Här finns en länk till en text av den syriske socialisten Joseph Daher som lägger ansvaret för flyktingkatastrofen där det ska läggas: vid regimen Assads fötter.
Vad flyr människorna i Syrien ifrån?
15
Etikettarkiv: ISIS
Fyra år av blod och krokodiltårar.
I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.
Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.
I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.
Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.
Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.
När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.
Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.
Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.
I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.
Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.
Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.
USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.
Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.
När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.
Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.
Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.
Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.
John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.
John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.
Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.
Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.
Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.
När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.
Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.
Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.
Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Assad, Revolution, Bagdad, Damaskus, Aleppo, FSA, ISIS, Nusra, Kontrarevolution
Samordnar Obama och Assad flygräderna mot Raqqa?
Frågan i rubriken är mer än berättigad. Sedan den 25 november har Assads flygvapen dödat hundratals civila i Raqqa där befolkningen igen dagligen terroriseras av trotyltunnebomber.
Assads trotylbomber kan inte riktas mot specifika mål. Syftet är att döda och terrorisera civilbefolkningen.
Hur är det möjligt att Assads flygvapen kan bomba en stad vars luftrum sedan slutet av september kontrolleras av USA och dessa allierade?
-Det amerikanska och syriska bombflyget avlöser varandra ovanför staden med några timmars intervall. Tisdag eftermiddag bombade syriska plan, på kvällen bombade amerikanska plan. Man utför inte en sådan luftkampanj utan samordning, säger aktivisten Abou Ward al-Rakkaw i ett skypesamtal med tidningen Le Monde. Abou Ward är en av aktivisterna bakom webbsidan ”Raqqa massakreras under tystnad” som retar gallfeber på ISIS med reportage om jihadisternas dagliga terror mot stadens befolkning.
Sedan den internationella koalitionens flygvapen i september började bomba ISIS i Rakka har många flyttat tillbaka till sina hem eftersom de såg att inga civila mål träffades av bomberna. Det tog slut med förskräckelse den 25 november då Assads flyg på nytt började vräka sina primitiva men mycket dödliga trotylbomber över stadens bostadsområden.
-Det verkar som att den syriska militären hämnas. Regimens ledare stod inte ut med de videoklipp där Daech, synonym för IS, visade hur sexton soldater halshöggs tillsammans med den amerikanske gisslan Peter Kassig. Men de gjorde sig naturligtvis inte besväret att bomba IS ställningar. Som vanligt är det de civila som betalar priset, säger Abou Ward.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att dessa alternerande bombningar alltsedan den 25 november med hundratals döda skett utan att USA gett Assad tillgång till luftrummet över Raqqa.
-Vi hatar regimen, vi hatar ISIS och nu hatar vi den internationella koalitionen nästan lika mycket, säger Abou Ward bittert.
I onsdags, 26 november, förklarade Nato att det inte finns några planer på att inrätta en no-fly zon över norra Syrien. Inga röda linjer här inte. Fritt fram för Assads flyg att bomba städer och byar till ruiner av sten och grus.
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Raqqa, Assad, Obama, ISIS,
I Raqqa lever motståndet.
Den franska kvalitetstidningen Le Monde fortsätter att publicera artiklar om vad som sker i Syrien utan att fastna i de geostrategiska formlerna i vilka det inte finns plats för det folkliga motståndet mot regimens och jihadisternas barbari. Här följer en artikel av Benjamin Barthe publicerad 14 november. Översättningen till svenska är gjord av undertecknad.
*******
Raqqa lever ännu. I den «Islamska Statens » huvudstad fortsätter en handfull syriska aktivister att säga ”nej” till jihadisternas styre. Beväpnade med bärbara telefoner och internetuppkoppling sätter sig dessa tjugoåringar med risk för livet upp mot den mediala tystnad som männen med svarta fanor tvingat på Raqqa. Videoklipp med avrättningar, foton av kvarter som bombats av amerikanskt flyg, tömd på sin befolkning… De sidor på Twitter, Facebook och Youtube som de använder i hemlighet kallar sig ”Raqqa massakreras under tystnad” och berättar verkligheten bakom IS propaganda om det islamistiska ”paradiset”.
