Författararkiv: Göte Kildén

Påven Franciskus vill bli tummis med vanligt folk…

Publicerat av
Svara

Uppdaterat 13.11.12. En känd domare i Italien varnar nu för att påvens liv kan vara i fara:

Den nye påven Franciskus skakar om världens långt över en miljard troende katoliker. Till fasa för kyrkans konservativa och dogmatiska högerfalang radikaliserar han den egna kyrkans politiska budskap och relativiserar den fördömande hållningen till homosexuella, aborter och preventivmedel.

Uppenbart är det ett medvetet försök att rädda så många församlingsmedlemmar som möjligt från att fly den egna kyrkan. Något som blev fallet under pontifikaten med föregångarna John Paul II och Benedictus XVI. Inte minst en intervju från oktober där Franciskus svarade på frågor från en känd italiensk ateist har chockat många bokstavstroende katoliker. Där menade påven att ”var och en har sin egen idé om vad som är ont och gott” och att ”var och en får följa det goda och bekämpa det onda efter sin uppfattning”. Än värre var naturligtvis hans bedömning av att det i dag ”är ungdomsarbetslösheten och de gamlas ensamhet som är det mest onda”.

Det Ronald Reagan och Margaret Thatcher var i politiken under de två tidigare påvarna reflekterade dessa två i den katolska kyrkan där de skapade en sorts Tea Party-rörelse, en tung motvikt till moderniseringsförsöken efter det Andra Vatikankonciliet 1962-65. Det nya seklets finanskriser och den katolska kyrkans alla skandaler med korruption och pedofileri i sina egna sakristior tillsammans med den högdragna dogmatiken har fått många oroliga själar att överge sin barnatro och vad Franciskus nu gör är att initiera en inre reformation. Ett val som dessutom innebär att han kan få bort medial fokus från sitt eget tidigare liv som den argentinska militärdiktaturens samarbetsman kardinal Jorge Bergoglio.

Pedofilskandalerna som avslöjades under Benedictus XVI

fick många själar att fly sin kyrka

I går måndag gick han loss ordentligt i sin predikan och ska ha märkt ut korruptionen som en dödssynd.   Kristna som donerar pengar till kyrkan som de stulit från staten syndar och lever med dubbelmoral. Ser man det bibelord som påven använder i sitt sammanhang kan det också förstås som riktat mot sexuella övergrepp på barn och unga. Där jämför Jesus först en troende med ett oskyldigt barn och säger sedan ”att den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup”.

I fredags förra veckan sa han också att de föräldrar som förtjänar sin inkomst genom mutor och korruption förlorar sin värdighet och ger sina barn orent bröd. Att ta emot mutor är som att använda en vanebildande drog, menade han vidare.

Hans hårda utfall handlar både om att städa upp framför egen dörr. Korruptionen i Vatikanstaten diskuteras världen över och pedofilskandalerna har också varit på allas läppar. Han vill i stället ha mer fokus på det kristna budskapet om nåd, helande och ett mer spartanskt leverne tillsammans med större givmildhet. För att lyckas med detta flyttas samtidigt en del dogmer in i bakgrunden.

Påven har valt  Franciskus av Assisi som sin förebild.

Franciskus försök att tackla modernitet och de svåra samhälleliga kriserna i södra Europa är inte ointressant. Det hjälper definitivt inte den politiska högern. Den traditionella ledningen för det Republikanska partiet i USA skulle säkert vilja se en liknande vändning i det egna partiet. Det återstår naturligtvis att se vad som är  liturgisk retorik  och vad som är allvar. Vatikanstaten i Rom äger exempelvis 100 000 fastigheter (!) av olika slag. Vid en tidigare deal mellan kyrkan och Silvio Berlusconi gjorde man upp om skattebefrielse för dessa och kyrkans alla andra fastigheter i Italien. I gengäld fick Berlusconi kyrkans stöd i valen – trots sitt obscent ”ogudaktiga leverne”. För kommunernas välfärd i Italien, exempelvis för de oskyldiga små barnen i skolorna, var detta ett svårt rov. ”En stöld från staten”, som det nu borde benämnas även av Franciskus. Dessutom var det ett brott mot EU:s ekonomiska budord. De affärsinnehavare som hyr av kyrkan gynnas av lägre hyror än de som krävs ut av de konkurrenter som driver sina verksamheter i lokaler ägda av andra än kyrkan. Frågan är också till prövning. Fast egentligen borde det ju allt vara klart när Petrus` efterföljare sagt sitt…

Läs mer om Franciskus tidigare liv: Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aldrig mer! Katarina Katz` tal vid minnesdemonstrationen av Kristallnatten

Publicerat av
1

Återger Katarina Katz` starka och medryckande tal från demonstrationen i Göteborg till minnet av den tyska ”Kristallnatten” 1928 när nazisternas bruna pöbel släpptes loss från sina bakgårdar och inledde det som skulle komma att bli ett försök att industriellt utrota judar och romer från den europeiska kartan. Katarina talade som representant från Judar för Israelisk-Palestinsk Fred:

 

Ordet kristall väcker associationer till något sprött, ömtåligt, skimrande. Natten kan visa oss himlen som en mörkblå sammetsmantel, beströdd med stjärnljus. Nazisterna fogade samman två ord av skönhet till något – fasaväckande, omänskligt, vämjeligt.

Det som gnistrade i skenet av gatlyktor och stjärnor på Nazi-Tysklands trottoarer natten mellan den 9 och den 10 november 1938 var inte kristaller, det var skärvor av sönderslaget glas, vassa skärvor som skar djupa revor i Europas mänsklighet.

