Brink’s i fejkad konkurs.

.

Efter nästan tre veckors strejk i värdetransportföretaget Brink’s Belgium förklarade sig företaget i konkurs och la skulden för konkursen på de strejkande.

Men bakom konkursen ligger riktiga amerikanska gangstermetoder och ekonomisk brottslighet. I en tidigare blogg förklarade jag att anledningen till strejken var att företaget ville ändra de anställdas status till kategorin ”ouvrier”(arbetare). Det var då inte riktigt klart vilken fördel det skulle ge företaget. Den facklige ledare som varnade för att Brink’s hade planer på att lägga ned sin verksamhet för att kunna avskeda de anställda i Belgien hade rätt.

.

Brinks ledning i Belgien uppträder som amerikanska gengsters.

Då blir det också klart varför bolaget ville ändra de anställdas status. Det är nämligen lättare och mindre kostsamt att avskeda arbetare än tjänstemän. Beskedet om konkurs kom som en chock för de strejkande. Men snabbt byttes chocken mot ilska. Fackföreningarna har förstärkt blockaden mot Brink’s för att hindra ledningen från att avlägsna transportbilarna och viktiga handlingar från kontoren.

Det politiska etablissemanget i Belgien är också upprört. Vice premiärministern  Joël Milquet som försökte att medla i konflikten fick sig en knäpp på näsan av Brink’s ledning som sa att deras avtalsförslag inte var förhandlingsbart. Nu väntar en rättslig prövning av Brink’s agerande. De fackliga organisationerna har lagt in krav på åtal för en falsk konkurs i syfte att omstrukturera bolaget. De menar att syftet är att avskeda alla anställda för att öppna på nytt med ny personal med status ”arbetare” som anställda. Det är inte säkert att Brink’s kommer att lyckas med sina gangstermetoder.

.

De anställda blockerar in- och utfarter till Brink’s för att hindra att företaget tömmer lokalerna.

.

Lagen om falsk konkurs är hård och Brink’s har också brutit mot ”Renaultlagen” genom att vägra förhandla med facket. Brink’s ledning trodde sig göra en smart manöver. Det kan visa sig bli en mycket dyr affär för de amerikanska ägarna av Brink’s.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Brink’s, Fackföreningar, Avsked, Konkurs, Gangsters,

Al-Fatahs nyfunna fundamentalism.

.

Hans brott är att ha sagt -Jag är Gud. Nu hotas han av livstids fängelse. Nej, det är inget dåligt skämt och nej, det handlar inte än en gång om iranska mullors fanatism.

En ung man på Västbanken fick en dag nog av den religiösa fanatism som allt mer blandar sig i politiken och det världsliga livet. Eller så blev han knäpp och tog sig verkligen för Gud. I vilket fall sa han sig vara Gud och lät alla läsare av Facebook ta del av hans hemlighet.

.

Gillar Gud internet?

.

På Västbanken regerar den Palestinska Myndigheten med bistånd av USA och Israel. Al-Fatah som är den dominerande komponenten i PM har en stolt historia av sekulär nationalism och har alltid hållit religionen utanför politiken. Men den 26-årige Walid Husayins bloggande blev för mycket för PM. Inte för att han kritiserade islam och profeterna och uttalade ateistiska idéer. Det har sekulära ledare av al-Fatah inget speciellt emot. Nej, Walids skriverier störde därför att cirka 70 000 personer över hela arabvärlden besökte hans blogg. PM ”tvingades” gripa in för att stilla alla upprörda krav på hämnd och straff för Walids ”hädelse”.

Walid greps den 31 oktober av PMs säkerhetspolis i den lilla staden Qalqiliya där han arbetade i sin fars frisörsalong. Nu riskerar han livstids fängelse för att ha ”hädat” de heliga skrifterna. Muslimska ledare i staden kräver att han ska avrättas och hans familj anser att han ska hållas inlåst resten av livet för att deras heder ska återupprättas.

En trist historia som visar hur mycket vatten som runnit under broarna sedan al-Fatah reste det nationella motståndets flagga i kampen för ett fritt Palestina, fritt inte bara från den israeliska ockupationen utan också fritt från religiöst förtryck. Nu använder sig al-Fatah, Abbas och PM av religionen för att behålla sin privilegierade plats i det palestinska samhället.

