I dag gör ”Blå Donau” gör skäl för sitt namn…

Har skrivit ner några tidiga kommentarer om den första omgången i Österrikes presidentval. Traditionellt har detta inte haft så stor betydelse. Presidenten ska ligga lågt i politiken och har mer setts som en representativ gestalt för staten. Men gårdagens val ändrar på allt detta.

Tragiskt historiskt första valresultat i Österrikes presidentval. Norbert Hofer från Österrikes högerextrema, nationalistiska ”Frihetsparti”, FPÖ, blev valet stora segerherre med nära 37 procent av rösterna.

Radikala socialdemokratiska ungdomsförbundets (Sozialistische Jugend Österreichs) uppmaning att rösta mot Hofer kunde inte hindra väljarflykten från det egna moderpartiet.

Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev i stället för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen är utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på. Socialdemokraterna tappade inte bara väljare till Norbert Hofer utan en lika stark ström flydde partiets kandidat till förmån för de grönas kandidat, Alexander Van der Bellen. En tredje, något mindre ström lämnade partiets kandidat till förmån för den förment opolitiske juridiske teknokraten Irmgard Griss, men i politiken har hon ändå en nyliberal dagordning och har blivit kritiserad för sina ”grumligheter” om nazisternas maktövertagande i Österrike.

Det ser nu ut som om Van der Bellen med 21 procent av rösterna distanserar hennes 19 procent och att Hofer alltså kommer att möta honom i den andra, mycket ovissa avgörande valomgången 22 maj. Vinner Hofer har han rätt att utlysa nyval och har lovat/hotat med detta. I så fall blir det första gången som denna möjlighet utnyttjas.

En första slutsats av valutgången blir naturligtvis att valet av ”flyktingpolitik” inte är den bestämmande faktorn för hur väljarna har reagerat. Bakom katastrofvalet med dess väljarströmmar åt olika håll finns en rusande flod av missnöje med nyliberalismens ekonomiska och sociala dagordning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Utflykter i Vallonien

”Belgien, inte mycket mer än en pommes frites-kiosk på vägen till Frankrike”, så brukar min svåger i Haag berätta att många holländare skojar om sitt södra grannland.

För de flesta svenskar är det EU-elitens glaspalats i Bryssel som hamnar först på näthinnan när vi associerar till Belgien. Åtminstone var det så före de vidriga bombdåden för några veckor sedan…

Vid en hastig historisk tillbakablick är det i stället alla slagfält som finns i våra minnen. Waterloo söder om Bryssel eller Första världskrigets Flandern med sina utdragna skyttegravskrig.

I förra veckan träffade jag Benny i detta Belgien vilket varit hans andra hemland sedan snart fyrtio år. Benny Åsman har varit vän och samtidigt socialistisk färdkamrat  sedan ungdomsåren i Socialistiska Partiet/Fjärde Internationalen i början av 1970-talet.  Om än i dag hanterad på en mycket begränsad sparlåga har vi också delat en blogg under de senaste åtta åren.  Med faktiskt summa summarum 2 247 mer eller mindre långa inlägg sedan starten! Inte så pjåkigt.

Vi har setts tidigare i Bryssel i samband en inbjudan från Jonas Sjöstedt till aktivister i SP under dennes tid som EU-parlamentariker. Själv har jag på egen hand varit i flamländska Gent två gånger, men då i rollen som fackligt förtroendevald i samband med besök i Volvo Lastvagnars belgiska monteringsverkstäder.

Som pensionärer med en öppen dagordning valde vi nu bort Bryssel för att i stället göra en rad vårutflykter i de vallonska Ardennerna. Alltså ett utrikes ”G2-möte” som vi skämtsamt kallat alla tidigare sammankomster hemma hos mig i vårt Alefjäll.

Vår bas i veckan var den gamla byn Houyet, ett samhälle vilket likt många andra i regionen blivit rejält tilltufsad av den strukturella kris som under lång tid har plågat Valloniens gamla stål- och kolindustrier.  Här nära floden La Lesse som skär igenom Ardennernas bergmassiv har Benny och hans fru kvar svärföräldrarnas lilla lägenhet i det åldrande hus som när det begav sig var ett välbesökt järnvägshotell.

