Finansierade Washington med fem miljarder dollar en « statskupp » i Ukraina?

Påståendet att USA spenderat fem miljarder dollar för att ”destabilisera” Ukraina dyker sedan ett år tillbaka regelbundet upp på konspirationssajter. Den 22 juni i år återfinns samma idé i den ryska tidningen Kommersant i en artikel av Nikolai Patrouchev, sekreterare i den Ryska ferderationens säkerhetsråd.

Trogen linjen i Kreml fördömer den ryske höjdaren en ”statskupp” i Ukraina som initierats av USA i syfte att ”försvaga Ryssland”. Som bevis använder han den amerikanska politikern Victoria Nulands medgivande enligt vilken hon ”sagt att USA har spenderat fem miljarder dollar för att organisera händelserna”.

Samma mycket förvanskade version av Victoria Nulands ord publicerades redan tidigare i år på sajten CounterPunch i en artikel av den omstridde journalisten John Pilger som utan omsvep påstår att i Ukraina ”har Obamas administration satt sprätt på 5 miljarder dollar under 2014 för att finansiera en statskupp mot en folkvald regering”.

I den version som konspirationsteoretikern Paul Craig Roberts (sedan 2008 kollaboratör i den högerextrema American Free Press) lagt ut blir det till: ”Washington har gjort av med 5 miljarder dollar för att köpa upp ukrainska politiker och finansierat en femte kolonn av vissa ONG” (källa: QuenelPlus, 6 dec. 2014. En antisemitisk kanal med satirikern Diedonné som garant )

I själva verket handlar det om 5 miljarder dollar av amerikansk hjälp till Ukraina under perioden 1992-2013, alltså mer än 20 år.
En verifikation visar snabbt att Nulands tal långt ifrån var ett ”erkännande”. Det hölls 13 december 2013 och finns tillgängligt på U-tube sedan samma dag. Hennes exakta ord går så här:
”Sedan Ukrainas självständighet 1991 har USA stött utvecklingen av demokratiska institutioner och främjat det civila samhället och demokratiskt styre, nödvändiga villkor för att Ukraina ska kunna realisera sina europeiska aspirationer. Vi har investerat 5 miljarder dollar för att hjälpa Ukraina i sin målsättning att garantera ett säkert, rikt och demokratiskt Ukraina”.

Man kan tycka vad man vill om Nulands blomsterspråk och USA-imperialismens manövrer i det forna Sovjetunionen men Pilgers och andra komplottisters användning av det är nonsens.

Däremot har ingen av de konspirationssajter som förmedlat skrönan om en statskupp för fem miljarder dollar brytt sig om att precisera att under exakt samma period (1991-2013) betalade USA 20 miljarder dollar till Ryssland i samma typ av ”utvecklingshjälp”.
Detaljerna i ”hjälpen” finns i diagrammet här under som den brittiske journalisten Eyuan MacDonald publicerat på Twitter.

PS: Den här artikeln bygger på uppgifter i en fransk sajt som regelbundet övervakar olika konspirationsteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När Expressen möter Bashar Assad och Carl Bildt…


Expressen förnekar sig inte. För några dagar sedan publicerades en skabrös intervju med Syriens Bashar Assad där läsarna i en lismande atmosfär av välvilja och utan svåra motfrågor eller några större invändningar fick sig till livs en bild av en samlande landsfader i oförsonlig kamp mot terrorism. Genom sin flathet och underdånighet i hemma-hos-intervjun i diktatorns vackra gästpalats al-Rouda blev tidningens korrespondent i Mellanöstern Kassem Hamadé en simpel kolportör av regimens syn på sig själv, sitt eget folk och omvärlden.

Inte konstigt då att Syriens blodindränkta diktatur tackade Bonniers boulevardblad genom att reprisera intervjun med dess skönmålning via sin nyhetsbyrå SANA och sitt eget officiella twitterkonto.

Tack och lov stormades det över tilltaget. Kanske kan intervjun användas på våra journalisthögskolor som ett exempel på hur det inte ska gå till? På Facebook sammanfattade Financial Times`korrespondent debaclet i en väl funnen jämförelse: ”Det var som om någon hade intervjuat Hitler 1943 om hur man kan stoppa extremism i Europa”…

I går var det Carl Bildts tur att porträtteras med samma idoliserande manér. Han ska givetvis inte jämföras med Assad när det gäller exekutivt våld. Men tidningens upplägg är detsamma. Ingen kritiskt granskande journalistik utan politisk agitation i form av en så kallad ”exklusiv” intervju.

Det är Expressens Niklas Svensson som intervjuar Bildt under en intim, nära-huden resa till en global internetkonferens i regi av Haag World Forum. Även om begreppet ”intervju” även här är ett ord som skorrar lika mycket som vår förre utrikesminister. Svensson låter i all gemyt Bildt prata på och publicerar sedan det hela.


Men dessvärre blir det ingen storm efter detta samkväm. ”Kändisintervjuer” med Bildt tillhör vardagen i svensk media. Få journalister vill få pisk av dennes rappa tunga.

Ändå finns det en del som sticker ut när den gamle högerikonen pratar fritt.

Vi får dels bekräftat att Carl Bildt, trots att han lämnat Arvsfurstens palats, har fortsatt att agera på egen hand i Ukraina. När Stefan Löfvén för en tid sedan mötte Angela Merkel i Berlin och där markerade ett svenskt stöd för hennes diplomati och de pågående förhandlingarna om ett nytt vapenstillestånd i Minsk, valde han att obstruera offentligt genom att understryka sin uppfattning om att EU (och Sverige) måste sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post. Ett utfall riktat också mot Löfvén och som vanligt ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några uppgörelser utan militär upprustning i Europa.

Bildts fortsatta aktivism för en militär lösning av konflikten i östra Ukraina bekräftas nu i Svenssons berättelse om Bildts resa till Haag. För väl framme vid internetkonferensen är det Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin som vinkar till sig Bildt från vimlet till ett eget angeläget möte i en avspärrad VIP-lokal. En stolt Bildt kan sedan bekräfta att han numer agerar som inofficiell rådgivare åt Klimkin. Han är alltså på sätt och vis nybliven kollega med Dmytro Yarosh, ledare för Högersektorns fascistiska bataljoner, vilken under stor internationell uppmärksamhet nyligen utsetts till officiell rådgivare till Ukrainas överbefälhavare Viktor Muzhenko. Detta samtidigt som hans frikårer blivit en, om än mycket autonom, del av den officiella ukrainska militärmakten. Bildt och Yarosh ingår bägge i en gemenskap kring Poroschenkos regim. Bildt är rådgivare åt hans utrikesminister. Yarosh åt hans överbefälhavare.

Denna nyhet borde få många att höja rejält på ögonbrynen. Men eftersom ingen tidigare granskat den svenska utrikesministerns alla skyttelresor till Ukraina lär det inte heller vara många som undrar över vad den nuvarande bloggaren Bildt håller på med.

Inte heller Expressens Svensson. Däremot har Bildt med sig en nyhet från den politiska oron i Kiev som han självfallet beredvilligt tolkar på fri hand:

”Under det där mötet med utrikesminister Pavlo Klimkin i mingellokalen får Bildt veta att en känd journalist mördats i Kiev dagen innan.