 

Över 1 400 synagogor och bönehus brändes ner. Brandkåren hade order att inte ingripa. Tusentals judar tvingades se sina hem slås sönder av de nazistiska råskinnen. Tusentals butiker ägda av judar fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Många misshandlades, omkring 400 mördades. 30 000 skickades till koncentrationslägren. Man beräknar att pogromen 9-10 november kostade 1 500 människoliv, de mördade, de som i förtvivlan tog sina liv och de som dog i lägren under den närmast följande tiden.

För att riktig demonstrera sin övermakt och arrogans tvingade regimen judarna inte bara att städa upp förödelsen på gatorna utan även att betala ett gigantiskt skadestånd.

 

Jag heter Katarina Katz. Jag är jude, jag talar för föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och jag är också medlem i Judiska Församlingen i Göteborg. Jag minns inte när det var som jag först hörde talas om just Kristallnatten, men jag minns att jag, 8-9 år gammal, såg TV-intervjuer som visade att barn och ungdomar i Sverige inte visste vem Hitler var och inte kände till nazismen. Jag var förfärad. Om de inte visste, om det glömdes bort, då kunde det hända igen! Och det som drabbat Europas judar fick aldrig hända igen, inte någonsin, inte någon. När jag blev äldre och klokare – 11-12 år eller så – kunde jag koppla samman det där ”inte någonsin, inte någon”  inte bara med Förintelsen utan också med ett universalistiskt, humanistiskt judiskt tankearv. Ett arv som utvecklats under århundraden av förföljelser och diskriminering. Högt bland min barndoms hjältar stod Martin Luther King och Nelson Mandela. Men jag visste också att vid Kings sida stod judiska medborgarrättsaktivister som Andrew Goodman och Michael Schwerner, mördade av det rasistiska Ku Klux Klan i den amerikanska Södern. För ANC kämpade judiska  apartheid-motståndare som Ruth First och Albie Sachs, den ena mördad, den andra lemlästad av apartheidregimen.

Andre Goodman till vänster var en av de tre medborgarrättsaktivister som sheriffen Price, medlem i Ku Klux Kan, skjöt ihjäl 1964.

 

Goodman, Schwerner, First , Sachs andra judar har vågat sina liv för att bekämpa en uppdelning av människor i mer och mindre värda. Så som Hitlers nazister delade in, så som nazister, rasister, främlingsfientliga och homofober delar in även idag. Hitlerregimen ville utplåna judar, romer, funktionshindrade,  homosexuella, politiska motståndare till nazismen och den organiserade arbetarrörelsen. Att hedra deras minne innebär att kämpa för alla människors lika värde, mot segregation och diskriminering, mot alla system som ger människor olika rättigheter beroende på etnicitet, kön, religion eller sexuell läggning.

Pogromen den 9 november var förberedd sedan länge men nazisterna valde att släppa loss den med ett attentat som förevändning, ett attentat mot en uppsatt nazist utfört av en ung judisk man, desperat över de förföljelser som drabbat hans familj. Detta är rasismens logik, den som sprids av dagens främlingsfientliga krafter, som får eko i bloggar och vid fikaborden. När en blond och blåögd norrman mördar människor, då är det en blond och blåögd norrman som mördar. Om en jude, en rom, en muslim, en invandrare begår ett brott, då är det judarna, romerna, muslimerna, invandrarna som ges skulden. När en azerisk man anklagades för mord i Moskva härom veckan, attackerade den nationalistiska mobben alla kaukasier och centralasiater, utan att hindras av den ryska polisen som inte heller hindrat de bestialiska övergrepp som begås mot homosexuella.

Rasistmobb i ryska Birjuljovo.

 

Hitler är död, men nazistiska rörelser lever i Europa idag, som mördarna i grekiska Gyllene Gryning. Det ungerska Jobbik, med platser i parlamentet, attackerar romska byar och hetsar mot judar. Invandrarfientliga Front National i Frankrike är starkare än någonsin.

Men också i det regerande Fidesz finns stor resonans för Jobbiks propaganda. Francois Hollande fortsätter Sarkozys politik att utvisa romska EU-medborgare. Storbritanniens konservativa inrikesminister, Theresa May, anklagar papperlösa invandrare för att vara ”hälsoturister” som vill snylta på den brittiska sjukvården och säger att hon vill skapa en ”fientlig omgivning” för människor som saknar tillstånd att vistas i landet. I Norge har Fremskrittspartiet klivit in i regeringen. Partiledaren Siv Jensen talar om “smygislamisering” och har krävt deportation av rumänska romer. I Fremskrittspartiets program talas inte bara om att begränsa invandringen utan även om att arbetskraftsinvandring i största möjliga utsträckning skall begränsas till EES-länderna. Vidare att de som fått asyl ”måste resa hem när förhållanden i hemlandet ändras”. Inga reservationer för hur länge man varit i Norge, barn födda i Norge eller ens norskt medborgarskap. Föreställ er som ett tankeexperiment att regeln hade varit i kraft i Sverige under 1900-talet. Baltflyktingarna från 1940-talet och Ungernflyktingarna från 1956 skulle utvisats när Sovjetsystemet kollapsade, flyktingarna från Chile-kuppen 1973, skulle tvingats återvända efter grundlagsförändringarna 2004.

Invigningsceremoni för nya medlemmar

till Jobbiks halvmilitära Magyar Gárda

 

Om Fremskrittspartiet fått råda på den tiden skulle väl mina farföräldrar som flydde undan tsarväldets pogromer satts på en båt över Östersjön 1917. Enligt dess principer borde väl min mamma som kom till Sverige som 6-åring 1933 tvingats tillbaka till Tyskland 1945 – i sällskap med t ex Georg Riedel, Rudolf Meidner, Nelly Sachs, Joakim Israel och Herta Fischer.

