. CLI:s förste ordförande var Bruce P Jackson, som tidigare var chef för planeringen vid rustningsindustrin Lockheed Martin. I gruppens kärna ingick republikanska krigsivrare som Ronald Reagans förre utrikesminister George Schultz, Newt Gingrich och John McCain. ”Vi ville invadera Irak redan 1998. Det är ingen hemlighet att det var det vi arbetade för” var Bruce Jacksons kommentar när Expressen skrev om skandalen. Bildt själv skrev artiklar till nytta för krigsaktivisterna. Han satt också med i styrelsen för finansjätten Legg Mason, med en stor aktiestock i just Lockheed Martin, och tjänade personligen miljoner på optioner i det egna företaget. I Bildts styrelseuppdrag ingick dessutom att tillgodose ekonomiska intressen i fyra av världens fyra största klusterbombstillverkare. Ett av dem Alliant Techsystem tillverkar även radioaktiva vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag…

Bildt vet också mycket väl att IS aldrig skulle ha funnits utan invasionen av Irak. Han vet också att många av de uzbeker och andra fundamentalistiska islamister från flera postsovjetiska diktaturer i Centralasien som genomfört terrordåd i Ryssland, Turkiet och Västeuropa inspirerats av IS.  Islamic Movement of Uzbekistan, IMU, som vill skapa en islamsk stat för hela Centralasien har i dag svurit sin trohet till IS och dess ledare  Al-Kalifa Ibrahim.

Bildt vill med sin tystnad och nonsens om ”sjuka människor” komma bort ifrån sitt eget ansvar för Irakkriget och dess katastrofala följder och därför borde intervjun med honom i SVT har följts upp med en kritisk kommentar eller åtminstone innefattat skarpa frågor under själva intervjun.

Dessa insikter om grogrunden för terroristdåd som den på Drottninggatan är naturligtvis en liten eller ingen hjälp för hur vi just nu ska försvara oss själva mot sådana dåd. Men de är nödvändiga för hur vi långsiktigt ser till att de inte återkommer och bara blir fler och fler. Sverige ska vare sig ekonomiskt, politiskt eller militärt medverka till att stödja inhemska terrorregimer eller främmande sådana i denna region.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

Publicerat av
4

Ungefär samtidigt med CH Hermanssons bortgång mitt i vår vackra högsommar hittade jag ett lika skrynkligt som gult tidningsklipp i en låda med gamla tidningar som jag tänkte ha till att tända med i vår vedpanna. Det var en debattartikel i Göteborgsposten som jag skrev i januari 1990.

Min omläsning där ute i pannrumet kom ungefär samtidigt som jag under några dagar hade sett hur Vänsterpartiet av i dag i samband med minnesord över sin legendariska ledare rekonstruerade sin – och hans – historia på ett sätt som inte stämde med partiets verkliga historia.

Först tänkte jag att med en gång skriva en kommentar. Men ville samtidigt inte fokusera en sådan kritik vid C H Hermanssons person. Dessutom kunde det anstå till en tid efter jordfästning och minnesstunder.

Men i dag, den 4:e november, på dagen sextio år efter Warszawapaktens invasion av Ungern då det folkliga upproret mot stalinismen krossades, tränger dessa tankar på igen. I gryningen då för sextio år sedan inleddes Operation Virvelvind med att sovjetiskt flyg och artilleri bombade Budapest. Ledaren för den nya ungerska regering som bildats 26 oktober, Imre Nagy, kunde höras i radion redan 4.20  om morgonen. Men hans tal bröts. Därefter sändes bara SOS-signaler ut för att avbrytas 8.15 då radiostationen togs över av Röda Armén.

Den ofullbordade politiska revolutionen i Ungern beräknas ha tagit 3 000 civila liv. 200 000 ungrare fick fly sitt hemland. 22 000 andra dömdes för ”förräderi”. 13 000 fängslades och flera hundra andra avrättades. Upprorsledaren Imre Nagy, en av de viktigaste ledarna i det Ungerska Kommunistpartiet, först premiärminister 1953-55, sedan under några veckor också premiärminister för den självständiga nationella regeringen, avrättades genom hängning.

