Höga löner skapar ingen kris

Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

Historisk kris i Europa

På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Solidaritet med Moisis Litsis, journalist och fackligt ansvarig, hotad av fascisterna.

De grekiska nynazisterna i Gyllene gryning utvidgar snabbt sina attacker mot utsatta grupper i det grekiska samhället. Anhängare till partiet har redan begått mord på flera invandrare. Gatuförsäljare och arbetslösa, med preferens för svarta invandrare, angrips och misshandlas nynazisterna.

No comment

Senast angrep en grupp av partiets avskum anställda på ett sjukhus i syfte att hitta papperslösa. Det var en allvarlig utvidgning av deras mål för våldet.

 Gyllene gryning är riktiga nazister så att de nu börjar en klappjakt på judar i samhället är inget att förvånas över. Men däremot en orsak till att mobilisera alla krafter i solidaritet med alla de som utsätts för nynazisternas våld mot invandrare, minoriteter och radikala människor.

Här under hittar du ett solidaritetsuttalande med journalisten Moisis Litsis som varit mycket aktiv i kampen mot Gyllene gryning. Nu har de bruna svinen börjat en hotkampanj mot Moisis där det faktum att han är jude är huvudargumentet.

Fascisternas tidning Stohos publicerade nyligen en ”biografisk not” om Moisis. Den kör med titeln: ”De grekiska journalisternas fackförbund har en jude som kassör”. Moisis Litsis är en av ledarna för den omtalade och exemplariska strejken på dagstidningen Elefterotypia som pågått i åtta månader. Han är också en av grundarna av den grekiska kommittéen mot statsskulden som kräver att skulden avskrivs.

 I nassarnas tidning Stohos skriver de att ”på journalisternas fackliga stormöten gillar Moisis Litsis att tala om den judiska utrotningen och behovet av att fördöma Gyllene gryning i stället för att tala om journalisternas problem”.

 För att organisera en kampanj till stöd för Moisis Litsis har ett stort antal organisationer skrivit under följande korta uttalande:

”Vi vill manifestera vår solidaritet med den facklige aktivisten och journalisten Moisis Litsis och hans kamp mot den nynazistiska gruppen Gyllene gryning. Det är ett problem som berör alla fackligt aktiva, alla demokrater, antirasister och antifascister, var de än befinner sig.

Onsdag 27 februari 2013. »

Hittills underskriven av:
Alternative Libertaire, ANTARSYA France, Association pour l’autogestion, ATTAC France, CADTM France, Euro marches, Fédération pour une Alternative Sociale et Ecologique, Fondation Copernic, Féministes pour une Autre Europe, Gauche Anticapitaliste, Initiative des Etudiants et Travailleurs Grecs à Lyon et à Paris, Initiative des Grecs de Grenoble, Appel des appels, Les Alternatifs, Ligue des Droits de l’Homme, Nouveau Parti Anticapitaliste, Parti de Gauche, Parti Communiste des Ouvriers de France, Union Syndicale Solidaires, SYRIZA Paris, Union Locale CGT et CGT cadres de Bobigny, USI-CGT, Vigilance Initiatives Syndicales Antifascistes, Mouvement pour le socialisme/Bewegung für Sozialismus (Suisse)

För att er fackliga organisation eller politiska grupp ska kunna delta i uttalandet kontakta:

Roxanne Mitralias på roxanne.mitralias@gmail.com  eller Panos Angelopoulos på panos.angelopoulos@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Konkurrenskraft och recession i eurozonen

Av Michel Husson 26 februari 2013

(Kommentarer och översättning av mig själv)

(Eftersom Michel Hussons förklaringar av vad diagrammen visar är mycket komprimerade har jag tagit mig friheten att lägga till vissa kommentarer i syfte att göra förklaringarna lättare att förstå för alla)

För att korrigera den ekonomiska obalans som mäts i varje lands underskott med utlandet förespråkar EU:s institutioner att konkurrenskraften ska återställas med en ”intern devalvering”, det vill säga återhållna löner.

Vid en första anblick verkar receptet fungera (se grafik 1): korrelationen är mycket tydlig. Två grupper av länder kan urskiljas inom eurozonen. Fyra länder (Spanien, Grekland, Irland och Portugal) har sänkt lönekostnaderna per producerad enhet mellan 2009-2012 och har under samma tid förbättrat sina bytesbalanser i andelar av deras BNP.

