Etikettarkiv: Erbil

”Vi har självklart råd med både reformer och en generös flyktingpolitik Men en bra början vore att avsätta utrikesminister Carl Bildt. Det vore en lättnad även för världens krishärdar.”

Publicerat av
2

.

Självklart är det möjligt både med en generös flyktingpolitik och goda reformer. Bara vi har en politik med en radikal inkomstpolitik och en social prioritering av statsbudgeten.

”Det svenska folket måste öppna sina hjärtan och välkomna ett ökat flyktingmottagande” manar vår statsminister. Men för Reinfeldt och moderaterna är det bara läpparna som rör sig i ett mörkblått munväder. I verkligheten, ute i våra kommuner, öppnar de vare sig sina hjärtan och framförallt inte sina plånböcker. Borgerligt styrda kommuner har i snitt tagit emot 13 flyktingar per 1 000 invånare de senaste två mandatperioderna. Motsvarande siffror för vänsterstyrda kommuner är 25 flyktingar per 1 000 invånare. Inte minst alliansregeringens obefintliga bostadspolitik är en katastrof och bäddar för helt onödiga motsättningar mellan människor. ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”, brukar vi säga. Men i längden behövs givetvis egna bostäder.

Moderaternas desperata slagdänga i valrörelsens slutskede, ”Vi har råd med flyktingar men inte reformer”, handlar i grunden om att skapa ett krismedvetande där de rödgröna ska avfärdas som ansvarslösa. I tidigare val har man gjort samma sak genom att spela med ”finanskrisen”. I år är det ”flyktingkrisen” som gäller. Högerpartiet vänder helt sonika på sverigedemokraternas latrintunna, ”Vi har råd med reformer men inte flyktingar”, totalt obekymrade om att många tycker att denna låt faktiskt klingar bättre än den egna.

Ett av de mer patetiska inslagen i försöket att mana fram bilden av en mörk hotfull värld har varit att låta Carl Bildt spela rollen av den barmhärtige samariten. I TV klipps scener med biståndsminister Hillevi Engström, där hon vinkar av svenska Herculesplan tungt lastade med humanitär hjälp åt fördrivna yazidier och assyriska kristna, samman med den ömsinte och medkännande Carl Bildt, som nu återvänt till ”Brottsplats Irak”, denna gång i skepnad av en manlig Florence Nightingale. Han spatserar runt i öknen en stund, kramar några utsatta, när filmkamerorna är på, och flyger sedan hem för att i en blixtinkallad presskonferens, medvetet klädd i sommarlätt, ljust FN-blått, mana fram en bild av världens ondska och kommande flyktingkris. Den solide Anders Borg är behjälplig med diagram som visar att vi därför inte har råd med några nya offentliga utgifter. Tillsammans drar de sedan slutsatsen att självklart är det alliansregeringen som är klippt och skuren för att kunna ta det ansvar som väntar. Några dagar senare är det ny presskonferens med den blide integrationsministern Erik Ullenhag som vevar samma slagdänga: ”Vi har råd med flyktingmottagande, men inte med reformer”.

Göteborgspostens senior när det gäller utrikesbevakning, Britt-Marie Matsson, skriver samtidigt en krönika med den välfunna rubriken ”Den som bombar ska inte släppa matpaket”. Den nation som angriper från luften ska helt enkelt inte tillåtas att matbomba. Humanitär hjälp ska inte blandas ihop med vapeninsatser är hennes kloka slutsats, även om vi självklart måste tillägga att också en ockupationsmakt, som exempelvis Israel, i internationell rätt har ett skyddsansvar för civilbefolkningen i de områden som utsätts för övergreppet. Ett ansvar som Israel totalt avsagt sig genom att inte bara förvandla Gaza till ett ghetto, till ett utomhusfängelse. Den sionistiska apartheidstaten utsätter dessutom sitt ghetto för urskiljningslösa flyganfall, raketer och tung artilleribeskjutning där civila obeväpnade människor dödas.

