Den tredje personen

-Tayyip kommer inte att låta sig stoppas av extremister och plundrare.

Likt Louis XIV talar Recep Tayyip Erdogan om sig själv i tredje person. Han tar sig kanske inte för Kung men uppträder definitivt som en ottomansk pascha.

-Lugn, det här klarar jag av.

Mycket av kritiken mot hans styre riktar in sig på hans tydliga strävan efter att forma det turkiska samhället efter islamska moralregler.

Men det finns en annan aspekt av ”Tayyip” som trätt fram tydligt de senaste veckorna. Mannen har ett ego brett och högt som en ladugårdsdörr och är drucken av den makt han byggt upp i tre segerrika parlamentsval. Lägg till det en klar tendens till paranoja. Det senare måste tas med i beräkningen av hans politik sett till de totalt kontraproduktiva galenskaper han släppt ur sig vad gäller ”utländska makter” och ”räntebankirers” påstådda räntesabotage.

Hans attack på de två största bankerna i Turkiet fick ett omedelbart svar av Ergon Ozen, VD för den största av dem. Han slöt nämligen upp på Taksimtorget med ett plakat som förkunnade: -Jag är inte vänster, jag är inte höger. Jag är ”plundrare”. Med en klar vink till Erdogan som kallat demonstraterna för vandaler och plundrare.

Erdogan säger, helt utan bevis och logik, att bankirerna driver upp räntan för att stimulera inflationen och skada landets ekonomi. Sett till att Turkiet de senaste åren varit totalt beroende av utländskt kortfristigt kapitalinflöde, upp till 90 %, för att balansera betalningarna med utlandet verkar det inte finnas någon som helst rationalitet i hans angrepp på ”räntebankirerna”. Reaktionerna på den turkiska börsen och i Londons finanskvarter visar att ”investerarna” föga uppskattar Erdogans nyfunna ”anti-kapitalism”.

Stora folkmassor är mobiliserade mot Erdogans politik.

Under ”Tayyips” besök i Nordafrika sviktade självsäkerheten i regeringen och AKP:s ledning. President Abdullah Gul och vice-premiärministern Bulent Arinc räckte båda ut en hand till demonstranterna och erkände grova misstag i polisens framfart. Väl tillbaka i Ankara visade det sig att Erdogan med lätthet kunde slå ned alla kritiska röster i regeringen och AKP:s ledning. Gul och Arinc håller tyst och Istanbuls borgmästare har vänt kappan efter vinden och angriper demonstranterna med samma invektiv som Erdogan. Är det tillfälligt? Kan krisen om den fortsätter provocerar fram en öppen schism i regimen? Kanske det. Men för tillfället är det uppenbart att Erdogan dikterar handlingslinjen –som till synes bara bygger på tårgas, batonger och fängslande av oppositionella.

Den turkisk regeringens reaktion på protesterna i Geziparken och senare över hela landet påminner mycket om en ”stark stats” ryggmärgsreflexer. Trots flera decenniers parlamentariskt styre hänger mycket av militärdiktaturernas rutiner med i dagens turkiska demokrati. Godtyckliga arresteringar och fabricerade bevis, censur och självcensur i media, kompispolitik och korruption i statens kontrakt med byggherrarna som ”äger” AKP, är bara några av kännetecknen på Erdogans regim.

Polisens brutala ingrepp tände en eld.

Efter tio år vid makten och en allt större tyngd i parlamentet använder Erdogan sin dominerande position till att sakta men säkert tvinga på samhället hans egen och den anatoliska muslimskt konservativa borgarklassens syn på moral och livsstil, i våra media kallad ”islamisering”. Parallellerna till Putins allt hårdare ”moralpolitik” ligger nära till hands, trots den ryska regimens sekulära karaktär.

Erdogans intrång i det privata livsrummet är den huvudsakliga förklaringen till protesternas omfång och den sociala sammansättningen av oppositionen. De töntiga moralkakorna om att dricka yoghurt, inte äta vitt bröd, skaffa fler än två barn, inte pussas offentligt, att bära ”sedligt” läppstift och andra intrång i privatlivet har retat upp en stor majoritet av den urbana ”eliten”, det vill säga studenter, utbildade akademiker, läkare, advokater, journalister och andra sekulära grupper. I Istanbul har också många muslimer deltagit i protesterna. De vill själva ta hand om sin religiositet.