– Det är inte så jävla svårt att lista ut vilka som ligger bakom det. Det har varit sjuttio bombattentat sen Minskavtalet. Vi såg ju samma mönster i Georgien efter kriget där. När de inte kommer längre på militära framryckningar, så blir det ofta bombattentat av olika slag för att destabilisera och skapa osäkerhet.”

I Expressens ingång till reseskildringen har man fått med mordet och sammanfattar Bildts syn i en fet ingress:

Bildts uppfattning om att det är Putin (eller hans ”banditer” i Ukraina) som ligger bakom ”de nya morden i Ukraina” är absurd. De människor som nyligen blev offer för en serie mord i Kiev var offentliga personer, journalister och författare med det gemensamt att de alla var kända för en kritisk hållning till regimen i Kiev, till den ukrainska nationalismens avarter och kanske framförallt till parlamentets beslut att ”legalisera” de ukrainska nazistiska frikårerna under Andra världskriget och ge dessa en hjälteroll som partisaner för Ukrainas självständighet. Inte minst då Oles Buzina, en av Ukrainas mest lästa journalister, vilken sköts ihjäl utanför sitt eget hus i Kiev. Morden sker dessutom i ett sammanhang där alla ukrainare som ifrågasätter ”Anti-terroristoperationen” i östra Ukraina ses som samarbetsmän med ryssen ” eller ”moskoviter”. Det offentliga utrymmet för en tredje, mer antimilitaristisk hållning, blir alltmer begränsat. Högersektorn och andra mer eller mindre fascistiska grupper har också gång på gång deklarerat att det inte finns plats för några ”moskoviter” i den ukrainska nationen. Deras historiska förebild från Andra världskriget, nazisterna i Organisation för Ukrainska Nationalister (OUN) var ökänd för sina mord på kända kritiker. Minnen som förskräcker.

Tidigare har Högersektorn frikårer bevakat parlamentet i Kiev. Här en av dess vakter.

Bildts tillbakablick till kriget i Georgien är som vanligt historieförfalskning. Här en sammanfattning från en av mina tidigare inlägg:

”Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.”

Ja, Bildt blev aldrig EU:s utrikesminister. Vi har också blivit av med honom som Sveriges utrikesminister. Men dessvärre fortsätter han som USA:s sändebud i Ukraina.

I den rollen borde han inte curlas med utan ständigt granskas av svensk media.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Beväpna Ukraina” – den evigt unge karolinen Carl Bildt är i gång igen…

Man kan skriva in sig i rekordböckerna på olika sätt. Charlotte Kalla och Johan Olsson har de sista dagarna gjort det genom att ta sig uppför ”Mördarbacken” i skepnad av snöleoparder.

Prisutdelningen i Falun efter Kallas millopp gav oss en aldrig förr skådad blick. I den verkliga världen, i utrikespolitiken är det givetvis tvärtom…

Den hågkomst från Carl Bildts tid som statsminister, vilken för alltid sticker ut, blev däremot inte lika bejublad. Vi som var med och framtida historieböcker kommer aldrig att glömma den svarta tid när Riksbanken för tjugotvå år sedan, 1992, tvingades höja marginalräntan till 500 procent. Ett finanspolitiskt vansinne som hade sin ideologiska grund i att han och moderaterna istadigt höll fast vid att ”den enda vägen för Sverige”, denna enda väg, det var en fast växelkurs. Kostnaden för hans dårskap beräknades till 150 miljarder kronor. I efterdyningarna under 1990-talet försvann en halv miljon jobb. Arbetslösheten rakade i höjden från 2-3 procent till dagens skyhöga siffror.

När Carl Bildt återkom till regeringspolitiken var det som utrikesminister i Fredrik Reinfeldts borgerliga kvartett. Under åtta långa år såg han om sina egna affärsintressen, i vilka det ingick att Sverige utrikespolitiskt i alla viktiga avseenden skulle vara en vasallstat till storfurstarna i Vita huset. Han tycker visserligen om att se sig själv som ”Hallänning, svensk, europé”, men i sista hand har han alltid varit ”amerikan”. Vem minns inte WikiLeaks dokument där det berättades om hur han i åren av politisk opposition likt en kärlekskrank friare rände till den amerikanska ambassaden i Stockholm. I och för sig sedd med en viss ironi av sina idoler. ”Bildt är en mellanstor hund med attityden hos en stor hund”, ”Med begränsad politisk förmåga”, hette det i de avslöjade diplomatbreven skickade av av USA-ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman…

Som grädde på moset avslutade han och regeringen sin tid på Rosenlund med ett preliminärt avtal som, om det kommer att godkännas av riksdagen, ger Sverige status som ett närstående värdland för militärpakten NATO.

Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.

Krisernas och inbördeskrigets Ukraina, med Ryssland, USA och EU som viktiga, aktiva deltagare, gav senare vår eviga karolin en möjlighet att åter söka batalj med ärkefienderna i Moskva. Tillsammans med russofober som Litauens president Dalia Grybauskaité och Polens förre rabiate högerman, utrikesminister Radosław Sikorski, har han oavbrutet verkat för att militarisera konflikten i Ukraina. Under de sista två åren reste han i skytteltrafik till Kiev och utsågs av Financial Times till en av Europas hökar när det gällde hur dess stater och USA/NATO skulle förhålla sig till Rysslands militära inblandning i Ukraina. Det märkliga under denna tid var att han drev sin politik som en ”One man`s show”. Förmodligen visste inte ens Fredrik Reinfeldt vad alla hans resor handlade om. Inga frågor ställdes i riksdagen om vad han egentligen gjorde vid alla sina besök i landet, inga utskottsförhör. Inget riksdagsparti konfronterade honom heller när det gällde hans tystnad om den extrema ukrainska nationalismen, ibland till och med i en organiserad fascistisk form, och om dess frivilligkårer, som senare blev stridande bataljoner under Kievs inrikesministerium.

Efter valnederlaget i höstas, när Bildt fick lämna anrika Arvsfurstens palats har han fortsatt att hamra på med sin aktivism i Ukrainafrågan. Nu senast, dagarna före Stefan Löfvéns möte med Tysklands Angela Merkel i Berlin. Där Löfvén vid sitt besök markerade ett svenskt stöd för Merkels och Francois`Hollandes diplomati och deras förhandlingar med Ryssland, regeringen i Minsk och separatisterna, och valde att framhålla att det inte finns en militär lösning på konflikterna, där manade Bildt i stället Väst att sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post som ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några bra diplomatiska lösningar utan rejäla vapenarsenaler.

I krigets Ukraina är det de vanliga utsatta, arbetande människorna som är de stora förlorarna. De stridande, på bägge sidor, måste tvingas att dra bort alla tunga vapen. Inte bara tillbaka till den eller den frontlinjen, utan bort från hela regionen. Helt enkelt en allmän avväpning. Alla de hundratusentals och åter hundratusentals människor som har lämnat Donbass ska ges en möjlighet att återvända under trygga förhållanden. Det civila, sociala livet återupptas. Först därefter finns det möjligheter till en politisk process där Donbass` människor själva kan avgöra sin egen framtid.