I slutet av oktober filmade rebellerna sig själva iklädda ansiktsmask i färd med att tagga väggar i staden med slagordet ”Ned med Daech”. En upprorisk handling som hade kostat dem dyrt om de avslöjats. I slutet av april, strax efter att de startat sin kampanj uppmanade en IS-predikant att ”avfällingarna” måste dödas. En av dem, den tjugoettårige studenten Mutaz Ibrahim, som arresterades med videomaterial på sig avrättades ett par dagar senare.
-Vi är revolutionära aktivister, mot regimen och mot Daech, säger Abou Ward al-Rakkaoui, en pseudonym för en militant som kontaktats på Skype.
-Sedan IS tog kontrollen över staden i januari är det vår roll att avslöja deras brott.
Den unge biologistudenten bildar tillsammans med ett dussintal andra amatörjournalister kampanjens underjordiska kärna. Det är de som filmar i hemlighet, tar foton inkognito och samlar information via hemliga kontakter som har band med IS. I andra ändan av kedjan, finns fyra flyktingar i den turkiska staden Gaziantep som tar hand om materialet som skickats via Internet. De sätter text till bilderna, arrangerar videoklippen innan kampanjens logo läggs till och laddar sedan upp allt på deras hemsida (www.raqqa-sl.com) och de sociala nätverken.
-Nyligen berättade vi om hur tjetjener och uzbeker i IS drabbade samman i Tabka, nära Raqqa, i ett bråk om ett hus den ena gruppen tagit från den andra, säger Abou Ahmed al-Rakkaoiu, alias för en flykting i Gaziantep.
Gruppens främsta scoop hittills var när de i början av juli avslöjade ett misslyckat försök av amerikanska kommandosoldater att frita amerikanska journalister i IS fångenskap i utkanten av Raqqa. Scoopet, som inte uppmärksammades av media vid tillfället, hade de fått från en bybo som stött på specialstyrkorna som landsatts med helikopter för att visitera hans bostad. Det är först i slutet av augusti, efter halshuggningen av journalisten James Foley som Washington erkände att en räddningsoperation utförts. Då först togs ”raqqagruppens” avslöjande på allvar.
Amatörjournalisterna bidrar med en reguljär ström av information om livet i kalifatet som IS chef Abou Bakr al-Baghdadi proklamerat. Det mest intressanta är inte att anhängarnas barbari beskrivs, deras försmak för halshuggningar eller korsfästningar. Det är redan välkänt. Då de verkligen träffar rätt är när de berättar om hyckleriet bland dessa självproklamerade krigare i islams namn och dubbelmoralen i den ”renhetslära” de predikar. De visar med hjälp av foton hur de frossar medan en allt större del av stadens befolkning överlever tack vare soppkök.
-Daech har gett sina medlemmar en pasersedel med vilken de kan bryta bageriernas brödköer i Raqqa, säger en aktivist på Twitter den 12 november.
Ett annat meddelande på nätet bekräftar att jihadisternas aggressivitet mot ensamma kvinnor på gatorna skapar allt fler incidenter.
-Det påstås att Daech fungerar som stat, att man tillhandhåller olika tjänster , etc, säger Abou Ahmed.
-Det är bara propaganda. I Raqqa har medborgarna tillgång till elektricitet bara ett par timmar om dagen, trots att staden ligger nära en av de största kraftverksdammarna i landet. Tusentals innevånare flyr till Turkiet.
På plats riskerar de underjordiska aktivisterna att uppmärksammas var de än befinner sig. Avslöjas av jihadisterna som lämnat sina baser sedan de amerikanska flygbombningarna började och blandat sig med befolkningen, av de kameror som de placerat på alla startegiska platser i staden och också av beslöjade spioner från IS, en grupp kvinnor som benämns Al-Khansa och som drar fördel av deras niqab för att obemärkt övervaka vad som sker i omgivningen.
-Våra säkerhetsregler är drakoniska. Allt vi skickar till Gaziantep raderas omedelbart, förklarar Abou Ward.
Än så länge lyckas gruppen fortsätta sitt motstånd. De uppretade fanatikerna har lanserat en konkurrerande kampanj under titeln ”Raqqa mår väl under tystnad”. Publicerade foton visar bland annat milis från IS dirigera trafiken i stadens centrum.
-Vi tar det som en komplimang, säger Abou Ahmed leende.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, ISIS, IS, Raqqa
Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?
Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.
**********
Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.
Av Francesco DESOLI *
De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.
Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.
Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.
Ett embryon till kurdisk autonomi.
Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).
Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.
I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.
För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.
PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS
Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.
I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.
Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?
Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.
Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.
En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.
Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?
Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli
* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kurdistan, Kobane, Syrien,
Irak bryter samman i ett sekteristisk reaktionärt krig
I Irak fortsätter sammanbrottet för den dåraktiga strategi, som ockupationsmakten USA dirigerade eller åtminstone accepterade efter Bush`s invasion av landet. För övrigt med benäget stöd från vår egen Carl Bildt.
Badrbrigaderna på marsch
Under den förre premiärministern Nouri al Maliki skedde i Irak en ursinnig utrensning, i ett blodigt inbördeskrig på religiös grund, av landets sunniter från det mesta av politiskt och ekonomiskt inflytande. Det senaste försöket att reparera detta med en ny ”inkluderande” regering under den nye premiärministern Haider al Abadi ser ut att helt misslyckas. På marken är det shiitiska miliser som Asa´ib Ahl al-Haq, Badr Brigaderna, Kataíb Hezbollah och Saraya al Salama som tilläts ta kommandot och som svarar på IS`s vidriga våld med lika eller nära nog lika hänsynslösa och urskiljningslösa metoder. De försörjer sig själva också genom kriminell verksamhet (utpressning, skatter, stölder av egendom) riktad mot alla som inte är shiiter. För övrigt handlar det om samma miliser som skickat många krigare till Syrien för att där delta som stormtrupper i Bashar Assads terror mot sitt eget folk. Innebörden av detta är katastrofal och förvandlar försöket till militär offensiv mot IS till bokstavlig mot-reaktion. Inte konstigt att USA och Storbritannien denna gång tycks avstå från att skicka in marktrupper. De vet helt enkelt inte, sagt på vardaglig svenska, hur de ska kunna städa upp sin egen skit.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Irak, Badrbrigaderna, IS, ISIS,
Tre år av revolt i Syrien … en väg till frihet.
Den nyligen dödade kanadensiske fotojournalisten och den New Socialist redaktionellt närstående Ali Mustafa, som drabbades av en syrisk militär bomb, gav oss en bister påminnelse om det brutala krig som pågår i Syrien. I den här artikeln analyserar Joseph Daher de många reaktionära krafterna inom Syrien, och hyllar tre år av modig kamp för demokrati och social förändring.
.
Det har nu gått tre år sedan den syriska revolutionen började. Under de senaste månaderna har regeringar och mainstream media, både i väst och i Mellanöstern, ständigt porträtterat den syriska revolutionen som död. De hävdar antingen att det har blivit ett sekteristiskt krig mellan den sunnimuslimska majoriteten och de religiösa och etniska minoriteterna, eller att det har lett till en förnyelse av den gamla motsättningen mellan jihadister (islamiska fundamentalistiska militanta) och Assadregimen.
Båda påståendena är långt ifrån sanningen. Det syriska folket påminde världen om detta med att fira den tredje årsdagen av den syriska revolutionen fredagen den 14 mars med slogan ”Det är en folklig revolution, inte ett inbördeskrig”. Trots massmord och förstörelse provocerad av Assadregimen å ena sidan och de hot som de islamistiska reaktionära krafterna utgör mot den revolutionära processen å andra sidan, så kämpar de syriska revolutionära massorna fortfarande för revolutionens mål: demokrati, social rättvisa och ett slut på sekterismen.
Men innan vi analyserar de olika krafterna i denna kamp, låt oss först beakta den nuvarande ekonomiska, sociala och humanitära situationen i Syrien.
Socioekonomisk katastrof
Sedan början av upproret, har mer än 140 000 människor dödats, mer än 500.000 skadades och hälften av befolkningen har blivit internflyktingar eller flyktingar utanför landet. Enligt den syrisk-amerikanska Medical Society, har 200000 människor dött av kroniska sjukdomar på grund av bristande tillgång till medicinsk behandling. Sjukdomar som mässling och hjärnhinneinflammation är vanliga, och polio, som utrotades under 1995, drabbar nu upp till 80000 barn.
Arbetslöshetsnivån har nått 50% och hälften av befolkningen lever nu under fattigdomsgränsen, inklusive 4,4 miljoner i extrem fattigdom. Den syriska BNP har nått 34 miljarder dollar år 2014, långt från 60 miljarder dollar 2010.