.

Om Gud finns det vet han inte. Men vad som krävs för att behålla makten det vet han.

-Kritik av intellektuella svagheter i religiösa texter kan bara mötas med förtryck, fängelsestraff och avrättningar, säger den radikala palestinskan Zainab Rashid i en kommentar till anhållandet av Walid.

Kvar återstår för Abbas, al-Fatah och PM att låta den ”palestinska rättvisan” avgöra om Gud hatar Facebook eller om det bara är Hans självutnämnda uttolkare som hatar det fria ordet.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,SSD1,GP2,DN2,SVD2,GP3,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, Al-Fatah, Islam, Gud, Profeter, Allah, Synd, Hädelse,

Maffian smilar upp sig på familjefotot.

.

.

Ridån har gått ner. De breda leendena slätats ut och de långa knivarna slipas redan. G20 har avslutat sitt familjemöte. Likt för filmens maffia är det yttre skenet viktigast. Kramarna, ryggdunkandet och fjäsket ingår i spelet som har som enda mål att undvika öppna konflikter, inte att lösa dem. Lösningen tror de finns på en mörk bakgård där konkurrenten ska kläs av inpå bara skinnet och lämnas åt hundarna.

Det avslutade mötet är det närmaste en maffiakarikatyr man kan komma. Den gemensamma avslutningskommunikén säger inget annat att problemen med världsekonomins obalans ska studeras till ett följande möte i mitten av 2001 i Frankrike. Tills dess är statscheferna ens om att vara oense.

Bakgrunden till de spänningar som blivit så tydliga efter finanskrisen är att modellen med Kina som finansierar USAs skuldberg i utbyte mot export av billiga varor till den amerikanska marknaden inte längre fungerar. De amerikanska hushållen kan inte längre konsumera mer än vad de tjänar. Därför talas det plötsligt om ”länder som exporterar för mycket” som om det skulle vara mer ”omoraliskt” än ”länder som importer för mycket”.

.

Alla som kastar sig ut i den iskalla konkurrensen på världsmarknaden kommer inte upp välbehållna.

.

-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.

Bakom fikonspråket skymtar den amerikanska kapitalismens beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Det strategiska partnerskapet med Kina är över. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.

.

Charles Dickens skulle inte sakna inspiration till nya mästerverk i dagens värld.

.

Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära  bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.

.

Media; GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,SVD2,SSD1,DN4,SVD3,

Bloggare: Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Seoul, Kina, USA, Obama, Krig, Marknad,

Snart inte en sedel i hande(l)n.

.

En mycket hård arbetskonflikt utkämpas i Belgien sedan snart en månad. Personalen vid penningvärdetransportföretaget Brink’s strejkar sedan den 23 oktober och redan har flera banker problem att fylla sina sedelautomater.

Brinks är i amerikansk ägo och bolagets aktieägare visar att det enda som räknas är vinsten. Personalen vid företagets fyra filialer i Belgien strejkar i protest mot Brinks beslut att ändra personalens anställningsvillkor.

.

Den röda kepsen och halsduken visar att mannen är medlem i den socialistiska fackföreningen FGTB.

.

De ska klassas om som arbetare(ouvriere) från den nuvarande statusen som tjänstemän(employé). I Belgien innebär den skillnaden inget för lönerna men däremot följer sämre villkor för semestrar och andra sociala förmåner. Brink’s vill helt enkelt försämra sina anställdas arbetsvillkor. Just i en situation där de nationella fackförbunden sitter i förhandlingar med motparterna för att diskutera fram skapandet av en gemensam status för de båda kategorierna, där arbetarnas villkor blir desamma som tjänstemännens. Inte tvärtom som Brink’s tänkt sig.

De amerikanska ägarna av Brink’s visar att de söker en hård konflikt. Efter fjorton dagars strejk har Brink’s ledning inte ens accepterat att möta de fackliga organisationerna. I stället för att mjuka upp strejkfronten har bolagets handlande lett till total strejk med en personal som verkar fast besluten att ta strid till sista droppen. FGTB misstänker att Brink’s eventuellt söker en hård konflikt i syfte att förklara företaget i konkurs vilket skapar en känsla bland personalen att det är en strid om allt eller intet.

.

