En spik i en galen idé

Det finns ekonomiska « sanningar » som inte ens står upp emot en enkel granskning. En sådan är den omhuldade tesen att med lägre kostnader för företagen och lägre löner för de anställda skapar företagen fler jobb.
Men idén att det är företagen som ”skapar jobben” är en sanning med modifikation. En företagsägare anställer nämligen inte fler personer bara för att staten ger bolaget stödpengar eller minskar arbetsgivaravgifterna eller tvingar ned de lägsta ingångslönerna för de yngre.


Ett företag anställer fler personer enbart om det finns en möjlighet att sälja de ökade produktionen av varor eller tjänster på marknaden. Utan en effektiv efterfrågan skapar inte företag nya jobb. Det är alltså inte företagen som skapar nya jobb tack vare lägre omkostnader utan marknadens efterfrågan på en viss vara som ger incitament för kapitalägaren att öka sin produktion, endera genom övertid och ökad produktivitet eller med fler anställda.
Frågan är då om låga löner för de anställda i de ”okvalificerade” jobben bidrar till en lägre arbetslöshet bland de aktiva i åldrarna 20-64?
I diagrammet här under kan vi se att den verkliga relationen är den motsatta. Eftersom diagrammet är på franska kan det kanske vara svårt att läsa om du inte ser vad det representerar. På den vertikala axeln till vänster visas sysselsättningsgraden bland gruppen 20-64 år och på den horisontella axeln i botten anges den maximala månadsinkomsten(omräknad till euro) för den sämst betalda tiondelen av de sysselsatta.

Ett klarare samband mellan inkomsterna för de lågavlönade och sysselsättningen bland alla aktiva går knappast att visa upp.
Höjda löner för de lägst avlönade och färre gåvor till företagen kommer i alla fall inte att höja arbetslösheten. Allt pekar på det motsatta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En misshandlad generation.

Den ekonomiska krisen slår ojämnt. De svagaste ekonomierna i Europa mals sönder i krisens konvulsioner. Det går en osynlig gräns mellan södra och norra Europa. I söder är massarbetslösheten katastrofalt stor och i norr är den katastrofalt stor jämfört med vad efterkrigsgenerationen upplevde.

I februari var arbetslösheten i Portugal, Spanien och Grekland 17,5 %, 26,3 % respektive 27,2 %. Italien och Frankrike ligger mitt emellan syd och nord med 11,6% respektive 10,8 %.  Det nordliga Irland hör hemma i syd med 14,2 % arbetslösa. I norr råder också massarbetslöshet i historisk mening även om regeringarna där målar bilden i rosa. I Tyskland, Holland och Belgien är 5,4 %, 6,2 % respektive 8,1 % officiellt arbetslösa. Sammanlagt är det 19 miljoner i eurozonen och 26 miljoner inom EU som söker ett arbete. Det är vad den ”moderna” finanskapitalismen erbjuder.

Av olika anledningar är det ungdomen som drabbas hårdast av arbetslösheten. Den nyliberala avregleringen av arbetsmarknaden gör det lättare att i första hand avskeda de unga. I länder som Grekland, Spanien och Portugal är det en hel generation som krossas av krisens följder. I veckan publicerade den brittiska finanstidningen The Economist en statistik som talar sitt tydliga språk. I tabellen här under visas hur stor del av de unga i åldrarna 15-24 år som vare sig arbetar, studerar eller deltar i yrkesträning. Det visar helt enkelt hur stor del av de unga i åldersgruppen som helt enkelt ramlat igenom samhällets skyddsnät och troligen befinner sig på drift, utestängda av ett samhälle som inte ens kan erbjuda sin ungdom en framtid.

Unga 15-24 år som inte arbetar, studerar eller praktiserar i % av alla i gruppen

År

Grekland

Italien

Spanien

Irland

England

€-zon

Frankrike

Tyskland

2007

15,0

15,5

11,5

10,0

11,5

11

10,0

8,5

2012

24,0

21,0

18,0

17,5

14,0

12,5

12,0

7,5

Se dig om i din vänskapskrets och tänk dig var fjärde ung grabb eller tjej du känner helt utelämnade utan möjlighet till inkomst eller utbildning. Det är den förlorade generationen.