Carl Bildt? Vad gör han? Domderar och agerar mot Israels vettlösa militära kampanj? Nej, han tiger som den mur, vilken skiljer Israel från ockuperade Västbanken.

Det är denna hållpunkt i politiken som gör Bildt till en så ynklig figur där han sprätter runt i ökensanden och tröstar fördrivna, plågade kvinnor med att svenska tält och matpaket snart ska vara på plats. För han är verkligen tillbaka på ”Brottsplats Irak”. Inte så han själv eller Sverige har angripit Irak från luften. Han har inte bombat Irak. Men, och det med stark betoning, han var en simpel kolportör och radskrivare åt dem som bombade. Han for som en skottspole runt om i världen, förespråkade kriget och försvarade sedan USA:s brott mot internationell rätt. Allt väl dokumenterat av Expressen i en artikelserie som för all framtid borde ha uteslutit honom från alla tänkbara jobb i vårt utrikesdepartement. Ett solkigt CV som gör att han egentligen inte ens borde få ha ansvar för dess internpost.

Det finns några rader av Bildt i Expressen från Expressen i november 2002 som ger en bra uppfattning av hur han då såg på den amerikanska invasionen av Irak.

”Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”

Nu blev det inte så. Trots att George Bush kort tid efter invasionen så stolt ställde upp sig på ett hangarfartyg, iklädd en tuff pilotjacka från US Air Force och proklamerade att ”Uppdraget har verkställts!” Mänskliga lidanden i regionen har bara blivit värre, våldet och krigen har fortsatt.

Men Bildt har givetvis slängt alla backspeglar. Vi har aldrig sett någon självrannsakan från denne pompöse man. Aldrig en diskussion från hans sida om krigets konsekvenser. Allra minst om sin egen roll.

Det mest slippriga med Bildts lobbyverksamhet för kriget var att han samtidigt hade nävarna djupt nere i syltburken, eller snarare nere i Iraks oljetunnor, för genom USA:s försök att skaffa sig kontroll över Iraks svarta guld blev han i en hast mångmiljonär. Med en egen aktieportfölj satt han i styrelsen för kapitalförvaltaren Legg Mason, en spelare med stora ekonomiska intressen i den amerikanska krigsindustrin. Samtidigt var han lobbyist för amerikanska krigsintressen med kopplingar till vapentillverkaren Lockheed Martin.

Vid den famösa presskonferensen med Anders Borg var det inte bara Irak som var med på kartan över hoten i världen. Där fanns också Syrien och Ukraina. Även när det gäller dessa länder är Bildt en del av problemen, en del av kriserna, han är inte en utrikesminister som bidragit med lösningar eller förslag som dämpat spänningar.

När det gäller Syrien var han en hårdnackad motståndare till varje tanke på att ge nödvändig vapenhjälp till de demokratiska, sekulära upproret mot Bashar Assads vidriga diktatur. Runt om i Europa påverkade han sitt ”nätverk” av utrikesministrar och statschefer med sin uppfattning och bidrog på detta sätt till att hjälpen uteblev. Bokslutet av detta är den katastrof vi ser i dag. Reaktionära islamistiska rörelser som IS har i stället skaffat sig resurser, i koppleri med Assad och med hjälp av pengar från vänner i gulfstaterna och Saudiarabien. FN säger att minst 191 000 människor har dödats i Syrien. Siffrorna när det gäller flyktingströmmarna är nästan obegripliga. Tre miljoner människor har lämnat landet och fyra miljoner har lämnat sina hem inne i Syrien.

Kommer vi så till sist till Ukraina är hans meriter lika bedrövliga. Med rysshatet i blodet har han i vått och torrt agerat som en kurir för USA:s medvetna arbete med att vidga sin ekonomiska, politiska och militära maktsfär österut. Vi minns hur Bildts mörkblå pulsådror pulserade våldsamt och spändes ut under ”Georgienkrisen” 2008 när hans personlige vän, dårliberalen och presidenten Micheil Saakasjvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). I dag, när en del stater i EU som Tyskland eller Finland ibland försökt hitta mindre konfrontativa lösningar, i ett försvar av sina kapitalisters intressen, där har Sverige genom Bildts roll, tillsammans med Litauen och Luxemburg, varit ledande när det gäller ett blint försvar av USA och Kievregeringen. Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev , i vars krets  Ukrainas president Petro Porosjenko  är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.