Civila som ser på en av de stridsvagnar som förstördes

Det skulle ta många decennier innan denna världsrörelse var söndrad i bitar. Ja, till bara grus. Men redan här rämnade den stalinistiska världsrörelsen i sina grundvalar, sprickor slogs upp och stora block föll bort. Det brittiska Kommunistpartiet förlorade exempelvis en tredjedel av sina medlemmar. Där som på många andra håll demoraliserades och passiviserades också många hängivna anhängare. I Italiens Kommunistiska Parti, med nära en och en halv miljon medlemmar, förkastade en betydande minoritet partiledningens uppfattning om att det i Ungern bara handlade om att ett band med kontrarevolutionärer som slagits ner.  Med Giuseppe Di Vittorio, ledaren för den stora kommunistiska fackföreningscentralen CGIL, som sin kanske främsta företrädare.  I dag existerar inte längre detta det stoltaste och största av den tidens kommunistpartier. Konvulsionerna sargade alla världsrörelsens delar. I en del länder bara med tapp av medlemmar, i andra som i Norge och Danmark, med utbrytningar och bildandet av nya socialistiska folkpartier.  I andra rubbades inte mycket utåt, som för SKP/Vpk:s del, men den ideologiska upplösningen satte fart. Inte minst kopplades Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956, där han hade tagit avstånd från personkulten efter Stalin och dennes terror mot de sovjetiska folken, nu samman med den terror som skett mot Ungerns folk.

Men stämmer då den historieskrivning som finns i Jonas Sjösteds minnesord över C H Hermansson.  Var det så här Vpk omvandlades från ett stalinistiskt parti till ”ett modernt vänstersocialistiskt parti”?  Hade den långlivade puppan med det hårda skalet av stalinism verkligen blivit till en vacker fjäril redan 1975 när C H Hermansson lämnade över till Lars Werner?

Bröt Vpk verkligen med Sovjetunionens och övriga östeuropeiska länders kommunistpartier redan under 1960- och 70-talen?

Knappast. Sanningen är att Vpk aldrig bröt med dessa partier. Man kan inte skilja sig från sin maka/make om hen redan har dött. På samma sätt kan man inte bryta med partier som upplösts i intet.

Det var om detta jag skrev i Göteborgsposten då i januari 1990 när Vpk till sist fann sig vara ensamt i världen. Vilket givetvis öppnade nya möjligheter. Tidningsklippet är gulnat, men om än med en del vändningar som hörde dåtiden till, menar jag nog att det är värdefull läsning även i dag.

Varför är detta viktigt? Jo, enligt min uppfattning var det aldrig en kritisk marxism som då upprättades i det parti som nu tvingades att ta sig fram på egen hand. Oviljan att verkligen skärskåda SKP/Vpk:s historia i syfte att bli mer än ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti har givetvis svåra konsekvenser även i dag. Inte bara i den svenska politiken och för partiets arbetssätt och fokus utan också när det gäller solidariteten med världens förtryckta klasser och människor. Frantz Fanon skrev 1961 i sin mest berömda bok om ”Jordens fördömda”.  I dag finns Jordens kanske mest fördömda i Syrien och inte minst då i det belägrade Östra Aleppo. Rakt av skulle jag vilja påstå att exempelvis Vänsterpartiets ointresse och bleka roll när det gäller solidariteten med de sekulära, demokratiska rörelser och lokala demokratiska initiativ som funnits under de syriska krigens fyra år av blodigt vansinne har sin grund i den lika  grunda som vårdslösa  uppgörelse som partiet har gjort med sin långa tidigare historia av stalinism.

Nåväl. Läs gärna min gamla debattartikel. Det vore kul med lite synpunkter!

 Berlinmurens fall

” Enat socialistparti kan skapas nu!