Parallellen till Putins styre finns där också i metoderna som används för att tysta media och hålla rättsväsendet på mattan. Turkiet är landet med flest journalister dömda till fängelse, fler än i Iran och Kina.

-Det är bara en handfull journalister som fängslats. Inte för deras artiklar utan därför att de är kuppmakare, vapensmugglare och terrorister, sa Erdogan nyligen till Angela Merkel som hade uttryckt sin oro över journalisters öde i Turkiet.

En handfull för Erdogan är 66 journalister som sitter fängslade just nu enligt Europeiska Journalistförbundet. Många av dem är kurder och har anklagats för det mesta, alltifrån ”terrorism” och ”droghandel” till ”anti-statlig propaganda”. Domstolar med speciella rättigheter kan dessutom hålla journalister (och andra) upp till tre år i fängelse utan rättegång.

Män och kvinnor enade i krav på frihet från islamska moralregler.

Fem döda och femtusen skadade, varav sex hundra poliser, är facit över ”Tayyips” beslut att möta alla protester med tuffa tag och nedsvärtningskampanjer om ”internationell konspiration”, vandaler och plundrare som förleder naiva medborgare. Om han valt rätt taktik ur maktens synpunkt återstår att se. Demonstrationerna fortsätter och ”hotet” att mobilisera den ”tysta majoriteten” kan bli en motgång. AKP har fortfarande ett starkt stöd bland sina väljare, men om de är motiverade till att ta över gator och torg från de som demonstrerar i dag är inte säkert.

För att testa en fredlig utväg verkar regeringen överväga en folkomröstning i Istanbul om projektet för Taksimtorgets framtid. Blir den av är det nog en god gissning att en majoritet kommer att säga ja till Erdogans projekt. AKP har fortfarande den politiska förankringen som krävs för att dominera en folkomröstning.

Men eftersom protesterna huvudsakligen riktas mot Erdogans krypande ”moralisering” av det offentliga rummet är det inte säkert att en folkomröstning kring byggplaner för Taksim kan avväpna den rörelse som nu går in på sin tredje vecka.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Regimkris eller teater?

Recep Tayyip Erdogan kallar de protesterande för ”ett fåtal plundrare”, ”terrorister” med stöd i utlandet och ”oppositionella” som ”förleder landets” medborgare. Allt detta medan han reser runt i Nordafrika och tar emot hedersmedalj av kungen i Marocko.

I Ankara säger vice premiärministern Bulent Arinc att regeringen ber om ursäkt för det ”överdrivna våld” som användes mot de miljökämpar som i början av förra veckan ville rädda några träd i Geziparken. Träden är glömda för länge sedan och de tiotusentals som nu protesterar dag och natt kräver att trädet Erdogan ska fällas.

Är de skilda budskapen från regimens män ett tecken på strider inom regeringspartiet AKP och kanske de första synliga uttrycken för en regimkris?

Den första idén är att det handlar mer om ett försök till avledande manövrer och splittring av de protesterande. Ett försök att ställa de ”snälla miljöaktivisterna” mot de ”våldsamma” som bygger barrikader och inte viker ner sig inför kravallpolisens absurda våldsamhet.

Men det hörs kanske för många motsägelsefulla röster på regimsidan för att det bara ska handla om manipulation av befolkningen. Uppenbarligen har inte AKP lyckats cementera sina anhängare till ett solitt block bakom den egna politiken och våldet mot oppositionen.

Två tecken går inte att ta miste på. Först gäller det den officiella tv-kanalen NTV, som i början av protesterna totalt ignorerade vad som skedde i Geziparken och intilliggande Taksimtorget och i stället visade matlagningsprogram (där också) och underhållning. Det blev för mycket för en del av kanalens journalister som avgick i protest mot black-outen. Det tvingade i sin tur NTV:s VD Cem Aydin att erkänna att kritiken mot kanalen ”var helt berättigad” och att ”våra tittare känner sig lurade”. NTV:s tystnad hindrade inte folk från att följa händelserna. I vår tid av medial pluralism blev Twitter och Facebook än en gång instrument för information och mobilisering. Den arabiska våren och nu Turkiet visar att det inte längre finns möjligheter för makten att släcka ned alla flöden av information.

