Tio teser om extremhögern i Europa

Michael Löwy är en gammal veteran i Fjärde Internationalen som bidragit med många givande historiska analyser bland annat av Rosa Luxemburgs betydelse. Sedan ett par decennier ägnar han det mesta av sin energi till att utveckla idéerna om vad vi menar med ekosocialism. Här under har jag översatt en ny text som han publicerat på franska den 1 juni. Tio teser om extremhögern är ett varningsrop om att det är dags att ta extremisterna på allvar och bygga en stark europeisk antifascistisk rörelse. Michael föddes i Brasilien 1938 men bor sedan många år i Frankrike.

 

Av LOWY Michael

1 juni 2014

I.

Valet till Europaparlamentet bekräftar en tendens som varit synlig i de flesta länderna på kontinenten, nämligen extremhögerns spektakulära framgång. Det är ett fenomen utan sin like sedan 30-talet. I flera länder fick dessa rörelser mellan 10 till 20 procent av rösterna. I tre länder, Frankrike, England och Danmark når de redan 25-30 procent av rösterna. Deras inflytande är dessutom större än deras väljarbas eftersom deras idéer smittar ner den ”klassiska” högern och även en del av den social-liberala vänstern. I Frankrike är situationen mest allvarlig. Nationalfrontens genombrott övergår alla förutsägelser inklusive de mest pessimistiska. -Det är fem minuter i midnatt, skrev Mediapart nyligen i en ledare.

II.

Det är en mycket diversifierad extremhöger. Vi ser allt ifrån oblyga nynazistiska partier som grekiska Gyllene gryning till borgerliga krafter helt integrerade i det parlamentariska spelet som UDC i Schweiz. Vad de har gemensamt är en chauvinistisk nationalism, xenofobi, rasism, hatet mot invandrare -speciellt utomeuropeiska –  mot romerna (Europas äldsta folk), islamofobin och anti-kommunismen. I flera fall kan vi lägga till antismetism, homofobi, misogyni, förakt för demokrati, och eurofobi. I andra frågor som exempelvis för eller emot nyliberalismen och åtskillnaden av stat och religion är rörelsen mer splittrad.

III.

Det är ett misstag att se fascismen och antifascismen som fenomen i det förflutna. Visst, vi har inte i dag fascistiska masspartier jämförbara med Hitlers nazistparti på 30-talet, men redan då kunde inte fascismen sammanfattas i en enda modell. Den spanska frankismen och salazarismen i Portugal skilde sig mycket från modellerna i Italien och Tyskland.

En betydande del av dagens europeiska högerextremism har en direkt likhet med fascismen och/eller nynazismen. Det gäller Gyllene gryning, ungerska Jobbik, Svoboda och den ukrainska Högersektorn. Men samma sak gäller i en annan form för franska Nationalfronten, FPÖ i Österrike, belgiska Vlaams Belang och andra där grundarna hade direkta band med den historiska fascismen och krafter som kollaborerade med Tredje Riket.

I andra länder som Hollande, Schweiz, England, Danmark, har de högerextremistiska partierna inte ett fascistiskt ursprung, men de delar rasismen, xenofobin och islamofobin med dem. Ett argument för att extremhögern har förändrats och inte längre har mycket gemensamt med fascismen är att den accepterar den parlamentariska demokratin och vägen via valurnorna till makten. Då ska vi komma ihåg att en viss Adolf Hitler intog regeringstaburetterna efter ett regelrätt val till Reichstag och att marskalk Pétain valdes till statschef av det franska parlamentet. Om Nationalfronten kommer till makten via allmänna val –en hypotes som tyvärr inte kan avfärdas – vad blir det då kvar av demokratin i Frankrike?

IV.

Den ekonomiska krisen som sedan 2008 härjar i Europa har huvudsakligen i större utsträckning favoriserat extremhögern än den radikala vänstern, med Grekland som undantag. Proportionerna mellan de två styrkorna är i total obalans till skillnad från situationen i Europas trettiotal då vi i flera länder såg en parallell tillväxt av fascismen och den antifascistiska vänstern.

Dagens extremhöger har utan tvekan tjänat på krisen, men det förklarar inte allt. I Spanien och Portugal, två länder som drabbats hårdast av krisen, förblir extremhögern marginell. I Grekland där Gyllene gryning haft en exceptionell tillväxt är den ändå kraftigt förbisprungen av Syriza, den radikala vänsterkoalitionen. I Schweiz och Österrike, två länder som undgått krisen når den rasistiska extremhögern ofta över 20 %. Därför måste vi undvika vulgärekonomiska förklaringar som ofta förs fram av vänstern.

V.

Vissa historiska faktorer spelar utan tvekan en roll: en bred gammal antisemitisk tradition i vissa länder; en bestående kollaborationistisk strömning sedan andra världskriget;  det koloniala arvet, som formade attityder och beteenden lång tid efter avkolonialiseringen, inte bara i de gamla kolonialmakterna utan i nästan alla Europas stater. Alla dessa faktorer finns på plats i Frankrike och bidrar till att förklara Nationalfrontens framgångar.