De tillhörde det fåtal som lyckades fly från Nazi-Tyskland. De flesta som försökte mötte stängda gränser och protester mot ”judeimport”. Det skarpkantade glassplittret från den 9 november 1938 var inte nog för att skära hål i omvärldens likgiltighet och antisemitism. Vi minns lysande undantag, människor som gömde förföljda, de danskar som räddade nästan alla sina judiska landsmän 1943, lysande men alltför få.  Idag ser vi tusentals människor gå under i mardrömslika ökenvandringar eller drunkna i Medelhavet när de försöker komma in i den ogästvänliga ”Fästning Europa”.

I vårt naboland är det rasistiska Fremskrittspartiet nu ett drivhjul i regeringen. Nye statsministern Erna Solberg till höger bjöd Siv Jensen till vänster på följande tunga ministerposter: Finansminister; Arbets- och socialminister; Justitie- och beredskapsminister; Barnminister; Kommunikationsminister samt dito för Olja och energi.

******

Den tyske diktaren Bertholt Brecht, tvingad i exil av nazi-regimen skrev om de onda tider han levde i:

Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken

på sinnets hårdhet. Om någon skrattar

så visar det att han inte har hört

den skrämmande nyheten

Vad är det för tider säg

när ett samtal om träd nästan är ett brott

därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!

(”Till dem som skall komma efter oss”, 1938, översättning Arnold Ljungdal)

 

Vilka ogärningar göms bakom vår tystnad? Vilken hårdhet mot de utsatta och förföljda behövs för att våra pannor skall vara släta?

Brecht skrev också om de förhållanden som låtit nazismen komma till makten, 30-talets stora depression som slungade ut miljoner i arbetslöshet, och desperation, ett samhälle av de mångas nöd och fåtalets överflöd.  I ett samhälle där de sociala klyftorna växer, där människor ser sin trygghet urholkas men inte någon väg att påverka, där finns en jordmån för de mörka krafter som vill peka neråt i stället för uppåt, som pekar ut syndabockar bland andra maktlösa, romer, muslimer, judar, invandrare. Gyllene Gryning fick sju procent av rösterna i Grekland när Europa kunde rädda de banker som givit ansvarslösa lån men inte de arbetslösa, lågavlönade och pensionärer som får betala skulderna.

Även i Sverige har vi ju nu ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna försöker tvätta bort spåren av sina nynazistiska och antisemitiska rötter. Som ytterligare ett slagträ mot muslimer försöker Sverigedemokraterna till och med framställa sig som försvarare av Sveriges judar. Det har de inte lyckats med. Vi känner igen Sverigedemokraternas retorik.  Vi har hört den förut. Skånepolisen upprättar register över romska småbarn. Vi har sett etniska register förut.

Aldrig mer! Judar som arresterats under Kristallnatten på väg till koncentrationslägret Buchenwald.

Det sämsta vi som tillhör grupper utsatta för främlingsfientlighet och hatbrott kan göra är att låta oss ställas mot varandra. En försvarsmur mot nya Kristallnätter bygger vi av solidaritet, solidaritet med dem som tvingas fly till vårt land, solidaritet med dem som diskrimineras och trakasseras, solidaritet med dem som är socialt och ekonomiskt utsatta och söker alternativ till sin maktlöshet. En solidaritet som inte får vara skör och bräcklig som glasrutorna den 9 november 1938.

 .
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vildsvin – inte mina kelgrisar

Publicerat av
1

I november är det sen eftermiddag redan mitt på dan och när jag kommer ut ligger nattisen kvar och speglar det knappa solljuset.

Det frodiga gröna virrvarret vid ån nedanför vårt hus har klätt om till höstmode i alla bruna nyanser som finns.

Bävern har varit på besök. Kan vara ännu en ung hane som letar hona och revir.

Värre är det med vildsvinen som sannerligen inte är våra kelgrisar. Ute på vallen härjar de överallt genom att böka upp sådden från september. De har också börjat plöja upp stigen mellan huset och ån.

Hyggligt nog har de lämnat tre potatisar av dem vi tänkt ta upp till jul…

Vid några jordgubbsrevor kan jag i Leif G W Perssons anda spåra förövarna. Tydliga klövar!

.

Tidig oktober satte vi fyra fina kanadensiska blåbärsplantor. De fick jag plantera om eftersom svinen rivit upp dem i sin jakt efter mask och andra läckerheter. Nu är det jag som går på jakt efter vildsvinsstek!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Syriendebatten med Tariq Ali fortsätter

Publicerat av
3

I tidningen Internationalen diskuteras revolutionen i Syrien med hetta. I en artikel av Tariq Ali  rubricerad ”Vad är en revolution” menade han att det under de tre år som gått, med väldiga sociala och politiska eruptioner över hela regionen, överhuvudtaget inte har handlat om revolutioner. Vi ifrågasatte detta med svaret ”Tariq Alis långa resa”. Förra veckan kom en replik på detta i form av en intervju ”Vad är en revolution – egentligen”. Nedan följer vår kontrareplik i oavkortad form.

Benny&Göte

”Från och med Irak och framåt har jag beskrivit det vi ser som en process. Det är en ny form av återkolonialisering för dessa länders del. Vi har sett det i Irak och i Libyen såg vi hur en mycket skicklig propagandaoperation iscensattes…”. Tariq Ali i Russia Today.

I hans värld är det inte folkliga revolutioner och revolutionsförsök som under snart tre år skakat den arabiska världen. Det han ser är i stället i huvudsak en kontinuerlig process alltsedan Irakkriget 2001. En strategi där Mellanöstern återkolonialiseras av Väst. Om än under nya former.