Carl Bildts hållning är raka motsatsen till denna radikala antimilitaristiska hållning – och den delas givetvis inte heller av Stefan Löfvén och hans ministär. Vår statsminister förbereder en egen resa till Kiev och blir den av lär vi inte få se särskilt mycket självständig kritik av hur landets regering (Sveriges uttalade partner) hanterat situationen efter Viktor Janukovytjs fall. Men vi kommer definitivt inte att sakna denne Bildt som inte kan hålla sig borta från den utrikespolitiska estraden. Samtidigt med sin agitation för vapen till Ukraina (från Bofors?) drog han också en lans för att försvara det svenska vapenavtalet med Saudiarabien. Det skulle uppfattas som ”närmast en ovänlig handling” att avbryta våra vapenaffärer med regimen i Riyad, hävdade Bildt ilsket i sin kommentar.

Ja, naturligtvis ses det som ”ovänligt” om man innan en sådan handling uppfattar varandra som ”vänner”!

Men svenska folket klarar sig definitivt bättre utan vapenindustrins gunstlingar nere i Riyad. Vi klarar oss också definitivt bättre utan vår förre stats- och senare utrikesminister Carl Bildt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Vi har självklart råd med både reformer och en generös flyktingpolitik Men en bra början vore att avsätta utrikesminister Carl Bildt. Det vore en lättnad även för världens krishärdar.”

.

Självklart är det möjligt både med en generös flyktingpolitik och goda reformer. Bara vi har en politik med en radikal inkomstpolitik och en social prioritering av statsbudgeten.

”Det svenska folket måste öppna sina hjärtan och välkomna ett ökat flyktingmottagande” manar vår statsminister. Men för Reinfeldt och moderaterna är det bara läpparna som rör sig i ett mörkblått munväder. I verkligheten, ute i våra kommuner, öppnar de vare sig sina hjärtan och framförallt inte sina plånböcker. Borgerligt styrda kommuner har i snitt tagit emot 13 flyktingar per 1 000 invånare de senaste två mandatperioderna. Motsvarande siffror för vänsterstyrda kommuner är 25 flyktingar per 1 000 invånare. Inte minst alliansregeringens obefintliga bostadspolitik är en katastrof och bäddar för helt onödiga motsättningar mellan människor. ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”, brukar vi säga. Men i längden behövs givetvis egna bostäder.

Moderaternas desperata slagdänga i valrörelsens slutskede, ”Vi har råd med flyktingar men inte reformer”, handlar i grunden om att skapa ett krismedvetande där de rödgröna ska avfärdas som ansvarslösa. I tidigare val har man gjort samma sak genom att spela med ”finanskrisen”. I år är det ”flyktingkrisen” som gäller. Högerpartiet vänder helt sonika på sverigedemokraternas latrintunna, ”Vi har råd med reformer men inte flyktingar”, totalt obekymrade om att många tycker att denna låt faktiskt klingar bättre än den egna.

Ett av de mer patetiska inslagen i försöket att mana fram bilden av en mörk hotfull värld har varit att låta Carl Bildt spela rollen av den barmhärtige samariten. I TV klipps scener med biståndsminister Hillevi Engström, där hon vinkar av svenska Herculesplan tungt lastade med humanitär hjälp åt fördrivna yazidier och assyriska kristna, samman med den ömsinte och medkännande Carl Bildt, som nu återvänt till ”Brottsplats Irak”, denna gång i skepnad av en manlig Florence Nightingale. Han spatserar runt i öknen en stund, kramar några utsatta, när filmkamerorna är på, och flyger sedan hem för att i en blixtinkallad presskonferens, medvetet klädd i sommarlätt, ljust FN-blått, mana fram en bild av världens ondska och kommande flyktingkris. Den solide Anders Borg är behjälplig med diagram som visar att vi därför inte har råd med några nya offentliga utgifter. Tillsammans drar de sedan slutsatsen att självklart är det alliansregeringen som är klippt och skuren för att kunna ta det ansvar som väntar. Några dagar senare är det ny presskonferens med den blide integrationsministern Erik Ullenhag som vevar samma slagdänga: ”Vi har råd med flyktingmottagande, men inte med reformer”.

Göteborgspostens senior när det gäller utrikesbevakning, Britt-Marie Matsson, skriver samtidigt en krönika med den välfunna rubriken ”Den som bombar ska inte släppa matpaket”. Den nation som angriper från luften ska helt enkelt inte tillåtas att matbomba. Humanitär hjälp ska inte blandas ihop med vapeninsatser är hennes kloka slutsats, även om vi självklart måste tillägga att också en ockupationsmakt, som exempelvis Israel, i internationell rätt har ett skyddsansvar för civilbefolkningen i de områden som utsätts för övergreppet. Ett ansvar som Israel totalt avsagt sig genom att inte bara förvandla Gaza till ett ghetto, till ett utomhusfängelse. Den sionistiska apartheidstaten utsätter dessutom sitt ghetto för urskiljningslösa flyganfall, raketer och tung artilleribeskjutning där civila obeväpnade människor dödas.

Carl Bildt? Vad gör han? Domderar och agerar mot Israels vettlösa militära kampanj? Nej, han tiger som den mur, vilken skiljer Israel från ockuperade Västbanken.

Det är denna hållpunkt i politiken som gör Bildt till en så ynklig figur där han sprätter runt i ökensanden och tröstar fördrivna, plågade kvinnor med att svenska tält och matpaket snart ska vara på plats. För han är verkligen tillbaka på ”Brottsplats Irak”. Inte så han själv eller Sverige har angripit Irak från luften. Han har inte bombat Irak. Men, och det med stark betoning, han var en simpel kolportör och radskrivare åt dem som bombade. Han for som en skottspole runt om i världen, förespråkade kriget och försvarade sedan USA:s brott mot internationell rätt. Allt väl dokumenterat av Expressen i en artikelserie som för all framtid borde ha uteslutit honom från alla tänkbara jobb i vårt utrikesdepartement. Ett solkigt CV som gör att han egentligen inte ens borde få ha ansvar för dess internpost.

Det finns några rader av Bildt i Expressen från Expressen i november 2002 som ger en bra uppfattning av hur han då såg på den amerikanska invasionen av Irak.

”Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”

Nu blev det inte så. Trots att George Bush kort tid efter invasionen så stolt ställde upp sig på ett hangarfartyg, iklädd en tuff pilotjacka från US Air Force och proklamerade att ”Uppdraget har verkställts!” Mänskliga lidanden i regionen har bara blivit värre, våldet och krigen har fortsatt.

Men Bildt har givetvis slängt alla backspeglar. Vi har aldrig sett någon självrannsakan från denne pompöse man. Aldrig en diskussion från hans sida om krigets konsekvenser. Allra minst om sin egen roll.

Det mest slippriga med Bildts lobbyverksamhet för kriget var att han samtidigt hade nävarna djupt nere i syltburken, eller snarare nere i Iraks oljetunnor, för genom USA:s försök att skaffa sig kontroll över Iraks svarta guld blev han i en hast mångmiljonär. Med en egen aktieportfölj satt han i styrelsen för kapitalförvaltaren Legg Mason, en spelare med stora ekonomiska intressen i den amerikanska krigsindustrin. Samtidigt var han lobbyist för amerikanska krigsintressen med kopplingar till vapentillverkaren Lockheed Martin.

