Läckor i Skatteparadisen

Ett gigantiskt journalistiskt hantverk har uträttats av 86 journalister från 46 länder anställda i 36 media. I går publicerade de en rapport om vilka som placerat stora pengar i skatteparadisen. Det är en oerhörd mängd data som bearbetats i ett och ett halvt år. När WikiLeak släppte sin bomb innehöll den 2 gigabyte information. Den nu aktuella läckan om vilka som gömmer sig i skatteparadisen innehåller 200 gigabyte av data.

Det är ett globalt system för skattefusk som nu avslöjas i sina detaljer. Det har redan varit känt länge att det handlar om enorma belopp. Redan i fjol publicerade Tax Justice Network en uppskattning av de belopp som undanhålls beskattning till över 20 000 miljarder dollar. Den nu aktuella rapporten bekräftar beräkningen och preciserar beloppet till 20-32 tusen miljarder dollar. Var finns finanskrisen? Ja, den finns ju eftersom länder som Grekland och Cypern tvingas ned på knä av den internationella finansen och dess hantlangare i Bryssel.
Men baksidan av finanskrisen finns på Kajmanöarna, Brittska Jungfruöarna, Sark, Guernsey och alla andra paradis för rika som inte vill betala skatt.

Låt oss göra ett litet räkneexempel för att se vad en ytterst modest beskattning av de undangömda pengarna kunde ge i skatteinkomster.

 En procents punktskatt är så löjligt lågt att inte ens superfinansminister Borg skulle kunna spela indignerad å de rikas vägnar. Inte heller 15 procents beskattning av kapitalinkomsten är ”konfiskatorisk” som det brukar kallas när man rör de rikas pengar. I många länder ligger skatten på inkomst av kapital över eller långt över den nivån.

Alltså skulle den modesta ”konfiskeringen” ge 340 miljarder dollar på ett fat. Trojkan och finansen var beredd att dräpa Cypern för tio miljarder euro. Tar man pengarna där de finns kan vi skrota allt tal om kris. Det blir ingen kris kvar. Nu när Europas regeringar visat i Cypern att det inte längre är ett tabu att ta lite pengar från de rikas bankkonton ligger ju vägen öppen att ta för sig i skatteparadisen.

Det gigantiska arbetet som de inblandade tidningarna gjort öppnar vägen för att kraftigare än någonsin resa parollen: Ta pengarna där de finns. Det är inte vanliga löntagare som ska betala krisen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Athen i ett moln av sot

Foto taget  i Athen kvällen den 16 december. Det vi ser är ett moln av sot över hela staden. Tvärt beslutade och enorma prisökningar på fotogen, diesel och olja – där människor inte fått en möjlighet att planera alternativ – har inneburit att folk använder ved i alla dess former som bränsle. Barn, gamla och människor med astma, lungproblem och andra sjukdomar tvingas leva i en rökkammare.

Låt oss inte glömma att Anders Borg är en av de ledare i EU som ställt sig närmast Angela Merkel och denna befängda politik och därmed har ett stort ansvar för att luften ser ut som den gör – och människors hälsa därefter…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Katterna har blivit hermeliner

Från så gott som alla ekonomer och politiska läger har regeringen och Anders Borg kritiserats för att den, trots att Europas är på väg att malas ner i recession, inte i tid har motverkat detta på hemmaplan genom att öka statens utgifter.

.

Med moderaterna i regeringen fortsätter vi att tappa greppet

– om de gamla och sjuka samt välfärden i stort.

När löven nu virvlar ute och höstbudgeten lagts står det klart att Borg sent omsider valt att öppna plånboken. Om än försiktigt och mest med en rejäl dusör till näringslivet i form av sänkt bolagsskatt. Detta samtidigt som pensionärerna på gamla dar får trösta sig med en ynklig napp i form av en femtiolapp i månaden…

Hur svarar då socialdemokraterna? Ja, egentligen inte alls. Som under så lång tid. ”En svensk tiger”, hette det under Andra världskrigets beredskapsår. ”En socialdemokrat tiger”, heter det med Stefan Löfvén som partiledare. Vi får i sak veta att ”det egna alternativet kommer om två veckor”. Men samtidigt kommer två utspel som ger oss en del förhandsbesked.


.

På Facebook dansar denna underbara teckning av Jan-Erik Ander

runt på massvis med sidor. Under stort jubel.

Häpnadsväckande nog valde partiets ekonomiska taleskvinna, Magdalena Andersson, att i SVT Aktuellt attackera Borg för att han med sin budget ”äventyrar ordning och reda i statens finanser”. Hon slängde i väg ett riktigt bomskott genom att främst sikta in sig på att ”statens överskottsmål på en procent riskerar att bli något mindre nästa år”. Borg, som så länge kritiserats för sin återhållsamhet, kunde elegant kommentera missen genom att säga att så ska konjunkturpolitiken se ut. ”Lite över målet i goda tider, lite under när ekonomin blir sämre”…

Visst, Andersson fick också in ett höftskott mot den sänkta bolagsskatten, ”Man ska inte låna till en vidlyftig sänkning av denna”. Men samtidigt sköt hon också därmed sin egen partiledare i foten. Han har redan sagt sig vara för en sänkning. ”Om än kanske inte lika stor”. När partiets eget budgetförslag blir klart kommer skillnaderna mellan regeringens förslag och de egna alternativen tragiskt nog att som vanligt bara kunna räknas i promille av statsbudgeten.