Den ekonomiska krisens sociala följder är omänskliga. I Spanien och Grekland lever i dag en stor del av befolkningen i ren misär. De sociala skyddsnäten är trasiga och för de flesta är det släkt och vänner som sträcker fram en hjälpande hand.I inte mindre än två miljoner spanska hushåll är alla familjemedlemmar arbetslösa. Över hälften av de unga saknar arbete. Utan den svarta oreglerade arbetsmarknaden skulle en social explosion troligen ske omedelbart. Ekonomer beräknar att 20-30% av BNP skapas av svart arbetskraft, framför allt i hotell- och restaurangbranschen nu när byggbranschen kraschat.

Det ekonomiska och sociala våldet mot de som inte är ansvariga för krisen men som förväntas betala den med uppoffringar och åtstramning kan när som helst skörda sin draksådd i form av allt våldsammare protester och revolter. I Spanien är tecknen tydliga. De politiska ledarna, från höger till socialdemokrater, har tappat all legitimitet. De unga och arbetslösa som inte kan söka sig utrikes i jakt på arbete och inkomster kan när som helst börja söka nya vägar för att visa sin avsky för det samhälle som bara visar dem förakt. Det kan bli mycket våldsamt. Glöm då inte vilka som orsakat våldet och hatet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Historisk kris i Europa

På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det grekiska samhället faller sönder.

-Vi tvingades göra ett val och kommer att spara pengarna till vård av barn. Din fru är 62 år. Låt henne dö hemma.                                                    Det är inte ett citat ur en skräckroman eller science-fiction. Det är ett svar som M.I. (rädd för repressalier och därför anonym) fick från ledningen för ett sjukhus i Thessaloniki till varför hans cancersjuka fru inte längre skulle få subvention för den dyra medicin hon var i behov av.

Den grekiska sjukvårdens totala sammanbrott i blixtbelysning. Efter att tre krispaket tvingats på samhället via Trojkans chocktrupper i Greklands parlament finns det snart ingen offentlig sjukvård kvar. De rika behöver självfallet inte bekymra sig, men för de som ska leva på en minimilön under 500 euro i månaden gäller det välja mellan vård, husrum eller mat. Till alla tre räcker det inte.

Delvis på skämt, men bara delvis, satte personal upp ett meddelande på dörren till ett sjukhus: -köp inte blommor till patienten, ta med en rulle toalettpapper.

Delvis på skämt, eftersom det redan är vardagsrutin att patienter i offentliga sjukinrättningar uppmanas att ta med sig den medicin de behöver. För enligt apotekens centralorganisation är närmare 300 olika läkemedel omöjliga att hitta på marknaden. Stora läkemedelsbolag som Merck har stoppat sina leveranser av livsviktiga mediciner med ursäkten att obetalda räkningar hopar sig.

Renhållningsarbetare och kommunalanställda protesterar

Bilden av den offentliga sjukvården är samstämmig över hela landet. Allt saknas. Latexhandskar, kompress, kanyler osv osv. Och hur skulle det kunna vara annorlunda. Redan 2007-2009 minskades de offentliga sjukhusens budget med 40 procent. Som svar på Trojkans diktat har statens utgifter för vården i sin helhet sänkts med 32 procent sedan 2009. I spåren på arbetslösheten, misären och den havererade sjukvården dyker gamla sjukdomar upp. ”Barfotadoktorerna” i gruppen Dragoumi ser alltfler fall av malaria och tuberkulos bland de fattigaste patienterna liksom sjukdomar bland barn till följd av undernäring eller felaktig näring.

Sjukvårdens förfall är en bild av hur resten av samhället sviktar och rasar samman under det nyliberala frontangreppet på det grekiska folkets levnadsvillkor –allt för att garantera långivarnas räntor och kapital.

IMF:s Christine Lagarde är en av Trojkans centralfigurer.

Situationen i landet kan sammanfattas i begrepp som lyfter fram motsättningarna, kontrasterna och krisens djup: resignation, desperation, ursinne, och revolt. Det är grunden till de stora parlamentariska svängningar som skett på så kort tid. Det trogna röstandet på ”klassikerna” upphör. Socialistpartiet PASOK som sedan militärjuntans fall varit det absolut största partiet ligger i spillror. De borgerliga demokraterna sviktar och upp kommer i stället partier som i vanliga tider det ses ned på med förakt. Vänsterpartiet Syriza gick på kort tid från knappt fyra procent till att bli det näst största partiet. Fascistern i Gyllene gryning har trots sin groteska framtoning gått från ett nollprocentparti till ett kaxigt parti som siktar mot stjärnorna.