Vid den famösa presskonferensen med Anders Borg var det inte bara Irak som var med på kartan över hoten i världen. Där fanns också Syrien och Ukraina. Även när det gäller dessa länder är Bildt en del av problemen, en del av kriserna, han är inte en utrikesminister som bidragit med lösningar eller förslag som dämpat spänningar.

När det gäller Syrien var han en hårdnackad motståndare till varje tanke på att ge nödvändig vapenhjälp till de demokratiska, sekulära upproret mot Bashar Assads vidriga diktatur. Runt om i Europa påverkade han sitt ”nätverk” av utrikesministrar och statschefer med sin uppfattning och bidrog på detta sätt till att hjälpen uteblev. Bokslutet av detta är den katastrof vi ser i dag. Reaktionära islamistiska rörelser som IS har i stället skaffat sig resurser, i koppleri med Assad och med hjälp av pengar från vänner i gulfstaterna och Saudiarabien. FN säger att minst 191 000 människor har dödats i Syrien. Siffrorna när det gäller flyktingströmmarna är nästan obegripliga. Tre miljoner människor har lämnat landet och fyra miljoner har lämnat sina hem inne i Syrien.

Kommer vi så till sist till Ukraina är hans meriter lika bedrövliga. Med rysshatet i blodet har han i vått och torrt agerat som en kurir för USA:s medvetna arbete med att vidga sin ekonomiska, politiska och militära maktsfär österut. Vi minns hur Bildts mörkblå pulsådror pulserade våldsamt och spändes ut under ”Georgienkrisen” 2008 när hans personlige vän, dårliberalen och presidenten Micheil Saakasjvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). I dag, när en del stater i EU som Tyskland eller Finland ibland försökt hitta mindre konfrontativa lösningar, i ett försvar av sina kapitalisters intressen, där har Sverige genom Bildts roll, tillsammans med Litauen och Luxemburg, varit ledande när det gäller ett blint försvar av USA och Kievregeringen. Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev , i vars krets  Ukrainas president Petro Porosjenko  är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.

Carl Bildt har som kurir åt USA, utan kontroll av den svenska riksdagen, varit minst sex gånger i Ukraina i år. Han twitterbombar svensk media med rysshat och lägger allt ansvar för kriget på ”separatistiska gangsters”. Nämner aldrig med ett ord Kievregimens militära våldtäkt på civila.

En del av ”Azovbataljonen” visar upp sig

Framförallt nämner han inte den oerhört viktiga roll som privata, men också offentligt sanktionerade och av EU/Sverige finansierade frikårer, ibland rent fascistiska, spelar för Kievs militära offensiv mot ”terrorismen”. De har alla sanktionerats som ”goda nationalister”, sorterats in i försvarsmaktens Nationalgardet och är godkända av inrikesministeriet. De viktigaste är ”Ukrainabataljonen” med högermannen och riksdagsledamoten Oleh Lyasko som mentor. Sedan finns ”Azovbataljonen” ledda av den stenrika oligarken Igor Kolomoisky. Det är i denna bataljon som Europas fascister har funnit sin plats, som Svenskarnas parti. Kolomoisky delfinansierar även bataljonen ”Dnipr-1” och ”Dnipr-2” också kallad ”Donbas” och finns med även bakom bataljon ”Agdar”. Bildt har själv sagt offentligt att han vägrar att ta upp det ultrakonservativa eller rentav fascistiska inflytandet i militären eller till en del i regeringen, ”därför att detta skulle spela den ryska propagandan i händerna”. Självfallet är det precis tvärtom. Genom att han – och vi i Sverige/EU – accepterar fascister vid sin sida i striden mot Öst-Ukrainas gangsters får Putin och de ryska reaktionära nationalisterna vatten på sin kvarn. Gapet vidgas oundvikligen mellan Ukrainas nationer, det ”vi och dom” som inte var så uttalat mellan ukrainare och ryskukrainare blir bara mer och mer tydligt. En stor del av civilbefolkningen i Östra Ukraina är skräckslagna inför att hamna under ockupation av dessa reaktionära frikårer. En ansvarsfull borgerligt demokratisk svensk utrikesminister skulle naturligtvis ha krävt att Kiev gör sig kvitt alla fascister och drar tillbaka sina tunga vapen. Det som krävs för en lösning är uppenbart en förhandlad federalism där människorna i denna landsända, inte andra ryska oligarker eller Putin, får mer kontroll och makt över sina egna liv.

Vi har självklart råd med både reformer och en generös flyktingpolitik. Men då krävs givetvis att regeringen drivs bort och ersätts med en radikal inkomstfördelning i landet. De rika ska helt enkelt betala mer. Vare sig det gäller höginkomsttagare, banker, industriägare och finansiella hajar av alla de slag.

Men uppenbart vore en bra början att omgående avsätta utrikesminister Carl Bildt. Det vore en lättnad även för världens krishärdar.”

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Ukraina, Carl Bildt och den politiska dubbelmoralen

Dagens Nyheter hävdar – helt korrekt – att Vladimir Putin får ett löjeväckande skimmer över sig när han påstår att de välutrustade elittrupperna på Krim inte är ryska soldater. Förband som uppmärksammas av alla för att de noga avlägsnat gradbeteckningar och annan grannlåt från sina uniformer samt demonterat sina fordons nummerplåtar. ”Vi kommer från Mars”, säger de skrattande till SVT:s Rapport på frågan om varifrån de kommer.

Rysslands kränkning av Ukrainas territoriella integritet är lika uppenbar som kontraproduktiv när det gäller framtiden för landet efter massupproret på Majdan i Kiev. Den försvarar inga nationella minoriteter utan alstrar bara reaktionär nationalism och dödlig militarism.

Med detta som startpunkt kan vi fråga varför vår utrikesminister inte har ett obarmhärtigt strålkastarljus över sig. För då skimrar inte löjet. Det strålar. Det blir övertydligt att detta med dubbel bokföring i politiken, att verka med en helt obscen dubbelmoral, det borde i framtiden kallas för ”att göra en Bildt”.  

På väg i bil till Narva i Estland, där Bildt som på Karl XII:s tid ska mobilisera mot ryssen, mässar han i telefon för SvD om det ”olagliga” med att Krims politiska elit vill att halvön åter ska bli rysk jord. Bildt vill att folkrätten ska helgas.

Det låter ju bra. Men gäller bara när det passar utrikesministerns och hans vänners klassintressen. Så sent som för åtta år sedan, 5:e mars 2008, skrev vår utrikesministers så här när Sverige då erkände den i folkrätten olagliga statsbildningen Kosovo:

”Sveriges erkännande av den nya staten går inte omedelbart att härleda ur de principer för erkännande av nya stater som vi traditionellt har tillämpat /…/ Men i unika situationer har vi även tidigare funnit att det är nödvändigt med unika ställningstaganden”.

Så försvarades det Kosovo vilket brutit sig loss från Serbien efter NATO:s i folkrätten helt olagliga bombkrig (som Anna Lindh stödde).

