Euron är tyska kapitalets favorit.

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)


För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder;  Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 reaktion på “Euron är tyska kapitalets favorit.

  1. Euron är införd så att de enskilda länderna ska vara tvungna att anpassa sin finanspolitik, dvs socialpolitik, tranfereringar och offentliga investeringar, till en valutapolitik bestämd av någon annan (ECB). I praktiken försöker denne andre att strypa finanspolitiken till den nivå valutapolitiken medger.

    Sättet EU infördes i Sverige på är nog egentligen konstitutionsvidrigt. Endast svenska folket äger rätten att sig självt beskatta. Antingen har vi vår egen konstitution eller någon annans, tydligen någon annans. Egentligen är vi tvungna att införa euron, enligt Maastricht-avtalet, men har avstått.

    Du har rätt; euron är införd för att kapitalet ska slippa valutarisk i sina inomeuropeiska transaktioner, och de dominerar över kapitalexporten. Nu genomförs åtstramningar den hårda vägen; istället för att inflationen äter upp och omfördelar budgetar elimineras de budgetar som saknar täckning i skatteinkomster. Frågan är vad som händer när inflationen sätter fart?

Kommentera