Satirtecknaren Carlos Latuff ser bara Turkiet (och USA)

bakom revolutionerna i arabvärlden

Vi ser någonting helt annat.  Mohammed Bouazizis självbränning i protest mot hur han förnedrades av polisstaten och upproret i Tunisien vintern 2010-2011 var inledningen till en kvalitativt ny process. Vi delar därför helt den uppfattning som Gilbert Achcar sammanfattar i en intervju för Socialist Resistance:

”Det som började utvecklas 2011 är en långvarig revolutionär process, som skall utvecklas under många, många år, om inte decennier, i synnerhet om vi tar hänsyn till dess geografiska utbredning. Ur detta perspektiv är det som skett hittills bara processens inledningsfas /…/ Denna långvariga revolutionära process har sina rötter i regionens sociala verklighet, som kännetecknas av många decenniers bromsad utveckling – en sedan flera decennier högre arbetslöshet, i synnerhet ungdomsarbetslöshet, än i någon annan region i världen”.

Bush`s strategi för Irak, drömmen om en ”återkolonialisering”, blev en utrikespolitisk katastrof och i stället för en nära allierad tvingas USA i dag att leva med en Iranvänlig regim i Bagdad. Washington saknar samtidigt en strategi för Mellanöstern. Vita huset agerar i stället defensivt, ofta motsägelsefullt och försöker efter förmåga bara att parera de olika kriserna i regionen. Det är inte Barack Obama som håller i tömmarna när hästarna skenar. Han har fullt sjå med att hålla sig fast för att inte själv bli avkastad. Satirtecknarna har glädjedagar. Daryl Cagle nedan ser honom som snärjd av en hybrid mellan bläckfisk och träd.

Tariq försöker också att sy ihop sin uppfattning teoretiskt genom att ge ordet ”revolution” en egen personlig, mycket snäv tolkning som inte delas av vare sig ordböcker, historiker, sociologer eller marxismens alla stora teoretiker. För hans del är det bara en revolution när vi ser ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”. I flera texter återkommer han till att statsapparatens våldsapparat också ska ha eliminerats (men blev lustigt nog upprörd när så blev fallet i Libyen). Kort och gott kan revolutioner i det nya seklet bara vara socialistiska revolutioner.

Nejlikerevolutionen i Portugal 1974/75 var ingen revolution…

Eftersom det i hans värld inte handlar om en revolution utan om en återkolonialisering av Syrien där regimen trots allt bjuder motstånd, ligger det nära till hands att just spontant kasta skulden på rebellsidan i Syrien vid uppmärksammade krigsbrott som Hulamassakern och gasattacken i Damaskus.

Framförallt blir det bekvämt för Tariq när det gäller solidariteten. Om möjligheterna för en socialistisk revolution är bortspelade behövs ingen solidaritet. Borgerliga fri- och rättigheter är vattvälling. I logik med detta arbetar inte Tariq med någon form av solidaritet med de syriska revolutionärerna (de finns ju inte). Det gör inte heller de kamrater i Sverige som översätter och lyfter fram hans plattform.

Här finns också rågången i debatten. Detta eftersom vi i motsats till kamraterna ser detta som en huvuduppgift för socialister i Sverige när det gäller internationellt arbete och därför efter vår förmåga deltar i partiets opinionsbildning samt i Föreningen Syrien Sverige och dess solidaritetsarbete.

I Internationalen var repliken till intervjun med Tariq minimerad av debattredaktören. Här på bloggen preciserar vi därför våra svar när det gäller en del av de faktiska händelser som diskuteras i intervjun. Men vill först betona att det ena eller andra ställningstagandet när det gäller Mellanöstern mår bäst av ses i ett sammanhang.

I den svenska politiska debatten har ordet ’narrativ, berättelse eller berättande framställning, blivit alltmer frekvent i takt med att etablerade partier makat sig samman och i klump klängt sig fast vid ändlösa diskussioner om konjunkturpolitik och inbördes exercis i hur olika skattesatser gynnar eller slår mot gemene man. När det gäller Syrien och många andra internationella frågor moltiger man mest. Från Reinfeldt till Sjöstedt.  Palmes dagar med internationellt engagemang är långt borta. Det har i det stora hela blivit för mycket sandlåda över Riksdagens plenisal. Det man efterlyser på debattsidor och kulturartiklar är i stället ett narrativ, en berättelse om framtiden. Inte minst letar socialdemokratin efter sina förlorade visioner. Det är en bra debatt eftersom den letar efter medryckande sammanhängande ideologier som kan entusiasmera människor för politiskt arbete.

Olof Palmes dagar är långt borta.

Vi ser begreppet som fruktbart även när det gäller vår diskussion. Spårar vi de olika berättelser som finns och understryker dem kan det öka förståelsen för varför människor agerar som de gör. Inte minst när det gäller krigets Syrien. För i den debatten ser vi naturligtvis inte Tariq som vore han i sold hos Assads diktatur, han beskriver denna som en hänsynslös polisstat – en dålig kopia på det gamla Sovjet. Men när det gäller sin sedan länge övergripande berättelse om arabvärlden, att vi ser ”en återkolonialisering av regionen”, utgår han ifrån det faktum att Syrien ännu inte helt ”assimilerats” av USA:s ”Nya ordning”. När diktaturens brutalitet och dödsskjutningar väl tvingar fram ett väpnat försvar av det civila motståndet, vilket ganska naturligt sammanfaller med olika försök från USA, Gulfstaterna och Turkiet att blanda sig i, då får detta honom att sätta klackarna i marken. Hit men inte längre! Tar man emot vapen eller annan militär hjälp från dessa stater blir man omedelbart en paria som vänstern inte skall befatta sig med. Kvantitet övergår i kvalité och lojaliteterna kommer att bestämmas av den bipolära motsättningen om en ”återkolonialisering av regionen”. Maoisterna brukade tala om att ”huvudmotsättningen” bestämmer i politiken. Tragiskt nog faller Tariq ner i samma fallgrop.