Den senast publicerade opinionsundersökningen bara understryker de stora kasten: Det borgerliga Ny Demokrati tar 26,5%, vänsterpartiet Syriza 31,5%, fascistiska Gyllene gryning 12,5%, det stalinistiska KKE 6,5% och PASOK otroligt låga 5%. Resultatet är skakande för Trojkan och de grekiska finanskapitalisterna eftersom det nyliberala blocket inte har en majoritet om siffrorna realiseras i ett kommande val eftersom ”socialisterna” i PASOK kraschat.

Socialistpartiet PASOK är bara ett skelett -även om partiledaren ger ett motsatt intryck.

I kontrast till den verkliga situationen i landet klingar Trojkans språk utomjordiskt. Den sociala och ekonomiska katastrofen kläds i rent tekniska termer, som om det handlade om ett problem med reglagen: ”balansera de offentliga utgifterna”, ”skapa en rörligare arbetsmarknad”, ”minska skuldens andel av BNP”, ”öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft”, ”skapa en effektiv administration” och många andra fruktansvärda teknikaliteter som skyler över det sociala innehållet i Trojkans politik.

Det är ett språk som speglar det stålbad som i dag tvingas på de arbetande i Grekland och som skyler över att Trojkans grekiska chockterapi leder rakt in i motsatsen till vad som sägs vara målet –ekonomisk tillväxt. I stället bryter programmen ned samhället och skapar den första depressionen i Europa sedan 1929-33. Det är som att borra hål i skrovet på det sjunkande M/S Ekonomia i hopp om att vattnet ska rinna ut.

Den katastrofala situationen i sjukvården är ett tecken på krisens djup. Arbetslösheten som rusar i höjden en annan. Och bakom arbetslösheten och misären döljer sig den individuella desperationen då allt blir svart och ljuset i änden av tunneln släckts. På alla fronter ljuder sirenerna. Alla ljus blinkar rött.

På grund av den extrema svångremspolitiken är landet inne i en djup recession sedan tredje kvartalet 2008 och som nu med säkerhet kan kallas en depression eftersom den i vissa avseenden till och med slår ut trettitalskrisen. Innan nästa sommar har landet samlade produktionsvärden, BNP, sjunkit med 25 procent, helt i klass med trettitalets depression.

Produktionen sjunker som en sten, investeringarna har upphört, arbetslösheten rusar i höjden och den sociala stressen driver fattiga mäniskor till desperation. Statistiken för de senaste tre åren visar att tre tusen personer begått självmord. I takt med krisens intensitet ökar också desperationen. År 2009 begicks 677 självmord, 2010 var de 830, 2011 registrerades 927 och 690 framtill augusti i år.

Hemlösa och fattiga överlever tack vare soppköken.

Bakom statistikens kalla siffror gömmer sig familjedraman och enskildas förlust av allt hopp.

-Jag kommer inte hem mer. Jag har inget mer att bidra med. Jag är ingenting längre. Jag älskar er alla, ta väl hand om barnen.

Den 29 augusti tog före detta byggnadsarbetaren Giorgios Chatzis livet av sig sedan han fått beskedet att hans handikappersättning på 350 euro i månaden inte längre skulle betalas ut. Med sin förtidspension på 50 euro var dessa 400 euro hans familjs enda inkomst. Familjen kan ”tacka” Trojkans sparpaket för dramat. Den 15 november kastade sig en sjuksköterska ut från sjätte våningen med avskedsbrevet i handen. Ett annat offer för Trojkans kriminella sparpolitik.

I takt med att landets produktion sjunker stiger arbetslösheten. Enligt grekiska ELSTAT sjönk BNP med följande siffror sedan 2008: -0,13% 2008, -3,1% 2009, -4,9% 2010, -7,1% 2011 och med -6,0% som prognos för 2012 och -4,2% 2013.

Hela samhällets produktiva kapacitet och struktur raseras. De produktiva investeringarna har mer än halverats sedan sista kvartalet 2008 och tillverkningsindustrins andel av de sysselsatta har minskat från 13 procent 2002 till 9 procent 2012.

Endast massiva protester av hela den arbetande befolkningen kan stoppa vansinnet.

I det sammanhanget är det märkligt att lyssna till Jonas Sjöstedts oavbrutna prat om att ett avhopp från euron, och införande av en ny drachm är lösningen. Att det skulle vara lösningen för den arbetande befolkningen i Grekland är absurt. Enligt Sjöstedt så kan Grekland med en drachm devalvera sig ur krisen och öka landets konkurrenskraft. I själva verket skulle en kraftig devalvering av en ny drachm bli dödsstöten för de arbetande eftersom alla importerade konsumtionsvaror omedelbart skulle stiga med kanske 50 procent. Grekland har inte en industristruktur som tillåter det att ”exportera” sig ur krisen. Den enda stora verksamheten är rederibranschen och den är helt befriad från skatt i Grekland. Man tar väl hand om sina rika.