Carl Bildt har som kurir åt USA, utan kontroll av den svenska riksdagen, varit minst sex gånger i Ukraina i år. Han twitterbombar svensk media med rysshat och lägger allt ansvar för kriget på ”separatistiska gangsters”. Nämner aldrig med ett ord Kievregimens militära våldtäkt på civila.

En del av ”Azovbataljonen” visar upp sig

Framförallt nämner han inte den oerhört viktiga roll som privata, men också offentligt sanktionerade och av EU/Sverige finansierade frikårer, ibland rent fascistiska, spelar för Kievs militära offensiv mot ”terrorismen”. De har alla sanktionerats som ”goda nationalister”, sorterats in i försvarsmaktens Nationalgardet och är godkända av inrikesministeriet. De viktigaste är ”Ukrainabataljonen” med högermannen och riksdagsledamoten Oleh Lyasko som mentor. Sedan finns ”Azovbataljonen” ledda av den stenrika oligarken Igor Kolomoisky. Det är i denna bataljon som Europas fascister har funnit sin plats, som Svenskarnas parti. Kolomoisky delfinansierar även bataljonen ”Dnipr-1” och ”Dnipr-2” också kallad ”Donbas” och finns med även bakom bataljon ”Agdar”. Bildt har själv sagt offentligt att han vägrar att ta upp det ultrakonservativa eller rentav fascistiska inflytandet i militären eller till en del i regeringen, ”därför att detta skulle spela den ryska propagandan i händerna”. Självfallet är det precis tvärtom. Genom att han – och vi i Sverige/EU – accepterar fascister vid sin sida i striden mot Öst-Ukrainas gangsters får Putin och de ryska reaktionära nationalisterna vatten på sin kvarn. Gapet vidgas oundvikligen mellan Ukrainas nationer, det ”vi och dom” som inte var så uttalat mellan ukrainare och ryskukrainare blir bara mer och mer tydligt. En stor del av civilbefolkningen i Östra Ukraina är skräckslagna inför att hamna under ockupation av dessa reaktionära frikårer. En ansvarsfull borgerligt demokratisk svensk utrikesminister skulle naturligtvis ha krävt att Kiev gör sig kvitt alla fascister och drar tillbaka sina tunga vapen. Det som krävs för en lösning är uppenbart en förhandlad federalism där människorna i denna landsända, inte andra ryska oligarker eller Putin, får mer kontroll och makt över sina egna liv.

Vi har självklart råd med både reformer och en generös flyktingpolitik. Men då krävs givetvis att regeringen drivs bort och ersätts med en radikal inkomstfördelning i landet. De rika ska helt enkelt betala mer. Vare sig det gäller höginkomsttagare, banker, industriägare och finansiella hajar av alla de slag.

Men uppenbart vore en bra början att omgående avsätta utrikesminister Carl Bildt. Det vore en lättnad även för världens krishärdar.”

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

Publicerat av
5

Som ni läsare säkert märkt har bloggen använts till en politisk debatt med Arne Johansson i Rättvisepartiet Socialisterna om vad som sker i Syrien och hur socialister bör förhålla sig till den kamp som förs mot Assads diktatur.

Det började med en artikel av Arne Johansson i tidningen Offensiv – Slaget om Aleppo, Syrien sjunker ner i tilltagande kaos.

Jag svarade här på bloggen – Vad stöder vi i Syrien? Arne Johansson svarade i sin tur i en text med rubriken – Vart går Syrien? I samma nummer av Offensiv där den artikeln publicerades finns en artikel som har relevans för debatten – Syriens kurder tar kontroll.