NATO:s bombning av Belgrad

Det Kosovo som rensat och fortsatte att rensa sina landområden från serber och romer men ännu i dag inte lyckats med att kontrollera en enklav mot Serbien. Landets statsapparat hålls under armarna med utländsk trupp (KOFOR) som kontrolleras och leds av NATO.  Insatser där även svenska soldater deltagit. Ryssland och Kina har aldrig godkänt den nya statsbildningen. Inte heller andra stora länder som Indien, Argentina och Brasilien. Inte heller EU. Grekland har tydligt deklarerat att det aldrig kommer godkänna Kosovo som en självständig stat. I övriga EU är det Cypern, Slovakien och speciellt Rumänien som säger att de inte kan godkänna Kosovo.

Det är i sammanhanget också lätt att komma ihåg upptakten till USA:s enligt folkrätten helt olagliga invasion av Irak för elva år sedan. Det var de år när samme Bildt var en hängiven lobbyist för det som skulle bli en av vår tids största katastrofer…

Är det någon som tror att Vladimir Putin som dåvarande rysk president och nära allierad med Serbien glömt den för honom bittra nesan med Kosovo? Eller USA:s invasion av Irak – när han också var president och reserverade sig mot den amerikanska ockupationen? Knappast. Bara några månader efter Västmakternas erkännande av Kosovo slog Ryssland tillbaka militärt mot den georgiske presidenten och dårliberalen Saakasjvili när denne omringat och flygbombat Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt som var nära vän med Saakasjvili klampade då som nu in som en klumpig med vredgad elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam påstå att det var Kreml som startat kriget.

I dag är Bildts berättelse, hans ”narrativ”, om det våldsamma regeringsskiftet i Kiev bland det mest korkade man kan skåda. I Rapport den 4:e mars sa han sig att i Utrikesnämnden ha sakligt redovisat hur det gick till:

 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt. Det ovanliga som skedde, fortsatte han, var att presidenten flydde från landet så att man fick tillsätta en tillfällig tjänstgörande president”.


 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt…”

Jo, men varför ”flydde” presidenten? För oss som i månader sett och läst om det förbittrade upproret i Ukraina mot Viktor Janukovytj regim, helt genomrutten av korruption och maktmissbruk i sina egna och många ukrainska oligarkers intressen, med Majdan som folklig häxkittel och stormcentrum, är Bildts sammanfattning av vad som skett fullständigt sanslös. Janukovytj försvann inte från sitt pråliga och vulgära residens för att frivilligt vila ut på en kurort under några dagar, han flydde därför att han jagades bort av en väpnad folklig revolt. Han, liksom många andra i hans närmaste krets i regering och parlament flydde därför att de uppenbart var rädda för sina liv. Han gjorde som Tunisiens president Ben Ali eftersom han inte ville sluta som Libyens Khaddafi…

”Folket vill att Ben Ali går” hette det i Tunisien. Ukrainas befolkningsmajoritet, åtminstone i Kiev och i de västra delarna av landet, ville på samma sätt bli av med ”familjen” Janukovytj och hans bärsärkargäng Berkut, regimens ökända insatsstyrka med sina över 3 000 elitpoliser. De flesta av dem hoppades också på ett bättre liv, mindre korruption, större friheter och mer social rättvisa. Oligarker som kommit i kläm under Janukovitjs framfart stödde givetvis också upproret liksom givetvis olika imperialistiska intressen i Väst.

Parlamentet vaktades av Högersektorns milis

Ett parlament som bokstavligen brandskattats på medlemmar av en väpnad resning och skyddades av Högersektorns paramilitär diskuterade snabbt en ny regering. Efter en konsultation med demonstranterna på och runt Majdan där brandröken fortfarande hängde i luften godkände det kalhuggna parlamentet sedan en tillfällig, interim, president (en post som inte finns i konstitutionen) och en ny regering. Det var ingen ”kupp” i meningen att den skedde i skymundan av en liten minoritet. Inte heller var det en social revolution. Däremot var det uppenbart vad vi kan kalla en politisk revolution. Det var klassiska utomparlamentariska massrörelser, med lokala maktövertaganden, som med våld och hot om våld, tvingade fram en fullständig förändring när det gällde den politiska makten. Dagens Nyheter har av pedagogiska skäl under lång tid lagt ut en timeline över de viktigaste händelserna i Ukraina. I tidningens dagbok är de viktiga och mycket våldsamma dagarna mellan 18:e  och 22:e februari, när upproret segrade, händelsevis helt tomma…

.

.

Det är också detta flera månader långa drama och dess våldsamma kulmen som vår utrikesminister kallar ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt”. Inga vänsterradikaler av något slag här hemma i Sverige ska få för sig att det i ett extremt läge kan vara befogat med barrikader, ockupationer av offentliga byggnader och militant självförsvar. Låt oss snabbt glömma vad som hänt. Det hela var bara en parlamentarisk vanlig procedur parat med att en illa omtyckt president gav sig i väg…

Men Bildt vill givetvis mörka vad som skett främst för att skydda sina politiska vänners nya legitimitet, den nye tillfällige presidenten Oleksandra Turtjynov och premiärministern Arsenij Jatsensjuk. Bägge från Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet. Bägge också USA:s kelgrisar.

Viktoria Nuland är USA:s sändebud i Ukraina och känd för sitt ”Fuck the EU” i ett telefonsamtal där hon la upp ritningarna för en ny regering. Här med Oleh Tyahnybok, Vitaly Klitschko  och Arseniey Yatseniuk.

Dessutom vill han tona ner betydelsen av alla de högerextrema eller rent fascistiska så kallade företrädare från Majdan som fått en stor tyngd i regeringen med flera viktiga ministerposter. Landets nye vice premiärminister rekryterades från Svoboda, broderparti med både Svenskarnas Parti och Danskarnas Parti här i Skandinavien. Skrämmande är också att Andreij Parubij har utsetts till chef för Ukrainas nationella säkerhetsråd. Han skolades i Svoboda och har sedan allierat sig med Tymosjeko och var Majdans ”kommendant” för de mer än hundra paramilitära förband eller ”sontis” (ett begrepp från kosackernas organisation som också användes av Ukrainas fascistiska motståndsrörelse under Andra världskriget). Till sin biträdande chef över det råd som bestämmer över Ukrainas militär och polisiära säkerhetsorganisation har han valt – eller fått – Dmytro Jarosh – Högersektorns ökände fascist, känd ledare över dess organisation på Majdan.

Den mytomspunne ledaren för Högersektorn Dmytro Jarosh

Översätter man deras roll till svenska förhållanden skulle det kanske motsvara att Sverigedemokraterna/Svenska Motståndsrörelsen tillsammans fick ansvaret för Försvaret och SÄPO. En helt svindlande, helt otänkbar tanke på vår svenska hemmaplan och det borde det vara även i Ukraina och då inte minst för Carl Bildt.