”Katterna har blivit hermeliner. Det politiska ointresset och likgiltigheten inför regeringsalternativen kan fortsätta att breda ut sig.”

En gång i tiden, i det sekel som var, utkämpades i det socialdemokratiska regeringskansliet en livad strid mellan ”de röda och de vita rosorna”. De ”vita” vann med sin banérförare Kjell Olof Feldt och denne kunde sedan se till att bereda vägen för alla de avregleringar och privatiseringar som vi fått utstå, oavsett färgen på regering. I dag har den vita rosen slokat. Likt oss andra som grånat är den före detta finansministern vissnad och lite skrynklig. Men en del kraft finns kvar och så här på gamla dar varnar han därför i Expressen för den utveckling han själv var barnmorska till. ”S och regeringen är mer lika än någonsin”, hävdar han. ”Stick ut! Säg att utan högre skatter kommer välfärdsstaten inte bevaras”. Trogen sin vita färg från den gamla partifejden föreslår han sedan som lösning ”höjd moms på mat”. Tanken på att beskatta de rika finns inte i den egna vokabulären. Bara ordet ”kapitalbeskattning” skulle nog få de även de vissna blombladen att tappa de rester av svagt vitt som ännu kan skönjas.

.

”Politik är att vara viljelös”

Frågan om hur man ska öka skatten för de rika är lika frånvarande hos socialdemokraternas enmansutredare i skattefrågan. Det är Leif Padgrotsky som samtidigt med regeringens budget visar upp de riktlinjer han vill rita upp för framtiden.  Allt ska egentligen förbli vid vad det är. Palmes motto om att ”Politik är att vilja” har förvandlats till dagens : ”Politik är att vara viljelös”. Visst, han mumlar också något i sitt granna skägg ”om stora skattesänkningar för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa”. Men sedan rutinmässigt med tillägget ”På sikt”….

”Socialdemokraterna jobbar för att förstärka den agenda som redan finns”. säger partiets dåliga samvete Göran Greider.

Katterna har blivit hermeliner. Det politiska ointresset och likgiltigheten inför regeringsalternativen kan fortsätta att breda ut sig.

För Vänsterpartiet borde det som sker också betyda ett uppbrott från den så länge omhuldade tanken på en ”rödgrön regering med (s), (mp) och (v). Inte så att man slutar att argumentera för ett regeringsskifte. Vi måste naturligtvis göra oss kvitt borgarna. Men politiken för en tänkt ny regering måste alltid hamna i centrum. Jonas Sjöstedt måste ta av sig kavajen, lätta upp slipsknuten och strunta i att alltid vara så välkammad när han diskuterar regeringsfrågan. En regering för Sveriges många löntagare kräver ett uppbrott från dagens underkastelse inför marknadsekonomin. Propagandan för ”Välfärd utan vinst” är en bra början. Men inte mer.

.

Från Sergels torg i måndags. Upptakten till demonstrationen för

Välfärd utan vinst. Foto: Socialistiska läkare.

I kampanjen för ”Välfärd utan vinst” blottläggs dessutom Miljöpartiets borgerliga grundsyn i ekonomiska och sociala frågor.

”Maria Wetterstrand har hävdat att Miljöpartiet ”är ett hem också för liberaler”. I dag är det tydligt att man delar både hus och säng även med moderaterna.”

När Malmös socialdemokrater i veckan röstat för ett förslag om att skicka en motion till kommande partikongress om att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg” firade det egna kommunalrådet Andreas Schönström detta glatt genom att säga adjö till riskkapitalisterna: ”Nu räcker det. Festen är slut. Dags för er att dra”. Ett utrop som ledde till ett ilsket utbrott från Miljöpartiets kommunalråd Nils Karlsson. I hårda ordalag fördömde han tillsammans med moderaternas Anja Sonesson Malmö Arbetarekommuns vilja att bli av med de profitörer som skor sig på välfärden. Maria Wetterstrand har hävdat att Miljöpartiet ”är ett hem också för liberaler”. I dag är det tydligt att man delar både hus och säng även med moderaterna. I en regering som vill bryta med rikskapitalister och marknadsdiktatur där kan det definitivt inte finnas några miljöpartister…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SD,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,SVD4,AB1,DN3,

A-kassan i fokus – Varför hålla sig till borgarnas dagordning?

I dag tror sig Per Gudmundson ha fått till det riktigt ordentligt i sin ledare för norskägda Svenska Dagbladet. Som vanligt är det A-kassan som är i fokus. Det har den varit alltsedan dess grund började rivas i början på 1990-talet.

.

.