I det här svaret ska jag hålla mig kort. AJ tillför i sin replik inte debatten något nytt om hans och RS:s hållning till kampen och vad som bör göras. Den innehåller nästan uteslutande detaljer om vad han anser vara det alltmer centrala problemet -de olika milisernas ”sekteristiska våld”. Jag är överens med AJ att det ”sekteristiska våldet” är ett tilltagande hot mot revolutionen. Men jag är inte alls ense med honom om vare sig omfattningen av problemet och ursprunget till det ”sekteristiska våldet”. Bland annat citerar han helt okritiskt en indisk journalist, Kapil Komireddy, som påstår att FSA drivit bort 80 000 kristna från Homsregionen utan att ens fråga sig vilken roll regimens bomber och granater kan ha haft när människor, kristna, muslimer och andra flyr sina bostadskvarter. Följande citat av samme Komireddy i samma artikel säger allt om den indiske journalistens verklighetsuppfattning:

”En del kristna krävde politiska förändringar i början av upproret mot regimen. Men i takt med att upproret översvämmades av sunniaktivister sympatiskt inställda till eller medlemmar i Al-Qaida ryggade de kristna tillbaka.”

Om detta är en korrekt beskrivning av upprorets huvudfåra då bör RS/AJ och alla andra socialister omedelbart dra konsekvenserna och totalt förkasta det. Ett uppror ”översvämmat” av Al-Qaida och dess anhängare är inget att stödja ens om det sker mot yankees i Afghanistan eller i Jemen.

I stället är det ju uppenbart att alla minoriteterna i Syrien, förutom Assads alawitiska sekt, inte helhjärtat stöder vare sig regimen eller upproret. Kurderna är exempelvis i sin stora majoritet emot regimen utan att för den skull vara pro-FSA. Men mellan FSA och de kurdiska miliserna finns en sorts ”gentlemannaöverenskommelse” om att inte agera på varandras ”territorium”. Det gäller också i Aleppo mellan de kurdiska kvarteren och FSA. Inte heller ser de kurdiska organisationerna på SNC:s nye ordförande som en Judas. Han är nämligen kurd och för övrigt bosatt i Sverige.

Synen på karaktären av upprorets väpnade miliser, FSA och andra, som ”religiösa rövarband” får mycket konkreta följder för den linje som AJ/RS föreslår för kampen i Syrien. AJ skriver att befolkningen i varje stad och by bör organisera demokratiska val av ”lokala försvarskommittéer” med uppgift att försvara bostadsområden och arbetsplatser. För enligt AJ måste befolkningen skydda sig mot regimens och de ”sekteristiska milisernas” våld.

Om man ska förenkla linjen något säger AJ/RS till de som i dag kämpar med vapen i hand att de borde göra något annat. Det påstår jag därför att AJ i sin första artikel och i sin replik inte med ett ord berör den existerande organiseringen av motståndet på lokal nivå. Dagligen i media får vi information från olika ”lokala samordningskommittéer” som rapporterar om regimens angrepp, hur många som dödats och hur de organiserar det civila motståndet och hur samarbetet med lokala miliser sker. De flesta av dem är löst sammanknutna i FSA och andra i fristående lokala miliser. Ett ytterst litet antal personer anses vara ”salafistiska extremister” och kanske ett hundratal personer ”medlemmar” i al-Qaida. Sammanlagt beräknas de väpnade miliserna, av avhoppade soldater och civila unga män, uppgå till cirka 50 000. Och nya miliser bildas hela tiden. Senast rapporteras det att palestinierna i flyktinglägret i Damaskus bildat en milis som engagerat sig i kampen mot Assads tyranni.