Det amerikanska Brinks vägrar kliva ur sina pansarbilar förhandla med de strejkande.

.

Belgiens inrikesminister har lekt strejkbrytare och använt BNBs (belgiska riksbankens) fordon och under poliseskort transporterat pengar till Brink’s kunder – banker, varuhus, biografer och andra med behov av cash.

I sig visar det att penningtransporterna är av nationellt intresse och inte borde ligga i händerna på privata bolag med ansvar i första hand inför aktieägare med ett enda intresse – vinst.

Strejken vid Brink’s är inte slut på långt när. Ledningen lägger dövörat till, de fackliga organisationerna och personalen vid Brink’s är mer beslutsamma än någonsin. De närmaste dagarna gäller det att hitta sedelautomater som inte affischerar tomt.

.

Brinks fyra filialer i landet nlockeras till 100% av de anställda. Inte ett fordon släpps ut.

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Pengar, Banker, Brinks, Sedelautomater

G20 bäddar för ett ekonomiskt krig.

.

Karel De Gucht som under sin tid som Belgiens utrikesminister gjorde sig omöjlig i Belgien med sina halvrasistiska kommentarer om regeringen i Kinshasa är sedan hösten 2009 EUs handelsminister.

Häromdagen anslöt han sig till kören av politiska och ekonomiska ledare i väst som nu specialiserar sig i vad amerikanerna kallar ”China bashing”, slå på Kina. Det handlar om det som pressen upphöjt till Valutakriget. Egentligen handlar det om ett ekonomiskt krig, ett begynnande krig, utan militära arsenaler tills vidare, mellan USA, EU och Kina.

.

EUs handelsminister Karel De Gucht har för vana att trampa på andras tår.

.

-Länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i världshandeln och utrikesbetalningarna, sa De Gucht som om det var den naturligaste sanningen i världen. Varför gäller inte det motsatta?

–Länder som importerar mycket mer än de exporterar skapar obalans i världshandeln och utrikesbetalningarna, är ju precis lika korrekt eftersom det är baksidan, eller framsidan, av samma mynt. De Gucht gör ett till synes oskyldigt uttalande men ansluter sig till ”kriget” om marknader som allt mer tar form.

Detsamma gjorde Barack Obama första dagen i Sydkorea inför det stundande G20-mötet. I ett brev till de ministrar som samlats i Seoul uppmanar han dem att ”vända den globala efterfrågan bort från det historiska beroendet av Amerikas konsumtion och skuldsättning”. Budskapet är tydligt. Obama uppmanar Kina och Tyskland att sänka sitt inflytande på världens exportmarknader för att lämna lite mer plats åt USAs haltande industrier.

Av Kina krävs att landets valuta värderas upp och av Tyskland, som redan har en stark valuta, krävs att hemmafronten ska konsumera mera – helst amerikanskt. Redan som nybliven president sa Obama att lösningen på den ekonomiska krisen i USA var att öka landets andelar av världens exportmarknader. När nu de amerikanska hushållen kraftigt skurit ned sin konsumtion på kredit återstår inte mycket för de amerikanska kapitalisterna än att skärpa striden på den internationella marknaden. Det är vad Obama säger till G20s ministrar i Seoul om än inlindat i mjuka diplomatiska fraser om ”ömsesidigt samarbete” och ”respekt”.

.

I Seoul samlas 19 statschefer plus EUs representant till diskussioner som den här gången kommer att sluta med en överenskommelse att förbli oense.

.

Den nya regeringen i London under David Camerons ledning bidrar på sitt ”brittiska” sätt till China bashing. Det har blivit en tradition i England att bära en vallmoblomma på kavajslaget inför den 11 november, dagen då första världskrigets slakt upphörde. Problemet är bara att för de kinesiska deltagarna i Seoul uppfattas blomman som en diplomatisk snyting. Den symboliserar de två opiumkrigen 1839-46 och 1856-60 då brittiska flottan tvingade det kejserliga Kina att acceptera opiumhandel på dess territorium och lämna ifrån sig Hongkong på hundra år.

.

Vallmoknappen som britter gärna bär den 11 novemeber och som påminner Kina om opiumkrigen.

.

