Europa – från recession till depression

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

8 svar på ”Europa – från recession till depression

  1. Mycket bra och mycket pedagogiskt. När jag talar om dessa frågor med mina sk arbetskamrater är det tyvärr ingen som bryr sig. Vi sitter nästan alla fast i kapitalistiska egoistiska system som förhindrar empati och solidaritet. Det blir troligen ändring när chock-doktrinen på allvar når Sverige.

  2. Putte , det håller jag med om. När det börjar bita i skinnet på Svensson då kan han nog också bli ”grek”

    mvh
    Benny

  3. Ja bra skrivet om ”The troubles” med god fakta underlag! Men de politiska konsekvenserna för folken och vänstern i Europa? Vad är det för politisk strategi som behövs för att vända detta till – revolutionary change? Eller kommer utarmningen att bara leda till ökade nationalistiska och fascistiska rörelser som i Grekland och Ungen……!? And what program should be developed för this? How to break defensive action into offensive action to-day in Europa? So many fucking questions and so many unclear answers………!

  4. Hello Roger,
    Konsekvenserna, ett övergångsprogram, är det upp till oss att formulera och att få miljoner att omfatta. Enkelt, my dear Watson.

  5. Det är lätt att bli offer för sin egen retorik. Det elände som krisen ,politikernas dårskap och finansdirektörernas strukturellt betingade girighet skapar är dock relativt i Europa. Fallhöjden mot verkligt lidande för merparten av befolkningen är mycket stor. När jag växte upp i början av femtiotalet i en yrkesarbetarfamilj gick mer än hälften av inkomsten till att köpa mat. Idag är det inte ens tio procent och merparten är skitmat som man bäst klarar sig utan (snask, färdiga pizzor, läsk etc). Min far pekade en gång ut det som varit garderoben i torpet han köpt. ”Tolv barn, Kent, en knapp kvadratmeter för allas kläder”. Min sambo som växte upp i en relativt välmående del av Sovjetimperiet under åttiotalet hade bara ett par kläder att gå till skolan i. Min mor i en utfattig fiskarfamilj i Roslagen ( med tolv barn där också) kunde bara gå till skolan varannan dag under vintern för hon måste dela skor med syskon. ( hon lärde sig dock mer under sina sex år i skolan med en alkoholiserad, sadistisk lärare än merparten av svenska skolbarn lär sig under tolv år i dagens svenska skola – jag vet eftersom jag jobbat i systemet.) . Så – min far förklarade för mig att den kommande krisen ( han såg den som oundviklig) skulle kunna bli mycket, mycket värre eftersom det finns så stora marginaler som folk kan avstå ifrån utan att svälta ihjäl. Produktionen kan falla och falla – de flesta varor kan ju folk klara sig utan – innan botten är nådd.Så var det inte på trettiotalet – går halva lönen till mat och du förlorar mer än halva inkomsten så svälter du. Dvs efterfrågan kan kan sjunka mycket mer – krisen förvärras osv innan människor blir verkligt desperata. Men när botten är nådd – ja då vet ingen vad som kommer att hända utom att det blir en förfärlig historia – mycket mycket värre än trettiotalet. Ingen verklig arbetarrörelse och en vänster som förvandlats till sin motsatts – ( motbjudande att se dem springa armkrok på gatan med religiösa fanatiker)
    Kent Kjellgren

  6. Hej Kent,
    Jag vet också hur det var. Växte upp med utedasset 50 meter bort. I minus 20-25 var det inget nöje. Men fattigdom är ett relativt begrepp och kan bara mätas i förhållande till hur de flesta lever. Dessutom dominerades samhället på den tiden av en enorm framtidstro. Det blev bättre år för år. Utedasset stängdes och vattentoaletten flyttade in, källaren ersattes av kylskåpet etc etc. Ungdomen var övertygad om att den skulle leva ett mer välmående liv än föräldrarna. I dag är det tvärtom. Horisonten verkar m♫8rk för de flesta och ungdomen är övertygad om att den aldrig kommer att få det lika bra som föräldrarna. Det skapar en helt annan politisk situation. Då trodde alla på ordet ”reform”. Nu hukar sig de flesta när politikerna tar ordet i munnen. Det tror jag innebär att ditt scenario om att ”nå botten”, dvs absolut misär inte är realistiskt. Människor kommer att reagera innan, se Grekland, Spanien osv. Att svenskar inte reagerar i dag beror nog till stor dela på att krisens effekter som vi ser i södra Europa ännu bara är ytterst marginell i Sverige.

    mvh
    Benny

  7. Well yes of course easy in words but not in reality! And that’s the problem! How well are we and the revolutionary left prepared for this escalating crises which of course is also a crisis of leadership! Coordination of movements and left parties across Europe – is the London meeting a possible first step or? Are we still so Fucking split within the left and are not get leading real social movements of change – backwaters of discussion and views. Syriza in Greece is interesting, have they managed to develop socially and program wise since the elections? How many other left groups are there in Europe with some kind for ”Program for Change” with some kind of mass influence. Because if this doesn’t happen – coordination on a European level – I fear that the nationalistic right including fascist movements will gain momentum! Yet again a Crisis of leadership! Here in Stockholm unaffected on the sidelines…………

  8. Pingback: Stor protest mot nedskärningar i London | Svensson

Lämna ett svar