Dalgångarna där floderna La Lesse och La Meuse vindlar sig fram var som transportleder grobäddar för den första gryende kapitalismen när järn- och stålhantering blev manufaktur och sedan industriellt organiserad produktion med ägandet hanterat med en aktiebörs som mellanhand.  Den flamländska delen av landet låg samtidigt i bakvattnet med en gammaldags jordbruksekonomi. I dag är det helt omkastade förhållanden när det är Flandern i nordvästra Belgien som ”drar landets ekonomi”, vilket får ett reaktionärt högerparti som Vlaams Belang att inte bara klaga över muslimerna utan också över ”bidragstagarna i Vallonien”.

Vallonien har blivit något av en glesbygd. Gamla turistnäringar för överklassens stålbaroner som hälsobaden i Spa utanför Liège eller kasinot i Dinant har sett sina bästa dagar.

Men det är en vacker bygd där jag från ”glesbygdens” Alefjäll känner mig hemma. Väldiga vidder med beteslandskap, bergmassiv med ekskog och branta dalgångar med strömmande vatten. Någon gång funderar jag över från vilken trakt det kan ha varit varifrån min farmors vallonska familj härstammar.

Terrordåden i Bryssel gjorde att mitt flyg omdestinerats till den flamska hamnstaden Antwerpen.  Därifrån lyckades Benny sedan att lotsa oss förbi en vild åkare- och chaufförsstrejk som blockerade de stora vägarna. Där var ilskan riktad mot en höjd kilometerskatt på tunga fordon. I bakgrunden finns samma konkurrens där som i Sverige med östeuropeiska åkerier som dumpar löner, arbetsvillkor i stort och säkerheten på vägarna.

Vår första dagsutflykt blev till närliggande franska Givet där vi som seden bjuder avnjöt en riktig cappuccino. Benny passade på att ivrigt studera hur klassamhället avspeglar sig i den lokala tidningen L`Ardennais.

På vägen hem i Vallonien passerades den lilla byn Celles som fick sin berömmelse när amerikanska trupper under Andra världskriget här stoppade Hitlers sista desperata Ardenneroffensiv genom att spränga Von Rundstedts pansar. Vid brasseriet Le Tank har en förstörd tysk stridsvagn, ”Panzerkampfwagen V Panther” , fått sin sista vila på ett monument av den gråa stenen från stenbrotten i trakten.

En annan mer vindlande utflykt fick vi i utkanten av den lilla staden Han-sur-Lesse genom en två kilometer lång vandring genom ett grottsystem, med sidogallerier omfattande hela 14 kilometers sträckning.  Ett spektakulärt grottsystem skapat av att vatten tagit sig igenom ett bergmassiv på hundra meters höjd genom att slipa och borra bort mjukare bergarter och kalkskikt.  I vissa delar av grottan har man 60 meters berg som bastant tak. Överallt finns utplacerat fondbelysning som visar scenerier med stalagmiter och stalaktiter. Den största stalaktiten (som kommer nerifrån om du minns från skolan), kallad Le Minaret, har formats av droppar med kalkvatten under 150 000 år.

Här tar sig Benny fram i en av grottorna. De största har fått fantasifulla namn som Kupolen eller Vapenhallen.

Även en annan dagsutflykt tar oss rakt igenom ett berg. Det är porten till fästningsstaden Dinant där själva borgen vakar över strategiska La Meuse någon kilometer efter att hon förenats med La Lesse. Här har genom årtusenden olika folkgrupper och ofta arméer tågat fram och tillbaka. Ibland som erövrare. Ibland som förlorare. Det första befästningsverket byggdes 1015 av prinsdömet Liège. Inte så långt härifrån, i en annan befästningsstad Namur, var före oss den svenske kungen Magnus Eriksson på besök 1334 och hämtade hem sin drottning Blanka, då även grevinna av just Namur. Hon tog sedan ofta säte i iskalla Bohus fästning eller på Lindholmens slott hemma i våra trakter.

På plats från den punkt där artilleri under ett årtusende har försökt att försvara staden. Här blickar jag in i Bennys kamera i stället för att se ut över den vackra floddalen. Tillsammans med ett fast grepp i järnräcket ett bra sätt att undvika svindel.

Under Första världskriget blev civilbefolkningen i Dinant utsatt för ett av den tidens värsta krigsbrott. Nära sjuhundra av stadens innevånare avrättades och alla hus förstördes, plundrades och brändes ner. Massakern ska ha varit en besinningslös hämnd på vad man trodde var franskvänliga snipers.

