Global recession eller värre?

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Europa – från recession till depression

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,