Etikettarkiv: Inkomster

Global recession eller värre?

Publicerat av
Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Verklig och uppfattad ojämlikhet

Publicerat av
1

I dyningarna efter den omtalade studien av ojämlikhetens utveckling av Thomas Piketty publiceras nu en ny undersökning som ger ett mycket intressant perspektiv på hur människorna i olika samhällen uppfattar ojämlikhetens utseende.
Det är en studie som gjorts av tyskan Judith Niehues för Tyska företagarinstitutet i Köln. Det speciella med studien är att den jämför den reella ojämlikheten i inkomstfördelningen i olika länder med hur människorna i samma länder tror att fördelningen ser ut.
I digrammen här under ser vi studiens resultat i tre länder, Sverige, USA och Frankrike.

Sverige

USA

Frankrike

En aspekt, som jag tycker är den viktigaste, i studien är att den visar på en klyfta mellan den uppfattade ojämlikheten i USA och resten av OECD-länderna i studien.
I USA tror människorna att ojämlikheten är mindre än vad den är i verkligheten. I alla andra länder är det tvärtom. Människorna tror att ojämlikheten är större än den reella. I diagrammet ovan ser vi att i USA tror de tillfrågade att andelen av befolkningen i botten av inkomstskalan är färre an de är i verkligheten och samtidigt tror de att toppskiktet är mindre än i verkligheten.
I Europa, som i diagrammen ovan representerar svaren i Sverige och Frankrike, är svaren de motsatta till USA. Vi ser att de tillfrågade i EU tror att ojämlikheten är större än den reella. I samtliga länder tror man att bottenskiktet på inkomstskalan är större än den reella och att toppen är större än i verkligheten.
Den kanske intressantaste frågan som den här studien reser är varför mäniskorna svarar som de gör. Varför tror folk i USA att ojämlikheten är mindre än den reella? Och varför är det tvärtom i Europa.
Det är inte så enkelt att hitta svar på frågorna. Jag har bara en gissning som kanske inte är så tokig. Vad ser vi? Jo, att den dominerande ideologin i samhället har trängt mycket djupare ner i det amerikanska samhället än i Europa. Trots alla fakta så är det fortfarande den ”amerikanska drömmen” som dominerar tänkandet. ”Bara man vill så kan man” ta sig upp i inkomstskikten är den omfattande åsikten som hamrats in genom åren. ”The selfmade man” klarar allt.
I Europa har tydligen inte den dominerande ideologin samma kraftiga grepp över människornas uppfattningar om hur samhället ser ut. I och med krisen som utlöstes av den amerikanska finanskrisen 2007 ser människorna i Europa mer svart på samhället än vad fakta lockar till.
Varför? Kanske för att den dominerande ideologin är i kris. Hoppet att den existerande nyliberala ordningen ska leda till en bättre framtid verkar ha slocknat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

USA -lägre löner än 1973.

Publicerat av
12

Medianinkomsten för fulltidsarbetande amerikanska vita arbetare är lägre i dag än 1973. Det framgår av den amerikanska statistiska centralbyråns, Census Bureau, nyligen publicerade rapport. Medianinkomsten är inte den genomsnittliga inkomsten utan den i mitten av löneskalan, det vill säga lika många har en lön under medianen som över medianen. Fördelen med den mätmetoden är att de extremt höga inkomsterna för direktörerna inte påverkar beloppet.

Trots talet om att konjunkturen är på väg upp i USA och att börsen skjuter i höjden, vilket är sant, finns det inga tecken på att den negativa utvecklingen för vanliga lönearbetare ska brytas. Det faktum att många ändå lyckats öka sina årsinkomster beror på att den amerikanske arbetaren i dag arbetar ett hundratal timmar mer per år än i slutet av 70-talet.

För vita hushåll är nu medianinkomsten per månad 7 490 dollar vilket är 11,6 % lägre än 2000. I diagrammet nedan syns att alla ”etniska” grupperingar fått se sina realinkomster sjunka under 2000-talet. Att den asiatiska gruppen har högst medianinkomst beror på den stora invandringen av kvalificerad IT-personal från Asien.

Att ”latinos” och svarta har mycket lägre medianlöner än de vita hushållen förvånar inte, inte heller att gapet upp till de vita hushållens inkomster inte minskat under senaste decenniet.

