Etikettarkiv: Islamister

Rättvisepartiet Socialisterna når botten.

Publicerat av
Svara

Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.

I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.

Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.

Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.

Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.

-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.

-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?

Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.

AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.

-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.

Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.

Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.

För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.

-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.

Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:

Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV

– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.

Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.

I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.

Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.

Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.

Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:

-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.

Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.

För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.

Assads beskyddare brinner.

Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.

Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.

Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.

I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:

-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.

Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.

Länkar: AJ:s artikel i Offensiv, 

Tidigare debatt

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Assad saknar religiös och etnisk bas. Han har medlöpare.

Publicerat av
5

Allt från den syriska revolutionens första dag har Assads regim gjort allt för att framställa upproret som ett sekteristiskt uppror av den sunnitiska folkmajoriteten. En seger för revolutionen vore en katastrof för landets minoriteter.

-Endast, jag Bachar Assad, skyddar alawiterna, de kristna, kurderna, druzerna och de andra minoriteterna i Syrien. Det är en bild som han lyckats sprida så effektivt att även delar av den internationella vänstern och radikala intellektuella tagit den till sig.

Assad håller sin ”skyddande hand” över alawiterna i en stadsdel i Hama

Ändå stämmer bilden inte alls. Liksom diktaturer i allmänhet har också regimen i Damaskus sina stödtrupper i alla folkgrupper i samhället. Men det är inte ett kollektivt stöd från någon folkgrupp utan en uppslutning kring regimen av individer med olika intressen att ta tillvara på. I grunden går klyftan i samhället mellan de fattiga och förtryckta och den härskande eliten som via tusen band är uppknuten till familjen Assads öde.

Den mest framträdande bilden av en sekteristisk splittring är den som buntar ihop hela den alawitiska minoriteten till en enda stödtrupp som lojalt, ja nästan blint sluter upp bakom Assad bara för att han själv tillhör den alawitiska sekten. Redan för sex månader sedan sprack den bilden då skarpa motsättningar bröt ut mellan prominenta familjer och familjen Assad i diktatorns hemstad al-Qardaha där brodern Mohammed al-Assad härskade över bandit- och smuggelmaffian Shabiha.
Inte heller den alawitiska officerskasten står enad bakom Assad. I slutet av februari flydde åtta högt rankade alawitiska officerare med sina familjer till guvernörskapet Mafraq i Jordanien. De hade fungerat som informatörer åt FSA innan de hoppade av. Till Turkiet anlände helt nyligen ett 20-tal alawitiska officerare som tillhört den beryktade fjärde divisionen under Mahar Assads ledning och det republikanska gardet.

Delegater vid alawiternas konferens i Kairo.

Men den verkliga dödsstöten mot Assads propaganda om alawiternas lojalitet med regimen kom i mitten av mars då oppositionella alawiter organiserade en konferens i Kairo för att deklarera sitt stöd till och deltagande i den syriska revolutionen. Konferensen antog en tolvpunkts deklaration som översatts till svenska av solidaritetsaktivisten John Swedenmark (stort tack för det) och som följer här:

1 / Den syriska revolutionen är alla folkgruppers uppror mot tyranni, despotism och korruption, ingenting annat.

2 / Den syriska regimen kännetecknas av despotism, plundring och förstörelse. Att jämställa den alawitiska folkgruppen med den nuvarande regimen är ett moraliskt misstag och en livsfarlig politik. Den syriska regimen är inte den alawitiska folkgruppens regim. Den har aldrig stått i regimens tjänst och kommer aldrig att göra det, tvärtom har regimen hållit och fortsätter att hålla den som gisslan. Den syriska revolutionens uppgift är därför att, inom ramen för återuppbyggnaden av den nationella identiteten, befria den alawitiska folkgruppen från den fångenskap i vilken den hålls av den regim som nu har makten.