Regeringsbildningen innebär givetvis inte att alla ramar är fastslagna. Ett öppet krig vore en katastrof och oavsett utgången ett nederlag för både ukrainare och ryssar.  Det återstår både president- och parlamentariska val liksom många år av sociala konvulsioner, av klasstrider. De flesta av de hundratusentals människor som av och till varit på Majdan och vädrat ut sitt hat mot den gamla regimen och ropat på frihet, mindre korruption och social rättvisa är självklart inte fascister! Men när agitationen och den sociala energin på torget komprimerades till politisk och paramilitär organisation var det högerkrafter och reaktionär nationalism som vann. Den nationella högerextremismens organisatoriska och rent fysiska makt i massrörelsen kvävde röster till vänster när rörelsen levererade resultat.

De senaste dagarna har intresset i vanlig media ökat för främst Svoboda. En akademisk, grundlig granskning av detta parti, dess bakgrund och den reaktionära nationalismen ideologi i Ukraina har gjorts och dokumenterats i en viktig text av den svenska forskaren Per Anders Rudling.  Efter en läsning blir åtminstone jag övertygad om att man inte nog många gånger ska varna för denna rörelse. Nedan är länken till hans viktiga arbete. Tyvärr bara på engelska såvitt jag vet. Jag bifogar under några bilder från hans viktiga arbete.

The Return of the Ukrainian Far Right

.

.

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Dö av hunger eller ge upp!

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vart går Ukraina?

Det som klibbar fast på näthinnorna när jag ser alla texter, videoklipp och bilder från Ukraina är den frånvarande arbetarklassen. Inte som enskilda människor med ”proletära” yrken. Men som en politisk kraft i meningen att den självständigt från sina egna förtryckare uttrycker sina egna klassintressen, sina egna sociala och politiska krav. På var och varannan bild från Majdan ser vi visserligen rödsvarta fanor i vimlet. Till och med utanför parlamentet. Men det är inte en pånyttfödd anarkosyndikalism utan här symboliserar det rödsvarta den ukrainska fascismens egen ”blut und boden”, blod och jord.  I det ideologiska korsdraget efter Viktor Janukovytj`s nesliga sorti i nattmörkret är det i ställer nationalistiska och reaktionära vindar från västra Ukraina som härjar med lika reaktionära kastvindar från öst och syd.

Lag och ordning härskar visserligen i Kiev. Men det som blottläggs och vecklas ut är de lika smärtsamma som tragiska kvarlåtenskaperna från nazisternas och stalinisternas härjningar under stora delar av det förra seklet.  Den vidriga kravallpolisen Berkut är upplöst. Men för tillfället är det ultranationalister och fascister som i stället kramar knölpåkar och håller i gevärskolvarna.  Detta samtidigt som den egentliga militären valt att ligga i politisk bivack

Janukovytj`s vulgära och pråliga residens nationaliseras. En god sak.  En skamlös plundrare är på väg bort. Men på Kievs Majdan ser vi inga paroller om att de stenrika oligarkerna i övrigt ska fråntas de svindlande förmögenheter som de har stulit från Ukrainas folk. Rinat  Achmetov, av många utpekat som Europas rikaste man, sitter  exempelvis tryggt i sin ”lya” i London, världens dyraste lägenhet köpt för nära en och en halv miljard kronor, och väntar in nästa regering för att se vilka nya bundsförvanter han kan köpa sig…

 Den ukrainska fascismens fana vaktade det ockuperade parlamentet…

Det är skrattretande att läsa Carl Bildts förtjusta twitter om ett väpnat revolutionärt uppror i Europas mitt. Hade det varit revolutionära arbetare som kräv sin rätt hade han ropat på bombplan för att stoppa revolten. Men samtidigt plågsamt att se hur en del sociala vänsterkrafter i Sverige försöker att intala sig själva och andra att Janukovytj och Putin skulle vara vår tids motkrafter till en nazistisk massrörelse. Vi kan inte rulla tillbaka filmerna till förra seklet! Det som sker – det sker i dag, vårvintern 2014. Det är komplexa skeenden, helt nya sociala och politiska fenomen, som Ukrainas svaga och marginella socialistiska vänster tvingas att tackla. Detta samtidigt som den traditionella arbetarörelsen i Västeuropa de facto är en försvagad och orkeslös krympling.

Poeten och chefredaktören för Aftonbladets kultursidor, Karl Vennberg,  skrev en gång att ”framtiden avgörs av hur vänstern hanterar sin besvikelse”. För mig lite av bevingade ord som också måste handla om hur vi hanterar vår historia. Att lägga mallar av gammal historieförfalskning över dagens samhällen och därmed tro att vi kan få fram ens konturerna av vår egen nutid är en både fåfäng och förkastlig möda. Tillsammans med den spröda vänster som finns i Ukraina måste vi försöka förstå vad som händer i dag och försöka återskapa en politisk närvaro för den arbetarklass som är så frånvarande – både där och här hemma.  Nedan har jag lagt in intervjuer med två socialister från Ukraina publicerade i International Viewpoint. Några pusselbitar till den verklighet vi ska försöka att förstå:

“A mass revolt for democracy”

Ukrainians fighting for a better society

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett radikalt alternativ i Ukraina

Vår mediabild av vad som sker i Ukraina domineras av nyfascisters och ultranationalisters flaggviftande och rop om heder och nationens storhet. Men det finns en annan bild som vi som socialister måste lyfta fram. I dokumentet här under lär vi känna en analys av krisen och ett program för att ta Ukraina ut ur krisen. Det är den för oss ännu okända Vänsteroppositionen som här presenterar sin raffinerade analys av den ekonomiska och politiska krisen som fyller internationella medias framsidor.
Vi passar också på att tacka Ronny Åkerberg (bloggen Röda Malmö) för översättningen till svenska.

***********

”Euromaidans” popularitet har ingenting att göra med att ukrainarna anser frågan om frihandel med EU så betydande att det uppmuntrar dem att uthärda sömnlösa nätter på torget. Landets socioekonomiska problem, som är mycket mer akuta än hos grannarna i öst och väst, ger protesten dess innebörd. Den genomsnittliga lönen i Ukraina är 2 till 2,5 gånger lägre än i Ryssland och Vitryssland, och mycket lägre än i EU.

Den världsomfattande ekonomiska krisen påverkade den ukrainska ekonomin mycket mer drastiskt än nästan någon annan ekonomi i Europa, från Atlanten till Ural. Den ekonomiska tillväxten efter krisen upphörde nästan och industrin kommer sannolikt att fortsätta att minska under 2013. Dessutom undantar Ukrainas ekonomiska system mer eller mindre oligarkerna från att betala skatt. Man kan helt lagligt exportera mineraler, metaller, ammoniak, vete och solrosor för tiotals miljarder dollars och rapportera noll vinst. Samtliga resultat göms i skatteparadis där nästan alla Ukrainas fungerande företag formellt är placerade. Varje vinst från företag inom landet kan lagligt och enkelt transporteras till platser utomlands genom att omforma dem till fiktivt lån, till exempel.

