Respektera det syriska folkets rätt att synas

Uttalande av Abounaddara – ett  filmkollektiv i Damaskus

Bachar al-Assad motsvarar inte vår bild av honom. Han kallas milischef, en kung, blodig tyrann, massmördare. Men han ser mest ut som en perfekt gentleman, med en nörds breda smil, och en aristokrats läspande. Även om vi vet att tyrannens soldater massakrerar änkor och föräldralösa barn är det svårt att inte drabbas av tvivel när man ser gentlemannen på Damaskusoperans scen där han nyligen höll ett tal och presenterade sig själv som garanten för den nationella samanhållningen ställd mot de förskräckliga jihadisterna.

”Gentlemannen” med fru. Enligt rykten ska familjelyckan snart utökas med ett fjärde barn.

Inte heller Syrien liknar sin egen image. Man säger att vårt land är nationalistiskt och sekulärt, som genomgått en grundläggande modernisering demografiskt och utbildningsmässigt, att vi är lika beredda som Tunisien att återknyta med den universella demokratiska modellen. Men vi serveras bilder av ett land i ett ”religionskrig” för att inte säga i en ”somalisering”. Det är svårt att inte drabbas av tvivel inför dessa bilder som de stora medierna serverar. Man kanske snart ska skicka några Rafale eller F-16 för att hjälpa gentlemannen på operan i Damaskus göra slut på al-Qaidas anhängare.

Det är en förväxling av bilder som tjänar Bachar al-Assad på bekostnad av hans tiotusentals bekräftade offer. Den främste ansvarige för detta bedrägeri är utan tvekan Baahtregimen som förnekat Syrien sin rätta image. Efter maktövertagandet i kuppen 1963 har regimen skapat en totalitär bild av Syrien efter att ha fördrivit den liberala eliten, nationaliserat civilsamhället och monopoliserat den kulturella och artistiska produktionen.

”Ett fritt Syrien” – skrivet på en övergiven stridsvagn i Homs

Och det så grundligt att syrierna inte hade mer kvar än den officiella bilden av ett folk enat bakom sin ledare, som antas vara den enda garanten för freden, det sekulära samhället och den arabiska nationalismen, känd under namnet ”Al Assads Syrien”.

De förvillande bilderna har inte minst vårdats av utländska media som i allmänhet nöjt sig med att betrakta Syrien genom geopolitikens, folktrons, och det ”komplicerade Österns” prisma? För man har producerat många ”uppslag” som det heter i mediejargong, eller dokumentärfilmer om tyrannens personlighet, konflikten med Israel, om läckerheterna i Medinan och om Österns kristna. Men vad har verkligen gjorts för att se och lyssna till det syriska samhälle som dömts till osynlighet av tyrannen mot vilken samhället nu reser sig. Och hur återge detta samhälle en röst när dess rena existens verkar i fara av det faktum att det saknar uttrycksmöjligheter.

I stället för att som förr begå självkritik har de stora arabiska och västerländska medierna valt att sätta full fart framåt. Från den syriska revolutionens början i mars 2011 ville de bryta igenom regimens blackout genom att vända sig till de självproklamerade nya representanterna för samhället, som oppositionella politiker, aktivister, amatörjournalister, intellektuella och artister. Tyvärr kom dessa gudasända representanter att rättfärdiga en medial diskurs som reducerar revolutionen till ett ”Sörgården” i en kamp mellan det goda och det onda, mellan folket och monstret vid makten. Så genom en överdriven fokusering på monstret och ett ständigt upprepande att hans dagar är räknade har media till sist lyckats diskreditera sig själv. Att hela tiden betrakta revolutionen i jihadismens prisma har gjort Bachar al-Assads bild av en jihadistisk komplott trovärdig. I kraft av att visa upp samhället i form av tvivelaktiga bilder har man gett vatten på kvarnen åt de som tvivlar på existensen av detta upproriska samhälle.

I dag kämpar det syriska samhället för att försvara sin existens ställd mot en milisstat som försöker krossa alla former av band i samhället. Om samhället lyckas överleva kan det ta del av ”civilisationernas möte” som demografer och Medelhavets vise lovar oss. Annars riskerar det att falla ner i kaos till Bachar al-Assads och jihadisternas stora nöje.

Vad gäller oss, statliga syriska filmmakare, är vi fullkomligt engagerade i kampen. Vi tillverkar akutfilm för att visa upp vårt samhälle som ett offer för barbariet. Många artister och anonyma syriska medborgare gör som oss och publicerar alternativa bilder som de kastar ut på Nätet, likt flaskpost i havet. Låt oss säga att vi fast och bestämt tror det är möjligt att presentera kampen för frihet utan att förfalla till idyller, att visa fasorna utan att bli obscen, att tala om jihad utan att tappa känslan för proportioner.

Publicerad i Libération den 22 januari 2013.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Syrien – ett helt unikt reportage från insidan

Det helt unika reportaget nedan, som vi dessvärre inte hinner översätta, av en tysk kvinnlig anti-imperialist publiceras på den viktiga hemsidan Northstar samtidigt som släktingar till de de dödade i den senaste massakern i Aleppo identifierar sina nära, där de bakbundna, torterade och sedan avrättade unga männens kroppar bara vräkts ner i floden Quweigs kalla och mörka strömmar.

Den regim som mördar eller fördriver sitt eget folk måste störtas!

Vapen till rebellerna – nu!

.

Words from the Front Lines: Ma’arrat al-Numan, Syria

.

A German Anti-Imperialist on January 28, 2013

While I search to find my way through the dark into a borrowed pajama in the sleeping room of a family I don’t get to know because they fled the bombing, I stumble over a left behind bottle of deodorant.

“Freedom spray” it says. Quickly I spray a little puff onto me and offer the others too.

We laugh.

We are in Ma’arrat al-Numan, a city in Syria in the close range of Idlib.

The city used to have about 120,000 inhabitants, now the people remaining – we will never get the exact number. The estimations vary from 2,000 to about 10,000. People keep leaving in fear and keep coming back when there is hope that it has become safer.

The city is now split in two halfs. The ‘free side’ we get to know is that of a constant hide out. But freedom is there, since the people lost the fears of the regime, they tell us. The frontline of fighting between the army of Assad and the ‘dshesh horr’, the free army runs through it.

You need to know which streets to walk, you don’t just take a chat at the wrong corner.

Snipers can shoot very far.

We get asked if we want to visit the ‘Jabbha’, the front, and we reject. The question feels strange, because we are already close to about one kilometer to it, the constant barrage of bombs and shooting becomes our usual surrounding very fast. We reject as we don’t see the need to go. Neither are we journalists hunting a story, nor do we feel can we achieve any ease to the situation by going there.