De enda stora förändring som skett på den amerikanska arbetsmarknaden sedan 70-talets mitt är att kvinnornas medianinkomster ökat medan männens minskat och att gapet mellan de två därmed minskat.

Mäns medianinkomster har minskat från 51 668 dollar 1973 till 49 398 år 2012. Medan kvinnornas median samtidigt stigit från 29 261 till 37 791. Uppgifterna är självfallet i fasta priser och därmed jämförbara. De anger inkomsterna för fulltidsarbetande året runt. Här finns säkert ett enormt svarttal som gömmer de korttidsarbetande och deltidsarbetandes inkomster och livsvillkor. Vilket visas av siffran att 46 miljoner familjer sägs leva under fattigdomsstrecket, som definieras som en inkomst lägre än 60% av medianinkomsten. Det är 15 % av befolkningen.

Av alla ”grupper” i det amerikanska samhället är det bara de 5% med de högsta inkomsterna som kunna ta del av ökade inkomster sedan 2009, rättare sagt med 0,6 procent. Det lär väl inte vara en överraskning för någon av er.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Myten om den amerikanska medelklassen.

Publicerat av
2

I mytologin finns det många trossatser om den amerikanska drömmen, landet av mjölk och honung, om ’the self made man’ med mera med mera. Myter är liksom kokosnötter nästan omöjliga att knäcka. Ändå finns det en uppsjö av ekonomisk forskning som visar att chansen att ”slå sig fram” är numera mindre i USA än i Europa, att den ”sociala hissen” stannat och att den materiella ojämlikheten är större än i alla andra avancerade industriländer.

Ibland kan en grafisk bild på ett bättre sätt än ord visa den brutala verkligheten. De amerikanska fackföreningarnas tankesmedja, Economic Policy Institute, är en mästare i just grafisk framställning av nyliberalismens förödande inverkan på samhället, den ekonomiska och sociala ojämlikheten och de rikas outhärdliga arrogans.

I de fina universiteten där de nyliberala dogmerna härskar oemotsagda sedan decennier tillbaka har det odlats en myt att i USA har inte lönernas andel av BNP, den samlade produktionen av värden, inte sjunkit alls eller mycket lite sedan början av 80-talet till skillnad från löneutvecklingen i Europa och andra industriländer. I själva verket handlar det om en statistisk manipulation.

Alla direktörer och andra extremt högt ”avlönade” räknas nämligen in i den totala lönepotten i landet. När chefen för GM eller Goldman Sachs kammar hem hundratals miljoner kronor i samlad årsinkomst (lön plus olika bonusar) räknas det som inkomst av arbete. Det rätta vore att statistiskt behandla det som en del av de samlade kapitalinkomsterna (vinsterna) och då sjunker plötsligt den totala lönesumman till en nivå av BNP helt i nivå med situationen i Europa. Sedan början av 80-talet, den nyliberala revolutionens avstamp, har löneandelen i den amerikanska ekonomin minskat medan samtidigt vinsternas andel ökat i motsvarande grad.

Det finns många sätt att visa detta på. EPI ger oss en grafik som tydligt visar vad som skett med lönernas utveckling jämfört med produktivitetens utveckling.

Den gröna linjen (kanske röd eftersom jag är färgblind på rött och grönt, ett öde för en röding) visar den reella utvecklingen (inflationen borträknad) av timlönen för arbetare i den privata tillverkningsindustrin och den blå linjen visar produktivitetens utveckling, det vill säga hur mycket mer värde som produceras per timme jämfört med året innan. Här kan vi se att från 1979-80 upphör kopplingen mellan timlönens och produktivitetens utveckling.

Det ”amerikanska undret” förklaras i grafikens linjer för perioden 1948-73. Arbetarnas timlöner ökade helt enkelt i samma takt som produktiviteten. Vilket innebär att de arbetandes andel av produktionsresultatet inte minskade i förhållande till vinsterna. Varje år ökade den reella köpkraften ordentligt och den omtalade amerikanska ”medelklassen” skapades. Utvecklingen sedan dess visar att det naturligtvis inte hade skapats en ny klass, en medelklass, utan att arbetarna i tillverkningsindustrin helt enkelt fick det materiellt bättre ställt under det som senare skulle kallas kapitalismens ”guldår”.