Oljeproduktionen har rasat från 385 000 fat per dag till 14000. För att klara av sina beräknade 150000 fat per dag av inhemsk konsumtion, måste Syrien nu importera iransk olja, till ett värde av 400 miljoner dollar per månad.
Kontrasten mellan områden under regimens dominans och ”befriade” bör också noteras. I de flesta av de områden som kontrolleras av den syriska regimens styrkor, Damaskus i synnerhet, vid kusten och i Sweida (eller As-Suwayda) i södra delen av landet, fungerar många offentliga tjänster, såsom vatten och elektricitet, skolor och hälsovård mer eller mindre normalt. Råvaror som bröd, frukt och grönsaker, bensin och olja, dessutom också en del importerade livsmedel som socker och ris finns alltid till befolkningen.
Samtidigt, i de områden som kontrolleras av oppositionen, som utgör mellan 30 % och 40 % av landets totala yta, är situationen helt annorlunda. De statliga tjänsterna fungerar inte, formell ekonomisk aktivitet är nästan helt stoppad, el är bara tillgängligt några timmar per dag, telefonkommunikation är nästan helt stoppad, många råvaror, speciellt mediciner, är inte tillgänglig, de flesta av barnen är inte i skolan och ofta inte vaccinerade, och fattigdom och svält är utbredd. Enligt ESCWA, en organisation knuten till FN:s huvudkontor i Beirut, var cirka 29 % av den syriska befolkningen utan tillgång till rent dricksvatten i slutet av 2013.
I dessa områden, som från början var bland de fattigaste i landet – särskilt landsbygden i norr kring städerna Aleppo, Raqqa och Idlib – är konsumtionen av elementära produkter och tjänster begränsad. Enligt de senaste rapporterna, äts inte längre frukt och grönsaker, för att inte tala om kött.
Kontrarevolutionens många ansikten
Den syriska revolutionen är fortfarande i högsta grad levande, men står inför många hot och kontrarevolutionära krafter verkar mot den.
Den viktigaste delen av kontrarevolutionen utgörs av Assad-regimen och dess allierade. Assads regim har kunnat återta ledningen på det militära området, som vi kan se med erövringen av Yabroud denna månad. Regimens militära överlägsenhet är framför allt ett resultat av hjälp från dess allierade. Iran och Ryssland har levererat ett enormt stort militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till Assadregimen.
Till exempel, i juli 2013 öppnade Iran en kredit på 3,6 miljarder euro för Assadregeringen. I december 2013 undertecknade ryska olje- och gasbolaget Soyuzneftegas en 90 miljoner dollarsaffär med Syriens oljeministerium för oljeprospektering och produktion i ett 2190 kvadratkilometer block av Medelhavet utanför den syriska kusten mellan Tartous och Banias. I januari 2014 intensifierade Ryssland leveranser av militär utrustning till den syriska regimen, däribland pansarfordon, drönare och guidade bomber.
Vi ska heller inte glömma ökat deltagande på det militära området av Hizbollah i synnerhet, och av irakiska och utländska sekteristiska Shiagrupper på regimens sida. Antalet utländska shiasoldater som kämpar för Assadregimen uppskattades till 40000 i början av året.
Hizbollahs engagemang har ökat kontinuerligt, med start med insatser främst koncentrerade vid den libanesisk-syriska gränsen för att ”skydda”, enligt Hizbollah, libanesiskt befolkade byar i västra Homs guvernörskap i början av 2012, både i en rådgivande och utbildningsroll och som en aktiv militär kraft. Från och med maj 2013 agerade Hizbollah spjutspets för en offensiv i Qusayr och Homs. Slutligen, blev de den ledande kraften i ockupationen av staden Yabroud, medan den syriska regimens trupper assisterade Hizbollah.
Iraks sekteristiska shiamilis började dyka upp i Damaskus södra Sayyida Zeinab förort och så småningom på andra ställen längre norrut. Regimen välkomnade också, på ett mycket litet underlag, grekiska nynazister, som kallar sig ”Black Lilly”, och som slåss tillsammans Assad trupper. Denna militära överlägsenhet och utländska hjälp har möjliggjort för regimens armé att återfå ett antal regioner och territorier från den väpnade oppositionen.
Assadregimen och dess allierade förblir den viktigaste kontrarevolutionär kraft. Men inflytandet från de islamistiska och jihadistiska reaktionära krafter som motsatte sig målen för revolutionen och vill bygga en ny diktatur har också ökat, särskilt på det militära området. De är massivt finansierade av privata och statliga sponsorer från de reaktionära Gulfstaterna.