We are not on an adventure trip and even if our feelings with the resistance grow day by day, sharing the ditches men in arms lie in is not our mission. But we understand the need of the people wanting us to know all of their story. And that of the resistance at the front understandingly is part of it. We stubbornly stick to our decision that we will not go further and this is respected by all we meet.

.
Destroyed buildings in the town of Ma’arat al-Numan. Photo: AFP

.

The shelling that has been inflicted on this city is so intense and the destruction we whitness so massive, that searching a comparison I can only find comparisons in the images and stories I know of German cities in 1945.

But the massive difference here is this society did not start or lead a war.

The life that is crawling through the cracks is also similar to the stories I’ve heard of those times. You’ll see a little chimney popping out of the ground somewhere, the only sign that there is people underneath. Windows of half crushed houses covered to not let the little bit of light through that those inside have managed to organize for themselves.

Mainly what we see is just dead and silent. The only sounds we hear is those of the continuity of bombs dropping. It’s become a ghost city.

We walk streets and corners of destruction, never knowing when the next bomb drops close or far.

When you do meet people, everybody greets each other intensely and also the good byes are of a kind that has a different depth than when you usually meet at a street corner.

One day we will be passing a building and returning a few hours later find it crushed completely.

.
Boy amidst the rubble of a Syrian airstrike
in Ma’arat al-Numan on October 17, 2012. — Photo by AFP

.

Two of the young men we had met there in the morning were hit by the crush and were now evacuated with heavy injuries to Turkey.

There is quite a lot of cats around and the people remaining have built a strong relationship with them. One will tell us that he has now 27 cats he is feeding – because it makes him sad that they too have nothing left to eat. Another who is a photographer collecting the images of his city being killed has a little collection of happiness in his photo files that he shows me: the cats of his city in various moments and places. People tell us about the story of a cat hit by the Assad army and that they gave surgery for her in one of their field hospitals.

We have come here with a group called “hopeful smile.” They have always been here, also before the revolution started. They are just a group of people of this city who have always tried to do nice stuff. They show us pictures of their activities of before – pictures where we can also see the city of before and the life there used to be.

Street cleaning actions within the neighborhood, like giving aid, toys, or times of fun to families in need, maybe a little summer camp or such.

At least this way we get to remember them not only as survivors of the horror, but also as the other people they are.

Through their eyes and stories we can know this city has once been different. This ‘before the revolution’ and ‘after it succeeds’ is the all surrounding frame of the stories of now.

When the things developed as they did, from the first demonstrations to the complete destruction we are finding now the people of “the hopeful smile” decided to stay.

They still don’t carry guns. They know their people, they know the area, and they know what they need to do.

They are finding the families in hiding, they search them everywhere in every crack and every cellar, in the holes in the mountains and under the ruins of ancient cities built 4,000 years ago.

They find the needs and try to cover them. It’s an almost impossible task; they themselves have to organize the aid from an outside that is hard to reach and feed the hundreds of people they find in the various shelters.

It is everything people need: food, water, blankets, clothes, plastic sheets to protect from the rain, a doctor and a smile. “The hopeful smile” are a group of young men who are also everybody from this city of before: a doctor, a student, an engineer, a teacher, a teenager who used to go to school or somebody who used to have a little shop.

We go out with them to deliver and we are very impressed by the correctness of their work in this big mess. When the search crew has located a family they will first take the exact data. Who are they, how many, which age and as such, what is their need, and what can their ration of the few things there are consist of.

There are ready packed bags of food, that can feed a family for a few days. There are big packs made of a big plastic sheet serving as a make shift roof, in it wrapped you will find a mattress, a few rubber boots, socks, and two or three blankets.

They carry with them a few bags stuffed with clothes they collected and search the exact fit out of these bags when they find people too poorly dressed to withstand the cold.

All of it is documented and when things are unclear they are solved first before the aid goes anywhere. İt is hand delivery only, this sole correctness hard to keep up when the rules of need and greed take over in the isolation this society has found itself in.

From people we hear that whole truck loads of aid are stolen by thieves. But then it is hard to understand again.

In many cases of course there is a main criminal intent behind the robbery, but in some it might be the decision to steal from the big agencies who are neglecting the people inside and take care that the aid reaches there. A logical understanding tells me that the resistance of course wants to feed its fighters. The other logical understanding in me knows that this situation creates powers, where only the strong ones have the methods to decide.

The “hopeful smile” stick to their methods of correctness and sit over long Excel files, countless photos, and videos they make to prove this. The aid they receive is paid by themselves or by few donors like friends of theirs in exile.

With them we crawl into little caves in the hillsides. In a cave we will find 10, 20, sometimes 30 people hiding from the bombs that drop on their cities.

We travel to the ancient ruins of a Byzantine city, once a tourist attraction or a place to have a picnic, the ruins and the aqueducts underneath have now become a shelter for many more families.

These are families from a farming community called Faruma that has been hit by the shelling of the regime.

As people they have already lost their homes and quite some family members, but as farmers they are determined to at least keep what is left of their livestock.

So the Byzantine times have become alive again, with simple shepherds filling the scene of a movie like atmosphere in the midst of a surrounding so beautiful it’s hard to grasp while the sound of bombs shake the air.

While the animals are still a little savior and luckily the old aqueducts continue to carry some water, these people too lack whatever else there is. The plastic sheets help cover some of the shelters, blankets, and clothes protect from the cold. Wheat, rice, and lentils delivered will cover some few days, if portioned in small rations.

On the way to the families already on the delivery list we will find more families. More to add to the list the “hopeful smile” is trying to feed.

When we return to our own hideout, we are greeted by the laughing chief cook, a man with a face of a boat captain. We crowd ourselves around a laptop that has made itself a path into the world wide web and discuss why this world is not reacting.

In front of the oldest mosque of the city, just in the city center completely destroyed we find two public phones. The blasts that has hit them has modernized them; they are now wireless and we joke while we try to call the U.N.

The news of the $50 million dollars for humanitarian aid that have now been decided on by the U.S. leaves everyone speechless when we understand they have decided to deliver it to the people through the regime.

This kind of news become terrifyingly gruesome when you go to visit the only make shift hospital in the city.

When you think that meeting the first children of this city and learning that they all have infected themselves with hepatitis is bad news, well, the hospital conditions we find just make them feel worse.

It is in a cellar and I have no clue if a public report should mention its location. I don’t know how things go here, but when I know that all hospitals the city used to have were bombed, I feel the need this place not known.

The creativity of the last five doctors and the rest of the medical staff has no borders.

They have been able to retrieve some basic equipment from the destroyed hospitals and built wooden rooms in the cellar as operation stages.