Berlinmurens fall fick Ny Dags chefredaktör, Peter Pettersson att ge upp:

”Drömmen om det klasslösa samhället lever, men kommunismen är inte bara en dröm utan också en politisk praktik, som överallt där den tillämpats medfört ofrihet, sociala brister och orättvisor”.

Ny Dag väljer att ta ett liknande grepp som den borgerliga pressen – där redaktörerna outtröttligt producerar salivdrypande och segerrusiga hyllningar till kapitalismen – genom att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och stalinism! I den borgerliga pressen blir också marknadsekonomin en synonym till demokratin. Här ett smakprov från Dagens Industri:

”1989 var året då marknadsekonomin och kapitalismen vann över socialismen och kommunismen…En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv 1917 års röda revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän. Allt medan Adam Smiths efterkommande fått det bättre och bättre och insikten om att en verklig demokrati förutsätter marknadsekonomi sprider sig som en nygammal ideologi världen över”.

På sin kant slår till sist vår ”socialistiske” finansminister Kjell Olof Feldt fast att ”marknadskrafterna segrat i en historisk triumf över planhushållningen”.

Men varför alla dessa sparkar på ett lik? Är det månne så att marxismen bara är skendöd?

BRUTAL MARKNAD

Ja, kanske beror all denna frenesi på att det varje dag dör 40 000 barn i länder som domineras av marknadsekonomin! Barn som dukar under på imperialismens smutsiga bakgårdar i Asien, Afrika och Latinamerika. Barn som sannerligen inte ” fått det bättre och bättre” utan helt enkelt är offer för Adam Smiths efterkommande…

De allt värre kriserna i den tredje världen kommer att bli nationella katastrofer när imperialismens moderländer kastas in i nästa lågkonjunktur … /här har en mening gått förlorad från tidningsklippet/.

Likt vinden frågar aldrig marknadskrafterna om lov eller efter demokrati!

Marknaden gör att vi inte kan bygga dubbelbottnade tankers, säger redarna när deras skepp går i kvav och förstör hav och stränder.

Marknaden gör att skogsbolagen skövlar både regnskogarna och våra egna fjällnära skogar. Ska världen dö med regnskogarna, frågades i GP:s söndagsbilaga.

Ett slut på USA:S oerhörda militära rustningar skulle schizofrent nog innebära en kollaps för marknadsekonomierna. Marknaden tvingar oss att få ner sjukskrivningar och föräldraledighet, säger mina chefer på Volvo. Annars flyttar vi jobben till Belgien.

Hitlers skrän om ”Lebensraum” och Andra världskrigets utbrott var ett politiskt och militärt svar på vad marknaden krävde. Det var Mercedes Benz, Krupp och Siemens som behövde nytt ”Lebensraum” eller nya marknader.

STALIN FÖRSTÖRDE

Vår typ av samhällen utmärks av en allmän varuproduktion. Ett förhållande som inte gällt I Sovjet eller Östeuropa. Där har de viktigaste produktionsmedlen inte fungerat som varor på en marknad utan deras framställning och fördelning har bestämts av en central planeringsmyndighet.

I dessa samhällen har det funnits helt andra förutsättningar för en produktion som styrs av medvetna och demokratiska beslut i stället för av okontrollerade konjunkturcykler.

Men dessa förutsättningar förstördes av den stalinistiska kontrarevolutionen. Alla är i dag överens om att vi upplevt en politisk revoluition i Rumänien, med Ceauşescus avrättning som dramatisk kulmen. Men då ska vi också minnas att i 1930-talets Sovjetunionen likviderades hela bolsjevikpartiets ledning! Hundratusentals oppositionella avrättades eller dukade under i Gulag. Miljoner människor dog när en parasitär byråkratiserade all makt i sina egna händer!

Avrättningen av paret Ceausescu

”En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv som 1917 års revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän”, jublade Dagens Industri. Trots att tidningen mycket väl vet att 1917 års revolutionärer likviderades av Stalin. Deras arv försvann i massgravarna.