VI.

Begreppet « populism » som vissa politologer, media och även en del av vänstern använder är helt oanvändbart för att förklara de fenomen vi talar om och sprider bara förvirring. Om i Latinamerika under åren 1930 till 1960 begreppet svarade mot något relativt konkret som vargaism, peronism, osv, så är begreppets användning i Europa sedan 90-talet alltmer vagt och oprecist. Populismen definieras som en ”politisk hållning som tar ställning för folket mot eliterna”, vilket gäller för i stort sett alla rörelser och politiska partier.

Detta pseudo-koncept applicerat på extremhögern, leder medvetet eller omedvetet till att legitimera den, göra den mer acceptabel för att inte säga sympatisk. Vem är inte för folket mot eliterna? Begrepp som förargar undviks noggrant, rasism, xenofobi, fascism och högerextremism.

”Populism” används också på ett medvetet mystifierande sätt av nyliberala ideologer för att skapa ett amalgam mellan extremhögern och den radikala vänstern, karaktäriserade som ”högerpopulism” och ”vänsterpopulism” eftersom de är i opposition till den liberala europapolitiken.

VII.

Hela vänstern med några få undantag undervärderar allvarligt faran. Den har inte sett den bruna faran komma och har därför inte funnit det nödvändigt att ta initiativ till en antifascistisk mobilisering. För de inom vänstern, som ser extremhögern som en biprodukt av krisen och arbetslösheten, är det orsakerna som vi måste angripa och inte det fascistiska fenomenet i sig. Det är ett typiskt vulgärekonomiskt resonemang som avväpnat vänstern inför rasismens, xenofobins och den högerextremistiska nationalismens ideologiska offensiv.

VIII.

Ingen social grupp är immun mot den bruna pesten. Högerextremistiska idéer, speciellt rasismen, har smittat ner en stor del av inte bara småborgerskapet och de arbetslösa utan också arbetarklassen och ungdomen. I fallet Frankrike är detta särskilt frapperande. Dessa idéer har inte en direkt koppling med invandringens verklighet.  Antalet röster för Nationalfronten är exempelvis speciellt högt i vissa landsbygdsorter där man aldrig sett röken av en invandrare.

De invandrade romerna, som nyligen varit utsatta för en imponerande hysterisk våg av rasism, med benäget bistånd från den dåvarande ”socialistiske” inrikesministern Manuel Valls, är färre än 20 000 i hela Frankrike.

IX.

En annan « klassisk » vänsteranalys av fascismen är den som förklarar att den huvudsakligen är ett instrument för storkapitalet att krossa revolutionen och arbetarrörelsen med. Men i dag då arbetarrörelsen är mycket svag och det revolutionära hotet obefintligt har storkapitalet inget intresse av att stödja de högerextremistiska rörelserna och därför existerar inte hotet om en brun offensiv.

Det handlar än en gång om en vulgärekonomistisk vision, som inte tar hänsyn till politiska fenomens egen autonomi –att väljarna kan välja ett parti som inte har storborgarnas favör- och som tycks ignorera att storkapitalet kan anpassa sig till alla sorters  politiska regimer utan att beröras.

X.

Det finns inga magisk recept för att bekämpa extremhögern. Vi måste med en kritisk blick inspireras av gångna antifascistiska traditioner och samtidigt kunna nyskapa för att möta nya former av högerextremism. Vi måste kunna kombinera lokala initiativ med välorganiserade och välstrukturerade sociopolitiska och kulturella enhetsorganisationer på nationell och kontinental nivå.

En enhet kan realiseras punktuellt med hela det ”republikanska” spektrumet, men en organiserad antifascistisk rörelse blir endast effektiv och trovärdig om den drivs av krafter som befinner sig utanför den dominerande nyliberala koncensusen. Det är en kamp som inte kan begränsas inom ett lands gränser utan som måste organiseras på europeisk nivå. Kampen mot rasismen och solidariteten med dess offer är en essentiell del i motståndet.

Michaël Lowy

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nationalfronten stor segrare i franska kommunalvalen.

-Jordskred

-Socialister med nerdragna byxor

FN triumferar, PS sanktionerat.

Det är bara några av de stora rubriker som dominerar fransk press efter söndagens kommunalval där Marine Le Pens högerextrema Nationalfront gick fram kraftigt över hela landet medan Socialistpartiet led svåra bakslag i nästan samtliga valkretsar.

En nöjd Marine Le Pen och en sur Harlem Désir från Socialistpartiets ledning.

Det franska kommunalvalet sker i två omgångar om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna. I andra valomgången kan samtliga kandidater med mer än 10 % av rösterna ställa upp. Traditionellt har det alltid varit en andra omgång mellan högern och vänstern. Nationalfrontens genombrott innebär att det i många valkretsar blir ett triangelval där olika former av rackarspel förekommer för att blockera ”huvudfienden”.