The hygienic surrounding is a disaster, as is that of electricity for light or heating that a place like this would need. A basic x-ray is possible, but that’s just about it.

The doctor we are travelling with most of the times had just finished his studies and specialized on cardiology. “Now,” he says “I need to do everything, but surgery most of the time. We learn quickly, but we do many mistakes too.”

Above the operation stage you will notice the professional kind of lamp setting needed to light the surgery. It’s shape is just as it is in every operation room, but when they point us at it we understand they built it by themselves. It is a big satellite disc in which they have fixed halogen lamps.

One bigger room is filled with patients. We are supposed to document, but I am too shy to point my camera at them. One is lying in bed like a shadow of life. He is completely paralyzed from top to bottom. He is so thin and so grey that it chokes whatever there is in me. He had surgery in Turkey, but as the care centers there are full, he has been returned and now grows thinner and greyer day by day in this cellar, while the bombs around make the building rumble.

We meet a patient whose toes were removed due to diabetes.

There is no treatments left also for the sick or old, in a place where you men get their legs and arms cut off, due to the lack of any other medical choice.

The people working here in these conditions are the heroes I can easily side with and claim as such.

While we walk the streets again we receive a recount of the revolution and how things developed here since then. Back at the hide out center, the stories told to us are underlined with the many videos and pictures collected throughout these last two years in exactly these streets.

We pass more buildings and streets.

“This was the street of the first demonstration, tens of thousands were peacefully chanting for freedom and change of regime. They shot two of us.

“We returned with their bodies the day later to demonstrate and filled even this street too -they killed more. There were snipers everywhere. Then there were helicopters, then they dropped two bombs on a demonstration. People were presenting their naked breast and shouting that they could just shoot all of them – and the shots fell.”

It was after the helicopters and the bombs they dropped on the people, that the first arms were taken up by the citizens of the city.

They show us the locations Assad’s army used to hold: the museum filled with ancient mosaics for example, that this city is famous for.

From here about 200 people were shot by snipers.

“You want to die? Just visit the museum,” they used to say. “We had no chance than to defend ourselves,” they say.

It took almost half a year and many dead in Ma’arat, before the armed resistance took its go.

It has achieved a lot: nobody is being shot from the museum any more. This part of the city is free.

Demonstrators protest against Assad
in Ma’arat al-Numaon March 2, 2012. – Reuters

.

People are desperate to prove their peaceful intent. Again and again they demand us seeing the videos, where we can see the proof: the same buildings, the same streets, and the people being killed within.

There is no way around the facts, this is how it happened.

The question where the weapons of the resistance came from in the first place and who delivered them with which intent is another. But the understanding why people decided to take them is easily fulfilled.

Some people tell us, where the weapons came from.

They say it was the regime of Assad himself who facilitated or at least let gaps open for weapons to flow. They are aware that even if at some point they decided to take up arms there is also the side to the story that it was convenient for the regime to have this change of picture.

It supports him, they say “to portrait us as violent and terrorists. But we have to defend ourselves too.”

In the same time many weapons came from the Gulf countries. The explanation people give us is that the regimes in those countries fear uprising themselves. They too like the image broadcasted which is that of Syria now of violence, destruction and fear.

The message it sends is clear: “you dare a revolution, you receive a civil war.”

Then of course there is weapons and logistics from the West and various groups with religious narrative.

We meet the fighters of the Free Syrian Army (FSA). Of course we meet them. They sit at the sides of the road and come to greet us on our ways. They are grandfathers, fathers, and sons. They are cousins and uncles. They too are students, or workers, or shop owners, or teachers or engineers. At least within this city. They are the ordinary citizens of Ma’arat.

They too are very upset about the image of them being some sort of Al Qaida. “Where is Al Qaida?,” they ask. Joking, they add that maybe Al Qaida could actually help them out with the fight at the front only two kilometers away.

They, just as people before grab us by the shoulders and intensely demand us hearing that they are not fighting an ethnic or religious war:

“We have Alewites with us! No Problem! Christians, Sunni, Shia! We were neighbors, friends and sometimes mixed within one family. Jews! We have Jews in Syria, there is no problem, no problem. Al Nizar (the governments), that’s the problems. Assad, Iran, U.S.A., Israel, that’s the problem.

“No problem Alewites or Jewish. No problem people.”

They explain us how the ethnic divisions are systematically produced. They know about villages of poor Alewites, first besieged and starved, then pressed into fighting on the side of the regime.

A big amount of the free soldiers we meet have been police or soldiers in Assad’s forces themselves. They know how terrifyingly difficult it can be to defect. They tell us that it’s not even the soldiers in that army they consider as their enemy.

But the reality of this fighting knows no pity. They tell us that as well.

And they know that the media reproduces these fears and divisions. They fear that the ethnic and religious war will become the truth, when only the powers push long enough for it. They fear this imposed on them, more than they fear death itself.

And the way they move and talk and act I strongly believe them: they have lost the fear of death. Religion and belief surely is part of gaining this strength.

But the fear of their society becoming one they never wanted is still alive.

I have come here and I am moving around as a single woman also in the nights that have become the streets of men. It is these men who easily are reduced to a picture of the extreme and hateful. I did decide to wear a veil in these days to not make things more complicated and as we have no experience anyhow in how things can develop in these circumstances.

We too were frightened before entering.

And it was not just the bombs we were frightened of. It was also the fierceful image of militias we see as the image of Syria nowadays.

But even though my veil keeps sliding off, as I have no practice in tying it, even though I smoke, talk, and move as a woman in a conservative surrounding here wouldn’t, I receive respect and protection in all the days and places we travel.

On our ways to the city and to the villages we see other faces of fighters than from the city. More grim behind some weapons, more strict in the look, more controlling. The fighters from Jabbah al-Nusra who freed Taftanaz Airbase surely are not the chatty kind of guys we can easily become friends with. They obviously did an amazing job: seeing the huge space and tens of now burnt helicopters they freed is impressive.

From this place the wrath of the regime was braught upon the Syrian people. But we feel this wrath has been returned.

What happened to those injured or captured and the many bodies of the dead of the Assad army is a question nobody we dare to ask can answer.

We discuss the intentions of religious groups coming to fight in Syria. People don’t deny, also the men we get to know from FSA don’t deny that there is those who come with a vision of there own. That there is those who are criminal and low in moral. People tell us how they are struggling to set up courts to trial those who use the power their guns give them wrongly.

It becomes obvious that things are a mess. A very big and a very sad mess.

But this mess is a mix more complex than a division between the good and the bad. The secular or the religious. The peaceful or the violent.