Världen fick stalinism i stället för socialism.

Detta kan aldrig sägas nog många gånger. Det finns överhuvudtaget ingen socialism med ett omänskligt ansikte! Socialismens ansikte kan vara fyllt av glädje, av trötthet. Kanske kan det vara argsint eller sorgset. Men aldrig svettdrypande av rädsla och ångest. Marx` samverkan mellan fria producenter har ingenting med stalinismen att göra.

GORBATJOVS MOTDRAG

I vårt samhälle är marknaden grunden för de härskandes sociala kontroll av arbetarna. Dels därför att marknaden (arbetslösheten) är ett ständigt hot. Dels därför att den i sig utgör en materiell grund för borgerlighetens ideologi, var och en kan bli ”sin egen” o s v.

Men i Sovjetunionen fanns ingen arbetslöshet – det sista arvet från oktoberrevolutionen – och därmed inte samma sociala kontroll. Den politiska makten blev därför nära och lätt åtkomlig utan marknaden som ett kugghjul mellan sig och folket.

En socialisering av de viktigaste produktionsmedlen skapar därför snabbt en social instabilitet. Makten kan bara upprätthållas genom ett hänsynslöst förtryck: arbetsböcker; politisk polis; deportationer; fångläger och ytterst avrättningar.

Bild från ett Gulagläger

Den politiska diktaturen innebar en grotesk förvridningen av planeringen, med korruption och slöseri som mest utmärkande drag. Ändå var en primitiv ekonomisk utveckling möjlig, vilken möjliggjorde segern över Hitlers arméer- Men efter Andra världskriget stagnerar produktiviteten för att mot slutet av Bresjneveran t o m börja sjunka. Till sist tvingades den begåvade politiske strategen Gorbatjov att som byråkratins Roosevelt försöka iscensätta radikala reformer.

Här är vi framme vid dagens korsväg. Stalinismens förintande eld lågar ut och kvar finns bara aska. Folkliga uppror och politiska revolutioner gör att vi nu kommer att möta en hel kontinent där den stalinistiska tjälen släpper och de sociala och politiska rörelserna kommer att kämpa på ett okänt, lerigt gungfly.

Det är därför så många ledarsidor i dag förvandlas till dödsannonser över kommunismen. Det är därför redaktörerna sparkar och sparkar på ett lik. På den stalinism som redan dött. De är helt enkelt rädda för att den ”historiska triumfen” är en pyrrhusseger och att de med stalinismens fall har berövats sina bästa argument.

WERNER FAMLAR

Det är mot denna bakgrund som Peter Petterssons ledare blir så tragisk. Ny Dag föddes 1930 och var ett barn av stalinismens seger. I sextio år har tidningen haft stalinismen i sina politiska gener. Där applåderades Moskvaprocesserna och mordet på Leon Trotskij. Där förnekades alla de miljoner som gick under i Gulag. Där hyllades Ribbentroppakten och Tysklands inmarsch i Norge. Under vårt 1980-tal omfamnades såväl Husak som Ceausescu.

Så drivs Husak bort. Honecker åtalas och Ceausescu avrättas.

Alla herrarna omkramade och pussade av Lars Werner.

Lars Werner med Ceausescu

När de jagades bort och jagades ihjäl av sina egna folk famlade Werner t o m efter deras skuggor:

”Från det hållet (i väst) förutsätter man att Gorbatjov och Krenz nu gör vad de tvingats till … Men tänk om vi i stället antar att de gör just vad de vill”.

Några dagar efter detta uttalande från Werner, vid ett slutet partistyrelsemöte, sprang också skuggan ifrån honom. Krenz störtades! Denne stalinist som hyllat massakern på Himmelska fridens torg…

Werner är kanske den svenske politiker som rest mest i Östeuropa och Sovjet. Men ändå säger han nu att han ingenting sett och ingenting hört. Uppenbart har han heller ingenting läst.