Belgien hade en neutral status men Tysklands invasionsarmé bröt denna genom att marschera igenom landet för att nå fram till Frankrike. Den belgiska armén var eftersatt. Här ses en av dess kolonner med kulsprutor – dragna av hundar.

Inne i fästningsverket har verklighetstrogen scenografi återskapat gamla mer krigiska tider. Här rätar Benny på ryggen inför mötet med en belgisk artilleriofficer i vax som sitter och planerar hur hans kanoner ska ställas in för att få maximal effekt på tyskarnas anfall mot kastellet.

Här är vi inne i ett annat värn där soldaterna spanar in vilket öde som väntar på försvararna av fästningen.

Men Dinant är inte bara en berättelse om krig och massakrer. En berömd instrumentmakare, Adolphe Sax (född 1814), utvecklade i sin verkstad klarinetten till en saxofon. Hans hem är i dag museum och staden har anammat saxofonen som sin symbol. Bland andra Bill Clinton hedrade honom genom att resa hit och spela en sväng. Här är jag ute på Pont Charles De Gaulle som smyckats med en rad saxofoner.

Bron Charles De Gaulle har fått sitt namn efter den unge löjtnant som här sårades i benet av en granat när han under Första världskriget deltog i den franska styrka som sattes in för att undsätta de belgiska styrkor som försvarade kastellet mot tyskarna.

Som vid alla tidigare G2-möten var måltiderna en höjdpunkt för våra politiska diskussioner om samtiden. Här i lägenheten i Houyet har Benny lockat fram de mest förfinade smakerna i det vallonska köket. Ankfilé som brässerats i vittvin, sötsura körsbär och bruna champinjoner. Skyn har sedan piggats upp med några droppar svartvinbärslikör och det hela serverades tillsammans med hasselbackspotatis. Belgiens berömda pommes frites, per person äter man mest i världen, fanns däremot aldrig på våra menyer.

Vägen hem gick sedan över Bryssel. Ett första kärt möte fick jag med nya familjemedlemmen, labradortiken Nina.

Det blev också tid för en rundtur i Bryssels pittoreska gamla stadsdelar. Överallt hittar man väggmålningar med motiv hämtade från kända belgiska seriealbum.

Vi avslutade våra utflykter med några tysta minuter av vördnad vid den minnesgärd av blommor som skapats på Place de la Bourse för offren från den senaste tidens högerextremistiska islamism. Vid hemresan från återöppnade Bryssels flygfält fick jag ännu mer tid för eftertanke vid de timslånga köerna i de provisoriska tält som hade ersatt den utbombade avgångshallen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi!

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Detta upplevde jag inte minst i går när jag inte för ett ögonblick kunde släppa blicken från den ryske ekvilibristen Daniil Trofonov och hans tio fingrar när dessa under Nobelkonserten i Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert for fram över flygelns tangenter – ibland som vingslag från fjärilar, ibland som rasande trumpinnar…

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

I utrikespolitiken har Syrizas försvarare tidigare försökt att skylla på sin lilla koalitionspartner, nationalisterna i De Oberoende grekerna. Utrikesministern Nikos Kotzias som i somras sa att grekerna måste ”lära sig att älska Israel” kom från denna reaktionära lilla juniorpartner liksom försvarsministern Panos Kammenos som bekräftat sin kärlek till Israel genom att fortsätta de militära samövningarna med denna nykoloniala apartheidstat.

Men nu kan gycklarna som försöker försvara Syriza kasta sina teatermasker. Vänster- och högerhand i den grekiska regeringen är helt samspelta. När Tsipras i slutet av november kom till Jerusalem, för att hjärtligt och mycket jovialiskt diskutera gemensamma ekonomiska projekt (”Greker och israeler har en naturlig samhörighet” hette det på presskonferensen), passade den forne vänsterledaren på att i ett storslaget politiskt finalissimo göra det som inte ens Washington vågat, alltså att i praktiken erkänna det annekterade Jerusalem, vilket ligger på ockuperad mark, som Israels legitima huvudstad: ”Det är en stor ära att få vara i er historiska huvudstad”, utbrast han underdånigt samtidigt som han signerade Netanyahus ”Gyllene gästbok”. Väl hemma i Aten tackade Tsipras för besöket genom att låta sin regering meddela att Grekland struntar i EU:s krav på att produkter från det ockuperade Västbanken inte får märkas med ”Made in Israel”.