Rebellerna i Libyen blev därför för Tariq ”Imperialismens marionetter” när de begärde flygstöd från Väst.  Går vi tillbaka två år var Tariq så grund i sin vårdslösa förenkling av skeendet att han inte ens såg ett folkligt uppror och ett hjältemodigt motstånd mot Khaddafis elitförband och dess pansardivisioner. Artikeln i NLR, ”Between past and future”, som han själv refererar till i intervjun visar att han inte ens i efterhand läst på. ”Inte heller var det några massakrer i Misrata, Zawaiya or Ajdabiya när regeringsstyrkor återtog dem”, skriver han. Verkligen? Bilderna från Misratas fullständigt sönderskjutna huvudgata, Tripoli Street, finns fortfarande på våra näthinnor. Khamis pansarbrigad lyckades trots detta aldrig ”återta” staden.

Misrata, Tripoli Street under belägringen.

Tariq har alltså inte ens lagt märke till att innevånarna i Libyens tredje stad härdade ut i ett episkt motstånd mot en fyra månader lång belägring av sina hem. Utan egentlig hjälp utifrån slog ”marionetterna” (våra hjältar) tillbaka dagliga artilleri- och pansarattacker. Khamis` stridsvagnar blockerades av bulldozers och långtradare vilka sedan brändes  ut med hemmagjorda bomber. Regeringsstyrkorna besegrades. Zawaiya återtogs däremot efter att stridsvagnseld malt sönder motståndet i stadens centrum under fyra helvetesdygn. I Ajdabiya var förlusterna i människoliv mindre eftersom människorna där flytt till Bengazi…

Går vi tillbaka till Syrien ser vi hur Tariqs övergripande narrativ inte bara gör att han urskuldar regimen. Det leder honom också till att svartmåla också motståndet mot diktaturen eftersom detta nu ses som ett led i en imperialistisk offensiv.

En författare och debattör som Tariq har samma val som alla vi andra när det gäller att återge en bild av det vi ser. Likt en konstnär med sin breda palett, rik på färger, väljer han självfallet att måla det han själv önskar eller vill se. Han skulle kunna ha berättat om helvetet i Assads tortyrhålor eller om hur diktaturens nyliberalism i Syrien skapade kanske världens högsta ungdomsarbetslöshet (Robert Fisk). Han skulle med sitt levande sätt och med sin skickliga retorik kunna ha varit en röst för demokratiska och sekulära krafter i landet. Han skulle kunna ha talat om för vänstern i världen att upproret hade sin klassbas i arbetarförorterna till Syriens stora städer. Men inte alls, i stället lät han sig intervjuas 16 juli 2012 av Putins egen personliga propagandakanal Russia Today. Det vill säga samtidigt som massakern i Houla den 25 maj diskuterades hett runt om i världen. Redan tidigare hade han svalt regimens propandabluff, iscensatt av den ökända nunnan Agnes och reproducerad i Frankfurter Zeitung, om att det var rebellerna som låg bakom avrättningarna av civila i Houla. Nu gick han ut – i de ryska vapenmånglarnas egen media – med följande fruktansvärda anklagelse: ”Illdåd begångna av Syriska nationella rådet och dess organisationers supporters skapar förödelse i vissa områden och de utför avsiktligt dessa illdåd så att de kan skyllas på regimen”.

Massakern i Houla.

Vi hoppas att alla inser allvaret i Tariqs anklagelse. Han talar om rebellerna som monster i människohamn vilka medvetet slaktar människor i propagandasyfte. Lägg märke till att det inte är jihadister i ISIS eller al-Nusra han talar om utan vanliga miliser i den Fria syriska armén sommaren 2012, långt innan dagens situation med stark närvaro av extrema jihadister som med sina parallella illdåd stärker regimens politiska ställning internationellt. Vi var och är inte det minsta moraliskt uppbragda över den i sig oförargliga händelsen att Tariq låter sig intervjuas av Russia Today. Hade han låtit sin stämma ljuda och där högt och tydligt fördömt Rysslands vapenleveranser hade vi jublat. När han nu valde att ropa med regimen Assad blev vi bara upprörda, besvikna och ledsna.

Att Tariq senare, efter FN:s rapport om Houla, insåg sitt misstag och gick ut med en offentlig dementi var naturligtvis i sig bra. Det var regimens soldater och dess slaktarmilis Shabiha som svarade för illdåden. Men det var nog mest en omvändelse under galgen – inte en uppriktig omprövning av hur han hamnat så fel. Det har visat sig i senare inlägg och debatter där han har kvar sitt narrativ från invasionen av Irak 2001, alltså berättelsen om en ”återkolonialisering” av hela regionen. Inte minst demonstreras detta av hans reaktion på gasattacken i Ghouta. Med litterärt snirkliga men ändå helt klara ordalag valde han i en artikel att frikänna regimen från ansvar: ”Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen”. Med hjälp av en del andra skrivningar försöker man i intervjun att räta upp ställningstagandet till att betyda ”Vi vet inte. Det kan vara vem som helst. Kanske en våldsam general”…

Raketerna med saringas kom från regimens artilleri i det brunrosa fältet.

Men vart tog FN:s rapport vägen? Där finns materiella bevis om vilka typer av raketer som användes, hur granaterna var konstruerade, varifrån de sköts iväg och hur stora mängder saringas som användes för att sedan drabba två stadsdelar sexton kilometer ifrån varandra. Det enda FN:s rapport inte säger är vem som utförde angreppet, eftersom Sellström och hans team inte hade rätt att yttra sig i den frågan. En munkavle som Ryssland och Assad krävt för att överhuvudtaget acceptera en inspektion!

