Etikettarkiv: Politik

Leif G W Persson och Greklandskrisen – ett litet karaktärsmord

Publicerat av
42

Att läsa eller lyssna till Leif G W Persson när han med uppenbar förtjusning, nära nog som en patologisk obducent, analyserar forna och nutida mordgåtor, är en märklig upplevelse. Han är bra på det, riktigt njuter när han som virtuos professor i kriminologi får pösa ut i SVT:s ”Veckans brott”. En intelligent, briljant nörd på området och inte minst hans språk, hans ordval, om än väldigt mycket ”stockholmska”, är en fröjd att följa. Få, om ens någon, slår honom i detta gebit.

Mordgåtor, eller som här, på spaning efter stulna, kor, är hans verkliga passion.

Men när det kommer till politiken är han vulgär. Ja, rentav okunnig. Den kliniska noggrannhet han efterlyser i polisarbetet finns det inte ett spår av när han då och då slänger ur sig några lika förenklade som fördummande politiska omdömen. Än värre blir det när dessa, som ofta, hänger ihop med underliggande ekonomiska rörelser och kriser.

”Skomakare, bliv vid läst”, sa man förr och menade att man ska hålla sig till det man är skicklig på. Inte alltid en sanning. Men den gäller för Leif G W, han borde ägna sig åt att lösa sina mordgåtor och äta sin älskade falukorv, men nogsamt akta sig för politik.

Läser man hans memoarer är det lätt att skönja en form av oidipuskomplex. Livet igenom var han besviken över att han aldrig fick moderns kärlek. Men det var inte fadern som var konkurrent om uppmärksamhet och omtanke. Moderns enda livslånga förälskelse, hennes hemliga förhållande var i stället till pengar. Hennes älskare var helt enkelt bankkontot. En passionerad lidelse som fick den unge Leif GW att känna sig bortstött så till den grad att han inte ens ville vara med vid hennes begravning.

Så för den unge, medelålders och åldrande Leif G W blev ”fadersmordet” i stället att själv skaffa sig så mycket pengar som möjligt. Mer än mamman någonsin hann gömma undan. Nya förmögna jaktkamrater hastade också till med nya värderingar om hur bra det är att vara vid god kassa och kunna dra på sig ett par spenderbyxor när det behövs.

Han lyckades väl och vi är nog många som höjt på ögonbrynen när han så ofta och så oblygt pratat om sina tjocka sedelklämmor i västen och alla sina tillgångar på banken. ”Gustavs pojk” har lämnat sin pappas arbetarmiljö. Karln verkar helt enkelt smått besatt av pengar och har glömt varför så många löntagare har så lite undanlagt.

Ett synsätt som avspeglar sig när han nu senast slängt ihop en avskyvärd krönika i Expressen om krisens Grekland. Hans simpla men mycket vanliga trick är att klumpa ihop staten Grekland med sina tio miljoner innevånare, sina olika klasser och människor till ett enda subjekt. Staten Grekland ses sedan som en enda individ, eller ett enda hushåll eller en enda affärsrörelse, med röda siffror i bokslutet, en affärsman som lånat för mycket och sedan levt i överdåd samtidigt som han vägrar att betala tillbaka. För övrigt samma retorik som sannfinländarna i den finska regeringen just nu excellerar i när det gäller ”de lata grekerna”. Gemensamt är att de ser Grekland som en kursad goddagspilt som dessutom har mage och fräckhet att än en gång, med Leif G W:s ord ”begära att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion”.

Sannfinländarna skapar just nu turbulens i Eurogruppen.

Leif G W träffar naturligtvis rätt när han skriver att ”Landet har en mycket omfattande och kostsam byråkrati som till stora delar befolkas av mutkolvar och vanliga latmaskar”. Men till skillnad från när han jagar bommar han helt i nästa avgörande stycke när bytet ska läggas ner:

”Skattemoralen är låg bland befolkningen som helhet och obefintlig bland de som har möjlighet att välja om de vill betala skatt”.

Vad han missar är uppenbart. Den stora majoriteten vanliga löntagare betalar skatt, arbetar längre dagar och nätter än i många andra europeiska länder och har en ålderdom som fattigpensionärer, där de dessutom ofta tvingas att försörja sina arbetslösa barn och deras barnbarn. Halva Greklands befolkning har inga lån överhuvudtaget, den saknar godtagbara säkerheter för att ens gå till banken och fråga om krediter. Bland småföretagare är skattemoralen säkert låg, den frågar sig naturligtvis varför de ska göda ”mutkolvar och vanliga latmaskar” i de tidigare konservativa och socialdemokratiska eliterna? Men det är framförallt överklassen, det äckligt rika Grekland, som inte betalar skatt. Exempelvis många av de hutlöst rika redarna, rikare än Leif G W för den delen, de har seglat bort till skatteparadiset Cypern där de lögar sig i sina pooler om dagarna och lever loppan på nätterna.

Leif G W har heller aldrig frågat sig varför det är eurozonens skattebetalare som till stor del har blivit långivare till den grekiska staten. Det var ju främst privata tyska, franska och italienska banker som så ansvarslöst men frikostigt, men givetvis till hög ränta, lånade ut enorma belopp till den grekiska staten, trots insikter om dess krisade statsfinanser.

Vi ska heller inte glömma att det var den stora amerikanska multinationella banken Goldman Sachs som hjälpte tidigare regeringar med att försköna sina bokslut så att landet kunde ta sig över ribban och landa i eurozonen utan att egentligen ha förutsättningar för ett sådant språng.

Normalt sett, i en marknadsekonomi, skulle självfallet bankerna tagit en del av förlusterna när det stod klart att den grekiska staten var bankrutt. Men som vanligt när det gäller stora banker tog de inga risker, bara vinsterna. Den ansvariga för Goldman Sachs` svindlerier var exempelvis Mario Draghi,  italiensk bankman och ekonom. Han var vice ordförande och vd för Goldman Sachs International 2002-2005 (under den tid då banken arrangerade de transaktioner som dolde Greklands statsskuld). Numer ordförande för den Europeiska centralbank vilken förvägrat samma Grekland likviditet i syfte att skapa kaos.Tyska Angela Merkel och franska Nicolas Sarkozy löste i de egna staternas intresse ut alla förluster för de egna bankerna och vältrade över dessa på de europeiska skattebetalare  som nu Leif G W säger sig måna om.

