Svämmas Europa över av syriska flyktingar?

En flodvåg av flyktingar dränker Europa och hotar vår kulturella trygghet. Det är den bild som sprids av våra främlingsfientliga propagandister i media och på rasistiska nätsidor. Av känd anledning är det flyktingarna från Syrien som stått i centrum den senaste tiden.
Men hur ser egentligen strömmen av asylsökande till Europa ut? I de tabeller jag sammanställt här under handlar det enbart om asylsökande flyktingar. Den ekonomiska invandringen är en annan sak, som för övrigt starkt begränsas i Fästning Europa under den ekonomiska krisens och den växande främlingsfientlighetens tecken.

Enligt internationella konventioner är alla stater skyldiga att ta emot asylsökande flyktingar och bevilja asyl om flyktingens begäran är rimlig. Den statistik som finns visar att de flesta stater i EU anser att de flesta asylsökandes begäran om asyl saknar grund och avslår deras begäran. Att det handlar om människor som flyr för sina liv tas inte som ett tillräckligt skäl i många fall.
I tabellen här under ser vi hur många som sökte asyl i EU och i enskilda länder under perioden 2009-2013. Som vi ser är det bara ett par länder som beviljar asyl för mer än 50 % av de asylsökande. Frankrike utmärker sig genom att acceptera dryga 10 %. Medan Sverige, Italien, Storbritannien och Holland i alla fall ger asyl till närmare 60% av de sökande.

Men hur ser det ut med den syriska ”tsunamin”? Den nådde aldrig längre än till Libanon, Turkiet och Jordanien. Libanon ensamt har tagit emot fler syriska flyktingar än alla länder i EU tillsammans. Så var det med den flodvågen av syrier som dränker våra stränder, om vi nu inte ska tala om de som drunknar i havet utanför våra stränder.

Källa: FN:s flyktingkommission

Skalan är så grov att antalet som funnit sin tillflykt i Europa knappt syns i diagrammet. Men så här fördelades de 2013: Tyskland 21 253; Sverige 17 984; USA 3 802; Holland 3 404; Storbritannien 3 169; Belgien 1 987; Norge 1 311 och Ryssland 1 163.
Så kan vi se att flodvågen, den rasande tsunamin i själva verket är en skamlig rännil som även den rör upp skribenters och främlingshatares känslor. Vår kontinent med sina 507,4 miljoner innevånare är inte förmögen att ge en fristad till de syrier som flyr undan regimens terrorbombningar. Lilla Libanon och lilla Jordanien tar var för sig emot fler än hela EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tre syrier talar ut om revolutionen. Del I


Intervju gjord av Odai Alzoubi

Bästa sättet att förstå vad som sker i Syrien är att lyssna till vad syrier säger om läget i hemlandet. För att visa bredden och djupet i deras synpunkter har vi ställt några frågor till tre representanter för oppositionen.

Syrien kommer att omformas av sin revolution. Det är rätta ögonblicket att lyssna till de som aktivt bidrar till landets framtid. Därför har vi talat med de tre personerna härunder.

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

***

Varför har inte Assad redan fallit efter 20 månaders uppror?

Yassin: Orsakerna är helt klara. Egentligen borde man begära klara svar på följande frågor. Hur har den syriska revolutionen lyckats överleva i snart två år ställd inför en regim som från första början har dödat? Hur kommer det sig att syriernas beslutsamhet är obruten trots minst 35 000 döda, för att inte räkna den totala förstörelsen av städer, byar och hela distrikt? Hur kan en revolution bredda sina ställningar och utveckla sina aktiviteter för att kunna välta en regim som inte bara åtnjuter ett regionalt inflytande utan dessutom är en av de mest brutala i världen.

Men jag ska ändå besvara din fråga. Regimen har inte ännu fallit samman därför att den från första början förlitat sig på sin region där den förfogar över en total överlägsenhet, liksom på sina vapen och vapensystem. Regimen har försvarat sig våldsamt utan att låta sig hindras av lagliga, humanitära eller nationella hänsyn. Dessutom har den haft ett verkligt stöd av krafter med ett betydelsefullt inflytande på regional och internationell nivå.

De syrier som reste sig mot regimen riktade tvärtemot från början in sig på fredliga protester och det var först senare som en eskalering till väpnat motstånd skedde. Men de kunde inte räkna på ett solitt och seriöst stöd jämförbart med det som regimens allierade gav. För att uttrycka det enkelt: efter att det syriska folket i månader försökte vinna politiskt med metoder av politisk natur i sitt eget land, tvingades revolutionen att välja ett militärt motstånd mot en regim var bas är militär. Sett till obalansen vad gäller beväpning, resurser och organisering, är det uppenbart att det enda valet till buds för oppositionen var att försöka trötta ut regimen och det tar tid.

Bakr: Tillåt mig börja med ett annat antagande. Tänk oss att Assad redan hade fallit på ett eller annat sätt. Då skulle vi inse att den regim som noggrant och medvetet byggts i tre decennier av Assads far, Hafez el-Assad, inte bara bygger på presidenten och hans familj.