Lägligt nog kom också Israels nära samarbetspartner, Egyptens al-Sisi, till Aten i tisdags. ”Ert besök inleder en ny period av nära samarbete mellan våra två länder”, underströk Tsipras. ”Nära band mellan Grekland och Egypten kan bli en katalysator för regional stabilitet”, menade han vidare och syftade då främst på gemensamma militära projekt ”i kampen mot terrorismen”. Al-Sisi för sin del betonade förnöjt att Grekland på “ett uppriktigt sätt fört Egyptens röst (åsikter) vidare till våra europeiska vänner”.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Stefan Löfvén borde be Åsa Romson om ursäkt!

I kväll fick vi reda på att franska regeringen förbjudit de stora planerade miljödemonstrationerna i Paris (som skulle haft avläggare på många andra platser i Europa) söndagarna 29 november och 12 december.

Om detta är nödvändigt eller inte kan man fundera över och ha olika synpunkter om. Men det visar rakt upp och ner hur rätt Åsa Romson hade då hon efter attackerna i Paris först skrev på Twitter att hennes ”tankar går till de som direkt drabbats av det fruktansvärda attentatet i Paris” för att därefter återkomma med den sorgliga slutsatsen att ”De mycket allvarliga händelserna i Paris just nu kan försvåra för klimattoppmötet i dec då över 100 regeringschefer planerat delta”.

Utan minsta grund blev hon sedan häcklad för dessa uttalande och opportunisten Stefan Löfvén förklarade omgående hennes kommentarer som ”olämpliga”. Hon tvingades också att be om ursäkt för sitt uttalande.

 

Det skulle alltså inte vara anständigt, inte statsmannamässigt, att tänka två tankar  denna fruktansvärda natt. Dessutom den ena först och den andra sedan. Inte ens om man är Sveriges Miljö- och energiminister med ansvar just för detta viktiga område?

Varför? I de flesta avseenden har jag inte mycket till övers för Åsa Romsons politik men här hade hon uppenbart förbaskat rätt. Terroristerna i Paris har i och med den franska regeringens beslut lyckats med ett viktigt delmål, att förhindra folkliga opinionsyttringar, vilket självklart är grunden för all levande demokrati värd namnet.

Förbudet mot de stora europeiska samlingarna i Paris till försvar av jordens överlevnad har sannerligen ”försvårat för klimattoppmötet” just som Romson skrev och ett rimligt anständighetskrav riktat till vår statsminister är givetvis att han ska be Åsa Romson om ursäkt för sitt eget övertramp!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Möte i Göteborg – ”Att använda Marx i dag”

Nu på lördag i Göteborg lånar vi för ett tag Marx`brillor, tittar närmare på vårt Europa och diskuterar om en socialistisk strategi överhuvudtaget är möjlig, inte minst med nederlaget i Grekland i våra backspeglar. Själv svarar jag för en längre inledning.

Välkomna till Mötesplatsen, S.Allégatan 1B

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Syriza segrade – men ingen dansande Zorba syntes på Atens gator…

I det grekiska valet segrade vänsterpartiet Syriza och dess karismatiska ledare Alex Tsipras i kampen om regeringsmakten över gamla högerpartiet Ny Demokrati.

Med närsynta parlamentariska glasögon kan detta givetvis läsas som att det nu väntar en skördetid för vänsterpolitik i Grekland. Med hela sju procents försprång över det så korrupta och misskrediterade politiska etablissemanget och med det lilla nationella högerpartiet Oberoende greker som en politisk dvärg i en kommande regeringsbildning borde nattens firande på det berömda Syntagmatorget ha varit en klang och jubelföreställning utan dess like.

Men så var det inte. Visst. Segern räckte för tillräckligt med jubel för att media skulle få sina bilder. Men det var mycket glest framför alla kameror, bara några hundra människor i jämförelse med de tusentals människor som dansade på torget efter folkomröstningen 5 juli eller efter det tidigare segervalet i januari.

Många av de som en andra gång röstade fram Syriza till ett segerval ville inte ha tillbaka den korrupta högern i regeringsställning. Tsipras och hans gruppering i Syrizas ledning hade ”trots allt försökt sig på ett motstånd mot trojkan”. De hoppas säkert också att partiet ska leva upp till sina vallöften om att göra slut på det mygel och den korruption som i så många år har frätt sönder den grekiska statsapparaten. De grekiska väljarna är också rädda för att bli ett land där dörrarna stängs till det övriga Europa. De vill inte bli ”ett andra Albanien”.