Even if the vision of some of the very religious is not shared by all, this does not mean that all the very religious fighters are low in moral, are acting with crimes against the people or are trying to impose their visions.

It is a whole mess of a people fighting to save themselves and others, of trying to keep up the ideas and demands of a revolution, keeping up the popular committees while drowning in the isolation the world has set upon them, and the interfering interests of states and secret services, of groups intending to import sharia, all of them acting through the channels of support and neglect, money, weapons, or aid.

But all of the wrong in the territories freed by the FSA does not make right what is on Assad’s side.

The paths to solidarity with the Syrian people have become quite stumbly.

It is hard to find them and also not when you want to find. While we move around we have to question every story we hear again and again, we learn to look at it from all sides and have still understood much too little and much too much.

It is very obvious that the things happening here are a big heap of a crime, committed by many. But these have many colors, and they many seem to agree in one thing: that they all have the need to instrumentalize the crumbling of the Syrian society for the benefit of theirs.

The only reason this is happening and all parties are participating in doing the best possible actions and inactions leading to this total chaos, is the power struggles in which each part thinks they can win their strategies, when only the Syrian society has at last lost its soul.

As a European citizen, I feel my main objective in demanding our governments to play a role in breaking the isolation people are trapped in, at least on the level of making humanitarian aid possible.

People we are talking to are very aware of foreign intervention and they don’t wish it.

But as the world acts as if it weren’t happening, the mess here is a whole collection of foreign intervention already.

Only that it solely seems to be the ugly side of it reaching and not that of simple aid.

The activists on the ground are having to fill this gap, their political struggle for freedom and equality is being pushed aside while they are pressed to do what aid agencies should do in a much bigger scale.

The starvation of the people and massive displacement is the fertile ground for corruption and violence to have its go, while the society’s popular movements are systematically destructed.

The complete refusal of our governments or the international community to launch their capacities for aid can only mean that there is a great interest in this society breaking and extremist forces taking over.

As an anti-imperialist, I feel my main objective in tossing the debate of the traditional left into a new analysis and this very fast, as our traditional debate has already lost track of the fast developments in the area.

In my opinion, the useless try of our voices being heard and our positions being set within the debate of siding or opposing whole states’ strategies as such have always been wrong.

In the case of Syria they are more wrong than ever.

There can be no romanticized position next to a regime, just because this regime opposes some of the other regimes or states we also oppose.

Assad’s regime is not the anti-capitalist, anti-imperialist secular dream, nor the partner of a humanitarian libertarian left.

And many of the rebels on the other side are obviously not as well.

But for now they are not an entity or have the power of a state. For now they are the direct result of a people being slaughtered and starved.

If we live up to our so called ideologies of freedom, equality, and justice we must continue – no, we must at last start to walk in Syria, we must be creative and loving in the solidarity we have to offer, we must not let the sole aid be that of liberals or extremists, we must not let the people drown into dependence on partners that are none.

At the moment it is not the right to determine political aims of ours within Syria, at the moment people just need support to survive.

They are very well capable of keeping up their society of differences, of creating a free and equal Syria for all, if we only meet face to face with them and give the isolation and stigmatization they are confronted with a united blow.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett oärligt hantverk

Marxistarkivet är en alldeles utmärkt webbsida med ovärderliga översättningar till svenska av marxismens klassiker och många historiska analyser i marxismens tradition.

Eldsjälen bakom Marxistarkivet är Martin Fahlgren som både Göte och jag varit bekant med i 40 år och partikamrater med i nästan lika lång tid. Letar du efter en text på svenska av Marx eller Trotskij då ska du leta i Marxistarkivet.

Sedan ett tag har Martin Fahlgren också ambitionen att låta Marxistarkivet delta i dagsaktuella debatter av stor vikt, som när det gäller analysen av vad som sker i den arabiska revolutionen, i synnerhet i Syrien. Enligt vår uppfattning är det ett ytterst misslyckat försök av ett arkiv att samtidigt vara färskvara. Det är naturligtvis upp till Martin Fahlgren att göra vad han vill med arkivet. Men då ska han också vänta sig öppen kritik mot de dagsaktuella texter han lägger ut. Liksom av det minst sagt selektiva urvalet! Texterna har inte bara historiskt arkivvärde, utan deltar aktivt i en pågående debatt. Därmed tappar också Marxistarkivet sin aspekt av gediget dokumentärt hantverk.

Den 10 januari hittar vi en text som MF kallat ”Syrien – kommenterad artikelsamling”. I inledningen till de publicerade texterna skriver MF att syftet är att låta ”kritiska vänsterröster” komma till tals. Vi ska snart se vilka röster han valt och vad de är ”kritiska” mot.

Enligt MF representerar de ett försök att ”tänka kritiskt” till skillnad från ”huvudlinjerna” i syriendebatten vilka enligt honom representeras av den här bloggen (K&Å) och Proletären/Fibban/Clarté/SKP. Han jobbar intensivt i sin kommentar med att bygga upp en bild av sig själv som en noggrann arkivarie eller kamrer som noterar och bokför allt. En vågmästarnas mästare som till skillnad från andra noga värderar de nyheter vi får oss till livs. Vi sägs uppfatta konflikten som ”ganska okomplicerad” bara för att vi sedan ska kunna ”spika en korrekt linje”. För oss är frågan redan uttömd på argument och ”behöver inte utredas närmare”. Till skillnad från oss är författarna till artikelsamlingen (och Martin) däremot ”kritiska vänsterröster”. Vi sägs vidare ”bortse från sådant som inte passar in i det egna schemat om vad kampen gäller” och sägs se ”verkligheten i svartvitt”. ”Vi hoppas att allt ska gå rätt väg ändå – den som lever får se”. Spydigheterna hopar sig. Vi kan avsluta med Martins egen grandiosa slutsats. Som vore han själv en modern Voltaire: ”Därmed åsidosätts det rationella, analytiska och logiska tänkandet. I stället för en kritisk allsidig analys av verkligheten och en sansad argumentation där man försöker tränga in i och diskutera problematiken uppmuntras ett slags tunnelseende där man bara ser det man vill se”.

Ser vi till Martins egen artikel saknar den framförallt nya eller intressanta fakta om situationen i Syrien och i regionen. Trots den så bländande objektiva skenheligheten skymtar snarare här Sokrates och Kant än Voltaire! Vi får en glimt av den idealistiska världen, ”idéernas värld, en värld bortom alla känslor” där han viftar med citat från Lenin men ingenting har att säga om hur exempelvis de lokala samordningskommittéerna (LCC) i landet arbetar – och strider – i dag.