Scenen för det ekonomiska kriget, som nu kallas valutakrig, byggs upp. Små diplomatiska utspel, oskyldiga anmärkningar, outtalade hot och andra incidenter ingår i scenuppsättningen. Världens ledare svänger in på en väg av intensifierad konkurrens om marknader och råvaror. Det ekonomiska kriget närmar sig. I en galen värld där vinsten på eget kapital styr det mesta kan vi tyvärr vänta oss ännu större galenskaper och vansinne inom en kanske inte alltför avlägsen framtid. Upp till dig och mig att visa på en annan väg. Solidaritetens, jämlikhetens och broderskapets väg. Inget är oundvikligt. En annan värld är möjlig och absolut nödvändig.

.

Media;GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,SSD1,Dagens Arena,AB2,AB3,EXP1,GP2,DN4,

Bloggare; Jinge,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Röda Berget,Motvallsbloggen,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Japan, EU, Valutakrig, Dollar, Yuan, Euro,

Hur många örfilar tål Joe Biden?

.

Det börjar likna en israelisk specialitet. Varje gång USAs vice president Joe Biden träffar kompisen Bibi passar de israeliska myndigheterna på att annonsera nya huskonstruktioner i östra Jerusalem utanför den så kallade gröna linjen, det vill säga på ockuperat område.

Medan Netanyahu landade i USA och togs emot av Joe Biden lät Jerusalems Byggnadskommission meddela att 930 nya bostäder ska uppföras på ockuperad mark i östra Jerusalems förort Har Horma. Ytterligare 230 enheter ska uppföras i Ramot, också i den ockuperade delen av Jerusalem.

Förra gången den gode Joe fick en örfil var han på ”fredsuppdrag” i Israel. Knappt var han på plats så lät Jerusalems myndigheter meddela att 1 600 bostäder skulle byggas i förorten Ramat Shlomo.

.

I Har Horma ska 930 nya bostäder byggas.

Det mest fantastiska med Israels ständiga örfilar på amerikanska ”fredsapostlar” är att de ständigt vänder den andra kinden till. Utan att ens rodna. De som vanligtvis spelar kaxiga cowboys i alla diplomatiska sammanhang blir stoiska som buddistiska munkar när Netanyahus bygglada kamrater slår ner bopålar var helst de kommer åt.

Så frågan blir – hur många örfilar kan Joe Biden och hans chef Barack Obama inkassera innan kinderna blir blodröda? Svaret  är – hur många som helst. Joe Biden sa efter det omtalade besöket i Israel då 1 600 bostäder kördes ner i halsen på honom att:

-Meningsskiljaktigheterna mellan Jerusalem och Washington är bara taktiska till sin natur, sa Biden enligt dagstidningen Haaretz och la enligt tidningen till att ”banden mellan våra två länder är bokstavligt talat obrytbara”.

Obrytbara band kan man inte bryta. Det är den verkliga grunden för den israeliska regeringens till synes obegränsade självtillit. Den har fria händer att bygga bort alla möjligheter för den palestinska befolkningen att en dag äga en stat.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,SVD2,GP2,DN2,SVD3,DN3,

GP3,SVD4,AB1,DN4,SVD5,DN5,

Bloggare; Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Israel, Jerusalem, Obama, Netanyahu, Biden, Palestina,

Skapar lägre skatter

och höga löner fler jobb?

.

Det är i alla fall vad den nyliberala teorin hävdat allt sedan andraklasskådisen Ronald Reagan flyttade sin studio till Vita Huset. Knappt innanför dörrarna kapade han skatterna för framför allt de rika. Ursäkten hämtades hos den akademiska världens ekonomiska idol vid den tiden – Chicagoskolans Milton Friedman.

-Gör livet lättare för de stenrika så sipprar det ner många sköna slantar till de lägre ner på samhällsstegen, kan deras recept samanfattas till. Lägre skatter och gigantiska löner till cheferna i de stora företagen skulle leda till investeringar och risktagande  som i sin tur skapar mer och bra betalda jobb.

För dessa teoretiska luftslott belönades Friedman med Riksbankens (till nobelpris utklädda) ekonomipris 1976. I dag kan vi titta i facit över nyliberalismens bidrag till jobb och välstånd.

Ett enda litet diagram räcker för att visa vad som skett i Friedmans hemland USA, där mer än någon annanstans i världen hans teorier omsattes i praktik.