Men samtidigt vet alla att det inte blir någon skördefest på bra många år. Med Syriza och Tsipras vid makten har EU fått en garanti för att Greklands tredje brutala åtstramningsavtal ska fullföljas. I Bibeln fick vi läsa om att ”Josef i Egyptens land berättade för Farao att hans drömmar innebar att det först skulle komma sju goda, feta år och därefter sju svåra, magra år”, en profetia följd av det visa rådet att under de goda åren samla på sig så mycket mat att landet skulle överleva de nödår som väntade.

För Greklands del, om det nya avtalet kommer på plats, kommer det i stället att i dess framtida politiska mytologi berättas om hur de första sju svåra åren under trojkan kom att följas av sju år med än värre umbäranden! Löner, pensioner och sociala förmåner kommer att kapas. Den relativa anställningstryggheten anpassas till anglosaxisk arbetsmarknadsliberalism. Gemensam egendom realiseras till privata ägare under EU:s förmyndarskap. Småskaligt jordbruk och fiske utraderas…

Det var därför det var mycket smolk i de fåtaliga bägarna vid Zyrizas segerfest och inga efterföljare till den dionysiska Zorba som dansade fram i grekiska glädjedanser på Syntagmatorget.

Om Syriza var valet segrare så var den parlamentariska demokratin dess stora förlorare. Inför valet har en stor uppgivenhet brett ut sig, en besviken resignation. Av 9 817 173 röstberättigade väljare var det bara 5 551 584 eller så lite som 55 procent som gick till valurnorna. Trots att Syriza nära nog behöll sin procentandel av väljarna från januarivalet förlorade partiet ändå 324 641 röster! Ny Demokrati som trots sin andraplats slog klackarna i taket tappade på ett liknande sätt 196 885 röster. Nynazisterna i Gyllene Gryning ökade aningen, från 6.28 till 6.99 procent, men förlorade ändå 9 532 röster. Det gamla stalinistpartiet KKE ökade på samma sätt marginellt från 5.47 till 5.55 procent samtidigt som rösttappet blev 37 609 avgivna valsedlar.

I det främsta syftet att parlamentariskt eliminera den egna vänsteroppositionen valde Tsipras och kretsen kring honom medvetet att utlysa nyvalet utan utlovad beslutande partikongress och med en rekordsnabb valrörelse mitt under den grekiska semestern. Viktigt var också att valet skulle ske så snabbt att väljarna ännu inte hann känna de rapp som väntar in på nakna huden.

Valresultatet i Grekland. Uppifrån och ner. Syriza, Ny Demokrati, Gyllene Gryning, PASOK, KKE, To Potami (Floden), Oberoende greker, Centerunionen, Folklig Enhet, Antarsya,

Med denna målsättning lyckades de väl. Syrizas vänster tvingades till en förtida utbrytning för att inte förlora sin politiska identitet, och den nya rörelsen/partiet Folklig Enhet hann inte ens under de få veckor som stod till buds att organisera egen konstituerande kongress. Inte heller hann man ända fram i diskussionerna med vänsterkoalitionen Antarsya om en gemensam lista i valet. Partiet fick gå fram i valrörelsen utan pengar och egentlig organisation, agitationen fick byggas upp av tillfälliga kommittéer och kunde inte heller räkna med ”nyttiga röster” i det val mellan Syriza och Ny Demokrati vid regeringsmakten som i enlighet med Syrizas (och medias) strategi blev valrörelsens fokus. Till säkert stor besvikelse för de nya rebellerna (och för mig) snubblade de också med sina 2.86 procent på tröskeln till den riksdagsspärr som finns. Antarsya var för sin del en bra bit ifrån trots att man ökade från 0.68 till 0.85 procent och faktiskt också i antal röster med 4 097.

Detta innebär att det nu bara är det extremt sekteristiska KKE som representerar ett nej till trojkan i parlamentet. Ett parti från vars ledarskap det osar sekterism om snart sagt varje beslut. Framgångar för arbetande människor och andra utsatta mäts bara i förhållande till framgångar för det egna partiet.