I den här repliken till MF:s artikel kommer vi inte att bemöta alla resonemang och hänvisningar till de historiska paralleller av mer eller mindre tveksam natur som MF hänvisar till. I stället konstaterar vi bara att Martin Fahlgren medvetet förvränger och förvanskar de åsikter som vi fört fram i ett femtiotal artiklar som vi publicerat sedan mars 2011 då upproret mot Assad startade.

Vi skriver ”medvetet förvränger” eftersom MF känner oss mycket väl, han är en intelligent person och han kan läsa innantill. Därför kan hans beskrivning av vår hållning till den syriska revolutionen inte vara annat än medvetet illvillig. Vi frågar oss varför och har kanske en idé?

Enligt MF kan vår linje i förhållande till revolutionen i Syrien sammanfattas ungefär som följer:

-Vi stöder ovillkorligt och helt okritiskt alla som kämpar mot diktaturen.

-Vi blundar för att imperialismen och reaktionära islamister griper in i kampen. Vi säger visserligen att det är så men att det saknar betydelse just nu.

-Vi blundar för de problem som den sociala splittringen mellan olika etniska och religiösa minoriteter ställer för kampen.

Anti-regimdemonstration i Idlib. ”Frihet” står det i kvinnans händer. Foto släppt av stadens Lokala Samordningskommitté, LCC

Att ta som uppgift här att ”motbevisa” den bild MF ger av oss vore att sänka oss ner till den nivå och ton han anslagit. I stället har vi förtroende för er, våra läsare, och uppmanar er att läsa, eller läsa om, vad vi skrivit om revolutionens övergång från spontan revolt till väpnat motstånd, om hur imperialismen gör allt för att kontrollera upproret och hindra den syriska staten från att kollapsa som i Libyen, om hur de reaktionära salafistgrupperna strävar efter en ny, religiös diktatur i Assaddiktaturens plats och hur de stärks tack vare det ljumma stödet till den stora majoriteten av ärligt kämpande miliser med målet att befria Syrien från regimens despoti, hur faran för sekteristiskt våld blir större ju längre upproret tvingas pågå. Det och mycket annat kan ni läsa på vår Syriensida.

Vi har också publicerat en rad översättningar av texter om Syrien som skrivits av aktivister inne i Syrien och som vi anser spegla vår egen uppfattning. Likaså har vi publicerat Gilbert Achcars elva teser om islamismen. Flera av dessa artiklar har också MF publicerat på Marxistarkivet. Sett till vad han skrivit senast borde han anse dem felaktiga eller att vi inte har samma idéer. Hur som helst kan ni konsultera några av dessa texter som vi publicerat och som vi sympatiserar med:

Syria, Peace and Christmas

Det fria Douma -syrisk demokrati

Elva teser om den uppvaknande islamismen

Protester mot Assad i den kuridska delen av Syrien

Av de artiklar ”kritiska vänsterröster” som Martin Fahlgren publicerat nämner han två som han säger står närmast hans egen uppfattning.

Den första är en artikel av vår partikamrat Peter Widén i Eskilstuna, som publicerades i Internationalen den 7 september 2011. I den debatten skrev vi att vi i stort kunde skriva under på nästan allt som Peter Widén skrev men inte hans slutsats att den enda korrekta linjen var att agitera för omedelbart eldupphör och förhandlingar. Den artikeln är sedan länge akterseglad eftersom alla initiativ till förhandlingar från FNs och Arabförbundets sida skjutits i sank av Assad, nu senast i det makabra talet till parlamentet.

Resultatet av en flygattack den 14 januari 2012
mot stadsdelen Maadamiyeh i södra Damaskus
.

Den andra artikeln som MF säger sig gilla och stå nära skrevs nyligen av Arne Johansson och publicerades i Offensiv 20 december 2012. Här har vi ett mycket större problem och stora frågetecken kring vad MF egentligen själv står för, utöver de schabloner om folkfronter, enhetsfronter och revolutionär strategi som han beskriver i sin inledning. Däremot får man leta med ljus och lykta i Fahlgrens text för att hitta något konkret om det aktuella läget i Syrien, leta efter en ens antydan om den lokala civila självorganisering som till och med den borgerliga pressen vittnar om.

I Arne Johanssons text finns en central slutsats som det är omöjligt att förbigå med ursäkter eller undanflykter. Så här karaktäriserar Arne Johansson, välkänd ledare i Rättvisepartiet Socialisterna, situationen i Syrien:

– Klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig, skriver han. Liksom i mycket annat som Rättvisepartiet Socialisterna uttalar sig om handlar det om att förkasta existerande kamp och ”bjuda ut” alternativa scheman som ”massorna” borde följa för att det ska bli en kamp värdig nog för att få stöd från RS.

Ett uppror, en kamp där ännu hundratals demonstrationer äger rum varje vecka, där unga människor överger sina studier eller arbeten för att ta upp vapen mot diktaturen, där regimen till och med flygbombar den egna huvudstaden, blir för Arne Johansson ett ”reaktionärt krig” där ”revolutionära socialister” ska stå neutrala.

Närvaron av fanatiska islamister som al Nusrafronten kan inte tas ill ursäkt för att stå neutral i kampen mot diktaturen.

I stället manar Arne Johansson till självorganisering på arbetsplatserna och i bostadskvarteren, till demokratiska val av självförsvarsorganisationer. Existensen av lokala samordningskommittéer som på flera befriade platser redan tagit över skötsel och förvaltning av offentliga uppgifter och de lokala FSA-milisernas roll existerar inte i Arne Johanssons bild. För honom är själva existensen av salafistiska milisgrupper tillräckligt för att förkasta det reellt existerande upproret mot diktaturen.

Senast som Arne Johansson deltog i debatten om Syrien lyckades han hitta något som passade in i hans schema av hur en verklig kamp borde föras. Då satte han också upp ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” som alternativ till det ”reaktionära FSA”. Trodde han. För de ”demokratiskt valda” självförsvarsgrupper han hade hittat som förebild var inget annat än milisen YPD i det syriska Kurdistan. Tyvärr för den gode Arne är YPD den väpnade grenen av det syrisk-kurdiska partiet PYD som kritiseras hårt av andra partier i regionen för deras sekterism och påstådda spel under täcket med Assad. I den nya texten av AJ som MF publicerar aktar han sig noga för att på nytt försöka hitta grupper i Syrien som fyller kravet på ”revolutionär” renhet.

Det kurdiska partiet PYD;s väpnade milis YPD är långt ifrån den idylliska bild av demokratiskt valda självförsvarsorganisationer som Arne Johansson tror.

Att Martin Fahlgren säger sig stå närmare denna text än något annat får oss att undra. Anser MF också att det är ett ”reaktionärt krig” som pågår? Eller kan en artikel som drar en så central slutsats vara bra i övrigt?