Werner skäms inte, säger han i radion. Han visste ingenting. I decennier har han varit både blind, döv och analfabet. Då är det befriande att höra från Peter Pettersson att han skäms. Då blir det också meningsfullt med den oerhört viktiga frågan:

”Varför kasta ut barnet med stalinismens skitna och blodiga badvatten?”

Är det inte nödvändigt att hela vpk gör en grundläggande och kompromisslös uppgörelse med sin egen historia? C H Hermanssons fatala misstag vid partikongresserna 1964 och -67, när en försiktig omprövning inleddes, var att han härledde alla ”brister” i Sovjetunionen till utvecklingen efter det Andra världskriget! En blåkopia på den ytliga analys som producerats av Chrusjtjov.

NYTT ARBETARPARTI?

Omprövningen måste också ta tag i den inre partidemokratin. Det stalinistiska arvet är en viktig orsak till allt fraktionsmakeri och allt persongnabb inom vpk. I stället för att i stadgar reglera minoriteters rättigheter och skyldigheter har dessa förtryckts och uteslutits. I den ideologiska upplösning som nu är för handen går det definitivt inte att undvika olika åsikter. Dessa tränger fram lika förbaskat, men blir då lätt personfixerade och opolitiska. Se bara när Jörn Svensson då och då rusar fram med sin sabel och försöker göra Werner ett huvud kortare.

Erkänns och regleras minoritetsrättigheter kan detta undvikas. Debatten, polemiken, konfrontationen mellan olika idéer är marxismens livsluft. Utan detta blir ideologin död liturgi.

Lyckas vpk med denna genomgripande omprövning, sätter man verkligen yxan till roten – ja. Då kan det nya arbetarparti som nu spirar ur Dalaupprorets mylla bli ett enda nytt svenskt socialistiskt arbetarparti. Ett kraftfullt alternativ till den socialdemokrati som blivit både fångar och fångvaktare hos den borgerliga makten.

Göte Kildén är partiordförande i Socialistiska Partiet och aktiv i Facklig Opposition på Volvo.”

Läs gärna Werner Schmidts väl genomarbetade biografi över C H Hermansson:

http://www.marxistarkiv.se/profiler/ch_hermansson/ch_hermansson-en_biografi.pdf

Eller Sture Källbergs klassiker Uppror – Budapest 1956 som nu kommit i nyutgåva med förord av Per Leander och nytt efterord av Sture Källberg.

Ny bok: Uppror – Budapest 1956

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

Försöker ”trotskister” ta över brittiska Labour?

Publicerat av
Svara

Brittiska Labours kongress 25-28 september närmar sig och kampanjmakarna bakom utmanaren om partiledarposten, Owen Smith, tar till allt värre fulgrepp för att bli av med Jeremy Corbyn och med honom rensa ut all socialdemokratisk vänsterradikalism ur det egna partiet. Nyliberalismen från Tony Blairs tid ska till varje pris återskapas som Labours ideologiska fundament.

Partihögern vill att 130 000 nya medlemmar retroaktivt ska fråntas sin rösträtt. Har man blivit medlem under de sista sex månaderna före kongressen gäller inte partidemokratin.

 

Tom Watson, en av regissörerna bakom Smith, har i ett mycket uppmärksammat utspel anklagat ”trotskisterna” för att ha tagit över det egna partiet.

Vilket dessvärre inte är sant. I bästa fall har de politiska grupperingar som kallar sig för ”trotskister” 7- 8000 medlemmar. Den största, Socialist Workers Party, säger tydligt att det är oförenligt med ett medlemskap i den egna rörelsen om man samtidigt är medlem i Labour. En helt annan sak är att alla socialister i Storbritannien självklart stödjer Corbyn i hans kamp mot partihögern.

Kalla fakta är samtidigt att Labours medlemsantal har ökat från omkring 200 000 under Ed Milibands sista tid till fantastiska 600 000 i dag. Ett inflöde av nya medlemmar, aktivism, entusiasm och försiktig vänsterradikalism som gjort Labour till Europas i dag största politiska parti.

