Under lånetaket pågår ett klasskrig.

I morgon den 17 oktober kan Vita Huset tvingas att deklarera ett stopp för statens betalning av räntor på statsskulden och andra statliga utgifter för då sprängs det av Kongressen fixerade statliga lånetaket på 17 400 miljarder dollar.

I media är tonläget uppskruvat och orden budget- och lånestup, katastrof, panik och bankrutt är vanliga adjektiv som används för att antyda vad som kan ske på fredag 18 oktober. Ur rent statsfinansiell synvinkel är domedagsvokabulären överdriven. USA kommer inte att gå bankrutt den 18 oktober och inte heller kommer statens utbetalningar att stanna av över en natt.
För återbetalning av räntor på statsobligationer och andra utgifter har finansministern 30 miljarder dollar i kassan till att betala med. Men den 1 november blir det däremot stopp om inte Kongressen hittar en kompromiss innan dess. För då ska staten betala 6 miljarder dollar i räntor på statsskulden och 55 miljarder dollar i sociala utgifter. Om finansministern i det läget inte kan emittera nya statsobligationer då realiseras medias skräckscenarior. Men vi är inte där ännu och det mesta talar för att en överenskommelse i Kongressen höjer det statliga lånetaket över de aktuella 17 400 miljarderna.

Men krisen kring budgeten och lånetaket har underliggande orsaker som är mycket mer allvarliga för den amerikanska befolkningen.

-Det är ett klasskrig, och det är min klass, de rika, som för kriget och vi vinner det.

De bevingade orden av mångmiljardären Warren Buffet från september 2011 har större aktualitet än någonsin. De absolut skandalösa angreppen mot Obamas sjukförsäkringsreform vittnar om vad den aggressiva högern i Republikanerna är ute efter. Skandalöst, inte för att det saknas element i Obamas sjukförsäkring att kritisera, utan för att de kapitalgrupper och politiker i Tea party-falangen som står för angreppen kräver att den ska rivas upp med rötterna och lämna tiotals miljoner personer som nu kan skaffa sig en försäkring på bar backe på nytt.

Det ”klasskriget” förs inte bara mot den nya sjukförsäkringen, utan mot hela det system av välfärdsprogram som inrättades efter den stora depressionen på trettiotalet och som byggdes ut speciellt under femtio- och sextiotalen. Det ”klasskrig” som Warren Buffet syftade till är inte samma som det som nu förs med Obamas sjukförsäkring som måltavla. Buffet talade om att de rika tagit åt sig allt större delar av de rikedomar som produceras och varnade för konsekvenserna.

Det ”klasskrig” som pågår nu leds av en specifik kombination av miljardärer, industri kopplad till vårdsektorn och reaktionära politiker i det så kallade Tea party. Det handlar i första hand om de ökända bröderna Koch med personliga förmögenheter i mångmiljardklassen. Med i bakgrunden finns också miljardärfamiljen Adelson. Tillsammans har dessa stockkonservativa miljardärer sponsrat politiker i Tea party med flera hundra miljoner dollar för att de ska fullfölja korståget mot ”folkfienderna” i Washington och ”socialisten” i Vita Huset.

Att vara en politisk murbräcka i tjänst hos en grupp kapitalägare med stora intressen i att staten inte ”lägger sig i” samhällets ojämlikheter och de svagas behov av finansiellt stöd, det är Tea partys verkliga funktion. Den ”folkliga” aspekt som rörelsen försöker visa upp är lika falsk som de plakat de bär och som handskrivs för att inte ge intryck av att rörelsen egentligen är ett instrument för vissa kapitalgrupper och en falang av det Republikanska partiet.

Tea party är ett vitt parti i alla avseenden. Deras grupp i Kongressen är vita män, de flesta från sydstater och mellanvästern och deras ideologiska look måste beskrivas som extrem konservatism med ett oresonligt hat mot etablissemanget i Washington och New York på östkusten. I dagens USA kan inget parti med nationella mål bygga sin politik på ”rasfrågor”. Hälften av befolkningen är redan svart eller latinos och en stor majoritet av de vita går inte att mobilisera kring ”rasfrågor” efter medborgarrättsrörelsens framgångar sedan sextiotalet.

I stället har Tea party och dess finansiärer koncentrerat sig på Barak Obamas reform av sjukförsäkringarna. För de fanatiska i Tea party är reformen ett bevis på att Obama vill blanda sig i individens frihet och lägga statens tunga hand över alla. För de som drar i trådarna i bakgrunden handlar det om stora pengar. USA:s sjukvård är den definitivt mest kostsamma i världen, mer än det dubbla per person jämfört med genomsnittet i Europa. Om det berodde på en överlägsen vård funnes inget att säga. Men det handlar om enorma avgifter till läkare i privatvården, dyra laboratorier, läkemedelsföretagen och fabrikanter av utrustning till sjukvården. Den industri som servar sjukvården hade 1 660 miljarder dollar i inkomster 2012. Obamas reform av sjukförsäkringen skulle inkräkta på profiterna för den berörda industrin. Det förklarar kraften i den kampanj som dessa kapitalägare driver via Tea Party.