För oss är det tråkigt att se hur en kamrat medvetet förvanskar våra ståndpunkter i syfte att fäktas med en fantombild. Men vi kan förstå att han gör det om hans åsikter är desamma som Arne Johanssons. För oss innebär denna illvilliga och medvetna förvanskning av våra åsikter att vi visserligen fortfarande är partikamrater med Martin, men att förtroendet oss emellan inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Revolutionären Salem Khalf Assabsabi mördad av Assad

De revolutionärt socialistiska krafterna i Syrien är små. Men deras deltagande i kampen är av stor betydelse som motvikt till den religiösa extremism som en minoritet av milisgrupperna står för. Tyvärr blir de också offer för diktaturens våld. Här under hyllar den Revolutionära vänstern en kamrat som mördades i en av Assads fängelshålor. För oss på bloggen känns Salems död tung och vi instämmer i hyllningen av honom.

”Vår kamrat dog i Säkerhetstjänstens källare i Damas.

Född 1960.

Avslutade sina studier vid Institutet för Kommunikation 1980.

Gift och far till fyra barn: Ashraf, Aysir, Ayhem och Aktham

Två av barnen, Ashraf och Aysir, arresterades för fyra månader sedan. Efter tre månader släpptes Ashraf medan Aysir hölls kvar. Han är fortfarande fängslad.

Vår kamrat Salem anhölls den 14 april (2012) av militärens Säkerhettjänst i stället för hans son Ayham i syfte att Ayham skulle låta sig tas till fånga. Salem överläts till enhet 215 i Damaskus. Den 19 maj förvärrades hans hälsotillstånd snabbt i en håla avsedd för 800 fångar där dagliga dödsfall väntar.
Det började med migrän, sedan paralyserades höger hand följt av en generaliserad förlamning och näsblod. Hans medfångar ropade efter fångväktare då de trodde Salem var döende. Men vad tror ni hände? Vakterna överöste honom med slag, han tappade medvetandet och dog inom en halvtimme kvällen den 19 maj 2012. Hans kropp har inte lämnats ut.

Ära i all evighet åt vår kamrat och åt Syriens alla martyrer.

Skam och vanära för mördarna.

Revolutionära vänstern (Syrien)”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Nej till dialog med Assad.

Det säger inte bara det civila och väpnade motståndet under ledning av de lokala samordningskommittéerna, LCC, och den fria syriska armén, FSA, som svar på Bachar Assads krigstal häromdagen.  I ett oväntat uttalande tar också den ”lagliga oppositionen” avstånd från Assads inbjudan till ”dialog”. Det handlar om en viktig del av den opposition som finns representerad i parlamentet och som går under beteckningen samordningskommittén för nationell och demokratisk förändring, CCCND, som i ett fränt uttalande kallar Assads tal för ett ”krigstal”.

-Vi deltar inte i en nationell dialog innan våldet upphör, alla fångar släpps, en garanti ges för humanitär hjälp till alla drabbade områden och innan en offentlig kommuniké klargör vad som skett med alla försvunna, förklarade Hassan Abdel Azim, ledare för CCCND.

Han menade också att förslaget var ”orealistiskt och ogenomförbart” bland annat för att talet i praktiken innebär att Assad ”kräver av sina motståndare att de lägger ner vapnen och betraktar honom som segrare”, vilket saknar kontakt med verkligheten på marken.

I uttalandet förkastar CCCND också regimens prat om en ”utländsk komplott” och slår fast att Assads ”krigstal” visar på ”regimens försök att behålla landet i sitt grepp”.

Även CCCND tar avstånd från Assads inbjudan till dialog

Regimen isoleras allt mer. Vore det inte för Rysslands och Irans lojala stöd, och det vapenembargo som väst i praktiken upprätthåller mot FSA hade Assad redan varit störtad. Nu närmar sig det ögonblicket ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syrier önskar Assad ett Svart Nytt År

Den algeriska dagstidningen El Watan skriver om en speciell nyårhälsning som människor i Damaskus sände till Bachar Assad. Här följer ett utdrag:

 ”Dussintals män och kvinnor i tomteluvor defilerade nyårsnatten i ett kvarter i norra Damaskus för att önska ett ’svart’ 2013 till president Bachar al Assad. Aktivister la ut videoklipp av händelsen.

 ’Vi önskar dig ett svart nytt år Bachar och ett gott nytt år för Syrien’, skanderade demonstranterna till rytmen av ’happy birthday to you’ , ackompanjerade av kvinnors rullande rop när de drog fram på gatorna i kvarteret Cheikh Mohieddine.

I Aleppo önskar Tomten frihet för alla.

 ’Gud, Syrien, friheten, det är allt, ropades också som slagord, som en parodi på regimanhängarnas,’ Gud, Syrien, Bachar, det är allt”.

 ’Må Gud skydda Fria Syriska Armén’, var ett annat slagord som demonstranterna ropade. På videoklippet är deras ansikten suddiga för att skydda dem mot arresteringar.

De ropade på ’seger för revolutionärerna’ och lyfte upp plakat som krävde ’frigivning av alla fångar’, som uppskattas till flera tusen av människorättsorganisationer som hävdar att de utsätts för tortyr säkerhetstjänstens hålor.”

 Ett riktigt svart Nytt År för Bachar Assads diktatur önskar också vi på K&Å.

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Syria, Peace and Christmas

Kära läsare,

Jag har inte tid just nu att översätta texten härunder. Men jag ser den som så viktig att jag publicerar den i sin engelska version. Den är skriven av en syrisk aktivist i Syria Freedom Forever och svarar på många frågor om upprorets karaktär, islamisternas roll och den folkliga kampens krav på FRIHET och DIGNITET.

”Saraqeb, Syria, December 2012

In this period of celebrations for Christmas and New Year, we hear, read and see a lot of messages of solidarity from people around the world for the Syrian people struggling for their freedom and dignity against the criminal Assadist regime.

Lots of friends, families, comrades and others have asked me, what are the solutions for the Syrian people? What can they do against this regime?  But above all, how can we bring peace to Syria and the Syrian people?

Peace can have many meanings and understandings, I view it the following way…

Firstly, I remind everyone that there was no true peace before the beginning of the revolution in Syria in March 2011, but there was only the illusion of peace. Why? Because the Syrian regime since the arrival of Hafez al Assad in 1970 to power has launched a permanent war against the Syrian people, through harsh repression, attempts to divide the people of Syria through sectarian and ethnic lines, and impoverishment of the majority of the Syrian people through corruption and, but above all, accelerated neo liberal policies implemented by Bashar al Assad and plunging 60% of the Syrian population under or just above the poverty line.