Det är lite märkligt att AJ lägger så stor vikt vid det ”religiösa innehållet” i milisernas budskap och mindre till den kamp som förs. Han förfäras inför ”utländska jihadister” och att det finns religiösa slagord skrivna i asfalten på Aleppos gator. Många andra på vänsterkanten delar samma förfäran. En jämförelse med hållningen till Hizbollah och Hamas passar här in. De två organisationerna är ju i allas ögon klart ”religiösa extremister”. Men ingen skulle komma på idén att förneka dem rätten att försvara sig mot den israeliska statens våld, även när det sker under rop om Allah Akbar.

Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?

AJ anser dock att det finns hoppfulla tecken på att ”lokala försvarskommittéer” håller på att bildas och att de förtjänar Rättvisepartiet Socialisternas stöd. Det handlar om folkliga försvarskommittéer (YPG) i den kurdiska provinsen i norra Syrien. Enligt en artikel som AJ citerar handlar det om ”unga aktivister som väljer sina egna ledare, säger sig ha stoppat både försök till turkiska invasioner och vapensmuggling till de syriska rebellerna”.

Att AJ framställer det som något positivt att de har stoppat vapenleveranser till FSA kan jag inte begripa. Nu har jag dubier om sanningshalten i den uppgiften som jag inte sett säkert bekräftad i något media. Men det är ett litet problem. Värre är att jag tror AJ hoppar i fel tunna när han framställer YPG som alternativen till FSA, andra miliser och de reellt existerande lokala samordningskommittéerna.

Kurdiska och syriska oppositionens flaggor i ett under en demonstration i Aleppo.

Den politiska situationen i den syriskt kurdiska regionen är långt ifrån så idyllisk som AJ framställer den. Det demokratiska enhetspartiet PYD är den syriska motsvarigheten till det turkiska PKK och den 11 juli i staden Erbil ingick PYD ett avtal med KNC, ett annat kurdparti i Syrien, om att dela på förvaltningen i regionen då Assads armé drog sig tillbaka. Sedan dess har det uppstått flera konflikter mellan de två där KNC anklagar PYD för att med vapenmakt ta över lokala administrativa byggnader där de flaggar med PYD:s flagga. YPG som AJ lyfter fram som demokratiska kommittéer verkar i stället vara beväpnade grupper under PYD:s ledning. Det är mycket svårt att få en entydig bild av vad som sker i den kurdiska regionen. Ett är dock klart att det inte är där som de organisatoriska formerna för en ”alternativ” kamp i resten av landet kan sökas. Dessutom finns det flera frågetecken om relationen mellan PYD och regimen i Damaskus. Enligt KNC fick PYD information på förhand om vilka städer i regionen som armén skulle evakuera, i syfte att PYD skulle kunna ta kontrollen. Men som sagt ryktena och anklagelser och motanklagelser mellan de kurdiska organisationerna gör det svårt att bilda en klar bild.

Själv anser jag att det syriska upproret i all sin brokighet är en politisk revolution mot en klandiktatur som inte kan störtas annat än med våld. USA:s och andras planer på en ”jemenitisk lösning” där Assad går men delar av regimen och armén består för att leda en övergångsfas är helt orealistisk. Armén kan inte ”sparka” Assad såsom Mubarak stöttes bort. Arméns elittrupper är familjen Assads trupper och intimt knuten till diktatorn. Mubarak var däremot arméns man och kunde offras för att rädda makten.

Det är uppenbart att den dag regimen faller kommer de sociala frågorna att flyta upp och inta den plats de förtjänar. Konflikter mellan klasser, etniska och religiösa grupper, stad och landsbygd och andra motsättningar kan då få sina rättmätiga uttryck när väl dörrarna öppnats tack vare diktaturens fall. För att stödja den processen kan vi inte ställa oss vid sidan av dagens kamp, kräva garantier för att den inte ska spåra ur och resa paroller baserade på önskningar att revolten ska stå under den syriska arbetarklassens ledning. Kampen mot regimen pågår just nu, på gott och ont vad gäller metoder och ideologiska preferenser.

**********

För dig som följer intensivt vad som sker i Syrien hittar du här en intressant intervju med den libanesiske marxisten Gilbert Achcar –Syrien: ”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”

 

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,