I 391 kommuner fick en kandidat mer än 50 % av rösterna. Men det handlar om små kommuner med någon ”patriark” som alltid vinner. Förutom i storstaden Bordeaux där före detta premiärministern Alain Juppé fick 60,95 % och i Hénin-Beaumont där Steeve Briois tog hem 50,26 % för Nationalfronten. Även i staden Orange i Rhônedalen vann FN i första omgången.

Styrkeförhållandet mellan vänster och höger har naturligtvis ändrats till högerns fördel jämfört med förra valet. Med 55,1 % för högern och 42,7 % för vänstern, fördelade med 45,9 till högern och 9,2 till FN och 41,4 % till Socialistpartiet och 1,3 % till yttersta vänstern bekräftar FN sitt genombrott på kommunal nivå. Ändå ska siffran 9,2 % ses i sitt europeiska sammanhang och framstår då inte som exceptionellt högt.

Nästa söndag, 30 mars, hålls andra valomgången i 430 städer med fler än 10 000 medborgare där ingen fick majoritet. I 229 av dessa kommer Nationalfronten att delta i en ”triangulär”. I knappast någon av dem kommer de att vinna. En stad verkar dock inom räckhåll, Forbach i den gamla rostiga stålregionen i nordost.

Industristaden Henin-Beaumont när arbetarrörelsen styrde.

Men redan tre större städer under Nationalfrontens kontroll är en politisk jordbävning i Frankrike. Sist det skede var 1995 då Jean-Marie Le Pen stormade fram under några år innan han sköt sig själv i foten med alla provokationer om ”gaskamrar som detaljer i historien” och andra idiotier.

Marine Le Pen har medvetet ändrat FN:s profilering, bort från att enbart prata om invandringen och ”islamiseringen” av Frankrike till sociala och ekonomiska problem som den europeiska nyliberalismen skapat och skapar. Var har FN sina fästen? Det handlar i princip om två sociala rötter. Den gamla traditionella basen för partiet finns i byar och småstäder framför allt i södra delarna av landet. Där har småbönder, caféägare, småhandlare, och andra grupper utan några band till den franska arbetarrörelsen alltid varit en bas för fransk högerpopulism.

Den nya sociala basen för Marine Le Pen finns nu i de traditionella industriregionerna i norr och nordost. Nerlagda bruk, igenrostade stålverk, nerlagda bilfabriker. I städer där massarbetslösheten och desperationen över ”systemet” som krossar deras liv uppmanas de av Socialistpartiet att rösta på kandidater som inte har något annat att erbjuda än försvar av systemet, mera uppoffringar för att ”skapa jobb” och jakt på ”bidragsfuskare”. Därför förlorar Socialistpartiet hela sin gamla bas, vissa kommuner som de styrt i ett halvt sekel.

Däremot lyckas inte FN att bryta in på något seriöst vis i kapitalismens glassiga högborgar som Paris, Lyon och Bordeaux. Där är det fortfarande Socialistpartiet och den klassiska högern som stöds av den elit som har råd att bo i innerstäderna och av den välbärgade gruppen av människor i fria yrken, statliga administratörer, rika handelsmän, finansyuppies och andra som inte alls lockas av Marine Le Pens budskap om ”producera franskt”, ”intelligent protektionism”, ”lämna euron” och andra magiska formler som presenteras som en lösning på den sociala krisen.

Tror man på Tomtens löften då tror man också på Marine Le Pens löften

Kort sagt kan man säga att valet i söndags hade två vinnare och en förlorare.
Det största ”partiet” av alla var röstskolkarna. Inte mindre än 38,7 % avstod från att rösta. I mer än hundra städer stannade mer än 50 % hemma och i städer som Roubaix i norr och Evry avstod inte mindre än 62 % från att rösta. I snitt är det mer än fem procent fler röstskolkare än i kommunalvalen 2008. Situationen är katastrofal för de parlamentariska församlingarnas och de valdas legitimitet.

Marine Le Pens Nationalfront är naturligtvis den andre vinnaren. Frontens framgång ska liksom röstskolkningen ses som en antisystemreaktion. Hela partiets politik har det senaste året gått ut på att angripa ”systemet”.

–Vi är de enda som är emot systemet, repeterar hennes parti ständigt. Att det är innehållslös populism behöver ingen tveka om. För frontens ”antisystem” är inte ett nej till det kapitalistiska system som dagligen skapar massarbetslöshet, inte heller ett nej till företagsägarnas makt. Det ”system” fronten talar om är det politiska ”systemet” som alla andra ”kålsupare” försvarar och som Marine Le Pen lovar att sopa undan.

Så länge den franska arbetarrörelsen inte kan erbjuda annat än mer av den ”globaliserade misären”, skapa ett program för en verklig social förändring, för ett verkligt nytt system, så kommer den franska Nationalfronten att fortsätta sin marsch mot presidentposten. Fortsätter Socialistpartiet på den inslagna nyliberala krispolitikens väg är det mycket troligt Hollande förlorar presidentvalet 2017. Vilket troligen kommer att leda till Socialistpartiets sammanbrott.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Under lånetaket pågår ett klasskrig.

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,