Andra, institut, forskare och militäranalytiker har analyserat rapporten och totalt avfärdat konspirationsteoretikernas prat om gasgranater tillverkade i mammas kök. För att inte tala om vår ökända propagandanunna som kokade ihop en historia från Blåkulla om barnlik som transporterats från kustens Latakia till Damaskus och uppgavs ha varit med på olika videos vid olika sammanhang…

Nej, det finns inga berättigade tvivel om regimens ansvar. Det är visserligen sant att man ”aldrig kan veta” men att hänvisa till en i det närmaste obefintlig möjlighet för att ställa sig helt neutral vid sidan om och nonchalant prata om ”att vem som helst” kan vara ansvarig, det gör man bara om man vill måla efter det scenario, det narrativ man själv har i huvudet.

Det trista med Tariq är att han skulle ha haft kapacitet för att spela en helt annan roll. Nu gör han inte det. I många stycken är hans berättelse i stället i stora stycken densamma som diktaturens. Vi kan bara än en gång beklaga.

.

Almega på krigsstigen

Publicerat av
2

Almega har har gått in i striden om Skärgårdstrafikens löner med eggen riktad mot kollektivavtalet. Internationalens Per Leander  följer det som i mycket är en ideologisk uppgörelse:

I måndags började den Seko-ledda strejken på skärgårdsbåtarna i Stockholm och Göteborg. Strejken föranleddes av att arbetsgivaren Almega vägrade gå med på det föreslagna avtalet om 6,8 procents löneökning på tre år, vilket är samma avtal som i princip alla andra parter på arbetsmarknaden har enats om under 2013 års avtalsrörelse.

– Vi vill inte ha den här konflikten, det är de. Vi sa ja till medlarnas bud, men arbetsgivaren sa nej, säger Eric Ekblom som är matros på en av Waxholmsbåtarna i Stockholms skärgård till Internationalen.

– Vi har inget annat alternativ än att strejka, de tar våran lön annars.

Arbetsgivaren Almega vill å sin sida avveckla kollektivavtalet och införa individuell lönesättning. Något som de påstår skulle vara positivt för arbetarna eftersom de som utmärker sig skulle kunna få ännu högre lön än vad kollektivavtalet anger.

”Det innebär att den individuella prestationen inte har någon inverkan på lönesättningen och att ingen får ha högre lön än vad tabellen anger. Det innebär också att det är ett kollektivavtalsbrott att ge en medarbetare som jobbat bra en högre lön än vad tabellen anger. Det är ett exempel på en sak som arbetsgivarna vill ändra”, skriver Almega i ett pressmeddelande, där det vidare talas om att man måste ”modernisera” kollektivavtalet.

Tror du på att det kan bli högre löner?

– Nej, självklart inte. Det är lika dumt som att Moderaterna försöker kalla sig ”det nya arbetarpartiet”. Alla kommer få sänkt lön, säger Eric Ekblom.

Han protesterar också mot Almegas påstående om att det skulle ”modernisera” avtalet.

– Vi har ett modernt avtal. Alla på båtarna tjänar lika mycket i lön, oavsett kön eller etnicitet. Modernare än så kan det inte bli, säger han.

– Jag tror Almega har nått stort på gång. De vill slå sönder facket och kollektivavtalet och införa individuella löner för att kunna pressa ner dem. Det är jag övertygad om.

– Min chef vill inte heller ha individuell lönesättning, det har han inte tid med. Det är 100-tals gubbar och tjejer som han i så fall skulle behöva sitta och förhandla med individuellt varje år och lägga hundratals arbetstimmar på, säger Eric Ekblom.

– Det här är större än bara båtarna. Almega har en större politiskt agenda. Därför blir kampen viktigare. Om vi förlorar det här nu blir det som ringar på vattnat och kollektivavtalet kommer att strykas på flera arbetsplatser, säger han.

När strejken började svarade arbetsgivaren med att lockouta arbetarna på ”ledig tid”.

Vad menas med det?

– Det är det vi inte vet, för det har aldrig hänt förut och har aldrig prövats i arbetsdomstolen. Men det innebär att vi inte kommer få betalt för redan inarbetad arbetstid, säger Eric Ekblom.

Arbetet på skärgårdsbåtarna innebär nämligen att besättningen jobbar varannan vecka, men att man då ofta också bor på båtarna och i regel jobbar mer än en vanlig arbetsvecka. Därefter är man ”ledig” en vecka, innan man går ombord igen. Men nu tänker arbetsgivaren alltså inte betala ut lön för de inarbetade veckorna.

Det har också förekommit strejkbryteri, då Strömmabolaget körde ett par av sina båtar i Stockholm enligt tidtabell, trots att facket hade tagit ut dem i strejken. Ett par strejkvakter, inklusive Chang Strömberg som är ombudsman på Seko, protesterade och försökte övertala besättningen på Strömmabåtarna att inte kasta loss.

Arbetsgivaren Almega har därefter polisanmält Chang Strömberg och de andra strejkvakterna, och påstått att de hotade Strömmabolagets personal genom att kalla dem för ”strejkbrytare”.

”Det handlar inte om strejkbryteri för det finns inget som heter så”, säger Almegas representant Stefan Koskinen till Dagens Nyheter.

Runt 1 500 passagerare påverkas dagligen av båtstrejken, men det kan bli fler ifall Seko väljer att utvidga konflikten. Hittills har arbetsgivaren inte visat några tecken på att vilja finna en lösning.

– Det är Almega som gör så att folk blir lidande. Vi har börjat strejken med att ta ut de båtar som står för mer eller mindre nöjestrafik, inklusive båtar som skulle gått med julbord, säger matrosen Eric Ekblom.

– Vi vill helst inte att de boende på öarna ska drabbas.

Båtstrejken får bland annat stöd från fackförbundet Kommunal, som anklagar arbetsgivarna för att vilja gå tillbaka till ett lönesystem från 1800-talet.