Det är ett komplext och svårbegripligt nätverk av intressen och relationer grundade på ett system av lojalitet som sträcker sig över hela landet och som samtidigt skapar vertikala splittringar mellan folkgrupper inom det nationella kollektivet.

Under kalla krigets epok var den syriska regimen en hörnsten i politiken i Mellanöstern och därefter lyckades den anpassa sig till de nya omständigheterna som uppstod i början av 90-talet. Som tillhörande de segrande makterna i det andra Gulfkriget (1991) kunde regimen som belöning stärka sin närvaro i Libanon och erhålla grönt ljus för att föra vidare presidentposten i republiken från Hafez till Bachar el-Assad. Ockupationen av Irak 2003 förde med sig ett byte av regimens lojaliteter. Den genomförde ett märkbart närmande till regimen i Iran. Hållningen till ockupationen av Irak ledde till att den syriska armén drevs ut ur Libanon.

Den syriska revolutionen har visat till vilken grad säkerhetsaspekterna dominerar ledarnas doktrin, vilken för övrigt helt saknar politiska utgångspunkter. Det är därför som de statliga instansernas hegemoni, konspiration, terrorism och propaganda är regimens fundament. Regimens främsta krets består av ett fåtal familjer, Assad, Makhlouf och Shalish, som är sammanbundna av gemensamma intressen av maffiatyp, klanmässigt och sekteristiskt plus en inre krets i säkerhetsapparaten där de avgörande politiska besluten i sista hand fattas.

I själva verket flyttades beslutsprocessen i början av den syriska revolutionen från Damaskus till Teheran. Personer som Mouhammad Makhlouf, Bachar el-Assad och brodern Maher liksom vissa högar officerare i underrättelsetjänsten, som Ali Malmouk, är i sista hand bara hantlangare. Dessa personer är inte kompetenta att i fredstid ta regeringsbeslut mycket mindre under en revolution. Juntan som nu håller makten har ärvt många tillgångar med vilka den kan förlänga regimens överlevnad, (bland vilka kan nämnas, Israel, Libanon, det kurdiska problemet, sekterism, osv) även om den ofta tappar kontrollen.

Hazem: Alla regimer i världen är baserade på många olika faktorer som blandar sig: den politiska, den ekonomiska, den ideologiska, den lagliga, medierna och säkerheten. Det verkar som att regimen redan förlorat på flera av dessa nivåer. Kvar finns bara den regerande familjen liksom säkerhetsapparatens ”batong” och det nakna våldet.

Under de gångna tjugo månaderna har regimens omvandlat sig till en totalt destruktiv maskin i stället för att inta en politisk hållning. Den har klippt av sina relationer med de flesta staterna i världen och blivit fredlös. På det ekonomiska planet har den syriska liran förlorat mer än hälften av sitt värde och en ännu värre ekonomisk kris är i antågande. Baathpartiets ideologi saknar nu all trovärdighet, speciellt sett till motsättningarna mellan dess påstådda politiska teori och dess konkreta praktik.

Regimens redan mediokra mediala trovärdighet hade en begränsad slagkraft, speciellt eftersom officiella medier förmedlade budskapet enligt vilket resningen var en produkt av en världsomspännande konspiration mot Syrien och angav anonyma beväpnade terrorister som ansvariga för revolutionen. På det militära planet föll den syriska nationella arméns image platt till marken sedan den omvandlats till ett instrument att avrätta syrier. Vad gäller säkerhetsstyrkorna ses de snarare som försvarare av den regerande familjen än nationen och medborgarna.

På grund av den unika situationen i landet och regimens bläckfisknatur kommer det att krävas en rad förutsättningar för att dra upp den regerande familjen med rötterna, speciellt då en konsensus regionalt och internationellt för hela regionen. Denna sista etapp i regimens sammanbrott är knuten till den regionala styrkebalansen, till den bräckliga situationen i Irak och Libanon, till iranska och ryska intressen, Irans nukleära program, och slutligen den arabisk-israeliska konflikten. I ett sådant sammanhang följer att många kompromisser står på dagordningen.

En annan förutsättning som måste uppfyllas för regimens fall är behovet av ett värdigt och etablerat alternativ kapabel att försäkra alla syrier liksom omvärlden att regionen inte förfaller i kaos. Vi bör inte negligera att en del av Syriens befolkning ännu stöder regimen eller intar en neutral hållning, speciellt de minoriteter som fruktar en islamsk regim. Det är denna illusoriska rädsla som uppmuntras av regimens propaganda och dess sekteristiska praktik.

Dessa interna, regionala och internationella förvecklingar hindrar ännu att regimen faller samman med som följd den härskande familjens undanröjande och ett nederlag för dess trogna militär- och säkerhetsapparat.

(Översättning till franska av webbsajten A l’Encontre, en andra del följer: intervjun gjordes 29 nov. 2012. Översättning till svenska: Benny Åsman)

 

Media: DN1,
Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,