Ett andra tecken på kris för regimens stabilitet är aktiebörsens reaktion. I måndags störtdök den 10,47 % för att sedan hämta sig något i går tisdag. Kopplingen till regimens faraoniska byggplaner är uppenbar. Inte mindre än 60 % av kapitalet på den turkiska börsen är utländskt. Det är kapital som nästan uteslutande investerats i Erdogans planer för Taksimtorget, köpcentra, broar och flygplatser. Börjar dessa kapitalägare att tvivla på regimens kapacitet att bevara det ”stabila investeringsklimatet” då kan kapitalflykten bli snabb och förödande för regimen.

Det är nog en aning för tidigt att tala om regimkris, men tecknen finns där och det handlar definitivt inte längre om ett folkligt missnöje mot konkreta enskilda regeringsprojekt. Nu samlas folk, från fackliga förbund, vänsterorganisationer, och sekulära nationalister tillsammans med den stora majoriteten av politiskt oorganiserade demonstranter för att kräva Erdogans avgång.

Även lokala tecken på konflikter mellan myndigheter dyker upp. I Anatalya vägrade de kommunala myndigheterna polisen att använda brandkårens vattenbehållare för att fylla på vattenkanonerna. I landets östra delar växer missnöjet bland landets 12-13 miljoner alevis, en speciell gren av shiamuslimer som ser sig själva som moderata muslimer med en egen kultur. Bland annat har församlingen inga moskéer utan möts i samlingssalar typ ”folkets hus”. De är och har alltid varit diskriminerade av AKP och i de pågående protesterna kan alevis känna sig som en del av folkets resning.

I dag onsdag ansluter ytterligare ett fackförbund, Disk, till den pågående storstrejken och trycket på regeringen ökar. Ingenting tyder just nu på att demonstrationerna snabbt ska avmattas. Vilken effekt Erdogans återkomst från Nordafrika ska få återstår att se. Då blir det kanske möjligt att bedöma om Bulent Arincs och presidenten Guls försök att stryka demonstranterna medhårs bara är demagogi eller om det verkligen är kris på gång i AKP:s ledning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gamla träd och tårgas.

Så hände det igen. En liten gnista tände en präriebrand. Det till synes lugna och politiskt passiva Turkiet exploderar i folkliga protester. Några träd skymde den folkliga ilskan över regeringen Erdogans konservativa politik. Plötsligt ser det ut som att stora skikt av befolkningen i landets större städer gör gemensam sak med den arabiska våren och Sydeuropas indignados.

Taksimtorget , Tahirtorget och Puerta del Sol – samma kamp.

-Det här handlar inte om några träd, det handlar ideologi, sa en upprörd Erdogan och prickade väl ganska rätt. Det handlar inte om några träd. Men inte heller om bara ideologi utan också om maktens alltmer kvävande politik och människornas frihet.

Det började kring några träd i Gezi Park i centrala Istanbul. Träden stod i vägen för ännu ett av regeringens byggprojekt. Ett nytt köpcentra och en replik av en gammal ottomansk kasern skulle ersätta den lilla gröna parken, en av de få i Istanbuls centrala delar. Några hundra miljöaktivister slog upp tältläger i bästa occupy-stil, något som inte passade den auktoritäre Erdogan som vant sig vid att kunna fatta enväldiga beslut tack vare en komfortabel majoritet i parlamentet.

Men när kravallpolis med brutala metoder och mycket tårgas, bröt upp och brände ner tältlägret hände något makten inte tänkt sig. Tusentals och åter tusentals människor i omgivningen anslöt sig i solidaritet med demonstranterna. Inte för att försvara några träd utan för att säga, nu räcker det, till en regim som upplevs som allt mer repressiv och vars islamska moralkonservatism griper in i folks frihet och privatliv.

På lördag natt byggdes barrikader vid alla infarter till Taksimtorget.