Och från Sekos klubb 111 som organiserar tunnelbanearbetarna i Stockholm kommer budskapet: ”Vi som arbetar inom tunnelbanan har egen erfarenhet av de försök som de olika arbetsköparna, i privatiseringens tid, har gjort allt för att försämra för oss, bland annat införandet av de individuella lönerna för en del av personalen. Acceptera inte de individuella lönerna som Almega vill tvinga er! Stå på er! Fortsätt kampen!”

Per Leander

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När komer folkstormen mot vårt nyliberala pensionssystem?

Publicerat av
1

I Australien 2005, på en av sina sista utlandsresor som statsminister och långt borta från den svenska verkligheten, överraskade Göran Persson stort genom att i ett infall helt plötsligt avslöja för TT att hans socialdemokrater och de borgerliga partierna vid beslutet 1994 faktiskt hade svindlat oss löntagare med en historisk försämring av det svenska pensionssystemet.

Expressen för åtta år sedan…

”Det kommer att leda till upprörda känslor när folk inser hur förändringarna slår. Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, sa han i sitt förtroliga samtal med TT. Där på andra sidan jordklotet, på besök i vår antipod med märkliga pungdjur och myrpiggsvin i sikte, var det som att han för en stund trodde att ingen därhemma skulle få reda på vad han egentligen tyckte om det pensionssystem han själv sjösatt. Folkpartiets Bo Könberg, som tillsammans med socialdemokraternas Ingela Thalén hade varit plogbill i projektet, blev mycket upprörd över att statsministern för en stund hade ”tänkt högt”. ”Perssons uttalande är ett mysterium”, var ett av hans omdömen.

I dag när det snart gått tjugo år sedan det gamla pensionssystemet gick i graven börjar många inse att det var den ekonomiska tryggheten på gamla dar som man sa farväl till.  Perssons spådom infrias. Våra pensioner bestäms inte av hur mycket vi tjänat under de år som vi arbetat utan korrigeras fortlöpande i förhållande till aktiebörsernas välbefinnande.  Pensionärerna är som flarn i vinden, helt utlämnade till en spekulativ marknad.

Enligt uppgifter från Pensionsmyndigheten till Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga var en inkomstpension 2008 före skatt i snitt cirka 10 300 kronor. Efter nästa års sänkning av pensionerna kommer nivån att stigit med 180 kronor eller 1,7 procent till 10480 kronor, vilket betyder att inkomstpensionären, efter inflation, har tappat i köpkraft. År 2018 kommer inkomstpensionen enligt Pensionsmyndighetens prognoser att ha stigit till 11840 kronor. Det motsvarar en ökning på 1,4 procent per år, vilket är långt under den förväntade utvecklingen för inkomsterna.

På tio år (med en inflation på sammanlagt kanske 20-25 procent) förväntas alltså snittpensionen bara öka med futtiga 1 360 kronor i månaden. Före skatt. Mellan åren 2010–2018 tror man att socialdemokraternas och alliansens hårda inbromsningar innebär att inkomstpensionerna sänks med totalt cirka 85 miljarder kronor före skatt. För en genomsnittlig pensionär rör det sig under samma period om cirka 47000 kronor i minskad pension.

I två historiska val på 1950-talet lyckades socialdemokraterna både att genomföra och försvara ett bättre pensionssystem för oss löntagare, det så kallade ATP-systemet. Sedan rev man själva upp det tillsammans med borgarna…

Enligt de opinionsundersökningar som gjorts känner sig 70 procent av Sveriges pensionärer ekonomiskt otrygga inför framtiden. Men ännu har vi inte sett den ”folkstorm” som Göran Persson befarar. Pensionärsorganisationerna med PRO i spetsen har välbetalda politiker från de partier som sålt ut oss i sina ledningar och de är självklart lojala med sina gamla partikamrater. Gnäller lite om att konstruera en ny broms men ifrågasätter inte pensionssystemets koppling till börsen.  Men landets 1,6 miljoner pensionärer eller 17 procent av befolkningen, utgör ändå hela 28 procent av valmanskåren, vilket gör att frågan är lättantändlig under ett valår.

Vänsterpartiet, som inte medverkade till pensionsöverenskommelsen 1994, har här en möjlighet att profilera sig med riktigt skarpa konturer. Det finns ingen anledning att fika efter en plats i en socialdemokratiskt ledd nyliberal regering genom att ligga lågt i denna och andra frågor. Det är dags att lätta på bromsarna, att gasa på och kräva att hela det katastrofala pensionssystemet rivs upp.

Bennys och min gamla debattartikel i Aftonbladet i frågan står sig fortfarande bra:  Den stora pensionsbluffen

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

In i senhösten

Publicerat av
Svara

Trotsar regnskurarna som med kulingvindar flåsar mig i nacke och rygg och går en tur i skogen med Freja. Hittar lite fägring i form av ”kosvamp”. Hemma vid trappen lyser höstens sista astrar. En årstid börjar gå över i en annan. Naturen förbereder sig för mörker och kyla.

Samerna som alltid lever med ett väder har traditionellt åtta årstider indelade efter sina behov. Denna tid lever vi i Tjatka, en lugn tid för samerna men också för oss. På samma sätt som alla namn för snö och is är de ofta  kopplade till den viktiga renskötseln:

Gidádálvve – vårvinter

Gidá -vår

Gidágiesse – vårsommar

Giesse – sommar

Tjaktjagiesse – höstsommar

Tjakta – höst

Tjaktjadálvve – höstvinter

Dálvve – vinter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Så här styr BMW och Merkel över EU

Publicerat av
10

Tyska BMW:s  storägare, familjen Quandt/Klatten, håller hårt i ratten när det gäller viktiga delar av EU:s politik. Korruptionen är obscent ogenerad. Biljätten styr helt öppet. Det finns inte ens en idé om demokratiska beslut.