Diagrammet som är hämtat från Economic Policy Institutes hemsida visar vilken inkomstökning olika grupper fick under perioden 1979-2005. Det är inte den årliga inkomstökningen utan den totala inkomstökningen under perioden bortsett från inflationen. Det vill säga hur mycket mer man tjänade under perioden jämfört med vilken inkomsten hade blivit om reallönen legat helt stilla.

De sex kolumnerna till höger visar hur det gick för den rikaste femtedelen av hushållen och kolumnen längst till vänster visar vad som hände med den fattigaste femtedelens inkomster. Efter att EPI räknat bort inflationen under perioden ser vi att de fattigaste 20 procenten av de amerikanska hushållen fick nöja sig med 200 dollar för hela perioden på 26 år. I andra änden ser vi att den rikaste tusendelen av hushållen kunde glädja sig åt nästan sex miljoner dollar i påök.

.

Inte ett nickel av de rikas förmögenheter sipprade ner i samhället. Kulorna stannade kvar i kasinot.

.

Hur gick det då med de bra betalda jobben och investeringarna? De försvann. Hokus Pokus. I takt med att skatterna sänktes och chefslönerna rusade i höjden försvann miljontals relativt välbetalda jobb och ersattes av ströjobb med minilöner. De pengar som enligt teorin skulle sippra ned i samhället och göra alla glada hamnade i stället i fickorna på verkligt glada aktieägare. Jorden är inte platt men för de med djupa fickor är den ett gigantiskt roulettbord där vinsterna satsas och omfördelas till glädje bara för de som redan har mycket mer än de behöver.

De senaste dagarna har svenska media som SVD ropat ut att antalet nya jobb i USA ökade mer än väntat i oktober. Vad de glömde bort att säga är att om ökningstakten i oktober består tar det 20 år att att komma tillbaka till antalet personer i arbete hösten 2007.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,SVD3,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Ekonomikommentarer,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Milton Friedman, Chicago, USA, Reagan, Nyliberalism

QE2 – vad är nu detta ?

.

Damen till e2 kan det tolkas till. Men nu handlar det inte om mitt favoritspel – schack. Nej det är ännu en av dessa fantasiförkortningar som finansvärlden gjort till sin specialitet.

Quantitative Easing – betyder det och innebär kort och gott att den amerikanska riksbanken Federal Reserve köper amerikanska 10 åriga statsobligationer. Tvåan står för att det är den andra köprundan Fed gett sig ut på.

.

Ska USAs valutapolitik driva världsekonomin utför fallet?

.

Rent praktiskt fungerar det som om Fed skulle trycka upp 600 miljarder dollar i nya pengar. Det är den summa som finansministern Tim Geithner tänker skölja över marknaden med fram till juli nästa år.

Den offentliga förklaringen är att den ekonomiska återhämtningen är för långsam och tvekande. Det behövs mer stimulans för att skapa jobb och få fart på hushållens konsumtion. Om det vore Obamas och Geithners verkliga bekymmer borde de ta sig an problemen på ett annat sätt. Med 600 miljarder går det att starta en upprustning av USAs infrastruktur. Både elnätet och de offentliga transporterna är i ett uselt skick och ut miljösynpunkt är en effektivisering av de båda sektorerna utmärkt.

Men det är inga planer på upprustning och jobbskapande som styrt Feds politik. I stället skapar det ännu mer svängrum för bankerna och finanshajarna på Wall Street. I stället för att gå till jobbskapande investeringar och miljöteknik späder Feds pengar på de spekulativa rörelserna på världsmarknaden och eldar på det som redan kallas ”valutakriget”.

.

Ekonomer och politiska ledare i ”tillväxtekonomierna” misstar sig inte när de säger att USA för en politik som hotar deras finansiella stabilitet. Den stora tillgången till billiga pengar(låga räntor) i USA och Europa gör det möjligt för spekulanter att föra över stora summor till framför allt asiatiska länder men också Brasilien och Argentina där de kan skumma av övervinster tack vare de högre räntorna.

.

Timothy Geithner en guldgosse på Wall Street som Barack Obama bjöd in som finansminister.

.