3 / Modet och det historiska ansvaret ger oss idag i uppdrag att tala om för våra familjer och våra närstående att deras framtid och deras trygghet finns hos det syriska folket i dess revolution. Vi avvisar kategoriskt varje försök att bemäktiga sig folkgruppen för att driva den till konfrontation med våra bröder från andra delar av det syriska folket. Vi tillskriver regimen det fulla ansvaret för de offer som skördats i den alawitiska folkgruppen.

4 / Vi kräver inte bara regimens fall, utan även en nedmontering av den totalitära struktur som den har inrättat samt upprättandet av en stat byggd på rättvisa och medborgarskap.

5 / De brott som den syriska regimen har begått är en skam såväl för den själv som för mänskligheten och dess historia. Dessa brott ger oss i uppdrag, som människor och som syrier, att inte kräva något mindre än en historisk process där regimen ska ställas till svars för de mest föraktliga brott som mänskligheten känner till. Vi upprepar att räkningen måste göras upp med alla de som avsiktligen bidragit till att oskyldiga syrier har fått spilla blod. De medlemmar av den alawitiska folkgruppen eller andra folkgrupper som påstås ha varit inblandade i sådana handlingar bör ställas inför domstol för att dömas i enlighet med lagen och under rättvisa villkor.

6 / Den syriska regimen ljuger när den låtsas skydda minoriteter, i synnerhet alawiterna. På så vis försöker den skrämma syrierna genom att vifta med en fågelskrämma som ska föreställa en möjlig radikal islamism, som regimen försäkrar att den ser komma. Regimen försöker även få världen att tro att den bekämpar jihadistiska grupper och att den utgör den bästa försäkringen mot terrorism.

7 / På grund av egenarten i det stadium som revolutionen just nu genomgår – de religiösa spänningar och de inre splittringar som har framkallats både av regimen och av andra parter – inser deltagarna i denna kongress att det syriska folkets olika beståndsdelar upplever ett enormt behov av att få känna sig lugnade. Den allmänna princip som ska råda i den kommande syriska staten är att försäkringar och garantier inte kan utgå från någon annan än från det syriska folket självt. Folket ska vara den enda beskyddaren och den enda försvararen av hela Syrien. Varje anspråk på att ge beskydd eller utfärda garantier vilar på religiösa grundvalar som står i motsats till begreppet medborgarskap.

8 / Den syriska revolutionen reste sig för att instifta en demokratisk stat och bygga en stat byggd på medborgarskap. Alla som försöker avleda denna revolution från dess grundläggande mål genom att ge den en religiös eller sekteristisk vändning bidrar till att spilla syriers blod.

9 / Vi kallar alla som stödjer regimen, oavsett deras tillhörighet, att omedelbart upphöra med det. Den dödar nämligen deras bröder och utgör ett hot mot landets nutid och framtid. De bör rikta in sina krafter på att störta den despot som driver Syrien mot det okända. Vi uppmanar alla tysta kategorier att höja sin röst, att ta sitt historiska ansvar gentemot fosterlandet och att ansluta sig till revolutionens led.

10 / Vi uppmanar våra bröder i de syriska arméstyrkorna, och särskilt vår folkgrupps söner, att inte resa vapen mot dem som tillhör samma folk som oss, och att inte ansluta sig till leden i en armé som regimen driver att döda andra syrier. Vi fordrar också av revolutionens styrkor att de tar sitt ansvar och ger dem den hjälp de behöver för att kunna lösgöra sig från regimen.

11 / Vi blundar inte för de fel som begåtts i revolutionens namn, oavsett om de härrör från de beväpnade styrkorna eller radikala jihadistgrupper. Vi iakttar ingen medskyldig tystnad om sådant som förändrar revolutionens ansikte. Men vi anser att regimen är anstiftare till dessa förvanskningar, direkt eller indirekt, oavsett om de uppstått i stunden eller under regimens långa tid vid makten.

12 / Varje försök att dela Syrien, oavsett om de härrör från yttre eller inre parter, är ett förräderi mot fosterlandet, mot historien och mot kommande generationer. Som syrier bör vi alla bekämpa denna avdrift och säga nej till varje form av delning. Syrien ska alltid förbli en enda stat för alla sina barn.

