Det nya pensionssystem som skulle ”rädda pensionerna” kommer att haverera. Den stora pensionsbluffen som fick hela Sveriges befolkning att utbilda sig till ”finlirare” i aktier rämnar. Allt fler inser att det i stället var en präktig snyting som förbereddes åt våra pensionärer och framför allt blivande pensionärer.
Det rämnar inte för att många lärt sig mer och insett att aktier inte är vad gycklarna utlovade. Utan därför att det nya pensionssystemet helt enkelt levererar mindre än utlovat, ja det till och med levererar sänkta pensioner i reda pengar.
Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg publicerade nyligen en bok med titeln ”Den stora pensionsbluffen” och i en artikel i SvD Näringsliv/E24 från den 16 mars skriver han att Sverige de senaste tio åren blivit en ”tigerekonomi” men att pensionerna under samma tid fallit med 4 procent.
I sin artikel visar Dahlberg att det framför allt är den så kallade premiepensionen som är byggd på en bluff, nämligen att sparande i aktier skulle vara ett säkert och bättre sparande än andra sparformer. ”Riskpremiepension” kanske vore en bättre benämning för den del av pensionssystemet som Dahlberg menar är den stora bluffen eftersom det inte gett vad politikerna lovade. Men det finns anledning att fråga sig om det var det som var den verkliga bluffen?
Trots rubriken på Dahlbergs bok, ”den stora pensionsbluffen”, sprider han själv vidare den verkliga bluff politikerna körde över befolkniungen med då han skriver:
-Att man lämnade ATP:n som den var konstruerad var nödvändigt. Systemet hade inte klarat av trycket när 1940-talskullarna skulle börja gå i pension.
Det var ju just det som var den ”stora bluffen” då det begavs sig. Politikerna stod i kö, alltifrån socialdemokrater till moderater, för att intyga att ’vi har inte råd” att behålla ATP. De aktiva blir allt färre och de äldre allt fler. Snart går det en pensionär på var aktiv. Det begriper ju vem som helst att det inte håller. Så lät det och alla nickade ja och amen.
I Aftonbladet den 24 september 2007 skrev Göte och jag en debattartikel med rubriken Pensionsbluffen som började så här:
-Skräckbilderna om framtiden hade inget att göra med verkligheten – ATP fungerade utmärkt.
Den grundläggande frågan som ett samhälle måste ställa sig, innan tekniska detaljer om olika pensionssystem diskuteras, är följande:
Är det en moralisk och solidarisk skyldighet att de äldres andel av samhällets producerade rikedomar ökar när deras andel av befolkningen ökar? På den frågan svarade pensionsutredningen NEJ och vi svarar JA. Om den äldre befolkningen ökar från tolv till sjutton procent av befolkningen måste deras andel av BNP öka proportionellt om inte deras levnadsstandard ska minska jämfört med de aktivas.
När Pensionsutredningen sa nej till frågan ovan var det liktydigt med att förespråka en försämring av pensionärernas inkomster under mycket bla-bla om att det nya systemets roll var att ”rädda pensionerna” som sades vara dödsdömda om ATP behölls.
I vår artikel i AB och i en mer detaljerad artikel här på bloggen visade vi att pensionsutredningen bara tog hänsyn till sina egna prognoser vad gäller den demografiska utvecklingen men inte sina prognoser för den ekonomiska utvecklingen, framför allt prognoserna för produktivitetens utveckling.
Om vi bara stirrar oss blinda på hur många pensionärer som de aktiva måste ”försörja” då tornar ett stort problem upp sig vid horisonten, eftersom SCBs prognoser fram till 2050 visar att det då kommer att gå nästan en pensionär på två aktiva.
Det är det statistiska underlaget för den stora bluffen som ”bevisade” att vi inte ”hade råd” med ett korrekt pensionssystem. Men om vi använder oss av pensionsutredningens prognoser för produktivitetens utveckling då blir bilden en helt annan. Ökad produktivitet innebär att varje aktiv producerar mer rikedomar år för år. Pensionsutredningen antog att de närmaste decennierna ska produktiviteten öka med 1,6 procent per år, vilket historiskt sett är en låg siffra för Sverige.
-Enligt OECD:s statistik så har produktiviteten i Sverige i snitt ökat med 2,4 procent sedan 1970. En siffra som innebär att varje anställd i dag producerar 129 procent mer än 1970, skrev vi i AB 2007.
Det ger ett annat perspektiv på påståendet att vi ”inte har råd”. Konkret innebär siffran ovan att försörjningsbördan för varje aktiv har minskat under perioden 1970-2005 eftersom pensionärernas andel av befolkningen inte ökat i samma takt som produktiviteten.
Om pensionsutredningens prognos på 1,6 procent fram till 2050 håller finns det ingen som helst grund för talet om den kris som ATP hade skapat och som nu det nya systemet tack och lov räddat oss ifrån. Inte ens med en produktivitetsutveckling på futtiga 1 procent per år stod ATP- systemet inför ett problem.
-Får vi en så låg produktivitetsutveckling som 1 procent per år fram till 2050 så lättar ändå försörjningsbördan för de arbetande från att 10 aktiva i dag försörjer 7 yngre plus äldre, till 5,39 yngre plus äldre vid seklets mitt, skrev vi i AB 2007.
I artikeln tog vi hänsyn till att de yngre också ingår i de aktivas försörjningsbörda. Bortser vi från hur de yngres andel av befolkningen utvecklas räcker ändå 1 procents produktivitetsutveckling till att hålla försörjningsbördan för de äldre nere på en nivå som inte överstiger dagens. Nu är 1 procent en föga trolig siffra. I stället kommer den säkerligen att ligga mellan utredningens 1,6 procent och de 2,4 procenten för perioden 1970-2005.
I så fall blir allt tal om kris i pensionssystemet struntprat och bara dimridåer för den agenda som syftar till att försämra pensionerna för äldre med ett vanligt arbetsliv bakom sig. Endast de redan välbeställda ska kunna behålla en värdig standard under ålderdomen. Resten ska nöja sig med svålkanterna, såsom våra förföräldrar. Det var den verkliga motiveringen när ATP skrotades. Så såg den verkliga pensionsbluffen ut.
.
Media: SvD1,SvD2,SvD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,DN6,SVD4,DN7,DN8,SVD5,SVD6,DN9,DN10,
DN11,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, SvD, Pensioner, ATP, Premiepension, Aktiva, Pensionsbluffen,