Leif G W frågar sig inte heller exempelvis varför EU accepterat att Grekland under både konservativt och socialdemokratiskt styre under en lång följd av år hade dubbel så stora utgifter för sin militarism i jämförelse med genomsnittet i de andra EU-länderna. Hade den dryga utgiftsposten halverats, till normal nivå, hade det helt enkelt inte funnits någon statsskuld. Bakgrunden var självfallet de så glimrande tyska och franska vapenaffärerna med den grekiska staten. Dessutom stärkte upprustningen NATO:s viktiga och pålitliga vän där borta i sydöstra Medelhavet, med sina baser, flygfält, hamnar och raketramper så nära Mellanöstern…

Nej, vår gode professor i kriminologi, Leif GW, frågar sig inte särskilt mycket när det gäller ekonomi och politik. Som en nyrik uppkomlig, stenrik jämfört med morsan, ser han stater som affärssubjekt – eller objekt.

Han frågar sig aldrig vilket ansvar de 50-60 procent av Greklands ungdom som nu är arbetslösa har för lån som de aldrig har tagit eller tyska ubåtar och franska Mirageplan som de aldrig har köpt. Han skriver bara att vi ska ge ”faderulingen i alla dessa ekonomiska experter som hela tiden men på olika vis lägger ut texten om samma sak”. Vi uppmanas att se på Grekland ”med barnets ogrumlade ögon” och då är det helt enkelt så att Grekland med alla sina tio miljoner människor är skyldigt till svindlerierna. ”Kejsaren är naken”, berättar Leif G W i H C Andersens anda.

Själv drar jag däremot slutsatsen att det är professorn själv som är naken, i sin egenskap av politisk krönikör har han själv alldeles frivilligt klätt av sig varenda litet plagg och står nu med rumpan bar inför allmän beskådan…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Rena grekiskan”

Publicerat av
5

”Rena grekiskan” är ett gammalt uttryck som vi använder om någonting som vi uppfattar som helt obegripligt. Det finns även i andra språkområden i Europa. Exempelvis ”It`s all greek to me”; ”It`s pure greek”. Bakgrunden är givetvis att vi uppfattar språket som svårbegripligt och främmande för våra öron. Grekiskan och då i synnerhet den klassiska grekiskan är ett mer arkaiskt eller ursprungligt indoeuropeiskt språk än de stora språkfamiljerna i Europa.

Men, natten till den 6:e juli, lärde sig ändå en hel del svenskar åtminstone ett enda ord på grekiska. Ett nej heter ”Oxi”!

Det gjorde också Europas ekonomiska och politiska eliter. Folkomröstningen i Grekland blev en svidande förlust för EU, ECB och IMF och därför i grunden inte bara ett nederlag utan också en ren förnedring av finansvärlden och deras politiska hantlangare, alltifrån Anders Borg, Stefan Löfvén över till Angela Merkel och Francois Hollande. Europas hela massmediaindustri, alla stora TV-kanaler och tidningsdrakar med sina miljardresurser, räckte inte till för att ta kål på det grekiska folkets vrede – och dess värdighet. Trojkan eller ”institutionerna” som den vill kallas och de som står bakom den är också väl medvetna om att även många av dem som röstade ja är oerhört förbittrade på den ekonomiska tortyr som så länge plågat landet.

I ett lite längre tidsspann är kanske eliternas politiska nederlag till och med viktigare än själva segern i Grekland! Inte minst är framgången viktig för andra sociala och politiska vänsterrörelser i Europa, exempelvis spanska Podemos. Den sporrar naturligtvis dem lite extra och i det långa loppet vet vi att inget enskilt land i Europa, vare sig Grekland eller Sverige, kan segra på egen hand.

Säkert funderar i dag också många medlemmar i Greklands Kommunistiska Parti (KKE) på det här med vad ett så rungande Oxi betyder. KKE gör anspråk på att ha sina rötter ända tillbaka till 1918 och att vara direkt arvtagare till det då grundade Greklands Socialistiska Arbetarparti. Ett arv med många stolta minnen – men också med många avskyvärda svek. Partiet har i dag ett stort inflytande på många arbetsplatser och även i studentrörelsen. Man besitter en stor organisatorisk styrka, håller sig till och med en egen TV-kanal. I parlamentsvalet 2015 fick man 338 138 röster eller 4.7 procent av de röstande. Partiet ingår även i ledningsgruppen för det årliga Internationella kommunistiska seminariet. En sammanslutning av 49 partier i Europa och på en del andra håll i världen. Ideologiskt närstående men inte identiska politiska grupperingar. I ledningsgruppen ingår även svenska Kommunistiska Partiet (med tidningen Proletären).
Tveklöst är KKE i dag Europas mest sekteristiska vänsterparti. I mångt och mycket en fossil.

Trots en stor närvaro på många arbetsplatser är partiet politiskt oerhört isolerat. Som för många andra sekter är det självvalt. Vi såg i helgen en nordisk samling på Friends Arena i Stockholm med 50 000 (!) församlingsmedlemmar från Jehovas Vittnen. Verkligen häpnadsväckande. Med så stora uppoffrande skaror i sina led borde rörelsen ha ett massinflytande i våra samhällen. Men intet märks av detta. Den religiösa sekten lär sina medlemmar, styr över dem, att inte ha nära kontakt med andra. Bara missionera, inte komma inunder huden på varandra vid möten människa till människa. Skälet är uppenbart, kyrkans överstepräster är rädda för att de trogna församlingsmedlemmarna ska tappa tron.

Absolut utan jämförelser i övrigt, religiösa rörelser och politiska dito har olika bevekelsegrunder, så finns ändå samma rädsla för kontakter med andra hos KKE och andra politiska rörelser med mer eller mindre sekteristiska drag. Det gemensamma är just beröringsskräcken. KKE, eller för den delen KP i Sverige, vill inte att de egna medlemmarna ska diskutera och vara tillsammans i gemensamma rörelsearbeten. Risken finns att de kan influeras av andra. Det viktiga är att till varje pris hålla fast vid principerna. Jehovas medlemmar får inte arbeta fackligt, det är ”en synd mot Gud”. KP:s medlemmar får gå på fackmöten och agitera för arbetarkrav bland sina egna arbetskamrater, men inte ta fackliga förtroendeuppdrag, ”då kan de inte leda vilda strejker och kommer därför att integreras i den fackliga apparaten”. Grekiska KKE organiserar sina egna fackföreningar. I praktiken inga öppna klassorganisationer utan partiets egna fronter.