 ”Hela Trollhättan skulle släckas ner” om vi höjer taket i A-kassan menar han. Enligt finansdepartementets beräkningar skulle nämligen 30 000 jobb försvinna vid en tänkt höjning och detta bara för en höjning av taket för de tre första månaderna. En siffra som omsatt i verkligheten skulle kunna motsvara alla som förvärvsarbetar i exempel just Trollhättan.

Gudmundsons demagogi är ren ideologi. Det finns ingen vetenskaplig grund bakom påståendet. Detta trots att han låtsas det genom att hänvisa till den borgerliga ekonomen Lars Calmfors. Vi skulle lika gärna rakt ut i luften kunna påstå att den borgerliga regeringen har ansvar för att hela Stockholms stad släckts ner eftersom Arbetsförmedlingen redan i dag redovisar 378 000 människor som vill ha jobb. Alltså i runda slängar lika många som förvärvsarbetar i huvudstaden…

.

.

Här en slående graf från ett utmärkt inlägg av Göran Zettergren på bloggen utredarna.nu (TCO). Den röda linjen redovisar hur arbetslösheten sett ut sedan 1965. Den blå anger samma sak för ersättningen/efter skatt när man förlorat jobbet.

Här finns inga belägg för att en värdig A-kassa skulle lämna efter sig en dystopi av utslocknade, döda städer.

I slutet på 1980-talet när A-kassan gav som högst ersättning hade vi samtidigt som lägst arbetslöshet! Att graferna tillfälligt följde varandra under 1990-talet bekräftar bara att regeringarna Bildt/Carlsson/Persson och deras respektive stödpartier utnyttjade lågkonjunkturen i den inhemska bankkrisens spår som en förevändning för att attackera vår trygghet.

När den borgerliga alliansen däremot sänkte taket än en gång 2006 rakade arbetslösheten i stället i väg upp mot nya höjder.  Trollhättan och flera andra städer fick släcka ner…

*******

Nej, Gudmundson arbetar målmedvetet efter samma dagordning som regeringen och dess uppdragsgivare i näringslivet. Sänkt A-kassa och en ”hyfsat stor arbetslöshet” innebär att lägstalönerna kan pressas ner. Vilket om något är vetenskapligt belagt. Med lägre tak där så många som möjlig får huka sig, en del krypa, är det helt klart att det blir ”incitament” till att söka fler jobb, menar finansminister Anders Borg. I radions lördagsintervju tog han bladet från munnen och sa faktiskt att det är bra med en arbetslöshet på en nivå som han i oppositionsställning själv kallade för ”massarbetslöshet”:

– A-kassan kan höjas när vi ser att, för det första: vi ser att vi också kan göra andra saker som stimulerar arbetsutbudet, till exempel jobbskatteavdrag. Och för det andra: när vi börjar se att den här nedgången av a-kassan som vi sett verkligen biter. Så att vi ser att arbetslösheten går ner till de nivåer där den ska vara, kanske då fem eller sex procent.

Folkpartiets utspel om att sänka ungdomslönerna med 25 procent har samma logik. Liksom de borgerligas strävan efter att få ner socialbidragen:

– Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsstöd gör att drivkrafterna för unga och invandrare att ta steget in på arbetsmarknaden är för svaga. Det är den svenska modellens akilleshäl som vi måste göra något åt, sa Borg i våras.

Lyckas de med att pressa ner lägstalönerna minskar också kraven på bättre ersättning från arbetsmarknadens stora grupper av löntagare. Folkpartiet som alltid vill vara värsting i sådana här sammanhang skyltar i och för sig med att man visst kan tänka sig att höja taket i A-kassan en bra bit – men bara om LAS och turordningsreglerna kvaddas helt och hållet. Dess talesman i arbetsmarknadsfrågor, Johan Pehrson, väntar förhoppningsfullt på att den ”jobbpakt” som ”parterna” smusslar med i skymundan ska kunna lösa upp hela frågan i en kompromiss mellan alla partier…

.

.

För den gamla utlevade arbetarörelsen är grundproblemet att hela debatten strikt går efter nyliberalismens dagordning. Med ett språk hämtat från tidningarnas kultursidor skulle man kunna säga att det är kapitalägare och näringslivet i stort samt deras politiska avläggare som ”formulerar problemställningarna, både vad som diskuteras och hur det diskuteras”.

Visst finns det många aspekter att ta ställning till när det gäller A-kassan. Men för arbetarrörelsen har den bärande idén historiskt varit att så gott det går upphäva konkurrensen mellan arbetande människor. Genom en bra A-kassa minskar konkurrensen om de jobb som finns och därmed har man bättre möjligheter att kämpa sig till en bra reallön. Sak samma gäller för de flesta bidragssystem.

Sätter vi denna fråga i fokus i argumentationen breddar vi också intresset och stödet för A-kassan. Även de med jobb och hyfsad lön ser att ersättningsnivån har stor betydelse för deras egen framtida reallöneutveckling. Dagordningen kommer helt enkelt att beröra alla arbetande människor.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,