Den turkiska kravallpolisen visade som vanligt upp ett ansikte som saknar varje antydan till leende. Det har fackliga organisationer och partier till vänster fått känna på i decennier. Senast Första Maj i år då demonstrerande arbetare och yttersta vänstern angreps hårt av kravallpolisen. Men för den stora majoriteten av de som deltog i veckoslutets sammandrabbning med våldets representanter var det nytt.

De tiotusentals som demonstrerade lördag 1 juni tillhörde inte etablerade organisationer till vänster. Det var vad en del media kallat den ”urbana medelklassen”. Det vill säga främst unga relativt välutbildade människor, studenter, lärare, läkare, med mera, som fått nog av Erdogans visserligen mjuka men ändå islamisering av det offentliga rummet. Alla som protesterat är säkerligen inte sekulära, men alla, även de religiösa, säger nej till att regeringspartiet AKP:s islamska agenda blir offentlig politik.

Det som imponerade på alla observatörer i lördags var den entusiastiska solidaritet som utvecklades mellan demonstranterna och befolkningen i de kvarter som berördes. Polisens intensiva användning av tårgas och pepparsprej drabbade många som togs om hand på plats i privata lägenheter och i hotell. Restauranger delade ut mat gratis. Butiksägare applåderade demonstranterna. Folk hängde ut genom fönstren och tog i med öronbedövande konserter på kastruller och pannor. Hotell och kaféer upplät sin wi-fi åt de som fått sina mobiler blockerade av polisen. Långt in på natten markerade boende sin solidaritet genom att släcka och tända ljuset oavbrutet, Bilar tutade i kör.

Den arroganta makten utmanas med mod och hån.

Under lördagen blev trycket på regeringen för stort och Erdogan beordrade polisen att dra sig tillbaka från Taksimtorget. Ännu 48 timmar senare är kravallpolisen borta från torget och de närliggande kvarteren. Bland demonstranterna gick innebörden av beslutet ingen förbi –en seger hade uppnåtts. Den karska självgoda makten hade tvingats till reträtt, om än tillfälligt. Känslan av att tillsammans i gemensam kamp kan man flytta berg ger självförtroende och hopp.

Men varför i Turkiet och just nu? Till det yttre är bilden av Erdogans period vid makten glansig. Sedan hans parti AKP kom till makten 2003 har den turkiska ekonomin växt i rekordfart och det officiella måttet på rikedom, BNP per person, dubblerats. Men likt alla andra islamska partier saknar AKP en ”islamsk” ekonomisk politik. Det är den nyliberala modellen som gäller, med ökade inkomstklyftor och en stor arbetslöshet parallellt med framväxten av en mycket rik grupp av konservativa muslimska borgare. De senare, tillsammans med traditionella konservativa skikt på landsbygden, är den verkliga basen för AKP.

Ännu mera specifikt kan man säga att AKP är de rika muslimska byggherrarnas parti. Erdogan själv var som borgmästare i Istanbul aktivt inblandad i en rad byggprojekt av faraoniska format. Nu ligger en rad nya projekt på ritbordet. Första byggstenarna har redan placerats för en ny, tredje bro över Bosporen. Ett gigantiskt nytt flygfält ska byggas intill Istanbul för att Erdogans planer på Istanbul som en världsmetropol ska bli verklighet. Och där ungdomar i dag symboliskt försvarar den lilla grönska som finns ska en ny moské resas.

Det är storstädernas unga som utmanar makten.

Att Erdogans parti AKP, betyder Utvecklings och rättvisepartiet, låter i dag som ett dåligt skämt. Vare sig en harmonisk utveckling av ekonomin eller den sociala rättvisan står ut som honnörstecken för AKP. En stor del av befolkningen är fortfarande sysselsatta inom jordbruket. I de tillbakadragna delarna av landet råder djup fattigdom. Medan jordbruket sysselsätter 22 % av befolkningen är det bara 19 % i industrin och 6 % i byggnads. Andelen kvinnor i aktiv ålder som är sysselsatta i avlönade jobb är bara 29,6 % jämfört med 70,5 % av männen i aktiv ålder.

Den snabba utveckling som ekonomin genomgått det senaste decenniet har ökat de stora skillnaderna mellan den utbildade urbana ungdomen och personer i medelåldern jämfört med de fattigare skikten i städer och på landsbygden. Att upproret inte gäller träd är klart, men det handlar inte heller om direkta ekonomiska problem för de som hittills deltagit i protesterna, eftersom de som deltar inte i första hand är missnöjda med den ekonomiska välfärden.