När vi idag tar till orda efter mötet i Kairo förklarar vi därför att vi som syrier tillhör ett av jordens äldsta folk. Detta folk har gett sig in i revolutionen för frihetens, den mänskliga värdighetens och rättvisans skull. Det har som mål att upprätta en modern, civil och demokratisk stat som är dess egen, ett fosterland öppet för alla utan uppdelning eller åtskillnad som kopplas till religion, härkomst eller kön. I dessa övertygelser rotar sig kongressens slagord: ”Vi är alla syrier. Tillsammans på väg mot ett fosterland för alla.”

 Kairo 22-23 mars 2013.

Så här ser det ur där Assads ”skyddande hand” slagit till.

Ett starkt dokument som klart tar ställning för upproret mot diktaturen. Ska man lyfta fram någon kritisk punkt så är det nog deklarationens oklara skrivningar kring de nationella minoriteternas rättigheter till självständighet, framför allt gäller det kurderna i landet.

De kristna sägs också sluta upp bakom Assad, om än passivt. Mest av rädsla för pogromer och förföljelse efter en seger för uppororet, sägs det. Det har förekommit enskilda sekteristiska handlingar mot kristna från islamistiska grupper i upprorets led. Det har också förekommit groteska lögner som spritts av regimen och dess anhängare, tyvärr också av vissa vänstergrupper, att hela städer med kristna drivits på flykten av blodtörstiga terrorister. Dessa vandringssägner föll platt till marken då biskopen i Aleppo förklarade att de kristna också flydde från regimens bomber och granater likt alla andra medborgare. Vissa stöder regimen, andra revolutionen och resten försöker överleva, enligt biskopen.

Syriens kristna är splittrade mellan anhängare av och motståndare till regimen.

Inte heller är det sant att den sunnitiska majoriteten står som en man bakom upproret. Flera av Assads närmaste personer är sunniter och många av landets rika handelsmän står och faller med regimen, därför står de också bakom Assad. Inte ens de religiösa sunnitiska ledarna står enade bakom det ena eller det andra lägret. Bästa beviset är att sunniten shejk Mohammad Said Ramadan Al Buti var en hängiven anhängare av familjen Assad. Vem eller vilka som mördade honom i moskén i Damaskus är oklart. Regimen har inte producerat några bevis för ansvaret och oppositionen har tagit avstånd från bombdådet.

Shejk Mohammed Said Ramadan Al Buti. En hängiven anhängare av diktaturen.

Kurderna har hittills inte aktivt deltagit i det väpnade upproret mot regimen. I den kurdiska regionen av Syrien har regimen lämnat fältet öppet för PYD, systerorganisation till det turkiska PKK, och PYD:s väpnade milis YPG. Andra kurdiska partier och organisationer i det Kurdiska nationella rådet har däremot klart uttalat sitt stöd till revolutionen och kräver Assads avgång. De anklagar också PYD/YPG för att spela under täcket med Assad. Hur mycket sanning som ligger bakom det finns det ingen klarhet om än. Klart är dock att den kurdiska minoriteten inte står på regimens sida.

Alltså är det helt klart att ingen religiös eller etnisk grupp står lojal och enad bakom regimen och dess desperata försök att med flygvapen, missiler, artilleri och stridsvagnar klamra sig fast vid makten till varje pris. Inget pris verkar vara för högt. Tiotusen och åter tiotusen har fängslats, torterats och mördats av regimen. Hela byar och stadsdelar raserats jämnt med marken utan hänsyn till civila, kvinnor och barn. Den som sätter in sitt lands stridsflyg mot den egna befolkningen har bara ett öde som väntar. Det som många despoter gått till mötes.

Här under hittar du tre mycket intressanta artiklar på engelska om grunderna i den syriska revolutionen och varför delar av den internationella vänstern vänder revolutionen ryggen.

Länkar:  Om vänstersveket mot revolutionens,

Syriens revolution startade på landsbygden,

Revolution eller inbördeskrig?,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Publicerat av
9

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,