In March 2011, and in the continuity of other popular uprisings in the region, the Syrian people started their revolutionary process to put an end to this illusion of peace and the reality of oppression, and to live free and in dignity.

It is not the armed popular resistance that brought war on Syria and the Syrian people, but the regime and its will to continue its permanent war against the people and to submit every one of them, being an armed and / or a civil resistant. The new massacres committed by regime forces in the town of Helfaya in Hama and in Talbiseh, Damascus’ Suburbs few days ago, taking the lives of hundreds of martyrs and resulted in many wounded people, show the criminal side of this regime. In both cases, the area targeted were civilians who were crowding to get bread.  Martyrs of the revolution have exceeded the 50 000 individuals, while many cities and neighborhoods have been destroyed by the shelling of planes and tanks of the regime. In the same time, today, there are over more than half million of refugees outside the country in neighboring countries, while more than 2.5 million Syrians are internal displaced inside the country. In 2013, this number could rise to 4 million Syrians according to a recent report of the United Nations Office for Humanitarian Assistance (OCHA).

This is why no peace can be achieved without the fall of this regime. Indeed no peace can be achieved through the so called UN Peace envoy Lakhdar Ibrahimi who suggested as a “peace plan for Syria” the formation of a transitional government which holds the total responsibility of executive power to govern Syria until Presidential and legislative elections in 2014 under the auspices of the UN. During this period, the dictator Bashar al Assad would stay in function at the top of the State. This plan or any other one not suggesting the fall of this regime will not bring peace.

This does not mean that no mistakes and crimes going against the spirit of this revolution have been made by the armed popular resistance, which we condemn.  The rising of some sectarian islamist groups such as Jabhat al Nosra and others have to be condemned and understood in the game played by some regional actors to transform this popular revolution into a sectarian war, in other words to fail this popular revolution.

The Gulf States do support financially some small armed Islamist and sectarian groups, but not with the aim of seeing or allowing the victory of the Syrian revolution. Quite the contrary, it is an attempt to divert the Syrian revolution from its initial and always present objectives, that is to say, principally civil and secular democracy, social justice and freedom, into sectarian war. The Gulf states in fact fear a spread of the revolution in the region that would threaten their power and interests. The transformation of the nature of the revolution into sectarian war would also enable them to frighten their own populations in the following way: any change in the region is likely to descend into sectarian wars and therefore we must encourage the status quo, in other words, the maintenance of dictatorial powers.

It is important also to say that the mistakes and crimes of the FSA were firstly denounced not by the International Community, but by the Syrian revolutionary people who want to defend the principles for which they started the revolution, freedom, dignity and no sectarianism.

The armed popular resistance groups of the Free Syrian army which are following the principles of the revolution and defending its principles are on their side most often not financed or assisted by the International Community and / or the Gulf countries.

Nevertheless the popular movement continues, on Friday 21st of December, the Local Coordination Committees in Syria were able to document 291 demonstrations that set out in various cities and areas in Syria. The largest were in the city of Hama with 87 demonstrations to salute the Free Syrian Army, followed by Deir Ezzor with 61 demonstrations to salute the martyrs and to vow to continue their fight; in Aleppo, the city which this Friday’s name was dedicated to, 39 demonstrations set out to demand the Free Syrian Army to commit to its duty to protect civilians; Idlib with 31 demonstrations to demand the release of all detainees from Syrian prisons; Damascus and its Suburbs with 28 demonstrations to vow to continue the revolution until the ouster of the regime and in solidarity with their Palestinian brothers in the Yarmouk refugee camp, who are struggling to deal with the aftermath of the shelling, destruction and displacement at the hands of the Assad regime forces; Daraa with 17 demonstration to demand the unity of opposition and the commitment to the morals and ethics of the revolution, Homs with 13 demonstrations is solidarity with the displaced people, Hasakeh with 11 demonstrations to assert the importance of national unity, Lattakia with 3 demonstrations to chant in solidarity with the detainees and Raqqa with 2 demonstrations.

The fall of the regime will definitely be a great victory and achievement for the Syrian people, but we cannot hide that this will not be the end of the Syrian revolutionary process. Indeed the only way to tackle poverty, unequal social and economic redistribution, sectarianism (spread by the regime for decades and used by some opposition groups), end to all discrimination and recognition of full equality between women and men, between religious and ethnic communities, with the support to the self determination of the Kurdish people.

Peace is therefore a path and fully part of the revolutionary process, and the popular movement has united people, just as Egyptians and Tunisians united during their revolutions, and broke the wall of fears between the Syrians. No unity is possible under a dictatorship, which has developed a strategy of fear between sects. The popular movement in Syria is struggling for social solidarity that transcends sectarian and ethnic divisions. The only assurance and security the Syrians need is the victory of the Revolution in order to build a new democratic, social and independent Syria.

And for all who fear the future, let’s work and struggle together to build a new Syria, because this regime does not protect anyone or any minority, but protects only the sections of the population submitting to its interests regardless of their community.  No Human need a corrupt, authoritarian and oppressive regime to protect anyone, and especially not the people of Syria! The only protection we need is a Democratic, Secular, independent and a Social State, which respects the basic rights of the people to live in dignity and freedom.

Conclusion

In Conclusion, all I really want for Christmas this year is peace for Syria and the Syrian people, but peace will only be achieved with the fall of the Assad regime, the building of a democratic, secular ( respecting religious beliefs and treating everyone equally without any form of discriminations, Christians and Muslims, Women and Men, Arabs and Kurds, etc…) social and truly independent Syria in solidarity with other’s people struggle, especially the Palestinian people because our freedom is linked to their freedom. All my thoughts are for the Syrian people, family, friends, comrades, and above all for all the martyrs, etc… Peace in this perspective means permanent revolution and victory for the Syrian people.”

Viva a Free Syria!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Tre syrier talar ut om revolutionen. Del I


Intervju gjord av Odai Alzoubi

Bästa sättet att förstå vad som sker i Syrien är att lyssna till vad syrier säger om läget i hemlandet. För att visa bredden och djupet i deras synpunkter har vi ställt några frågor till tre representanter för oppositionen.

Syrien kommer att omformas av sin revolution. Det är rätta ögonblicket att lyssna till de som aktivt bidrar till landets framtid. Därför har vi talat med de tre personerna härunder.

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

***

Varför har inte Assad redan fallit efter 20 månaders uppror?