Samtidigt har den oppositionella Fria syriska armén (FSA) saknat ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt stöd, vilket har lett till dess försvagning och splittring. FSA har också varit mål för jihadister och vissa islamiska extremistgrupper som mördade några av dess officerare och attackerade några av dess brigader.
De reaktionära islamistiska krafterna är ändå inte ett enat läger. Skillnader och även opposition existerar, särskilt sedan början av året efter att folkliga och militära revolter utbröt mot jihadistgruppen Islamiska staten i Irak och Sham (ISIS), som till största delen utgörs av utländska jihadister.
I detta kontrarevolutionära läger är de viktigaste aktörerna Den islamiska fronten, Jabhat al Nusra (Al Qaida-ansluten) och ISIS. Islamiska fronten bildades i november 2013 efter en process som inleddes i september, då flera av dessa grupper gemensamt tog avstånd från National Coalition, exiloppositionen och dess exilregering. Den islamiska fronten är en av de mest kraftfullt beväpnade oppositionsaktörerna på fältet i dag.
Islamiska fronten har förklarat att de inte kommer att motsätta sig FSA, men de fördömer det syriska nationella rådet (en koalition av syriska oppositionsgrupper baserade i Istanbul, Turkiet) och kräver ett islamiskt politiskt system i Syrien. Den islamiska fronten har ekonomiskt och politiskt stöd från reaktionära monarkier i Gulfen. Finansiering från dessa grupper har lockat många oppositionskämpar, inte bara på en religiös grund, utan snarare för att de är bättre rustade och kan ge bättre löner jämfört med FSA:s brigader som saknar allt. Det är därför vi inte bör anta att de stridande i Den islamiska fronten delar samma ideologi som deras ledare.
Man bör komma ihåg att de flesta av dessa islamistiska och salafistiska (sekt inom sunniislam) ledare faktiskt frisläpptes av regimen under första amnestin som gavs av Assadregimen i juni 2011, samtidigt som demokrater och andra civila aktivister blev måltavlor, fängslades och mördades av säkerhetsstyrkorna.
På andra sidan har vi jihadistgrupper uppdelade mellan ISIS och Jabhat al Nusra, som är anknutet till al-Qaida. ISIS har gradvis blivit den största gruppen att välkomna jihadist-utlänningar i stället för Jabhat al Nusra. Båda grupperna delar ändå en reaktionär och sekteristisk ideologi.
I detta avseende var ISIS långt värre än Jabhat al Nusra i att införa burka för alla kvinnor, förbud mot rökning på gatorna, jyzia (islamisk skatt) på kristna, etc. De har arresterat, kidnappat, torterat och mördat civila aktivister, FSA-soldater och kurdiska individer, samtidigt som de utfärdat en fatwa mot kurder, vilken möjliggör deras dödande och kallar Kurdistan ”Kafiristan”, de otrognas land.
Många demonstrationer har ägt rum mot Jabhat al Nusra och särskilt mot ISIS på grund av deras auktoritära metoder och reaktionära tolkning av islam. I ögonen på folket i de befriade områden, som lever under ISIS dominans, maktfullkomlighet och reaktionära ideologi utgör de bara ett annat ansikte av Assads regim.
Den folkliga ilskan mot ISIS har vuxit under månader. I slutet av 2013 och början av 2014 exploderade den folkliga frustrationen och ilskan efter nya våldsdåd från ISIS. En banderoll visades vid en demonstration den 27 december i Maraat al-Numan i Idlib som uttryckte de folkliga känslorna: ”De flesta av oss har blivit efterlysta av två stater (Assad regimen och ISIS).”
Den 3 januari 2014 skedde demonstrationer på olika platser där ISIS var närvarande för att kräva deras avgång och störtande. De taktfasta ropen ”Assad och ISIS är ett” eller ”ISIS -ut!” hördes överallt – dessa sånger har använts i stor utsträckning i de befriade områdena i Syrien ett tag nu.
Militära medlemmar i ISIS greps i vissa byar, medan andra ISIS-bataljoner sparkades ut efter folkliga protester och militära sammandrabbningar. ISIS var tvungna att lämna många områden, ofta efter att ha dödat människor, inklusive aktivister, kvinnor och barn, som hölls i deras fängelser.