Det är inga småsummor det handlar om. Enligt DBS Bank i Singapour flyter det in 2 miljarder dollar per dag på ”tillväxtmarknaderna”. Det handlar inte om långsiktiga investeringar i industri och handel utan om snabba klipp i aktier, obligationer och andra värdepapper med hög avkastning. Länder som Thailand, Sydkorea och Argentina vet vad den typen spekulativt kapital kan ställa till med när det lämnar landet lika hastigt som det kom.

Thailand och Brasilien har infört en skatt på dessa kapitalrörelser om än en modest sådan. Men om strömmen av flyktigt kapital ökar till en flodvåg, kapitalet söker alltid högsta vinsten, då kan vi få se ett regelrätt uppror från ”tillväxtländernas” sida mot Wall Street och andra finanscentra.

Från USAs sida ingår QE2 i en politik som syftar till att sänka dollarns värde med målet att stimulera den amerikanska industrins export. Det var av den anledningen som Brasiliens finansminister Welber Barral i september sa att det pågår ett ”valutakrig”.

.

Det är inte bara George Washington som tar sig åt huvudet.

.

-Så länge världen inte begränsar utgivningen av globala valutor, som dollarn, är en ny kris oundviklig, skriver en kinesisk expert i den kinesiska riksbankens publikation.

Under den värsta finanskrisen 2007-2009 bedyrade den ene statschefen efter den andre att nya regler skulle antas så att den ”galna” finansen (som Sarkozy sa) inte en gång till skulle kunna sabotera världsekonomin. Att det bara var tomt fäktande ser vi nu. Förbered dig för nästa finanskatastrof. Hajarna i finansvärlden visar redan huggtänderna.

.

Media; GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SSD1,

Bloggare: Ekonomikommentar,Motvallsbloggen,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Federal Reserve, QE2, Finanskris,

Två världar – en nation.

.

Mer detaljerade resultat över valet till den amerikanska Kongressen finns nu publicerade i pressen. Nedan kan du se var och hur förskjutningen till Republikanerna skedde.

.

Surt sa räven.

.

Mer än någonsin är USA uppdelat i två skilda politiska världar. Vita, äldre, religiösa män och kvinnor, med inkomster över genomsnittet röstade massivt på de republikanska kandidaterna. I storstäderna på väst- och ostkusten har demokraterna en klar majoritet  bland svarta, latinos och de unga. De svarta väljarna verkar inte ens ha hört talas om Republikanerna. Under de två tablåerna hittar du mer detaljerade tolkningar av vad de visar:

En historisk vändning.

Den republikanska vågen bildas av många demografiska grupper

Källa: New York Times.

Grafiken ovan visar först av allt att republikanernas väljare är vita män och kvinnor med bättre inkomster. Jämfört med valet 2008 röstade 60% av de vita väljarna republikanskt i går, upp från 53,5 %. De röda pilarna visar storleken på Republikanernas vinst och skalan i botten det absoluta procenttalet.

Som synes ökade republikanernas stöd även bland svarta, asiater och latinos (hispanic) men totalt sett är det exempelvis bara 9% av de svarta som valt republikanskt, upp från 6% 2008. Bland spansktalande ”Hispanic” och medborgare med asiatiskt ursprung gör republikanerna framsteg men i inget fall når de upp till 40% av rösterna. Vi ser också att det är bara i Södern och i Mellanvästern som en majoritet av väljarna lagt sin röst på Republikanerna.

.

I grafiken här ovan finns mer intressanta detaljer. Republikanerna ökade sin röstandel i alla åldersgrupper. Men det är bara bland de över 45 som en majoritet la sin röst på Republikanerna. Bland unga under 29 år är det bara 40% som la sin röst på dem.

Den geografiska och ideologiska kartan är också intressant. I städerna (urban) är det bara 40% som följde Republikanska lockrop, visserligen upp från 33,5% 2008. I förorterna (suburban) och på landsbygden (rural) gick republikanerna upp över 50% i tisdagens val. Bland protestanter ökade majoriteten från 53% till 59% och bland katoliker fick Republikanerna en majoritet på 53% upp från 42,5% 2008.

.

Den ideologiska hjälten ”ensam är stark” stoppar det framrusande tåget ”big government”

.