Resten av grafiken visar däremot grunden till den oerhörda ansamling av rikedom och överflöd som samlats i samhällets absolut högsta toppar. Medan produktiviteten rusar vidare har reallönerna stått stilla för vanliga arbetare i över trettio år. Alla andra förklaringar av nyliberalismens härjningar faller platt till marken om inte lönernas sjunkande andel av det samlade produktionsvärdet tas som utgångspunkt. Allt, skuldsättningen, lyxkonsumtionen, utslagningen och den exploderande arbetslösheten, har sin botten i detta.

Men hur är det med myten om ”medelklassen”. EPI ger oss ännu en grafisk bild som säger mer än ord. Här under ser vi att republikanernas ramaskrin över en ”ruinerande” beskattning av medelklassen bara är krasst försvar av de rika.

EPI:s kommentar är glasklar. ”Familjer med inkomster över 250 000 dollar per år är inte medelklass”. De rikas stridsrop att ökad beskattning av de med inkomster över 250 000 dollar per år är ett angrepp på medelklassen och ”the American way of life” är helt enkelt struntprat. De med högre inkomster än denna ”magiska” gräns är varken medel eller mitten, de är en extremt liten minioritet, inte ens en procent av landets familjer, vilket syns tydligt i grafiken.
Samma utveckling visas av en annan grafik. Här ser vi hur de kumulativa löneökningarna fördelats mellan den tiondel som har de största inkomsterna och resten av de lönearbetande, inte 99% men 90%.

Här ser vi än en gång att det sker ett ”systemskifte” de första åren av 80-talet, den nyliberala revolutionens avspark med Reagan och Thatchers makttillträde. Gapet mellan de olika linjerna i grafiken bara vidgas och visar att fördelningen av inkomstökningen under perioden blir alltmer ojämn till fördel för den rikaste tiondelen. Dessutom råder det inte ens jämlikhet bland de välbärgade. I diagrammet ser vi att den rikaste hundradelen (1%) inkomsttagare ökat sina inkomster snabbare än ”kollegorna” i den tionde decilen. (91-99%). De som verkligen kan räknas till de lönearbetande fick inga reella ökningar alls 1979-95, följt av en relativt snabb ökning 1995-99 (It-boomen) och sedan dess har faktiskt reallönerna minskat en aning för 90% av löntagarna, speciellt de senaste två åren. Det blev alltså 14,5 procents reallöneökningar under trettioårsperioden 1979-2011 för den arbetande befolkningen.

På den andra sidan av medaljen ser vi i hur lönerna för finansdirektörerna och storindustrins verkställande direktörer utvecklats i förhållande till en genomsnittlig arbetarlön i de industrier de styr och råder över.

Som ni ser passar även den här grafiken in i ”systemskiftet” under 80-talet. Under kapitalismens ”gyllene period” var VD-lönerna (bonus inräknat) cirka 18-20 gånger större än en vanlig arbetares. Redan det är naturligtvis alldeles för mycket. Själv kan jag inte se varför en VD ska tjäna mer än tre gånger en utbildad yrkesarbetare. Men vad som sker sedan visar varför direktörer och nyliberala tankesmedjor med näbbar och klor försvarar teser om att ’begåvningar” och ”kompetens” ska belönas. De försvarar helt enkelt sina egna köttgrytor. De två linjerna i diagrammet visar lön inklusive utlovad bonus och lön inklusive realiserad bonus.

I en svindlande fart ökade dessa girigbukar sina löner till en nivå av 400 gånger en vanlig yrkesarbetares lön. Inte illa för alla dessa ”begåvningar” som lyckades köra jätteföretag i botten, kasta miljoner i arbetslöshet, rycka på axlarna och inkassera sina feta bonusar.

Efter IT-bubblans explosion 2001 belönas inte ”kompetens” med samma extravagans. Nu får den genomsnittlige ”begåvningen” nöja sig med inkomster bara 230 gånger större än arbetarens. Även med höjd pensionsålder finns det inga utsikter för six-pack Joe att tjäna lika mycket under ett helt livs arbete. Han behöver fem yrkesliv för att ta hem samma summa. The American dream –leva i 400 år för att slå Goldman sachs VD på fingrarna.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,