Är det överraskande att den ukrainska regeringen har systematiska problem att fylla på budgeten? I slutet av förra året var Ukraina i ett förstadium till att inställa betalningarna. Innehållna löner till statligt anställda vanligt förekommande och budgeten slutade praktiskt taget att anslå medel till sociala program. Situationen förvärrades av ett handelskrig med Ryssland, då Gazprom tvingade upp de ukrainska gaspriserna till rekordhöjder i Östeuropa. Oligarkerna drev landet in i ett hörn, även efter oändliga diskussioner kunde de inte formulera en sammanhängande utvecklingsstrategi, undviker investeringar i staten samtidigt som de systematiskt tömmer den på pengar. Varje utvecklingsstrategi måste innefatta ett stävjande av deras aptit – det måste åtminstone delvis förbjuda offshore-system och genomdriva ett minimum av skatteinbetalningar. Men det är precis vad oligarkerna inte kan acceptera, även om de förstår att om de inte ändrar spelreglerna kommer de att driva staten ner i socioekonomisk katastrof och hugga av den gren de själva sitter på.

När högeroppositionen talar om ekonomiska problem fokuserar de nästan uteslutande på teman som korruption och ineffektivt styre. Och om samtalet berör hur oligarker plundrar staten, då begränsar det sig till de affärsmän som har nära anknytning till Regionernas parti, och oftast gräver man inte längre än till företag som tillhör Janukovitjs söner. Från högerns synvinkel är de andra oligarkerna inte ett problem, eftersom de har nationellt medvetande. Genom denna logik, när Ukraina plundras av en ”щирый” (Ukr. för ”äkta” – redaktörens anmärkning) ukrainare, är det fortfarande bra för den nationella saken.

En paradoxal situation utspelas. Alla samvetsgranna ekonomer (även ganska nyliberala uppstickare som till exempel Viktor Pinzenik) håller med om att skatte- och regelsystemet i landet byggdes för att helt befria oligarkerna från att betala skatt. Alla kan se att detta system inte kommer att hålla mycket längre, men ingen av politikerna i parlamentet har vågat erbjuda det självklara och realistiska systemalternativet. Nästan ingen vågar offentligt erkänna att den mest akuta frågan för Ukraina är inte EU eller facket, utan helt enkelt att oligarker bör börja betala sina skatter. Statsapparaten är fullt kapabel att tvinga dem att göra det eftersom oligarkernas fungerande tillgångar är alla belägna i Ukraina. Men som Andrei Hunko nyligen påpekade, har oligarkiseringen av den ukrainska politiken nått sådana proportioner att inte en enda av de nuvarande riksdagspartierna ens kan nämna denna fråga.

Tråkigt nog, uttrycker bara radikala vänsteranhängare dessa minimala och självklara krav. Jag betonar att dessa krav inte ska ses som agendan för vänsteroppositionen, utan som ett första steg mot bildandet av en politik som skulle kunna samla ihop alla antioligarkiska krafter, som inte anser en ultra-höger fascistisk diktatur som någon som helst lösning – den typ av diktatur All-ukrainska unionen ”Svoboda” så envist driver oss mot, medan de officiella oppositionsledarna sitter och tittar på.

Den uppenbara avsaknaden av en sammanhängande handlingsplan för att hjälpa Ukraina ur dess kris har blivit så pressande att även ganska liberala, nästan högerliberala publikationer har börjat diskutera våra ”Tio punkter” – som, till exempel, Lvovs zaxid.net.

Text: Zahar Popovic, ”Vänsteroppositionen”

Här följer ett dokument med titeln ”Plan för social förändring”, som beskriver olika sätt att öka välfärden för medborgarna och säkerställa sociala framsteg. Den skapades delvis för att de flesta socioekonomiska krav vid Euromaidan-demonstrationerna har ignorerats. Vår förhoppning är att detta dokument skulle kunna fungera som en plattform för att förena ett brett spektrum av sociala, vänsterorienterade och fackliga initiativ. Detta dokument skrevs av aktivister som tillhör vänsteroppositionen, en socialistisk organisation som syftar till att förena alla de som tillhör gemenskapen provisoriskt kallad #leftmaidan.

Det är självklart att de politiska partierna förändrar proteströrelsen och riktar den mot val-politik, de försöker värva nya röster i stället för att göra betydande förändringar i systemet. Vi stöder inte idéerna av liberala strukturer, som propagerar fri marknadsekonomi, inte heller stödjer vi radikala nationalister som trycker på för diskriminerande politik.

Vår förhoppning är att proteströrelsen, sporrad till handling av sociala orättvisor, i slutändan danser att det är skadligt att lägga våra röster för kraven på Euro-integration, utan vi måste tydligt avgränsa de förändringar som krävs för att stödja intressen hos vanliga medborgare, särskilt lönearbetarna. Av flera anledningar, åberopar vi de progressiva erfarenheterna från några europeiska stater som har vidtagit liknande åtgärder.

De mål vi har ställt upp är relativt måttliga, så att de kan appellera till bredast möjliga antal organisationer. Vi döljer inte det faktum att, för oss, är denna plan mindre en reaktion på aktuella händelser än ett steg mot att utforma en modern vänsterpolitisk kraft – en kraft som är kapabel att påverka makthavare och erbjuda ett alternativ till en existerande samhällsordningen. Vänsteroppositionen anser att den föreslagna planen är ett minimum för att bygga socialismen på principerna om självstyre: socialisering av industrin, fördelningen av vinsten för sociala behov och utnämningen av medborgare för styrande funktioner.

Vi välkomnar dig att prenumerera på vår Facebook och VKontakte sidor och att uttrycka dina åsikter där, eller att maila oss på gaslo.info@gmail.com. Att ersätta en uppsättning politiker och oligarker med en annan utan övergripande systemförändringar kommer inte att förbättra våra liv. Istället föreslår vår grupp av sociala och fackliga aktivister tio grundläggande åtgärder för att övervinna den ekonomiska krisen och säkra Ukrainas framtida tillväxt.

1. Folkstyre, inte oligarkernas makt. Det måste finnas en övergång från presidentstyre till en parlamentarisk republik, där presidentens makt är begränsad till representativa funktioner på den internationella scenen. Myndigheten bör överföras från statliga administratörer till valda regionala kommittéer (sovjeter). Myndigheterna bör ha rätt att avskeda delegater som inte har uppfyllt förväntningarna, domare och polischefer skall väljas, inte utses.

2. Nationalisering av primärnäringarna. Metallurgi, gruvdrift, och kemisk industri, tillsammans med infrastrukturella företag (energi, transport och kommunikation) bör bidra till social välfärd.

3. Arbetstagarna bör kontrollera alla former av ägande. Efter framgångsrika europeiska exempel bör vi bygga ett stort nätverk av oberoende fackföreningar, som ska styra förvaltningen och garantera arbetstagarnas rättigheter. Arbetare ska ha rätt att strejka (vägra att arbeta när betalning inte mottagits). Arbetstagarna bör också ha rätt att ta lån på arbetsgivarens bekostnad om lönerna är försenade (efter Portugals exempel). Produktion, redovisning och förvaltningsinformation för alla företag som sysselsätter mer än 50 personer, eller har en kapitalomsättning på över $ 1 miljon bör publiceras på nätet.

4. Införande av en lyxskatt.  Vi bör införa en 50% skatt på lyxvaror – yachter, elitbilar och andra objekt som kostar mer än 1 miljon gryvna. En progressiv inkomstskatt bör också införas. Personer med en årsinkomst på mer än 1 miljon gryvna bör beskattas upp till 50%, efter Danmarks exempel (i ett sådant system, skulle enbart Renat Ahmetov ha betalat 1,2 miljarder gryvna till den federala budgeten, jämfört med de 400 miljoner han faktiskt betalade under 2013 med en skatt på 17%).