Det ideologiska axiomet i amerikansk politik – att staten är för stor och måste kapas med knäna- omfattar nästan alla republikanska väljare men verkar till sist inte spela någon större roll för valutgången. Det fyller mer funktion av bakgrundsljud, vilket ”oron” över hälsovårdssystemet visar. Den ökar visserligen mycket men omfattar ändå bara 45% av republikanernas väljare trots att hela partiet satsat massor av pengar på att måla ut ”Obamacare” som ett verk av djävulen själv.

.

Media: GP1,DN1,DN2,EXP1,EXP2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,DN3,DN4,SVD3,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Republikaner, Demokrater, Kongress, Obama, Tea Party

Brustna illusioner,

svikna löften och krig.

.

Det är bara två år sedan Barack Obama bars till makten av en mäktig våg av entusiasm bland fattiga, unga, kvinnor, färgade, latinos och också vita väljare. A change we can believe in, -en förändring vi kan tro på- bar ända fram till en stor seger för Amerikas första svarta president. En historisk händelse.

Två år senare har entusiasmen förbytts i djup besvikelse eller ren ilska. Löftena har inte uppfyllts, förhoppningarna grusats och presidenten med det eleganta språket och det lättsamma uppträdandet ses som grå och svag av de som satte sitt hopp till Vita Husets nye gäst.

.

No comment.

.

I går tisdag slogs den första spiken in i presidentens politiska kista. Om inget extraordinärt händer mister han sin post redan i omvalet 2012. Republikanernas stora seger i valet till Representanthuset och framgångarna i Senatsvalen bekräftar vad alla väntade sig. De som med entusiasm röstade fram Obama 2008 stannade hemma och överlät terrängen till Republikanernas väljarkår av vita arbetare och ”medelklass” i mellan och södra USA och en stor majoritet bland de över 65 år.

Hur kunde det gå så? Vad är Obama själv skyldig till och vad kan skrivas upp på ”det objektivas” konto?

Utan tvekan är det den ekonomiska krisen med start i september 2007 som hamnat på Obamas bord, utan att han själv har något ansvar för den, som kostat honom mest sedan intåget i Vita Huset? Han är inte den förste president, eller premiärminister för den delen, som ställts till svars för kris, arbetslöshet och minskade realinkomster. Han tog över när redan miljoner arbeten tappats i den amerikanska ekonomin, när bolånekrisen redan satt miljoner husägare på bar backe, och när skuldfällan slagit igen om miljontals hushåll som under åratal levt över sina reala inkomster genom att sätta sig i allt större kreditskuld.

.

Veckans omslag på finanstidningen The Economist.

.

Detta var etablerade fakta när Obama tog över presidentskapet efter Georg W. Bush. Ändå får Obama stå till svars för den katastrofalt dåliga ekonomiska situationen som rått sedan presidentvalet november 2008. Den historiskt traditionella avogheten mot ”etablissemanget” i Washington fick vatten på kvarnen av stödet till bankerna, nödhjälpen till bilindustrin och den ovanligt klumpigt genomförda sjukvårdsreformen.

Om den ekonomiska situationen ger den viktigaste förklaringen till varför Demokraterna förlorade valet i tisdags går det inte att blunda för en annan aspekt som media har svårt att acceptera som en förklaring. Rasismen som kommer till uttryck i mycket av kritiken mot Obama går inte att blunda för. Den vita medborgaren i mellanvästerns rostande industribälte och i södra USA, som känner in på bara skinnet att deras status som ”medelklass” är hotad har fallit för den hatiska propaganda som riktas mot Obama och som inte vore tänkbar mot en vit president oavsett hur vidrig politik denne skulle föra.

Den ideologiska bröstmjölk som ”medelamerikanen” föds upp på bäddar för, den för oss européer absurda, hatpropaganda om socialism, stalinism, nazism, och islamism som Obama utsätts för. Inte bara i mumlet vid baren i en sliten sylta utan också på bästa sändningstid i Fox News och andra media dominerade av republikanska mediemagnater som Murdoch och tv-pajaser som Glenn Beck och Rush Limbaugh.

.

Republikanska extremister använder ständigt temat – Obama är muslim.

.

Den i media upphaussade Tea party-rörelsen hade däremot ingen större betydelse för valutgången. Den mobiliserar framför allt äldre helvit medelklass och de har alltid haft ett högt valdeltagande i valen till Representanthuset och Senaten. Jämfört med yngre väljare, svarta och latinos är deras valdeltagande oftast dubbelt så högt. Den här gången har de som stödde Obama i presidentvalet uteblivit medan de äldre vita mobiliserats mer än vanligt.