Trycket från folkmassorna har drivit militära bataljoner att agera mot ISIS, särskilt den islamiska fronten, som från början var ovillig att vidta militära åtgärder mot ISIS. Folkliga protester och militära attacker mot ISIS av FSA och islamiska frontens bataljoner äger fortfarande rum just nu.
Skillnaderna mellan den islamiska fronten och jihadistgrupper bör inte förleda oss att betrakta den islamiska fronten som en demokratisk grupp som försöker att nå målen för revolutionen: demokrati, social rättvisa och en sekulär stat som behandlar alla lika, oavsett religion, kön eller etnicitet. Tvärtom strävar den islamiska fronten efter en islamisk stat och har inte tvekat att angripa vissa demokratiska grupper och individer.
Islamiska Frontens militära chef Zahran Alloush har riktat hot mot Doumas civila råd, liksom mot sektioner av FSA. De delar också med jihadisterna en sekteristisk diskurs mot muslimska minoriteter, särskilt mot shiamuslimer och alawiter. Grupper av Islamiska Fronten har nyligen deklarerat sitt ansvar för kidnappningen av 94 alawitiska kvinnor och barn under sommaren 2013 för att byta ut dem mot 2000 fångar.
Nyligen sa en jihadist som företrädare för soldater från Jabhat al Nusra och grupper från Islamiska Fronten att en person eller grupp som kämpar för demokrati och en sekulär stat är deras fiender och att de kommer att bekämpa dem. I samma video upprätthöll de en sekteristisk diskurs och uppmanade till bildandet av en islamisk stat.
En klar förståelse av Islamiska Frontens politik innebär inte att de ska ignoreras. Det kan vara enhet i handling med FSA på det militära området mot regimen och jihadister, men det bör inte finnas någon illusion om att de uppnår några mål för revolutionen.
De syriska revolutionära massorna förkastar varje form av förtryck, vare sig det kommer från regimen eller de islamistiska reaktionära krafterna, precis som de säger nej till försök att splittra det syriska folket med sekterism eller nationell chauvinism. Vi måste politiskt motsätta oss båda dessa kontrarevolutionära krafter och fortsätta att kämpa för revolutionens ursprungliga mål: ”Demokrati, social rättvisa och nej till sekterism”.
Imperialistisk rivalitet
Regionala och internationella imperialistiska aktörer, trots olikheter och rivalitet, är beredda att komma överens och dela en gemensam ståndpunkt om den syriska revolutionen.
Konferensen Genève II har visat än en gång viljan i USA, väst och Gulfstaterna å ena sidan, och Ryssland och Iran å andra sidan, att nå en jemenitisk lösning och sätta stopp för den syriska revolutionen för att upprätthålla Assadregimens struktur, oavsett om Assad kvar vid makten.
De olika imperialistiska och regionala krafterna har, trots deras inbördes rivalitet, ett gemensamt intresse av att besegra de folkliga revolutionerna i regionen, bland annat i Syrien, och att upprätthålla status quo. Rivalitet och skillnader mellan USA och Ryssland eller Iran har fått många att beskriva de två sistnämnda länderna som anti-imperialistiska makter. Detta är helt fel på många plan.
Kina och Ryssland kan ha olika taktiska syften eller välja att stödja andra aktörer än USA. Men de är alla borgerliga krafter som är och alltid kommer att vara fiender till den folkliga revolutionen, enbart intresserade av att bibehålla status quo.
Ingen regional och internationell statsmakt kan vara vän av den syriska revolutionen, utan bara de folken i kamp i regionen och på andra håll.
Trots allt, den folkliga rörelsen lever fortfarande.
Den 14 mars hölls många demonstrationer över hela landet för att fira den tredje årsdagen av revolutionen och diverse kampanjer har organiserats i olika befriade områden.
Aktivister i Aleppo distribuerade flygblad i områden som kontrolleras av regimen och som uppgav att revolutionen fortsätter tills segern, till dess regimen störtats. Detta var en del av kampanjen ”vi står emot trots regimens våld”. Aktivisterna i den här kampanjen uppgav också att fredliga medel för motståndet fortsätter att vara ett verktyg i denna revolution.