Visst finns det en del medlemmar i detta massparti som influerats av revolutionär marxism. I New Statesman skriver Michael Chessman mycket träffande att trotskismen alltid tillhört Labours ekosystem.   Men ingen ”trotskist” har en nyckelroll i exempelvis ”Momentum” som är Corbyns egen kampanjgrupp.  Deras inflytande väger verkligen lätt i det stora medlemssammanhanget.

I tidningen Independent raljerar här en satirtecknare över Watsons anklagelser om trotskistisk entrism i Labour. Han gör det genom att vända på rollerna. Stalin får visa Watson hur verklig ”entrism” går till genom att symboliskt slå en ishacka i huvudet på Corbyn på samma sätt som han i verkligheten lät en agent mörda Leon Trotskij på samma sätt…

Det återstår att se om Labours partihöger lyckas med att återupprätta Tony Blairs nyliberalism. Den som på sin tid var så älskad av Göran Persson och Mona Sahlin (vart har hon förresten tagit vägen?). Men oavsett utgången på höstens kongress har Watsons utspel ändå det goda med sig att massvis med unga människor i öriket nu nyfiket undrar över vad det politiska arvet efter den ryske revolutionären Leon Trotskij egentligen handlar om. Denne skulle för övrigt blivit mycket upprörd över exempelvis Corbyns bedrövliga inställning till krigen i Syrien…

Bra inlägg i Jacobin:

https://www.jacobinmag.com/2016/08/watson-corbyn-red-scare-militant-trotskyists/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

Publicerat av
7

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad vi ser – är det svanesången för Europas gamla partiväsende?

Publicerat av
11

Fick i dag syn på lite färsk statistik över den tyska socialdemokratins utveckling. Vilket fick det att snurra till i huvudet en stund…

För vad vi ser i Europa i dag, är det den smärtsamma svanesången för det gamla partiväsendet i stort och för den europeiska socialdemokratin i synnerhet?

Dag efter dag nås vi om nyheter att den politiska arkitektur, med liknande struktur över hela Europa, och som användes i bygget av ett nytt partiväsende efter det förödande Andra världskriget, nu har blivit alltmer förlegad och inte längre tas i bruk av samma klasser och skikt av klasser som tidigare.

I de flesta stater har den politiska makten balanserats och tippats fram och tillbaka mellan en moderat borgerlig partibildning eller partikoalition och ett traditionellt arbetarparti, framförallt socialdemokratiska partier.  Men de senaste decennierna har en snabb globalisering av ekonomin skett och lämnat efter sig statsbildningar med ett marginellt utrymme för ”stora nationella reformer”. Samtidigt har den traditionella arbetarrörelsen i Europa, i synnerhet fackföreningsrörelsen, misslyckats med att svara på denna helt avgörande förändring med främst ett samordnat gemensamt fackligt och politiskt motstånd. Den gamla arbetarrörelsens politiska ledarskap har i stället förfallit till nyliberalism. En normal karriär i dagens svenska socialdemokrati slutar exempelvis allt oftare med ett välavlönat jobb i näringslivet eller dess finansindustri…

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble tog på sig ledarrollen när Europas kapitalister slog ner Syrizas försök att utmana de företag och den finansindustri som styr EU. I stort sett hela den gamla arbetarrörelsen i Europa accepterade eller till och med applåderade hans diktat. På samma sätt som den inte lyft många händer för att stödja de demokratiska och sekulära krafterna i inbördeskrigets Syrien.

De gamla politiska partierna kan inte styra som förut. De dräneras på både aktiva och passiva medlemmar. Gamla ideologier och politiska erfarenheter utplånas.