Tea party-rörelsen har däremot haft större inflytande i det Republikanska partiet självt. Till det yttre framträder den som en horisontell självstyrd rörelse utan nationella ledare och utan ett gemensamt namn. Men bakom ridåerna finns mäktiga ekonomiska intressen som använder ”tepåsarna” till att främja den egna reaktionära agendan inom Republikanska partiet. Stora pengar strömmar till från bröderna Koch som placerar sig strax efter Bil Gates och Warren Buffet på listan över landets rikaste personer.

Svenska media har hållit upp Sarah Palin som ”tepartisternas drottning”. Men hon har inte gjort anspråk på att leda rörelsen och inte heller identifierat sig med den ideologiskt utan bara ställt upp med lite pep-talk. Om hon tänkt sig ta strid om platsen som republikanernas presidentkandidat 2012 är en stark identifiering med Tea Party ingen tillgång. Den politiska nivå som råder i delar av väljarkåren visas av att 22 procent av de som röstade på republikanerna säger att Obama är Antikrist – Djävulen i människogestalt.

Hur kunde Obama så snabbt tappa det enorma stöd han fick omedelbart efter valet?

Meningarna bland politiska kommentatorer går kraftigt isär om vad han borde ha gjort och inte gjort. Det som brukar kallas ”vänstern” i det Demokratiska partiet menar att Obama borde ha utnyttjat sin majoritet i Kongressens båda kamrar för att köra över det republikanska motståndet mot en verklig reform av vårdsystemet, för att lämna Irak omedelbart och stänga Guantanamo som han utlovade i valkampanjen.  I stället sökte Obama kompromisser för att få med sig republikanerna i alla viktiga beslut. Problemet var bara att de senare redan från första dagen ställde in siktet på revansch till varje pris oavsett sakfrågorna.

.

John A. Boehner blir ny talman i Representanthuset. I sitt första uttalande sa han att skulle arbeta med uppkavlade skjortärmar för att rulla tillbaka ”Obamacare”.

.

”Realister” menar att Obama inte har något annat val än att anpassa sig till det finansiella etablissemang som i praktiken bestämmer vem som kan kandidera till politiska poster speciellt på federal nivå. Utan stora summor i kampanjkistorna är det helt enkelt omöjligt att delta i ett val till Kongressen. Hela systemet är korrumperat av de stora finansiärerna.

Själv anser jag att idén att det bara var att köra över republikanerna i Kongressen inte tar hänsyn till ett enkelt faktum: nämligen att stora delar av de demokratiska kongressmedlemmarna själva är en viktig beståndsdel av det rika etablissemanget och inte alls ville gå med på exempelvis Obamas vårdreform i dess ursprungliga version. Det behövdes en rutten kompromiss som mest gynnade försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin för att få många demokrater att rösta ja.

Samtidigt är idén att Obama har händerna bakbundna inte heller godtagbar. De beslut han tog i finanskrisen och de val han gjort i ”kriget mot terrorismen” visar att han själv villigt tagit på sig rollen som imperiets ståthållare. Fredspristagaren visade sig vara en krigspresident.

.

Miljardärerna David och Charles Koch har lagt ned stora pengar på att styra Tea Party i önskad riktning.

.

När den ekonomiska krisen slungade miljoner amerikanska arbetare ut i arbetslöshet valde Obama att ta in Lawrance Summers och Tim Geithner i sitt ekonomiska team, samma figurer som personifierar Wall Street och den kasinoekonomi som skapat krisen. Obama föredrog att sätta sin lit till Wall Street än att konfrontera de som orsakade den katastrofala ekonomiska situationen.

De arbetande lämnades i sticket med sin oro och obesvarade frågor. Har mitt jobb blivit säkrare? Riskerar jag att förlora mitt hem? Är hälsovården bättre och billigare? Vad ska ske med min realinkomst? På de frågorna har Obama svar som bara faller kapitalägarna på läppen. Därför förlorade demokraterna valet i tisdags.

.

Media: DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,EXP1,SSD1,DN3,AB2,DN4,DN5,SVD4,SVD5,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongress, Val, Tea Party, Palin,