Från Nej-sidans massmöte i fredags kväll. Kanske uppåt 150 000 deltagare. Premiärministern Tsipras talade. SVT:s reporter stod för övrigt några hundra meter längre bort och lät sig fotograferas med några tusen Ja-sägare…

Inför folkomröstningen ställdes KKE inför ett dilemma. Skulle partiet delta gemensamt med andra i den uppenbara arbetarklass- och ungdomsrörelsen för ett nej? Visst, där fanns och finns många tveksamheter till hur Syrizas majoritet spelade och spelar sina kort. Visst, Syriza är en sorts politisk komposit. Där finns både socialdemokrater och genomtänkta revolutionära socialister. Men oavsett graden av tveksamheter i partiets praktik och hur man värderar dessa är det uppenbart att Syriza inte är ett odemokratiskt parti styrt av tunga betonghäckar i en trög byråkrati sammanvuxen med stat och kapital. Det är ett parti som inspirerar massrörelsen och vars ledning är känslig för vart massrörelsen går. Likaså, oavsett hur man bedömer ledningens taktik, den brottas med grundproblemet att Greklands befolkning vill få ett stopp på trojkans utpressning samtidigt som den vill vara kvar i euron, så är det uppenbart att Syriza har lett och leder en konfrontation inte bara med den grekiska borgarklassen utan än mer, med Europas samlade ekonomiska och politiska eliter. Det är Syrizas politiska initiativ som alstrat den oerhörda energin bakom storsegern över Europas ledande kapitalister. För alla som ville se var det uppenbart att detta var en klasstrid som handlade om politik och inte om ekonomi. En klarsyn som delades av Proletärens skribent, August Eliasson: ”för EU (gäller det) att skoningslöst slå ned på varje försök att föra en annan politik än den dikterade nedskärningspolitiken”.

Men broderpartiet i Grekland, KKE, kapade alla band med Nejkampanjen. Förevändningen var uppfattningen att i sista hand lämnade de bägge alternativ som stod till buds vägen öppen för fortsatt utpressning från trojkan, för en fortsatt kapitalism. Likt en törstig, blind tok som vandrar ut i öknen på jakt efter vatten, tryckte partiet upp egna valsedlar med ett nej till bägge alternativen. Valsedlar där slutorden skulle ge ”de principfasta kommunisterna” något att hålla sig fast vid: ”Socialisera monopolen; Arbetar- och folkmakt”.

Eliasson ger sitt och Proletärens mer eller mindre tydliga stöd åt denna ökenvandring. Framförallt undviker han att nämna det mest fatala med KKE:s sekteristiska taktik. Alla dessa valsedlar från KKE förklarades självklart rätt av med att om de överhuvudtaget skulle räknas, så skulle de bokföras som ogiltiga. Det grekiska parlamentet hade bara beslutat om två alternativ. Punkt slut.

Vi kan jämföra med folkomröstningen om euron i Sverige. Där beslutades om ett enkelt ja eller ett enkelt nej. Om vi nu hypotetiskt tänker oss att KPMLr (KP) på den tiden tryckt upp en egen tredje valsedel med ett Nej plus en ramsa om Arbetarmakt, vilka sedan kasserats i omröstningen, hade detta visat på ett gott taktiskt politiskt handlag?

Säkert går diskussionens vågor nu höga inom grekiska KKE. Partiets ledning såg till att medlemmarna slapp beröra andra politiska människor i en gemensam kampanj. Men till vilket pris?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När Expressen möter Bashar Assad och Carl Bildt…

Publicerat av
2


Expressen förnekar sig inte. För några dagar sedan publicerades en skabrös intervju med Syriens Bashar Assad där läsarna i en lismande atmosfär av välvilja och utan svåra motfrågor eller några större invändningar fick sig till livs en bild av en samlande landsfader i oförsonlig kamp mot terrorism. Genom sin flathet och underdånighet i hemma-hos-intervjun i diktatorns vackra gästpalats al-Rouda blev tidningens korrespondent i Mellanöstern Kassem Hamadé en simpel kolportör av regimens syn på sig själv, sitt eget folk och omvärlden.

Inte konstigt då att Syriens blodindränkta diktatur tackade Bonniers boulevardblad genom att reprisera intervjun med dess skönmålning via sin nyhetsbyrå SANA och sitt eget officiella twitterkonto.

Tack och lov stormades det över tilltaget. Kanske kan intervjun användas på våra journalisthögskolor som ett exempel på hur det inte ska gå till? På Facebook sammanfattade Financial Times`korrespondent debaclet i en väl funnen jämförelse: ”Det var som om någon hade intervjuat Hitler 1943 om hur man kan stoppa extremism i Europa”…

I går var det Carl Bildts tur att porträtteras med samma idoliserande manér. Han ska givetvis inte jämföras med Assad när det gäller exekutivt våld. Men tidningens upplägg är detsamma. Ingen kritiskt granskande journalistik utan politisk agitation i form av en så kallad ”exklusiv” intervju.

Det är Expressens Niklas Svensson som intervjuar Bildt under en intim, nära-huden resa till en global internetkonferens i regi av Haag World Forum. Även om begreppet ”intervju” även här är ett ord som skorrar lika mycket som vår förre utrikesminister. Svensson låter i all gemyt Bildt prata på och publicerar sedan det hela.


Men dessvärre blir det ingen storm efter detta samkväm. ”Kändisintervjuer” med Bildt tillhör vardagen i svensk media. Få journalister vill få pisk av dennes rappa tunga.

Ändå finns det en del som sticker ut när den gamle högerikonen pratar fritt.

Vi får dels bekräftat att Carl Bildt, trots att han lämnat Arvsfurstens palats, har fortsatt att agera på egen hand i Ukraina. När Stefan Löfvén för en tid sedan mötte Angela Merkel i Berlin och där markerade ett svenskt stöd för hennes diplomati och de pågående förhandlingarna om ett nytt vapenstillestånd i Minsk, valde han att obstruera offentligt genom att understryka sin uppfattning om att EU (och Sverige) måste sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post. Ett utfall riktat också mot Löfvén och som vanligt ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några uppgörelser utan militär upprustning i Europa.