(Den andra gruppen till höger i grafiken är från vänster på den horisontella axeln: Italien, Holland, Tyskland, Finland, Frankrike, Österrike och Belgien. Grafiken visar alltså tydligt att i länderna i gruppen till vänster har lönekostnaderna minskat med 6-10 procent och enligt ”experterna” lett till en förbättring av bytesbalansen med utlandet av 6,5 till 9,5 procent av BNP. Grafiken visar också vad ”experterna” vill ha sagt, nämligen att i den andra gruppen har ökade lönekostnader lett till en försämrad bytesbalans)

Grafik 1

Bytesbalans och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variationer i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Förändring av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-12.

Men vad vi ser är en optisk illusion och ett bra exempel på svårigheterna att alltför snabbt hoppa från korrelation ( ett till synes statistiskt samband) till orsakssamband. Det finns två sätt för ett land att förbättra sin bytesbalans, endera genom ökad export av varor och tjänster eller en minskad import av varor och tjänster. Allt görs naturligtvis för att privilegiera den första metoden och antyda att minskade lönekostnader ger väntade effekter, alltså en ökad export tack vare bättre pris- och konkurrenskraft.

I själva verket är det kausala sambandet det direkt motsatta: de fyra länder som förbättrat sin bytesbalans har uppnått resultaten därför att importen sjunkit på grund av den recession de drabbats av.(grafik 2) (För tre av de fyra i första gruppen har bytesbalansen förbättrats med 6,5 till 9,5 procent tack vare en minskad import. Människorna i Grekland, Portugal och Spanien har tvingats minska sin konsumtion kraftigt. Irlands förbättring av bytesbalansen verkar däremot inte bero på en minskning av importen)

Grafik 2

Bytesbalans och import inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Tillväxt av importen 2007-2012

Spanien, Grekland, Irland och Portugal har nämligen tvingats på en gemensam behandling: drastiska åtstramningspaket som drivit dem in i en recession. Deras lönekostnader per producerad enhet och deras import har sjunkit samtidigt och det leder till samma bild (grafik 3) (Här arbetar alltså Husson om grafiken och placerar in förändringen av lönekostnaderna för att se hur den påtvingade recessionen inverkat på importen. Och mycket riktigt har importen sjunkit kraftigt i den första gruppen och därmed förbättrat bytesbalansen)

Grafik 3

Import och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i % av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-2012

Horisontell Axel: Tillväxten av importen i % 2007-2012

Resultatet av den här snabba undersökningen visar en tydlig skillnad mellan två grupper av länder. Den ena gruppen är den som tvingats bära ett dubbelt ok. Och så har vi de övriga som (för tillfället?) klarat sig undan: mellan 2007 till 2012 har deras lönekostnader per producerad enhet ökat och bytesbalansen försämrats vilket betyder att de varit relativt mindre utsatt för recessionspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nej till krispolitiken – Stor facklig demonstration i Bryssel

Fick en svit med fina bilder från Benny. Han tog dem i dag under en stor facklig manifestation i Bryssel, men fick själv  lämna tidigt eftersom han skulle med flyget till Stockholm och sedan med buss till sin mamma hemma i Timrå. På grund av strejk inom delar av kollektivtrafiken var han tvungen att vara ute i god tid och mejlade därför bara över bilderna.

Jag får alltså läsa belgiska tidningar så gott det går och ser att strejkerna och den färgstarka demonstrationen riktade sig mot ett lönestopp och för en rättvis och progressiv beskattning. Enligt den fackliga huvudorganisationen FGTB kom det upp emot 40 000 människor till det som blev en folkfest. Dubbelt så många som förväntat. I demonstrationens första led gick arbetare från Ford Genkel och stålverket d`Arcelor Mittal, stora arbetsplatser som hotas av neddragningar eller nerläggning.  På en stor banderoll flammade texten ”Mittal – sluta med det sociala mordet”…

Med i det stora tåget fanns också 250 arbetare från den svårt drabbade glasindustrin som med buss och tåg kommit från la Basse-Sambre för att kräva stödinsatser från regeringen.

.

.

.

.

.

.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den enes död är den andres bröd…

I går var det franska Socialistpartiets president på artighetsvisit i Grekland och  Antonis Samaras hälsade Francois Hollande med smilande smicker om att “Frankrike alltid är Europas politiska centrum”. Den grekiska premiärministern och högermannen är personligen en varm frankofil men han letar också desperat efter köpare till den stora offentliga sektor i Grekland som ska privatiseras. Av diplomatiska skäl, för att inte trampa Angela Merkel på tårna, nyanserade han senare sin bild med att man ”inte behöver välja mellan Frankrike och Tyskland”.