Ett antal händelser och åtgärder ägde rum i det befriade territoriet i Aleppo. En utställning av bilder och teckningar av barn i minnet av revolutionens martyrer organiserades, förutom en teaterföreställning om revolutionens historia. Andra åtgärder som ingår täcker en kvadrat med bilder av martyrerna i revolutionen, och en kampanj, ”väggen berättar historien om revolutionen”, där ritningar gjordes på väggarna i olika stadsdelar.
I regionen Idlib, har en kampanj lanserats av olika grupper av aktivister för att fira det tredje året av revolutionen. I kampanjen ingår en mängd olika evenemang, bland annat en demonstration med sångerna från början av revolutionen, målande av väggar i städer och byar med revolutionens paroller och orsakerna till att revolutionen startade, och en teaterföreställning.
Unionen av Fria syriska studenter (UFSS) har lanserat en ny kampanj som heter: ”Smärta och hopp: Revolutionen fortsätter”. För att bevara minnet av tio års kurdisk intifada den 12 mars 2014, förekom många demonstrationer i olika städer, däribland Amouda , Efrin och Qamichlo. Den 8 mars lanserade gruppen ”Syriska kvinnors initiativ” en kampanj som uppmanar till en demokratisk och pluralistisk stat där kvinnors rättigheter garanteras.
Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien har, trots sin blygsamma kapacitet, inte en enda gång vacklat i sitt engagemang för revolutionen, uppmanar till demokrati och socialism, har annonserat inrättandet av ”Folkets befrielsefraktion” för den tredje årsdagen av revolutionen. Denna fraktion betonade att ”dess uppdrag är att försvara sig själv och de folkliga massorna och den frihet man betalat mycket för och för rätten att frigöra sig från allt tyranni och all exploatering, ställd inför alla kontrarevolutionens krafter, särskilt den auktoritära härskande regimen”.
En väg till frihet
En banderoll rest i staden Kafranbel i december 2013 sammanfattade mycket väl situationen för den syriska revolutionen: ”Fienderna är många … revolutionen är en … och fortsätter.”
Trots svårigheterna, de många farorna och hoten, mördandet och förstörelse, fortsätter det syriska folket sin väg mot frihet och värdighet. Som en banderoll uttryckte det den 14 mars: ”Tre år av hunger och lidande, men tre år av stolthet och värdighet”. De senaste tre åren har öppnat en ny era för det syriska folket.
Vi måste motsätta oss de båda kontrarevolutionära krafterna, och bygga en tredje radikal rörelse som kämpar för demokrati och social rättvisa, och mot sekterism. Ingen lösning kan uppnås om de demokratiska och sociala frågorna inte behandlas tillsammans. Sociala krav kan inte skiljas från eller underordnas demokratiska krav. De går i hand i hand.
Den syriska revolutionen fortsätter, trots alla hot som den möter.
Artikeln är en översättning från International Viewpoint. Översättare: Ronny Åkerberg
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Revolution
Syrien är vår sak. Solidaritetskonferens i London.
Här under publicerar vi tal som hölls nyligen vid en konferens i London under rubriken : Syrien inom ramen för den arabiska resningen. De olika videoklippen är verkligen värda att lyssna till. De ger en både bred och jordnära bild av vad som skett och fortfarande sker. Den sterila vänster som bara ser till så kallade geostrategiska problem och väljer att sluta upp i vad den inbillar sig är ett anti-imperialistiskt läger med Ryssland, Iran och Syrien i spetsen har inte förstått något av vad som sker i den arabiska resningen mot diktatur och förtryck.
De olika förläsarna i videoklippen här under har samtliga intima kontakter med det levande motståndet inne i Syrien. Ett motstånd som långt ifrån är dött. De som proklamerade att det bara finns reaktionära jihadister som strider mot Assads lika reaktionära trupper, privatmiliser och libanesiska Hezbollah har en del att förklara i och med att människorna som kämpar på plats både protesterar och demonstrerar mot ISIS och andra reaktionärer och också tvingas tas sig an dem militärt.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Syrien, Politik, Assad, Revolution,
”Ingen vår för Syrien”
Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.
I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.
Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.
Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.
Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.
******
François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.
« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.
Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”.
Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, Revolution, Damaskus, Douma
Inga hårda paket till motståndet i Syrien.
Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.
Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.
I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.
I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.
Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.
Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.
I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.
Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.
Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.
I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.
I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.
Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.
Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.
Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?
Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.
Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.
Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, USA, Assad, Obama, Terror, Aleppo