Det gör att händelserna mer liknar Tahir i Kairo än Puerta del Sol i Madrid. Det handlar om protester mot maktens begränsningar av och inkräktande på de individuella friheterna av ett AKP och Erdogan som i flera år sakta men säkert drivit på en moralkonservativ islamsk agenda. Allt ifrån angrepp på aborträtten till uppmaningar till unga att inte kyssas offentligt. Senast har parlamentet antagit en lag som drastiskt inskränker kaféers och restaurangers rätt att servera alkoholhaltiga drycker.

Landets unga kvinnor intar en framträdande plats i protesterna. AKP:s moralpolitik berör.

-Den som dricker alkohol är en alkoholist, förklarade Erdogan och motiverade lagen med att det ska bättra på folkhälsan. Nu är redan konsumtionen av alkohol per person i Turkiet den lägsta i Europa och motivet för förbudet är mer att säkra väljarbasen bland den konservativa muslimska majoriteten av AKPs väljare. Regeringen gör sig till och med löjlig i mångas ögon som då den förbjöd vissa färger på läppstift för flygvärdinnor på Turkish Airlines.

De första dödoffren för repressionen är nu ett faktum. Med sin parlamentariska majoritet i ryggen verkar Erdogan tro att allt är möjligt, att protesterna kan viftas bort som ett verk av en handfull agitatorer som förleder folket.

-Det är inte en handfull plundrare som ska diktera mitt agernade, säger han och minimerar omfattningen av protesterna. Det är inte första gången i historien som en regering fällt sig själv genom att brutalt avfärda protester som verk av obetydliga grupper. I går gick han så långts som till att antyda att det ligger ”utländska krafter” bakom de ungas revolt.

Protester i Ankara 3 juni.

Det är dock inte troligt att de pågående protesterna mot AKP:s och Erdogans styre kommer att segra på kort sikt och lyckas fälla regeringen. För det har AKP ett för starkt stöd bland landets konservativa krafter. Men inget kommer heller att förbli vid det gamla. Försöket att smyga på samhället en islamsk agenda som skulle undergräva den turkiska statens sekulära karaktär har mött ett motstånd som AKP inte väntat sig. Nu tvekar makten inför hur grovt våld som kan användas utan att det slår tillbaka mot användaren. Det amerikanska utrikesdepartementet har redan motsagt Erdogans beskrivning av demonstrationerna genom att kalla dem stora, huvudsakligen fredliga protester som måste bemötas med förståelse. Vita Huset är rädd för att regeringen i Nato-landet Turkiet tappar sin demokratiska legitimitet.

I morgon den 5 juni går det offentligt anställda ut i en tvådagars strejk som redan var planerad av det stora fackförbundet KESK innan protesterna startade. Nu kommer strejken som på beställning för att undvika en isolering av de som aktivt protesterar på gator och torg. Om de stora fackliga organisationerna permanent ansluter sig till protesterna kan hela situationen ändra karaktär.

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Grekisk polis kör ut syriska flyktingar

-Vi trodde Europa var lika med humanism. Nu vet vi bättre.

Orden är en syrisk flyktings som just upplevt att den grekiska polisen, tvärtemot alla internationella lagar, tvingat honom och andra flyktingar tillbaka över floden Evro till Turkiet. Den grekiska polisen som visat att den har intima kontakter med fascisterna i Gyllene Gryning bryter öppet alla regler för hur flyktingar ska bemötas i EU. Vissa människorättskämpar protesterar men EUs regeringar och centrala myndigheter håller tyst. Det är bekvämt att låta den grekiska polisen göra smutsjobbet och sedan spela indignerad.

Alla flyktingar från Syrien måste behandlas värdigt. De flyr från ett helvete som despoten i Damaskus tvingat på dem.

Läs här under en artikel i dagens The Guardian som rapporterar direkt från Grekland. Det är skrämmande läsning och en skam för EU. Ännu en i raden för Fästning Europa.

Fästning Europa stöter bort syriska flyktingar

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,