I takt  med varandra –  och i tiden,

sida vid sida, Högerns Samaras

och socialisternas Hollande…

Vad var då Hollandes syfte med resan? Hade han med sig några presenter till sitt grekiska värdfolk? Annat än att han med fransk retorik fick ihop en slinga om solidaritet genom att säga sig vara emot ännu större krav på Grekland. Något som ingen, inte ens Anders Borg, i och för sig har föreslagit! Att som ”socialist”  i går uttala sig i varma ordalag om den generalstrejk som i dag, onsdag, lamslår hela Greklands offentliga sektor, kom naturligtvis inte i fråga.

.

Nej, den ”vänskap” som Hollande erbjöd grekerna var något helt annat. Han hade i stället i sitt följe en flock franska ”asgamar” eller företagare som hungrigt kretsat över det som finns kvar av Greklands gemensamma välfärd, beredda att slå ner på det som säljs ut, för att sedan i namn av lönsamhet slita sönder sina byten. Greklands socialdemokrater sitter i regering med Samaras och assisterar honom i dumpningen av välfärden, så vad är väl naturligare än att socialdemokraten Hollande blir mellanhand i denna smutsiga affär.

När Hollande, i färd med att pissa på grekisk arbetarrörelse, av en journalist fick den oartiga frågan om inte detta är att godkänna nyliberalismen svarade han bara lakoniskt, likt Stefan Löfven här hemma, att han ”tar verkligheten som den är”. Om detta sedan ”är bra eller dåligt ideologiskt är inte frågan”. De ”tillväxtmarknader” som Hollande vurmar för har han äntligen hittat och franska riskkapitalister hoppas nu kunna börja slita i slamsorna av grekisk offentlig sektor…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

Massprotest i Dresden stoppade tyska brunlortar

.

I går stoppade än en gång en urstark kedja av människor i tyska Dresden högerextremister och nynazister från att göra minnesdagen av de Allierades brandstorm 13 februari 1945 till sin högtid.

Tiotusen människor tog fast varandra i händerna och smidde på detta sätt en över tre kilometer lång kedja, på bägge sidor Elbe och runt hela den innerstad som en gång förstördes.

.

.

 

 ”Nazis aus!”, ”Dresden nazifrei!”, ”Bort med nazisterna”, ”Dresden fritt från nazister” skallade ropen. En styrkedemonstration där nazisterna förödmjukades genom att bara kunna samla ihop 800-1000 brunlortar.  I deras samling fanns det inte ens i år nog med händer för att bära alla medsläpade plakat och banderoller. Till och med deras facklor slokade som vissna tulpaner…

Nazisternas samlingar har skrumpnat betänkligt sedan 2010 när de var manstarka 6 000 som försökte att göra Dresdens sorgedag till en egen uppmarsch. Den gången blev de resolut markerade och stoppade av 12 000 Dresdenbor. Förra året när sorge- och minnesdagen inföll på en söndag var det hela 17 000 människor som kopplade ihop sig till den skyddande kedjan. Bara några tusen högerextremister försökte störa. Den asymmetrin var säkert det som låg bakom gårdagens befriande klena uppslutning.

.

.

Dresdenbornas egen manifestation hade organiserats av Kommunen, fackföreningar, näringslivsorganisationer samt kultur- och vetenskapsgrupper och dess motto var ”Dresden bekänner färg – med mod, respekt och tolerans”. I ett tal av borgmästaren framhävde hon att ”Dresden och dess historia tillhör oss, inte barnbarnen och barnbarnens barn till dem som var de egentliga brandstiftarna”. Hon manade också till ”vaksamhet mot intolerans, främlingsfientlighet, hat och våld”.

.

.

Morgonen efter brandstormen…

.

De Allierades terrorbombningar – i Andra världskrigets slutskede –  med efterföljande brandstormar över stora bostadsområden i städer som Hamburg, Köln och Dresden har varit omdiskuterade och ifrågasatta under alla decennier som följt. Attacken mot Dresdens innerstad kom i två räder 13 – 15 februari 1945. 722 brittiska bombplan från Royal Air Force (RAF) och 527 dito från amerikanska United States Army Air Forces (USAAF) vräkte då ut 3 900 ton bomber över den medeltida stadskärnan. 39 kvadratkilometer förtärdes i eldhavet och mellan 22- till 25 000 människor dog omedelbart. Många av dem flyktingar från striderna i Öst-Europa.

.

.