Yassin: Orsakerna är helt klara. Egentligen borde man begära klara svar på följande frågor. Hur har den syriska revolutionen lyckats överleva i snart två år ställd inför en regim som från första början har dödat? Hur kommer det sig att syriernas beslutsamhet är obruten trots minst 35 000 döda, för att inte räkna den totala förstörelsen av städer, byar och hela distrikt? Hur kan en revolution bredda sina ställningar och utveckla sina aktiviteter för att kunna välta en regim som inte bara åtnjuter ett regionalt inflytande utan dessutom är en av de mest brutala i världen.

Men jag ska ändå besvara din fråga. Regimen har inte ännu fallit samman därför att den från första början förlitat sig på sin region där den förfogar över en total överlägsenhet, liksom på sina vapen och vapensystem. Regimen har försvarat sig våldsamt utan att låta sig hindras av lagliga, humanitära eller nationella hänsyn. Dessutom har den haft ett verkligt stöd av krafter med ett betydelsefullt inflytande på regional och internationell nivå.

De syrier som reste sig mot regimen riktade tvärtemot från början in sig på fredliga protester och det var först senare som en eskalering till väpnat motstånd skedde. Men de kunde inte räkna på ett solitt och seriöst stöd jämförbart med det som regimens allierade gav. För att uttrycka det enkelt: efter att det syriska folket i månader försökte vinna politiskt med metoder av politisk natur i sitt eget land, tvingades revolutionen att välja ett militärt motstånd mot en regim var bas är militär. Sett till obalansen vad gäller beväpning, resurser och organisering, är det uppenbart att det enda valet till buds för oppositionen var att försöka trötta ut regimen och det tar tid.

Bakr: Tillåt mig börja med ett annat antagande. Tänk oss att Assad redan hade fallit på ett eller annat sätt. Då skulle vi inse att den regim som noggrant och medvetet byggts i tre decennier av Assads far, Hafez el-Assad, inte bara bygger på presidenten och hans familj.

Det är ett komplext och svårbegripligt nätverk av intressen och relationer grundade på ett system av lojalitet som sträcker sig över hela landet och som samtidigt skapar vertikala splittringar mellan folkgrupper inom det nationella kollektivet.

Under kalla krigets epok var den syriska regimen en hörnsten i politiken i Mellanöstern och därefter lyckades den anpassa sig till de nya omständigheterna som uppstod i början av 90-talet. Som tillhörande de segrande makterna i det andra Gulfkriget (1991) kunde regimen som belöning stärka sin närvaro i Libanon och erhålla grönt ljus för att föra vidare presidentposten i republiken från Hafez till Bachar el-Assad. Ockupationen av Irak 2003 förde med sig ett byte av regimens lojaliteter. Den genomförde ett märkbart närmande till regimen i Iran. Hållningen till ockupationen av Irak ledde till att den syriska armén drevs ut ur Libanon.

Den syriska revolutionen har visat till vilken grad säkerhetsaspekterna dominerar ledarnas doktrin, vilken för övrigt helt saknar politiska utgångspunkter. Det är därför som de statliga instansernas hegemoni, konspiration, terrorism och propaganda är regimens fundament. Regimens främsta krets består av ett fåtal familjer, Assad, Makhlouf och Shalish, som är sammanbundna av gemensamma intressen av maffiatyp, klanmässigt och sekteristiskt plus en inre krets i säkerhetsapparaten där de avgörande politiska besluten i sista hand fattas.

I själva verket flyttades beslutsprocessen i början av den syriska revolutionen från Damaskus till Teheran. Personer som Mouhammad Makhlouf, Bachar el-Assad och brodern Maher liksom vissa högar officerare i underrättelsetjänsten, som Ali Malmouk, är i sista hand bara hantlangare. Dessa personer är inte kompetenta att i fredstid ta regeringsbeslut mycket mindre under en revolution. Juntan som nu håller makten har ärvt många tillgångar med vilka den kan förlänga regimens överlevnad, (bland vilka kan nämnas, Israel, Libanon, det kurdiska problemet, sekterism, osv) även om den ofta tappar kontrollen.

Hazem: Alla regimer i världen är baserade på många olika faktorer som blandar sig: den politiska, den ekonomiska, den ideologiska, den lagliga, medierna och säkerheten. Det verkar som att regimen redan förlorat på flera av dessa nivåer. Kvar finns bara den regerande familjen liksom säkerhetsapparatens ”batong” och det nakna våldet.

Under de gångna tjugo månaderna har regimens omvandlat sig till en totalt destruktiv maskin i stället för att inta en politisk hållning. Den har klippt av sina relationer med de flesta staterna i världen och blivit fredlös. På det ekonomiska planet har den syriska liran förlorat mer än hälften av sitt värde och en ännu värre ekonomisk kris är i antågande. Baathpartiets ideologi saknar nu all trovärdighet, speciellt sett till motsättningarna mellan dess påstådda politiska teori och dess konkreta praktik.

Regimens redan mediokra mediala trovärdighet hade en begränsad slagkraft, speciellt eftersom officiella medier förmedlade budskapet enligt vilket resningen var en produkt av en världsomspännande konspiration mot Syrien och angav anonyma beväpnade terrorister som ansvariga för revolutionen. På det militära planet föll den syriska nationella arméns image platt till marken sedan den omvandlats till ett instrument att avrätta syrier. Vad gäller säkerhetsstyrkorna ses de snarare som försvarare av den regerande familjen än nationen och medborgarna.

På grund av den unika situationen i landet och regimens bläckfisknatur kommer det att krävas en rad förutsättningar för att dra upp den regerande familjen med rötterna, speciellt då en konsensus regionalt och internationellt för hela regionen. Denna sista etapp i regimens sammanbrott är knuten till den regionala styrkebalansen, till den bräckliga situationen i Irak och Libanon, till iranska och ryska intressen, Irans nukleära program, och slutligen den arabisk-israeliska konflikten. I ett sådant sammanhang följer att många kompromisser står på dagordningen.

En annan förutsättning som måste uppfyllas för regimens fall är behovet av ett värdigt och etablerat alternativ kapabel att försäkra alla syrier liksom omvärlden att regionen inte förfaller i kaos. Vi bör inte negligera att en del av Syriens befolkning ännu stöder regimen eller intar en neutral hållning, speciellt de minoriteter som fruktar en islamsk regim. Det är denna illusoriska rädsla som uppmuntras av regimens propaganda och dess sekteristiska praktik.

Dessa interna, regionala och internationella förvecklingar hindrar ännu att regimen faller samman med som följd den härskande familjens undanröjande och ett nederlag för dess trogna militär- och säkerhetsapparat.

(Översättning till franska av webbsajten A l’Encontre, en andra del följer: intervjun gjordes 29 nov. 2012. Översättning till svenska: Benny Åsman)

 

Media: DN1,
Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,