Bildts fortsatta aktivism för en militär lösning av konflikten i östra Ukraina bekräftas nu i Svenssons berättelse om Bildts resa till Haag. För väl framme vid internetkonferensen är det Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin som vinkar till sig Bildt från vimlet till ett eget angeläget möte i en avspärrad VIP-lokal. En stolt Bildt kan sedan bekräfta att han numer agerar som inofficiell rådgivare åt Klimkin. Han är alltså på sätt och vis nybliven kollega med Dmytro Yarosh, ledare för Högersektorns fascistiska bataljoner, vilken under stor internationell uppmärksamhet nyligen utsetts till officiell rådgivare till Ukrainas överbefälhavare Viktor Muzhenko. Detta samtidigt som hans frikårer blivit en, om än mycket autonom, del av den officiella ukrainska militärmakten. Bildt och Yarosh ingår bägge i en gemenskap kring Poroschenkos regim. Bildt är rådgivare åt hans utrikesminister. Yarosh åt hans överbefälhavare.

Denna nyhet borde få många att höja rejält på ögonbrynen. Men eftersom ingen tidigare granskat den svenska utrikesministerns alla skyttelresor till Ukraina lär det inte heller vara många som undrar över vad den nuvarande bloggaren Bildt håller på med.

Inte heller Expressens Svensson. Däremot har Bildt med sig en nyhet från den politiska oron i Kiev som han självfallet beredvilligt tolkar på fri hand:

”Under det där mötet med utrikesminister Pavlo Klimkin i mingellokalen får Bildt veta att en känd journalist mördats i Kiev dagen innan.

– Det är inte så jävla svårt att lista ut vilka som ligger bakom det. Det har varit sjuttio bombattentat sen Minskavtalet. Vi såg ju samma mönster i Georgien efter kriget där. När de inte kommer längre på militära framryckningar, så blir det ofta bombattentat av olika slag för att destabilisera och skapa osäkerhet.”

I Expressens ingång till reseskildringen har man fått med mordet och sammanfattar Bildts syn i en fet ingress:

Bildts uppfattning om att det är Putin (eller hans ”banditer” i Ukraina) som ligger bakom ”de nya morden i Ukraina” är absurd. De människor som nyligen blev offer för en serie mord i Kiev var offentliga personer, journalister och författare med det gemensamt att de alla var kända för en kritisk hållning till regimen i Kiev, till den ukrainska nationalismens avarter och kanske framförallt till parlamentets beslut att ”legalisera” de ukrainska nazistiska frikårerna under Andra världskriget och ge dessa en hjälteroll som partisaner för Ukrainas självständighet. Inte minst då Oles Buzina, en av Ukrainas mest lästa journalister, vilken sköts ihjäl utanför sitt eget hus i Kiev. Morden sker dessutom i ett sammanhang där alla ukrainare som ifrågasätter ”Anti-terroristoperationen” i östra Ukraina ses som samarbetsmän med ryssen ” eller ”moskoviter”. Det offentliga utrymmet för en tredje, mer antimilitaristisk hållning, blir alltmer begränsat. Högersektorn och andra mer eller mindre fascistiska grupper har också gång på gång deklarerat att det inte finns plats för några ”moskoviter” i den ukrainska nationen. Deras historiska förebild från Andra världskriget, nazisterna i Organisation för Ukrainska Nationalister (OUN) var ökänd för sina mord på kända kritiker. Minnen som förskräcker.

Tidigare har Högersektorn frikårer bevakat parlamentet i Kiev. Här en av dess vakter.

Bildts tillbakablick till kriget i Georgien är som vanligt historieförfalskning. Här en sammanfattning från en av mina tidigare inlägg:

”Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.”

Ja, Bildt blev aldrig EU:s utrikesminister. Vi har också blivit av med honom som Sveriges utrikesminister. Men dessvärre fortsätter han som USA:s sändebud i Ukraina.

I den rollen borde han inte curlas med utan ständigt granskas av svensk media.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Norska pilotstrejken – ingen soloflygning för lyxlöner. Striden gäller allas vår rätt till trygghet i jobbet

Publicerat av
Svara

”Statsministern tycker att det är fullständigt uselt att sätta in strejkbrytare. Du behöver inte tveka en sekund om detta”.

Rakt och bra svar av Stefan Löfvén i riksdagen på frågan från Jonas Sjöstedt om hur han ser på det faktum att Norwegian Air på ett massivt sätt brukar strejkbrytare i konflikten med sina piloter.

Dessvärre följde han sedan upp svaret med tillägget att ”Bemanningsbolag är dock ett fenomen som måste finnas på arbetsmarknaden”. Vilket i sammanhanget bara kan tolkas som ett stöd för det norska flygbolagets försök att via konstruerade dotterbolag skapa en form av hybrider mellan det egentliga moderbolaget och rena bemanningsföretag. Löfvén har bara kvar gamla fackliga nerver och impulser i ett av sina ben…

Självklart gör Norwegians ägare allt för att blanda bort korten. Vi ska fås att tro att det är ännu en lyxstrejk av en bortskämd höglönegrupp. Media ger oss främst bilder och berättelser av strandade, ilskna resenärer som inte begriper ”varför strejken måste drabba just dem”…

Visst. Den nyliberala revolutionen på arbetsmarknaderna, i Sverige liksom i många andra länder, har inneburit att det fackliga motståndet ofta är så försvagat att det knappt går att urskilja. Det är främst i den fortfarande lite mer trygga offentliga sektorn och bland högutbildade yrkesgrupper i efterfrågade, viktiga nyckelsektorer som människor vågar bjuda motstånd. Mönstret går igen i hela västvärlden. Arbetsgivarna vet att de stora fackliga organisationerna och deras ledare inte har mycket att sätta emot om det blir allvar av.

Så ser det ut. Det är ingenting att hyckla om. Den fackliga organisationsnivån och kampviljan inom det vi i brukar kalla det privata näringslivet är på historiskt låga nivåer.
Men inte minst därför är de norska piloternas kamp alla arbetande människors kamp. Kan de gå segrande ur konflikten hjälper det oss alla. Förlorar de blir det bara värre också för alla andra arbetande människor. Pilotstrejken är ingen egen soloflygning för lyx utan handlar kort och gott om rätten till en rimlig trygghet i jobbet. Så här säger deras fackliga organisation Parat i ett uttalande:

”Piloternas krav är mycket enkelt. Det handlar inte om lönen utan om att ha ett avtal med det företag som är deras verkliga arbetsgivare och det är moderbolaget Norwegian som är detta genom att detta bestämmer tider, plats och hur arbetet ska genomföras. Det är dess representanter piloterna möter i fackliga förhandlingar och det är där den övergripande personalpolitiken bestäms.

