På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Trojkan, Grekland, Kris, Eurostat