I synnerhet är det den gamla arbetarrörelsen som drabbats. Den har i mycket större grad än de öppet borgerliga partierna byggt sin styrka på sin höga organisationsgrad, på alla sina medlemmar och deras grundorganisationer. Men allt detta är i dag blott ett minne, blott nostalgisk retorik. Det vi kunde kalla för ett första klassmedvetande är borta. Unga människor lever med uppfattningen att de bara har sig själva att lita till i en brutal marknadsekonomi. I stället ser vi framförallt nya reaktionära, nationellt konservativa, ofta främlingsfientliga partier som glupskt tar för sig av det stora misstroende som finns i breda folklager mot arbetslöshet, bristen på boende och sociala nedskärningar. En nationell borgerlig reaktion som använder immigration och flyktingmottagning som syndabock i stället för att peka ut den egna klassens besatthet av marknadsliberalism och egen rikedom som huvudkällan till exempelvis arbetslöshet, bostadsbrist och sönderslagen arbetsrätt. I Frankrike ser vi något så absurt som att Francois Hollande`s socialdemokrater bjuder Marine Le Pen och hennes Nationella Front på att i regeringsställning gå in med en frontalattack mot arbetsrätten. Hans Socialistparti störtar sig självt ut i avgrunden.

Det unga Frankrike och fackföreningsrörelsen är i uppror mot Francois Hollande`s försök att krossa landets arbetsrätt.

Ser vi sedan på det italienska parlamentets bemanning finns det där inte i dag en enda (!) ledamot som säger sig representera ett arbetarparti eller någon form av socialistisk ideologi.  I valet av borgmästare i Rom för några veckor sedan vann Virginia Raggi med 67 procent över det Demokratiska Partiets (PD:s) kandidat.  Ett PD vilket är en amalgam av tidigare reformistiska strömningar och borgerliga vänsterliberaler, nu under ledning av premiärminister  Matteo Renzi. Även i Turin blev PD:s kandidat utslagen. Både Raggi och hennes partivän Chiara Appendino i Turin är kandidater för den politiskt otydliga proteströrelse (till synes klasslös men i grunden byggd på borgerlig populism)  som startats av komikern Beppe Grillo.

Det som får mig att göra denna snabba översyn i huvudet var ändå att Der Spiegel nyligen publicerat siffror som visar att även den tyska traditionella socialdemokratin äts upp av den globaliserade ekonomin. Här i den europeiska socialdemokratins sköte och trots att landet har Europas starkaste ekonomi, även här mals den gamla partiorganisation ner, medlemmarna flyr och socialdemokratins demografi blir alltmer förkalkad av seniorer som mig själv…

Skötet för den europeiska socialdemokratin är kontinentens tyskspråkiga områden. Under sin klassiska tid vädjade man till människors klassmedvetande. ”Inga pengar till er!”. De rika och bankerna har fått mer än nog…

I minnet lever då fortfarande det beska valresultatet från första omgången i Österrikes val av president för några månader sedan. Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen var utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på.  I stället blev valet ett dött lopp mellan den reaktionäre högermannen Norbert Hofer och De grönas kandidat Van der Bellen. Ett omval kommer i sensommar…

Men tillbaka till Der Spiegels siffror och grannlandet Tyskland som med sina 80 miljoner medborgare och viktiga ekonomi är Europas kanske mest bärande grundsten. Enligt den statistik som redovisas har socialdemokraterna (SPD) sedan 1990 förlorat hälften av sina medlemmar! Med en tillbakagång förra året på 3.7 procent innebär det att medlemsstocken nu är nere i 442. 814 och att partiet distanserats av Angela Merkels kristdemokrater, CDU, vilka med ett mindre tapp ändå kan räkna in något fler eller 444.400 medlemmar. Dessutom tillkommer att dess tvilling i Bayern, CSU, stoltserar med 144.360 anhängare som betalt in sina medlemsavgifter.

Även liberalerna i FDP gick tillbaka förra året (53.197). Liksom De Gröna (59.418) och det vänstersocialdemokratiska Die Linke (58.989).