Denna strejk har betydelse långt utöver flygbranschen. Vår kristallklara värdering är att det inte ska gå, att via omorganisation, komma bort från avtal som man har med sina egna anställda. Om Bjørn Kjos (vd och störst aktieägare) och Norwegian får bana vägen fri för att, hur som helst utan att fackliga rättigheter och ingångna avtal följer med, föra över arbetare i produktionen till andra bolag så kommer hela Norges arbetsliv att snabbt förändras.”

Bjørn Kjos

Självklart också Sveriges. Uppstyckning av företag i bolag i syfte att också stycka facket, liksom landsplågan med bemanningsföretag är för nyliberalerna bara hållplatser på vägen mot deras ”anglosaxiska dröm” där man är visstidsanställd när, hur och var som helst, och bara får betalt för de timmar när man ”verkligen behövs”. En kassörska får stämpla ut när det är glest med kunder. En sjukvårdsanställd får gå hem de dagar när färre människor söker vård. En nyliberal dröm som redan är en mardröm för miljoner arbetstagande i Storbritannien…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rädda Göteborgs sista varvskranar i innerhamnen!

Publicerat av
2

Två av Göteborgs sista varvskranar kan ha räddats till eftervärlden under den likvidation eller ”closing-out sale” som i dagarna skett av Götaverkens sista verksamhet, vilken drivits i form av ett reparationsvarv. Med reservation för att det eventuellt blir en ny auktion eftersom säljarnas reservationspris inte har uppnåtts.

De kranar, i hamnar och varv, som varit stadssilhuett, med bockade stålskelett svävande i älvens dimmor och dieselrök – under många år av mitt och hundratusentals andra göteborgares liv – anses inte av kommunen ha ett affektionsvärde som ens överskrider den betalning man får ut om de skulle malas ner till metallskrot i stället för att bevaras som kulturminnen. Politikerna vill hellre att Göteborg ska ”sättas på kartan” som den moderna ”evenemangsstaden” med öltält, piss i alla gatuhörn och allt annat som hör till nutida kommers.

Utsikt över Packhusplatsen. I bakgrunden Götaverkens flytdockor, Lundbyvassen och Rambergets väldiga knöl av Göteborgsgnejs. Målad av Sven Moell, bildkonstnär från Göteborg och hänger faktiskt hemma i vår hall.

Men andra göteborgare har i stället blivit ”krankramare” och hamn-, varvs- och sjöfartsnostalgin har erövrat en plats i tidningspalter och i sociala nätverk.

Även från mina fördolda gömmor i hjärnbarken bubblar det upp en rad minnen. I en rar liten blogg skriver Göteborgspostens Kristian Wedel om hur varvsepoken plötsligt försvann i ett japanskt slukhål när 1970-talet gick mot sitt slut. En insikt ”som hade varit ofattbar för en göteborgare på 1960-talet”, understryker han. ”Faktum är att man fortfarande träffar lokalpatrioter som knappt har insett det än.”…

http://blogg.gp.se/wedel/2015/02/26/spretiga-gnissliga-bullrande-vackra-kranar/

Nåväl, jag har trots allt accepterat att det väldiga industrilandskapet kring Göta älvs utlopp är borta. Efter en tid på Knippla/Nordöarna utanför Göteborg bor jag också sedan många år norr om Göteborg i Alefjäll och ser här mer av jord- och skogsbruk än av industriell produktion. Men alla minnen finns kvar. Både från ungdomen och alla åren som metallare i Volvo Lastvagnars stora anläggningar strax väster om Rambergets väldiga knöl. Under fem år jobbade jag också extra i hamnen som ”blixt”.

Där jag växte upp, nära Lundbyverken, Ramberget, innerhamnarna och Götaverken, arbetade var och varannan ”gubbe” på varven, andra var till sjöss, slet i hamnen eller jagades av ”spillkråkorna” (de som mätte upp arbetstiden ända ner till hundradels sekunder) vid Volvos löpande band. Från varven dånade ständigt nithamrarna, från hamnen kom ”farsorna” hem med apelsiner och många stolta storebröder skröt om alla sina resor till sjöss och alla hamnar där de levt rullan. Vid varje stor sjösättning av ett nytt fartyg drog vi i gäng ner till älven och begapade evenemanget.

Bilden från Kristian Wedels blogg.

Visst, godsverksamheten lever mer än någonsin ute i sina ytterhamnar, med containerhanteringen och Skarviks stora oljeimport. Snart nog 800 000 väldiga containers, så kallade tjugo-fots-enheter, omsätts varje år. Roll on/roll off-trafiken, med sina terminaltraktorer eller tugmasters drar av och ombord 574 000 enheter från de väldiga klossarna till containerfartyg. Världens största gigant i den klassen, M/V Mærsk Mc-Kinney Møller, som nu anlöper Göteborg, är stor som fyra gånger Friends Arena i Stockholm och bär med sig 88 000 containers…

Men fartyget är inte byggt på vare sig Götaverkens, Lindholmens, Eriksbergs eller Arendals varv utan i Sydkorea. Sjömännen är få, bemanningen på Mærsks nya monsterfartyg är bara 19 man, och ingen av dem lär komma från mina gamla hemmagator. Hamnarbetarkåren slimmas också varje dag. I ”Göteborgsandans” trivsel mellan stadens borgerlighet och socialdemokratins lokala hövdingar har verksamheten privatiserats. Gripsen och styckegodshanteringen i innerhamnarna är borta. Frihamnens löpande band vid sidan av Hisingsbron som tog emot Nordens hela bananimport har stannat utan politiskt gnissel. Fordonsindustrin lever. Men långt från innerstan och det moderna Göteborg. Volvo Lastvagnar ute i Tuve, Volvo Personvagnar i Torslanda.

Dumpas de sista kranarna i Göteborgs innerstad till skrot vrakar man också de sista symbolerna för vår industriella historia. Varför kulturminnesmärka hus, vilket i sig är en bra sak, men skövla alla minnen från de arbetsplatser som skapade Sveriges port mot Väster?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

”Beväpna Ukraina” – den evigt unge karolinen Carl Bildt är i gång igen…

Publicerat av
2

Man kan skriva in sig i rekordböckerna på olika sätt. Charlotte Kalla och Johan Olsson har de sista dagarna gjort det genom att ta sig uppför ”Mördarbacken” i skepnad av snöleoparder.