Det är naturligtvis meningslöst att spekulera allt för närgånget i framtiden. Men klasskampen har en logik som med förfärande fart kan passera både parlamentariska beslut och förväntade resultat från EU: s för tillfället mycket nöjda institutioner. Grekland har en tradition av att snabbt förkasta de regeringar som tar ansvar för reaktionär borgerlig nedskärningspolitik. Alex Tsipras ska nu ta ansvar för att rappa det egna folket över ryggen, han ska genomföra det skräckscenario för Greklands ekonomi som Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har regisserat och även om vi inte vet någonting om formerna för detta är det ingenting som  talar för att detta kommer att ske utan socialt och politiskt motstånd.

I fredags, vid Syrizas avslutande valmöte, hade en rad av Europas föregivna vänsterpolitiker valt att stå arm i arm med Tsipras på scenen. Där var Pablo Iglesias från Podemos, Franska Kommunistpartiets Pierre Laurent, Gregor Gysi från Die Linke samt Ska Deller från De gröna i Tyskland. Samtidigt valde de sida i de grekiska klasstrider som väntar – och på så sätt också i sina egna länder liksom för Europa i sin helhet. De vände medvetet ryggen åt Folklig Enhet och varslade därmed socialister världen över var de själva har för rörelse i politiken. I partier som Podemos eller Die Linke finns det bland dess aktivister många som vägrar att följa med i dessa ställningstaganden. Jag är dessutom övertygad om att både många av Syrizas medlemmar och väljare kommer att ruskas om ordentligt och tvingas till snabba förflyttningar av sina positioner. I Sverige blir det spännande att se hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den scenväxling som skett och den som kommer att ske i Grekland. Vilken politik vill man själv identifiera sig med? Med Shäubles och Tsipras åtstramningspolitik eller med det grekiska folkets motstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nyliberalt försök till taskgrepp på Göran Greider

”Varför inte? Här kan jag ta några riktiga taskgrepp på Göran!”…

”Jag rafsar bara ihop lite skit om trotskismen och Stieg Larssons vidriga kommunism. Avslutar sedan med det vanliga hugget om att Göran måste hålla rent vänsterut om han inte själv ska falla ner i avgrunden”…

Så tycks Jens Runnberg, ledarskribent på liberala nättidningen HelaHälsingland, ha resonerat när han fick se att rivalen söderut, Göran Greider chefredaktör för Dala-Demokraten, i Expressen uppmärksammat Stieg Larssons liv som passionerad socialist. Den månghövdade tidningsdraken Mittnytt äger i dag i och för sig också Dala-Demokraten men Greider har fått behålla dess ledarsida som sin domän.

Mörkerman från Lund

Sagt och gjort. Nätredaktör Runnberg väljer sedan att använda en agiterande kulturkonservativ nyliberal mörkerman som sitt sanningsvittne. Men för läsarna naturligtvis presenterad i en atmosfär av akademisk upphöjdhet och grannlaga vetenskaplig oförvitlighet. Bara titeln, Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, ska få oss att acceptera sanningshalten i allt han säger:

”Trotskismen förordar en kommunistisk elittrupp”, ”proletariatets diktatur” och ”politisk massterror”. De som likt Stieg Larsson stödjer Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen är därmed enligt Runnbergs vise man från Lund ”fullkomliga politiska galningar”.

Därmed är sanningen klarlagd. Domen kan förkunnas. Stieg Larsson och vi andra som engagerat sig i vår rörelse representerar enligt Runnberg helt enkelt ”en vidrig kommunism” och att ”Greider kan tycka att Stieg Larssons socialism – de facto trotskism – ska framhållas och uppvärderas i vår tid är komplett obegripligt och förkastligt”.

Vem är då denne Nordin? För oss som var med under de år ”när allt var möjligt” minns vi en man som så sent som 1977 satt i ledningen för VpK Lund och i den rollen med uppdrag från partiet centralt, i ”den demokratiska centralismens” namn, bekämpade den egna avdelningens allt hårdare kritik av SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti. Hans nutida upprördhet och hat mot ”trotskismen” härstammar även språkligt från denna tid. Inte minst därför att de svenska trotskisterna eldade på de upproriska lundensarna som ville bryta med SUKP.