Det nya nationella, främlingsfientliga och högernationella Alternativet för Tyskland (AfD) anses samtidigt ha gått starkt framåt. Men denna expansion kan ännu inte redovisas med ett statistiskt säkerställt material. I opinionsundersökningar inför nationella val har partiet hamnat på omkring tolv procent.

Vad vi ser är att hela det gamla partiväsendet är underminerat. Sedan 1990 har dess medlemsunderlag halverats från 2.4 miljoner ner till låga 1,2 miljoner människor. Det mest skrämmande är ändå att ”demografin” förskjutits så att partiernas medelålder nu ligger mellan 50 och 60 år!

Siffrorna talar för sig själva…

Den traditionella socialdemokratin har förlorat flest anhängare och har också tappat mest ungt blod! Inte ens 10 procent av medlemskåren är under 30 år. Mer än hälften är över femtio år! ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor”, sa en gång den tyske revolutionären Karl Liebknecht. Fick han se denna statistik skulle han våndats i svett.

I det enda europeiska land där en ny partibildning, grekiska Syriza, var på väg att utmana det egna landets och EU:s konstitutionella nyliberalism, där valde en majoritet av ledningen att kapitulera och fortsätter nu med den åtstramningspolitik som en gång tillintetgjorde socialdemokratiska Pasok.

I den brittiska politiken är det ”Hela havet stormar” efter folkomröstningens Brexit. I det anrika Labour har vi med Jeremy Corbyns tillträde som partiledare sett en motsatt tendens till hela det övriga Europa. Nya medlemmar har strömmat till och framför unga nya medlemmar! Corbyn är en socialdemokrat, men även hans försiktiga ifrågasättande av nyliberalismen och brittisk militarism tycks innebära att partiet kommer att implodera. Tony Blairs gamla nyliberala maktapparat tycks inte kunna leva med en radikaliserad medlemskår. En slutgiltig shoot-out rycker närmare för varje dag. Om inte förr kommer den på partikongressen i höst…

Denna hastiga och givetvis impressionistiska överblick över ett Europa där det politiska livet skenar kan tyckas pessimistisk. Vilket den är. Men själv blev jag inte övertygad socialist och revolutionär marxist bara för att jag personligen är en optimistisk natur, utan snarare för att jag ser på livets brutala utveckling på vår jord, med kaos och slump som ofta helt avgörande faktorer, med en djup pessimism.  I förhållande till människans teoretiska möjligheter att skapa en ny bättre solidarisk och jämlik värld är jag övertygad om att nära nog allt är möjligt. Men jag är ingen determinist, tror inte på någon given historisk utveckling där en socialistisk dröm av sig själv blir verklig. Vi måste själva ta utvecklingen i våra händer. Att verka som socialist, att påverka och organisera andra människor i gemensamma rörelser av motstånd mot storföretagens och finansindustrins makt över våra liv är det enda som kan ge optimism och framtidstro. Den här snabba skissen demonstrerar åtminstone för mig själv – än en gång – att de som bara stannar vid dagspolitik också kommer att se hur dagarna går förlorade. ”Den ena handen vet precis vad den andra gör”, som den nyss bortgångne Leif Nylén diktade om våra motståndare ”Staten och kapitalet”.  Fågel Fenix kommer inte att flyga upp ur askan efter ruinerna av en förlorad socialdemokratisk värld.

En oändlighet av nya kampformer, aktivistgrupper, nya och gamla sätt att organisera fackligt arbete, nya partibildningar och andra sätt att verka politiskt som vi ännu inte vet något om, kommer att bubbla upp, brisera, mångfaldigas och förnyas i den process vi är inne i. Men tar vi inte tillvara på arbetar- och folkrörelsernas viktigaste erfarenheter från mer än 150 år, dess framgångar, likaväl som nederlag, och ser vi inte att det första strategiska målet måste vara att bryta finansherrarnas makt över våra stora kreditflöden, alltså marknadsdiktaturen, kommer allt sådant viktigt dagligt arbete att dunsta bort lika fort som daggen en solig sommarmorgon…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,