Prisutdelningen i Falun efter Kallas millopp gav oss en aldrig förr skådad blick. I den verkliga världen, i utrikespolitiken är det givetvis tvärtom…

Den hågkomst från Carl Bildts tid som statsminister, vilken för alltid sticker ut, blev däremot inte lika bejublad. Vi som var med och framtida historieböcker kommer aldrig att glömma den svarta tid när Riksbanken för tjugotvå år sedan, 1992, tvingades höja marginalräntan till 500 procent. Ett finanspolitiskt vansinne som hade sin ideologiska grund i att han och moderaterna istadigt höll fast vid att ”den enda vägen för Sverige”, denna enda väg, det var en fast växelkurs. Kostnaden för hans dårskap beräknades till 150 miljarder kronor. I efterdyningarna under 1990-talet försvann en halv miljon jobb. Arbetslösheten rakade i höjden från 2-3 procent till dagens skyhöga siffror.

När Carl Bildt återkom till regeringspolitiken var det som utrikesminister i Fredrik Reinfeldts borgerliga kvartett. Under åtta långa år såg han om sina egna affärsintressen, i vilka det ingick att Sverige utrikespolitiskt i alla viktiga avseenden skulle vara en vasallstat till storfurstarna i Vita huset. Han tycker visserligen om att se sig själv som ”Hallänning, svensk, europé”, men i sista hand har han alltid varit ”amerikan”. Vem minns inte WikiLeaks dokument där det berättades om hur han i åren av politisk opposition likt en kärlekskrank friare rände till den amerikanska ambassaden i Stockholm. I och för sig sedd med en viss ironi av sina idoler. ”Bildt är en mellanstor hund med attityden hos en stor hund”, ”Med begränsad politisk förmåga”, hette det i de avslöjade diplomatbreven skickade av av USA-ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman…

Som grädde på moset avslutade han och regeringen sin tid på Rosenlund med ett preliminärt avtal som, om det kommer att godkännas av riksdagen, ger Sverige status som ett närstående värdland för militärpakten NATO.

Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.

Krisernas och inbördeskrigets Ukraina, med Ryssland, USA och EU som viktiga, aktiva deltagare, gav senare vår eviga karolin en möjlighet att åter söka batalj med ärkefienderna i Moskva. Tillsammans med russofober som Litauens president Dalia Grybauskaité och Polens förre rabiate högerman, utrikesminister Radosław Sikorski, har han oavbrutet verkat för att militarisera konflikten i Ukraina. Under de sista två åren reste han i skytteltrafik till Kiev och utsågs av Financial Times till en av Europas hökar när det gällde hur dess stater och USA/NATO skulle förhålla sig till Rysslands militära inblandning i Ukraina. Det märkliga under denna tid var att han drev sin politik som en ”One man`s show”. Förmodligen visste inte ens Fredrik Reinfeldt vad alla hans resor handlade om. Inga frågor ställdes i riksdagen om vad han egentligen gjorde vid alla sina besök i landet, inga utskottsförhör. Inget riksdagsparti konfronterade honom heller när det gällde hans tystnad om den extrema ukrainska nationalismen, ibland till och med i en organiserad fascistisk form, och om dess frivilligkårer, som senare blev stridande bataljoner under Kievs inrikesministerium.

Efter valnederlaget i höstas, när Bildt fick lämna anrika Arvsfurstens palats har han fortsatt att hamra på med sin aktivism i Ukrainafrågan. Nu senast, dagarna före Stefan Löfvéns möte med Tysklands Angela Merkel i Berlin. Där Löfvén vid sitt besök markerade ett svenskt stöd för Merkels och Francois`Hollandes diplomati och deras förhandlingar med Ryssland, regeringen i Minsk och separatisterna, och valde att framhålla att det inte finns en militär lösning på konflikterna, där manade Bildt i stället Väst att sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post som ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några bra diplomatiska lösningar utan rejäla vapenarsenaler.

I krigets Ukraina är det de vanliga utsatta, arbetande människorna som är de stora förlorarna. De stridande, på bägge sidor, måste tvingas att dra bort alla tunga vapen. Inte bara tillbaka till den eller den frontlinjen, utan bort från hela regionen. Helt enkelt en allmän avväpning. Alla de hundratusentals och åter hundratusentals människor som har lämnat Donbass ska ges en möjlighet att återvända under trygga förhållanden. Det civila, sociala livet återupptas. Först därefter finns det möjligheter till en politisk process där Donbass` människor själva kan avgöra sin egen framtid.

Carl Bildts hållning är raka motsatsen till denna radikala antimilitaristiska hållning – och den delas givetvis inte heller av Stefan Löfvén och hans ministär. Vår statsminister förbereder en egen resa till Kiev och blir den av lär vi inte få se särskilt mycket självständig kritik av hur landets regering (Sveriges uttalade partner) hanterat situationen efter Viktor Janukovytjs fall. Men vi kommer definitivt inte att sakna denne Bildt som inte kan hålla sig borta från den utrikespolitiska estraden. Samtidigt med sin agitation för vapen till Ukraina (från Bofors?) drog han också en lans för att försvara det svenska vapenavtalet med Saudiarabien. Det skulle uppfattas som ”närmast en ovänlig handling” att avbryta våra vapenaffärer med regimen i Riyad, hävdade Bildt ilsket i sin kommentar.

Ja, naturligtvis ses det som ”ovänligt” om man innan en sådan handling uppfattar varandra som ”vänner”!

Men svenska folket klarar sig definitivt bättre utan vapenindustrins gunstlingar nere i Riyad. Vi klarar oss också definitivt bättre utan vår förre stats- och senare utrikesminister Carl Bildt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är vi alla Lars Vilks?

Publicerat av
12

”Vi är alla Lars Vilks!”.

Är vi det? Nej, för även om det hade varit han som blivit ihjälskjuten i Köpenhamn är det förmodligen inte så många som hade reagerat aktivt mot dådet genom att solidarisera sig med den döde och hans rätt att uppträda.