Annars tar de rika väl hand om sig själva med benägen hjälp av Greklands politiker och Trojkan. För det finns mer tillgångar i den grekiska överklassens ägo än hela statsskulden. Bara i Schweiz har de rika grekerna gömt undan omkring 200 miljarder euro. Hur mycket redarna och andra krösusar gömmer i andra skatteparadis finns inga exakta uppgifter om. Trojkan har inga förslag till hur dessa pengar ska tvingas återvända till Grekland.

Polisen arbetade för högtryck under Merkels besök i Aten

De har inte ens en vettig plan för hur de rika ska tvingas betala inkomstskatter efter kapacitet. Utestående obetalda skatter ökade från 3,8 miljarder euro i juni 2012 till 10 miljarder euro i slutet av september. Men hur inkomst- och rikedomsfördelningen ser ut är inget problem för Trojkan. Enda målet är att driva in den grekiska statsskulden och det med vinst. Just precis, vinst. De privata bankerna håller nu bara en liten del av de grekiska statsobligationerna. Inte mindre än 75 procent innehas av ECB och vissa länders riksbanker. Det till synes obegripliga bråket i Bryssel mellan olika finansintressen och regeringschefer handlar om vem som ska göra stora vinster på Greklands misär. ECB och andra har ”stödköpt” grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden till 60-70 procent av det nominella värdet. Nu kräver ECB och Merkel att Grekland ska betala tillbaka 100 procent av det nominella värdet. Ta fram räknestickan och kolla vinstmarginalen. Tack för det, grekiska arbetare.

Angela Merkel är symbolen för svångremspolitiken

Dagens situation i Grekland har av många jämförts med 1930-33 i Tyskland och det med rätta. Depressionen slog mycket hårt mot Tysklands ekonomi som dessutom fortfarande betalade stora krigsskadestånd till segrarna 1914-18. Krisen 1929 hade spridit sig från Wall Street (känns det igen?) till Europa och med depressionen följde sjunkande priser med lägre vinster för företagen och en exploderande arbetslöshet. Dåtidens liberala ekonomer hade bara ett svar –minska statens utgifter och driv ned de arbetandes löner.
I mars 1930 utnämndes Heinrich Brüning till rikskansler. Hans bidrag till historien var att bana väg för Hitlers maktövertagande tre år senare. Tre miljoner var arbetslösa när han intog sin post. Sex miljoner saknade arbete tre år senare. Han började med att sänka alla offentligt anställdas löner med 10 procent och att sänka a-kassan med 14 procent. Kvinnorna uteslöts från a-kassan, familjebidragen minskades och skatterna höjdes med 5 procent. Samtidigt fick de stora företagen sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera produktionen (känns kanske igen?). Sänkta lönekostnader var enda receptet oavsett de sociala konsekvenserna.

Heinrich Brüning banade väg för Hitler med en ”krispolitik” som skapade mer kris.

-Vi ska återföra lönerna och levnadskostnaderna till 1913 års nivå, sa den blinde och döve Brüning. Tre år senare avsattes han av Hindenburg som utnämnde Hitler till ny rikskansler. De liberala sparprogrammen hade drivit samhället till ruinens brant och resten av historien känner vi.

Ska Trojkan driva Grekland in i en liknande mardröm? Fascister finns på plats och stöds redan av 10-15 procent av befolkningen. Kvar av den borgerliga demokratin finns mest bara en fasad. Trojkans diktat sägs vara ”enda vägen”. Hoppet står i dag till de arbetandes revolt mot svångremspolitiken, till den nya vänsterns förmåga (att bevisa) att bryta med de nyliberala diktaten och ställa den grekiska borgarklassen till svars för korruptionen, svindleriet, kapitalflykten, skattefusket och spelet under täcket med den växande fascistiska faran. Det kan bara göras om Trojkans diktat ignoreras och de arbetande människornas intressen lyfts upp till samhällets prioritet nummer ett.

Källor: Citaten från enskilda personer är hämtade i en artikelserie av den schweiziske socialisten Charles-André Udry.

Media: DN1,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sista veckan för Obama?

Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.

Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.

När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?

En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.

I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.

-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.

Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört.  Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.

Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.

Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.

Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.

Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.

På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.

Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.

För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.

Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,