Historisk kris i Europa

På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 svar på ”Historisk kris i Europa

  1. Det var ett bra blogginlägg och det sista stycket håller jag fullständigt med om. För övrigt är läget dämpat nu. Hugo Chaves’ tragiska bortgång känns ända hit. Det enda glädjande är att media tvingas meddela att Venezuela nu är klätt i en röd sorgedräkt och miljoner efter miljoner människor sörjer sin folkliga socialistiska ledare tillika den fattiges vän. Att höra sveriges utrikesminister kassera och kritisera Chaves’ politiska program och gärning faller förhoppningsvis tillbaka på honom själv. Fattiga och arbetarklass i latinamerika har de senaste århundradet fått smaka tillräckligt av högerns politiker och deras tortyrkammare. Latinamerikas framtidsutsikter är folkets gemenskap i socialismen.

    Och må det sprida sig ända hit. 🙂

  2. Rojas skrev några rader om den spanska krisen för ett år sedan…
    Han utgick från den sociala situationen för majoriteten i Spanien.
    Det starka sociala nätet mellan människor. Och hur spanjorerna hjälpte varann genom påhugg och annat…
    Och så jämförde han med den svenska situationen. Där problemen ligger hos skattebetalarna.
    Hans fråga blev då hur svenska skattebetalare skulle klara en sådan kris då skyddsnätet här helt består av statliga insatser?!
    Så problemet är inte Spanien, utan Sverige.
    1947 års svenska generation är historiens mest solidariska och idealistiska, enligt undersökningar.
    Sedan går trenden mot ”förändringsbenägna materialister”…!!!
    (vad är det?) En som kan mörda för pengar, eller….
    Solidaritet är förbrukat.
    Alla klättrar på varann, för att slippa bli nertrampad…

  3. Hej Thomas,
    Jag tycker att du överdriver åt båda hållen, dvs det sociala skyddsnätet i Spanien består inte enbart av solidaritet inom familjen och mellan vänner. Bland annat är den spanska arbetslagstiftningen relativt hård vad gäller villkor för avsked och andra säkerheter. Efter Francos död skapades många sociala rättigheter som inte fanns under fascismen.
    Vad gäller Sverige tycker jag du drar iväg åt andra hållet. Alla klättrar väl inte på varandra. Solidariteten inom familj och mellan vänner finns hos oss också. Kanske mer utanför storstäderna, som det egentligen är i alla länder.
    Tack för dina kommentarer.
    mvh
    Benny

  4. Vad hjälper det vad politiken gör om jobben inte finns?
    (I byn där min mor växte upp drog en ung man till Spanien för att slåss på den röda sidan… han kom aldrig hem.)
    Franco är historia nu. Den generation som nu agerar vet inte vem han var, likadant här hemma. Vem var Olof Palme?)
    Varje generation måste uppfinna hjulet.
    Med hundra år mellanrum krävs det en revolution…

Lämna ett svar