Varför? Jo, det är svårt att identifiera sig med en konstnär vars arbeten, alltsedan teckningarna 2007 med Muhammed som rondellhund, mest har varit effektsökeri med hans egen narcissism och utfall mot Islam som attraktionskraft. I vad som beskrivits som ett uttryck av postmodernistisk, värderelativism kallade han exempelvis sin närvaro på amerikanska ”Stop Islamization of Nations” konferens i New York 2012 för ”en del av sitt konstverk”. I själva verket en politiskt reaktionär tillställning som var en antites, med en egen fast murad rasistisk värdegrund, alltså raka motsatsen till Vilks påstådda värdenihilism. Exempelvis framfördes där, utan mothugg, det avskyvärda påståendet att muslimer är ”råttor som ska utrotas”.

Detta till skillnad från den nyligen så hårt drabbade redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo, vilken aldrig skulle deltagit i något sådant sammanhang. I motsats till denna redaktion har han heller aldrig haft Västvärldens eliter som sina måltavlor. Hans konstnärliga koncept med yttrandefriheten som idé har konsekvent undvikit att så att säga ”slå åt alla håll”.

Men denna kritik, som jag tror att många har, räcker inte för att nonchalera attentaten i Köpenhamn. Tvärtom är den ganska ointressant i sammanhanget. Gärningsmannens eller gärningsmännens logik följer samma bana som i Paris. Han/de tog till yttersta graden av våld, rätten att döda, för att protestera mot det seminarium med Vilks, Femen och franska ambassadören där dessa skulle diskutera bland annat gudsförnekelse och rätten till yttrandefrihet. Över tvåhundra skott från ett automatvapen sköts mot möteslokalen. Filmregissören Finn Nørgaard träffades så illa att han dödades. Tre poliser skadades. Dessutom angreps en synagoga och där dödades en judisk församlingsmedlem som vaktade den egna helgedomen. Rakt av en handling av antisemitism och ett angrepp på religionsfriheten oavsett eventuell förklädnad bakom en mask av kritik mot Israels apartheidpolitik och västmakternas stöd för staten Israels koloniala expansion.

Den eller de som ligger bakom dåden är inga finsmakade kulturrecensenter som diskuterar Vilks postmodernism eller Femens nakna bröst fram och baklänges. Inte heller bryr de sig om skillnaden mellan antisionism och antisemitism. Nej, de tar sig helt enkelt rätten, att med en extrem tolkning av Koranen och andra av Islams heliga skrifter, och med dödligt våld som vapen, se till att alla vi andra lever efter deras regler och föreskrifter. Likt Lars Hillersbergs polis på bilden ovan struntar de helt i våra olika nyanser eller värderingar när det gäller hur yttrandefriheten och religionsfriheten ska hanteras. På samma sätt som nazisterna först tog judarna och romerna, sedan kommunister och socialdemokrater för att till sist ta godhjärtade liberaler, vill högerextrem politisk islam jämnt av kapa allt som sticker ut och strider mot deras egen tolkning av islam. De accepterar vare sig yttrandefrihet i stort, inte heller religionsfrihet, utan vill i grunden riva ner varje öppen sekulär statsbildning och ersätta denna med medeltida tolkningar av sharia, den lagstiftning som finns i eller sägs härstamma från en tolkning av denna skrift.

Därför är det lika viktigt nu som efter de avskyvärda dåden i Paris att fördöma och gemensamt protestera mot attentaten i Köpenhamn. De var inte riktade mot vare sig Lars Vilks eller Israels fosforbomber över Gaza utan mot yttrandefriheten och religionsfriheten i allmänhet.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har i samband med attackerna mot moskéer i Sverige sagt att hon vill att vi ska lära oss mer om islam. Vilket självfallet aldrig kan vara fel. Inte minst att den väldiga huvudströmmen av muslimer i världen tar avstånd från dessa extrema tolkningar av sin religion. Vi behöver också lära många i vårt eget land mycket mer om judendomen och antisemitism.

Men vad både Paris och Köpenhamn, liksom attentat mot må det vara en synagoga eller en moské i vårt eget land, framförallt visar är att vi behöver lära oss mer om vad rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet handlar om!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

”Hjärnsläpp” i SVT-Rapport om svenska skattefifflare i Schweiz

Publicerat av
1

Storbanken HSBC i Schweiz fick i går bekämpa ”en internationell brandstorm av protester och upprördhet” när det avslöjades att den hjälpt korrupta och kriminella affärsmän till skattebrott i sina hemländer. I exempelvis Belgien där banken är under utredning överväger en domare att utfärda en internationell arresteringsorder för dess ledning.

Ja, så berättas det i dag i den brittiska tidningen Guardian som var en av de tidningar som avslöjade den stora härva av skattebrott vilken kom i dagern sedan en av HSBC:s IT-experter, visselblåsaren Hervé Falciani, prånglat ut en datafil med namnen på över hundratusen internationella skattebrottslingar.

HSBC garanterar fläckfri tvätt av svarta pengar…

Bra att komma ihåg i sammanhanget är också att det är i HSBC:s skattevalv som Greklands kriminella rika överklass gömt delar av de förmögenheter den undanhållit beskattning i hemlandet. När journalisten Kostas Vaxevanis för två år sedan publicerade namnen på 1 991 grekiska medborgare som anlitat bankens tjänster undslapp han (!) två års fängelse för ”databrott” bara tack vare ett fantastiskt folkligt stöd. De förmögna greker som gjort sig själva till skattefrälse ifrågasattes inte överhuvudtaget av sina egna i det korrumperade rättsväsendet…

I Sverige var det inte heller precis en brandstorm som i går drog fram i media. Det pyrde till lite grand. Mer blev inte. Fotbollsproffset och kändisen Andreas Andersson hängdes ut och det berättades att ”flera hundra svenskar” (egentligen drygt 500 vilket är dubbelt så många) finns med i datafilen. Tusentals andra har ju  redan gjort ”en självrättelse” och slipper därför undan. Gårdagens fokus i skattefrågan var i stället inställt på om det var sverigedemokraten och riksdagsmannen Martin Kinnunen eller partiets revisor som skattefifflat när det gällt redovisningen för partiets eget mediabolag Samtid och Framtid. Inte oviktig, men varför bara visa upp en liten mört när också de stora gäddorna fastnat i näten?

SVT släpper okommenterat fram en revisor från Bird&Bird, en firma som älskar sina kunders passioner. För skattesmitning?

