Euron är tyska kapitalets favorit.

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)


För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder;  Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skatteracet i Europa

I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.

Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.

Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.

I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.

Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.

Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.

En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.

Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.

För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.

-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.

Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.

Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.

Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.

Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.

I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,