Ändå ser det ut som att kampanjen kan bli till en bumerang som hotar att splittra de alltmer paralyserade Republikanerna. För taktiken att kräva nedskärningar i finansieringen av sjukförsäkringsreformen i utbyte mot en överenskommelse om budget- och lånetaket har gått i lås. Anledningen är egentligen enkel. Obamas reform är redan en lag i kraft som antogs av Kongressen 2010 och godkändes av Högsta Domstolen 2012. Skulle Obama och det demokratiska partiet gå med på nedskärningar i kostnaderna för reformen innebär det i praktiken att den kolappsar och det vet både Obama och strategerna bakom Tea party. Därför vägrar Vita Huset att diskutera ändringar i reformen i utbyte mot en höjning av lånetaket.

För de ”gamla” klassiska republikanska ledarna i Kongressen sitter Tea party som en snara runt halsen. Deras taktik att köra i full fart mot stupets kant utan att väja liknar en självmordstaktik. Men centralfigurer i Tea party som Texasbon Ted Cruz menar att köra över stupets kant bara underlättar kampen mot ”socialisterna” i Washington. Att Tea party tagit strupgrepp på Republikanerna i Kongressen syns framför allt i att deras talman Joe Boehner tvingats följa Ted Cruzs utpressningstaktik trots att de mer sansade i partiet vet att det leder in i en återvändsgränd.
Det har också de amerikanska väljarna insett. Republikanernas utpressning uppskattas inte och knappt en tredjedel av väljarna stöder partiets taktik. Bland svarta och latinos är reformen populär. Den kommer att ge tiotals miljoner en sjukförsäkring. En tredjedel av Amerikas svarta saknar i dag sjukförsäkring och två tredjedelar bland de med latinamerikansk bakgrund. Även bland det vita ”fotfolket” i Tea party-rörelsen finns det ett objektivt behov av en sjukförsäkring eftersom hälften av de fyrtio miljoner amerikaner som saknar en försäkring är fattiga vita. Men deras ideologiska fanatism i synen på att staten ska hålla sig borta från allt som berör individens ”fria” val gör att de skjuter sig själva i foten.

Trycket på republikanernas mer sansade del att inte driva farkosten över stupets kant kommer inte bara från den allmänna opinionen. Även starka finansiella krafter kräver en överenskommelse om lånetaket för att undvika de allvarliga risker som ett stopp för statens betalningar kan orsaka. Ingen vet egentligen hur ”marknaden” kommer att reagera på exempelvis en nedgradering av de amerikanska statsobligationernas kreditbetyg. Panik och kaos på finansmarknaderna har uppstått av mindre orsaker än så.

-Dessa folkvalda leker med nitroglycerin, klagade Dave Cote, vd för den tunga industrigruppen Honeywell. Dave Cote är också ett tungt namn i lobbygruppen ”Fix the debt”.

-Jag är en republikan av gammal vana, men partiet verkar ha splittrats i två fraktioner, säger Joe Echevarria, vd för revisionsbyrån Deloitte, en jätte i branschen. Den amerikanska handelskammaren har låtit förstå att den i kommande val inte ska sponsra extrema Tea party-kandidater. Den nationella tillverkningsindustrins förening har redan gjort slag i saken och uppmanar att stödja bara de som vill undvika en betalningskris. Flera andra tunga namn inom industri och finans pressar på i samma riktning. Så den troliga utgången av krisen är en kompromiss av något slag som för några veckor eller permanent höjer statens lånetak.

Ordföranden i landets Grossistförbundet, Dirk Van Dongen, påpekar dock en viktig faktor till Washington Post då han säger att de moderata republikanerna i Kongressen ”är skräckslagna för gruppen av högerextremister som hotar att utmana dem i primärvalen genom att anklaga dem för att inte vara renläriga till 100%”.

I det amerikanska valsystemet väljs senatorer och medlemmar i Representanthuset av de lokala statliga valkretsarna. För att behålla sina platser i Washington måste de behaga sina väljare. I södern och mellanvästern innebär det att stryka Tea party-ideologin medhårs.

Av den anledningen är det ändå osäkert om det sunda förnuftet kommer att segra innan Vita Huset slår huvudet i lånetaket.
       

 Media: DN1, DN2,DN3,

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sista veckan för Obama?

Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.

Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.

När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?

En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.

I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.

-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.

Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört.  Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.

Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.

Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.

Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.

Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.

På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.

Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.

För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.

Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,