Tyske propagandaministern Joseph Goebbels blev hysterisk och anklagade flygvapenchefen Hermann Göring för det som skett: ”Om jag hade haft makt till det skulle jag dra denne värdelösa fega riksmarskalk inför rätta… hur mycket skuld bär inte denna parasit för det som skett, tack vare hans slöhet och förkärlek till egen bekvämlighet”. När han väl lugnat ner sig utnyttjade han brandbomberna i den egna krigspropagandan och då med uppblåsta dödssiffor från Dresden på uppemot 200 000 människor. En vinkling som just dagens brunlortar försöker utnyttja när de vill använda denna dag, som för många handlar om sorg, eftertanke och uppgörelse med nationalsocialismen, till att i stället bli en fråga om ”Bombförintelsen” samtidigt som de förnekar nazisternas försök till industriell utrotning av den europeiska judendomen. I Sachsens delstatsval 2011 fick smutsbruna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) hela 4.6 procent av rösterna…

.

.

Under efterkrigsåren distanserade sig Winston Churchill, som själv var ansvarig för dessa flygangrepp, vilka främst drabbade civila och inte militära mål, från tron att sådan massförstörelse och terror någonsin kunde ha varit ett användbart medel vilket kunde ha helgat det goda ändamålet med att få nazisterna att kapitulera. En annan åsikt hade och behöll RAF:s chef Arthur Harris som tidigare studerat bland annat de tyska Kondorplanens terrorbombning av Guernica. Han sammanfattade sin inställning med cynismen ”Personligen anser jag att allt det som är kvar av de tyska städerna inte är värt mer än benen från en enda brittisk infanterist”. För övrigt en kommentar hämtad från tyske Otto von Bisckmark som på sin tid slog fast ”att hela Balkan inte var värt ens livet på en enda tysk”…

I den mest briljanta analys som författats om Andra världskriget skriver marxisten Ernest Mandel i en viktig fotnot att det var ”betecknande att bombmattorna över städer som Hamburg, Köln, München, Essen och Frankfurt till en stor del riktades mot arbetardistrikten. Oftast skonades borgarklassens bostadsområden. Ryktena säger att dessa val delvis berodde på direktkontakter i Lissabon mellan amerikanska och tyska agenter.

Mandels bok i frågan, ”Andra världskriget – Vad det egentligen handlade om” finns i en svensk utgåva på Marxistarkiv.se. Såväl i skrifter om hälsokost och vikten av motion samt i en uppsjö av politiska pamfletter brukade man alltid i äldre tider komma med lite avslutande moralismer. Jag ska inte vara sämre: Mandels bok är ett måste för varje socialist. Den är av så stor vikt att den bör läsas av alla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.  

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led alawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

 FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

 Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror.  I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi ​​får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.”  Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib  och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus.  Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur.  En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

 Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap  och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats.  FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. ​​Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Arbetarna tar kontroll över grekiskt metallföretag

Viomichaniki Metaleftiki är ett företag i Thessaloniki som tillverkar metallprodukter till byggnadsindustrin. Sedan maj 2011 betalar inte företaget sina anställda, ett sjuttiotal metallare. Ägaren har lämnat skutan och flytt till rikare nejder. Men arbetarna har ingen ort att fly till. Den enormt djupa ekonomiska krisen i Grekland, med en arbetslöshet kring 30 procent, betyder att varje arbetare som nås av bud om nedläggning saknar alla perspektiv på att kunna hitta ett nytt industrijobb. Horisonten är svart. Under den internationella arbetarrörelsens historia har ett svar från arbetares sida på en svart horisont varit att själva ta över produktionen, speciellt i situationer då ägaren abdikerat och lönerna uteblivit.

Vi minns de franska arbetarna vid klockfabriken Lip i Besançon som 1970 tog över företaget och mot alla odds drev det i egen regi under arbetarnas självstyre. Lip är bara ett exempel i en rad av många. Efter de jugoslaviska partisanernas seger över Hitlers armé utlöstes en våg av fabriksockupationer i Jugoslavien och ett system av arbetarnas självstyre över fabrikerna inrättades.

Arbetarnas självstyre över en fabrik kan sluta på olika sätt. Om aktionen förblir isolerad kan det i bästa fall leda till att företaget blir ett fungerande kooperativ. Men då tvingas arbetarna att spela enligt den kapitalistiska konkurrensens lagar och deras aktion öppnar inget fönster mot en ny värld. Men självorganisering och arbetarkontroll kan också få en egen dynamik och sprida sig till massor av företag och arbetsplatser. Då ställer rörelsen hela det etablerade ägandet av kapitalet och rätten att fritt disponera det ifråga. Kampen om makten i fabrikerna och i sin förlängning makten i samhället ställs på dagordningen.