När åren sedan gick smög sig Nordin lite snöpligt undan från den aktiva politiken och valde att i stället satsa på en bekvämare akademisk karriär. Men professor emeritus till trots. Klokare blev han inte. En av de nya idolerna blev Winston Churchill. En man som också hatade kosmopoliten Leon Trotskij samtidigt som han menade att Josef Stalin gick att resonera med. Nykonservativa förkunnare fick i strid ström ersätta Moskvas ”Lillefar”. Buchs`nykonservativa tänkare blev till förebilder. Nordin vill som en omvänd Antonio Gramsci återupprätta den konservativa hegemonin inom kulturen – och politiken.

I nutid driver han sina filosofiska fälttåg mot ”multikulturalism, feminism och politisk korrekthet” i bland annat den nyliberala tankesmältan Axess. Där lyfter han upp sina iakttagelser om världen och låter som vis professor andra sedan andra göra hantverket, dvs att dra sina egna politiskaslutsatser av dessa:

”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti”.

Jens Runnbergs sanningsvittne är i mångt och mycket ett politiskt kronvrak och det är skämmigt för en liberal att försöka komma åt Greider med dennes förmenta historiska lärdom. Nordin verkar i en del avseenden i sin vurm för nationalstaten faktiskt på samma sätt som maoisten Jan Myrdal vilken skriver om den ”mot Europa och till Sverige invällande flyktingvågen”.

I ett inlägg på Sydsvenskans kultursidan har Daniel Suhonen med hårda ord sammanfattat Nordins politiska filosofi:

”Anders Behring Breivik avrättar med fältrop om islamisering. Till slut är det bara själva krigsmomentet i kulturkriget som skiljer. Något är ruttet i den västerländska kulturkonservatismen. Finns det ingen självkritik i denna gubbröra från nätets hatforum till universitetens skinnsoffor?”

Runnbergs försök att ta taskgrepp på Greider blir inte bättre av att han sedan förfalskar sitt försök till levnadsteckning av Stieg Larsson. Stieg sägs ha lämnat Socialistiska Partiet och hans ”allmänpolitiska engagemang” ska ha klingat av”. Runnberg påstår också att en grupp ”hårdföra revolutionära kommunister” i protest ska ha lämnat vår rörelse när vi 1982 bytte namn till Socialistiska Partiet. Inget av detta är sant. Stieg lämnade aldrig vårt parti och han upphörde aldrig att i sitt engagemang att inspireras av den tid han var ett barn av. Han fortsatte en tid att skriva för vår veckotidning Internationalen men valde sedan att prioritera alla sina resurser (utöver heltidsarbetet på TT) på tidskriften Expo. Även Milleniumsseriens Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är givetvis barn från samma tid. Det fanns inte heller ”några hårdföra kommunister” som lämnade i protest mot namnbytet.

Avslutningsvis är det givetvis intressant att diskutera hur politiska markörer som ”kommunism”, ”proletariatets diktatur”, ”politiskt avantgarde” och ”demokratisk centralism” användes under förra seklet. Inte minst hur den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen gjorde dessa begrepp helt obrukbara. Men detta görs inte i en kommentar till ett simpelt taskgrepp på Greider i en nättidning. Det kräver ordentliga analyser och slutsatser av en helt annan kvalité än de som Nordin – eller för den delen liberalismen – levererar.

Socialistiska Partiets meritlista från mer än fyra decenniers strider när det gäller kampen för demokrati på alla nivåer och i alla samhällsformationer, är en del av vår stolthet som parti. Vare sig det gällt solidariteten med Vietnam, motståndet mot Pragkuppen 1968, eller alla år av solidaritetsarbete med människor rörelser världen över som kämpat mot förtryck och för fred, rättvisa och demokrati. När våra kamrater smugglade in tryckeriutrustning till polska socialister under upproret mot landets stalinistiska regim var det sannerligen inte för att ersätta denna med en annan diktatur. ”Den socialism som inte är tiofalt mer demokratisk än den borgerliga parlamentarismen är inte värd namnet” har alltid varit vårt motto. Socialismen byggs inte heller med vare sig murar eller stridsvagnar. Själv har jag och mängder med kamrater också under decennier arbetat för att demokratisera fackföreningsrörelsen, andra folkrörelser, liksom nya sociala rörelser.

Jens Runnberg varnar för ”avgrundsvänstern” och avslutar sin bedrövliga ledare med ett förmanande utrop: ” Håll rent vänsterut, Greider!”.

Men nog är det han själv, i famntag med Nordin, som handlöst faller ner i avgrundshögerns bråddjupa mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

 

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja  till och med över notiserna,  dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av  mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,