I SVT:s Rapport återspeglades statens och den styrande elitens lättsinne inför den stora skatteskandalen med ett inslag som faktiskt får kallas för ett redaktionellt och journalistiskt hjärnsläpp. En av de skatterevisorer (brännvinsadvokater sa man förr) som jobbar i detta juridiska skumrask, Staffan Andersson anställd i firman Bird&Bird, fick, helt okommenterad, road och med ett förtjusande leende på läpparna banalisera sina klienters kriminalitet. Kanske också ett sätt att vifta undan anklagelser om koppleri i skattesmitning?


”Jag tror att det är väldigt många som bara har varit nere på skidsemester i Schweiz och tycker att det är lite häftigt. Så visst finns det det (många skäl till att man skattesmiter). Sen är det något av en tradition, man tycker att det ska vara så. Sen ligger det kvar det här med att undvika arvsskatt. Man litar inte på den svenska regeringen och vad som händer framöver.”

Så bedårande! Man är som seden bjuder nere på en liten skidsemester i Schweiz. Hipp som happ, i en av pisterna eller i minglet ”after ski” får man ett erbjudande (?) om att gömma undan några miljoner i skatt. Häftigt och dessutom en tradition i släkten och bland alla bekanta. Vem vet dessutom vad den (socialistiska) regeringen därhemma kan hitta på…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vänstern ”krossade civilsamhället med statssocialism”? Vad menar Ardalan Shekarabi ?

Publicerat av
3

Ardalan Shekarabi, blev under sin tid som ordförande för SSU måltavla för SSU:s manipulerade och helt skruvade medlemssiffror. Senare känd som portalfigur för SAP:s EU-vänliga flygel.

I dag nybliven civilminister. Ståtar med röd fluga när han porträtteras som statsråd men driver en nyliberal, lätt ljusblå agenda.

I en intervju med Dagens Nyheter gör han nu ett slag rätt in i borgerliga farvatten när det gäller den omstridda frågan om vinster i välfärden. Om drygt ett år, när regeringens utredning om ”vinster i välfärden” är klar och det ska bli politik av det hela vill Shekarabi att denna ska formas tillsammans med den borgerliga alliansen.

För att visa allvaret med sitt frieri, med att det egna partiet verkligen vill hitta en trygg hamn hos de borgerliga, drar han en säck över de historiska reformåren på 1950-, 60- och 70-talen och rullar sedan runt den i aska:

” På 50-, 60- och 70-talen var det vänstern som krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning. Sen kunde borgarna med marknads­liberal ingång skada den offentliga sektorn på 80- och 90-talen. Så båda sidor har ett ansvar för att vi i praktiken har varit ett extremt land.

Vår självbild är kanske att vi är duktiga på att hitta de här mellanmjölkslösningarna. Just här verkar det inte vara fallet, fortsätter han.”

Krossat civilsamhälle? Mellanmjölk? För den stora majoriteten av oss löntagare var dessa reformår i stället grädden på moset. Sjukkassan byggdes ut. A-kassan förstärktes. Pensionerna var ännu inte förstörda av fondindustrin. Semesterlagen gav oss bättre villkor och fler lediga dagar. Kvinnors möjlighet till större självständighet och därmed frihet ökade i flera språng med hjälp av utökad föräldraförsäkring, bidragsförskott vid skilsmässor, en väldig utbyggnad av våra daghem och rätten till fri abort. Det blev dessutom förbjudet att aga barn. Skolorna var ännu inte förstörda genom kommunaliseringen och det blev möjligt att gå i gymnasium och skaffa sig en universitetsutbildning utan att ha rika föräldrar.

Många av oss ville också gå vidare och socialisera det statliga och kommunala ägandet i meningen att de anställda skulle få verklig makt genom en djupgående decentralisering och demokratisering. När det gällde den välmående privata sektorn ville vi, med olika namn, vare sig det kallades för ”ekonomisk demokrati”, ”arbetarmakt” eller ”löntagarfonder” få till stånd ett verkligt maktskifte, vilket vi socialister, och vi var många, ansåg bara vara möjligt genom ett gemensamt, offentligt ägande – i olika former – av alla stora kreditflöden. Helt enkelt en socialisering av banksektorn.

Medbestämmandelagarna naggade arbetsgivarnas rätt att själva välja, vraka och ensidigt bestämma över oss. Visserligen ”skummjölk” i sammanhanget, men ändå viktiga steg framåt.

Likt en gång kejsaren tvår nu Ardalan Shekarabi sina händer över alla dessa ”rekordår” (när han själv inte ens var född) och utropar likt despoten i detta ordspråk ”Det var inte jag som befallde att detta skulle ske”…

”Det var den tidens vänster som krossade civilsamhället och införde statssocialism, inte jag”. Det socialdemokratiska partiet vänder helt enkelt ryggen åt sin egen historia.

”Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare”

Den politiska striden om vinster i välfärden kommer att vara i många år. När väl regeringens utredning i frågan är klar vill regeringen uppenbart kasta Vänsterpartiet överbord. Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare. Utredningen, med en del radikala direktiv, vara bara ett sätt att få vänsterpartisterna ombord på regeringsskutan, om än långt nere i kölsvinet och utan egna ministerposter. Vad Shekarabi i dag säger är helt enkelt att fripassageraren ses som en barlast, vilken inte behövs nu när man vill gå inomskärs och stäva framåt tillsammans med de borgerliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”Verkade utan att synas” – även när det gällde välfärden

Publicerat av
1

Inte blir vi förvånade. Från vårt majestät över thatcherinnan Lööf till hans excellens statsminister Löfvén. Alla hyllar de unisont den bortgångne Peter Wallenberg. ”Han verkade utan att synas” och hade en enorm betydelse för svenskt näringsliv, blir deras gemensamma eftermäle om den döde.

Utan att vara det minsta vanvördig borde det väl ändå sägas att han också verkade, ”utan att synas”, för att efter förmåga bidra till att demontera den svenska välfärden samt att försvaga svensk fackföreningsrörelse.

Mest av allt verkade han ändå till sist för sin familj. Med ett resultat som syns ganska rejält. Riktigt sticker ut. Inte minst för alla som arbetat i något av hans många företag. Med den tystlåtne, nu avlidne Peter Wallenberg vid rodret ökade finansfamiljens tillgångar med den nätta summan av åttiotusen miljoner kronor, alltså 80 miljarder.

Kungligheter och politiker brukar tävla om att säga vem som flest gånger på en minut  kan säga vad som är ”Bra för Sverige” när de framför sina budskap. Varje gång du hör detta infantila mantra, tolka det då som vad som är ”Bra för Wallenberg”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,