I den deklaration som vi publicerar här under manar en stödkommitté till solidaritet med Vio.Me. och alla andra grupper av arbetare som tar saken i egna händer. En frisk fläkt av solidaritet med en liten anarkistisk underton.

 

Av Öppet initiativ till stöd och solidaritet med arbetarnas kamp på Vio.Me.

« Vi är de som knådar degen,

men vi har ändå inget bröd,

vi är de som bryter kolet,

ändå fryser vi, 

nu kommer vi för att ta över världen”

Tassos Livaditis (grekisk poet, 1922-1988)

Mitt i den djupaste krisen siktar arbetarna vid Vio.Me. mot exploateringens och ägandets hjärtpunkt. Medan arbetslösheten når 30 procent i Grekland, medan arbernas inkomster är noll, trötta och irriterade på pompösa fraser, löften och nya skatter, utan lön sedan maj 2011 och utan arbete eftersom ägarna övergett fabriken, har arbetarna på Vio.Me., efter ett beslut av ett stormöte, deklarerat sin beslutsamhet att inte bli offer för en permanent arbetslöshet och att i stället ta över fabriken och själva starta produktionen.

Kommuniké från de anställdas stormöte.

I oktober 2011 krävde de via ett offentligt förslag att få konstituera ett kooperativ som ges en laglig status liksom för de som följer. Samtidigt krävde de pengar nödvändiga för fabrikens drift. Det är pengar som i vilket fall tillhör dem eftersom det är de som producerar samhällets rikedomar. Den produktionsplan de utvecklat har endast mötts av likgiltighet från statens och den fackliga byråkratins sida. Men tvärtom mötts av entusiasm i de sociala rörelser som under det senaste halvåret spridit budskapet från Vio.Me. till hela samhället via bildandet av Öppna Initiativet för Solidaritet i Thessalonike följt av liknande initiativ i många andra städer.

Det är dags för arbetarkontroll över Vio.Me.

Arbetarna kan inte längre vänta på att den bankrutta staten förverkligar sina tomma löften om stöd. Inte ens nödhjälpen på 1 000 euro som utlovats av arbetsministern, Yannis Vroutsis, har  godkänts av finansministern, Yannis Stournaras, Det är hög tid att Vio.Me sätts i drift, inte under de gamla ägarnas ledning eller under nya ägare, men av arbetarna själva. Samma sak borde gälla alla andra fabriker som håller på att läggas ned, som förklaras i bankrutt eller som avskedar sina arbetare. Kampen kan inte förbli isolerad till Vio.Me. För att segra måste den spridas till alla fabriker och affärer som håller på att stängas.

Det är enbart genom bildandet av ett nätverk av självstyrda företag som Vio.me. kan blomstra och visa på vägen till en annorlunda organisation av produktionen och samhällsekonomin, utan exploatering, utan ojämlikhet och utan hierarkier.

De anställda protesterar.

Så medan fabrikerna stänger en efter en, medan antalet arbetslösa i Grekland närmar sig två miljoner och medan den stora majoriteten av befolkningen är dömd till fattigdom och misär av koalitionsregeringen mellan PASOK, Ny Demokrati och Demokratiska Vänstern, är kraven på arbetarkontroll över fabrikerna det enda förnuftiga svaret på den katastrof vi ställs dagligen inför. Det är det enda svaret på arbetslösheten. Därför är kampen på Vio.Me. allas kamp.

Vi manar alla arbetande, arbetslösa liksom alla som drabbas av krisen att göra gemensam sak med arbetarna på Vio.Me. och stödja dem i deras ansträngning att i praktiken visa att arbetarna kan producera utan ägare.

Vi kallar till deltagande i en solidaritetsmarsch över hela landet med en kulmen av tre dagars kamp i Thessalonike. Vi manar alla att ansluta sig till kampen och att organisera den egna kampen på arbetsplatserna, under ett direkt demokratisk funktionssätt utan byråkrater. Vi manar också alla att delta i en politisk generalstrejk som kan köra på porten alla de som krossar våra liv.

Allt detta kommer att bidra till etableringen av en arbetarkontroll över fabrikerna och den samlade produktionen och till att organisera ekonomin och samhället som vi vill, ett samhälle utan kapitalister.

Nu är det Vio.Me:s tid. Nu sätter vi oss i arbete! Bred väg för de arbetandes generaliserade självstyre! Bred väg för ett samhälle utan kapitalister!

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,