5. Förbud mot offshore kapitalöverföringar. Reglerna som undantar ukrainska företag från beskattning i ett antal offshore-länder bör återkallas, för att förhindra överföring av kapital. Tillgångarna i offshorebolag i Ukraina bör frysas, och en tillfällig administration bör utses tills lagligheten i investeringarna kan bevisas.

6. Separation av företag och myndigheter. Medborgare med inkomster som överstiger 1 miljon grivni bör förbjudas inneha regeringsposter och platser i kommunerna. Rikstäckande omval ska hållas i enlighet med denna regel.

7. Sänk utgifterna för den byråkratiska apparaten. Offentliga utgifter bör kontrolleras och göras transparenta. Administrativa reformer bör äga rum, vilket resulterar i en minskning av antalet ledningspersonal. Idag kan hela avdelningar ersättas av datorprogram. Men i stället har, under de senaste åtta åren, antalet byråkrater i regeringen ökat med nästan 10%, med mer än 372.000 personer (i Ukraina, finns det 8 byråkrater för varje 1000 personer – i Frankrike, finns det bara 5 per 1000!).

8. Upplösning av Berkut och andra specialstyrkor. Med början 2014 bör utgifterna sänkas för statens säkerhetsapparat: inrikesministeriet, säkerhetspolisen, riksåklagarens kontor och särskilda polisstyrkor. Det är oacceptabelt att inrikesministeriet tilldelas mer än 16,9 miljoner grivni 2013, 6,9 miljoner mer än alla folkhälsoutgifter!

9. Tillgång till fri utbildning och hälsovård. Fonderna för detta initiativ bör komma från nationaliseringen av industrin och minskade utgifter för säkerhets- och byråkratiapparaten. För att eliminera korruptionen inom utbildning och medicin, måste vi höja läkarnas och lärarnas löner och återställa prestigen för dessa områden.

10. Utträde ur förtryckande internationella finansinstitut. Vi stödjer uppsägning av ytterligare samarbete med Internationella valutafonden och andra internationella finansiella institutioner. Vi bör följa exemplet på Island, som vägrade att betala skulder för bankirer och byråkrater (enligt regeringsgaranti) som handlade om personligt berikande i stället för att utveckla industrin.

Översättning från International Viewpoint

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Strid mellan oligarker i krisens Ukraina

Bakom politiska striders yttre sken finns ofta hårda ekonomiska motsättningar mellan kapitalägare och makthavare.

Det gäller i högsta grad den politiska kris som pågår i Ukraina och som i media mest framställts som en strid mellan nationalistiska (rent av fascistiska) anhängare av EU och lika hårda anhängare av en ekonomisk integration med Putins Ryssland.

Men under ytan rasar en hård ekonomisk strid mellan två block av kapitalägare, de traditionella oligarkerna som snabbt skapade sig en förmögenhet genom att stjäla allt som satt löst efter Sovjetunionens sönderfall och å andra sidan en grupp nyrika kapitalägare, kallad ”Familjen”, kopplade till presidenten Viktor Janukovitj.

President Victor Janukovitj ser till familjens intressen.

Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern.

Källan till ”Familjens” nyrika medlemmar heter gas. Ukrainas Naftogaz har ett kontrakt med ryska Gazprom enligt vilket den förre köper gas till priset av 410 dollar per 1 000 m³ från Gazprom. Presidenten Janukovitj har emellertid gett kapitalstarka vänner rätten att köpa gas på världsmarknaden till ett pris av 50 dollar per 1 000 m³ och sälja vidare till Naftogaz för 410 dollar. Därmed köper Naftogaz inte den volym gas från Gazprom som kontraktet dem emellan stipulerar. Det är källan till Gazproms och Putins irritation.

Men det är också en vidunderlig källa till rikedom för de ”vänner” till presidenten som kan köpa gas för 50 dollar och sälja vidare för 410 dollar. Rövarbaronerna som härjade i USA på 1800-talet vitnar av avund i sina gravar.

I den fokliga protesten mot korruption och maktmissbruk finns en ful nationalistisk ådra.

Men vännerna i ”Familjen” är inte ensamma vid köttgrytorna. Miljardärerna bland de ”gamla” oligarkerna har sina intressen att bevaka. Herrar som Rinat Akhmetov, landets rikaste person, med miljarder i industriella anläggningar världen över, Victor Pinchouk ägare av metallindustrier och finansmannen Igor Kolomoisky skapade sina förmögenheter strax efter Sovjets sammanbrott.

 De var den tidens ”rövarbaroner” och nu ser de en anknyting till EU som ett sätt att bevara sina ekonomiska tillgångar och intressen genom att Ukraina vid en anslutning till EU tvingas respektera lagar och regler till skydd av den privata egendomen. Något de inte är säkra på i den ”kleptokrati” som härskar i ”Familjens” Ukraina och Putins Ryssland.

Detta är en bakgrund till den aktuella politiska krisen i landet. Många andra faktorer griper in, som den traditionella kulturella och språkliga splittringen av landet, de ukrainsktalandes nationalism och den ryska regimens tyngd i östra Ukraina, landets ytterst svaga arbetarrörelse och minnet av Sovjetunionens förtryck under decennier.

Det finns många sätt att protestera på.

De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.

-Å ena sidan tillhör vi de trettio länder som har flest miljardärer. Å andra sidan finns vi med på listan över de länder som blir fattigare. (Oleg Soskin, ukrainsk ekonom).  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Carl Bildt i grumligt vatten…

I framförallt västra Ukraina rider nationalistiska och rent bruna partier högt på missnöjet med de egna oligarkernas mygelkapitalism och Viktor Janukovitj`s styre. Ekonomin är i marvatten, välfärden blott ett minne och detta tillsammans med kronisk korruption, ofrihet och en tygellös byråkrati gör att en rörelse som fascisternas Svoboda kan vinna nya anhängarna. Risken för att den genuint stora och sunda, ungdomliga massrörelsen mot regeringsmakten och dess våld ska kvävas av starka reaktionära rörelser är stor. Stalinismens många decennier av förtryck, ”i socialismens namn”, innebär att det här finns grogrund för en antirysk nationell agitation.

I går var det stora fackeldemonstrationer i Kiev och i Lviv till minnet av den ukrainske nationalisten, antisemiten och nazikollaboratören  Stepan Bandera. En del av demonstranterna bar till och med samma uniformer som den ukrainska divisionen i den tyska armén under Andra världskriget. Slagorden som hördes var ”Ukraina framför allt” och ”Bandera, kom tillbaka och skapa ordning!”.

För svensk utrikespolitik är det en skandal att inte Carl Bildt klart och tydligt har markerat ett fullständigt avståndstagande från dessa brunsmutsiga rörelser. Han fiskar i minst sagt grumliga vatten. Utan minsta markering har han på Frihetstorget i Kiev demonstrerat sin solidaritet med protesterna mot regimen Janukovitj samtidigt som Svoboda varit en av huvudarrangörerna och en viktig och mycket aggressiv del av scenen-