Angela Merkel är en ofta sedd och kär gäst hos tyska BMW.

I juni klubbade EU kommande lagkrav om att nya bilar i Europa efter 2020 inte skulle få släppa ut mer än 95 gram koldioxid för varje kilometer. Efter detta blev BMW:s och Mercede`s produktutvecklare, med sina tunga motorprogram, så stressade att koncernernas ägare med Angela Merkel som mellanhand, såg till att EU:s 28 miljöministrar i måndags helt sonika rev upp sitt eget beslut. Dagen före hade Merkels konservativa CDU fått 690 000 euro (drygt sex miljoner kronor) som betalning för väl utfört uppdrag. Nu bereds i stället ett nytt förslag som skjuter upp de nya lagkraven i fyra år…

”BMW har Angela Merkel i sin ficka”, konstaterade Die Linke (tyska Vänsterpartiet) och krävde åtal för korruption.

Så här ser det ut med dagens bilar. Volvo Personvagnar med sitt program för 2014 års modeller ligger långt före tyskarna. Bäst ser det ut för V40 D2 som med en manuell växellåda förbrukar 3.4 liter  /100 kilometer och med ett C02-utsläpp på 88 gram.

I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf
I absoluta miljötoppen bland Volvo Cars dieseldrivna bilmodeller ligger Volvo V40 D2 årsmodell 14. Den bilen har med manuell växellåda en förbrukning på 3,4 liter /100 kilometer och ett CO2-utsläpp på 88 gram. Den automatväxlade versionen drar 3,9 liter/100 kilometer med ett CO2-utsläpp på 102 gram. – See more at: http://www.pavag.volvocars.se/miljo-2/volvo-lanserar-fyra-nya-miljobilar/#sthash.6vTbGJfq.dpuf

Hur såg då Merkel till att denna skara av ministrar helt plötsligt ändrade uppfattning? Jo, först gick hennes inpiskare loss på svaga stater som Ungern, Portugal och Slovakien där tyska biltillverkare har verksamhet. När väl dessa var vunna för saken var det dags för hästhandel med Storbritannien. Enligt en ny reviderad kalkyl skulle örikets medlemsrabatt (från Thatchertiden) minska med 1.8 miljarder euro, men man slapp tack vare att Tyskland gav upp detta krav. Merkel ska också ha lovat Cameron eftergifter när det gäller den planerade ”Finansunionen”, vilken denne ser som ett hugg i hjärtat på Londons City. Tyskland fick till sist även Frankrike att backa. Under resans gång har den franska bilindustrin, med mindre bilar och därmed mindre utsläpp, fått allt större finansiella problem, och ett längre uppskov ger även den mindre omställningskostnader.

Här är det alltså den stenrika familjen Quandt/Klatten som bestämmer. Lika öppet som i vilken bananrepublik som helst. Merkel styr mot betalning för BMW:s räkning och demokratin har definitivt hamnat i baksätet.

Än mer beklämmande är att ägarfamiljen sannerligen inte är en samling som ”har tjänat sina pengar på hårt och hederligt arbete”. För att göra en lång och smutsig släkthistoria kort räcker det med att beröra bakgrunden och karriären för Harald Quandt, som dog 1967 i en flygolycka och då efterlämnade makt för miljarder till sina efterlevande. Han var det enda överlevande barnet efter Magda Goebbels som halvsyskon till de sex barn som hon och Haralds styvfar Joseph Goebbels mördade i Hitlers bunker. Hennes första man, och Haralds biologiske far, Günther Quandt, var en nyckelfigur inom Tysklands kemi-, fordons- och vapenindustri under kriget. Nära vän med sitt ex och familjen Goebbels. Liksom med Hitler. Fick utnämningen ”Näringslivsführer”, tog över judiska tillgångar och använde sig under kriget av över 50 000 tvångrekryterade arbetare, krigsfångar och fångar från koncentrationslägren i sina fabriker.

Harald Quandt inklippt i ett familjefoto med sin mor Magda och styvfar Joseph Goebbels, Tillsammans med de tre mördade flickorna.

Alla dessa fysiska tillgångar konfiskerades inte efter kriget – som för Renault i Franrike – utan Harald (som varit löjtnant i Luftwaffe, krigsfånge i Italien) och hans halvbror Herbert, från pappans andra äktenskap, kunde fortsätta som förut.

I dag 2013 bestämmer alltså familjen över EU:s politik när det gäller miljökraven på nya bilar och detta utan ett endaste pip från vår miljöminister Lena Ek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Protester mot Volvos jobbflytt från Umeå

Publicerat av
1

Volvo Lastvagnars ledning har sagt sitt. Ägarnas vinster ska maximeras och Sveriges avindustrialisering fortsätta. Förra gången det begav sig la man ner bussfabriken i Säffle och flyttade till låglönetillverkningen i Polen.  Nedan har vi lagt ut hela uttalandet från IF Metall i Umeå:

Dråpslaget mot jobben i Norrland!

2013-10-16

 Följande första uttalande har idag tagits av IF Metall på Volvo i Umeå:

 ”Volvos ledning har fattat ett inriktningsbeslut om framtidens Volvo. Beslutet innebär ett dråpslag mot industrijobben i Umeå och Norrland. Företagets plan är att flytta hyttmonteringen och därmed upphöra med en verksamhet som pågått lika länge som Umeåfabriken tillverkat lastbilshytter.

Motivet: En på papperet kalkylerad, men inte verifierad, besparing på ett antal miljoner per år.

Konsekvensen: I ett slag en förlust på 600 hundra industrijobb i Umeå och Norrland, men också uppsägningar och arbetslöshet och en kapitalförstörelse av en modern processutrustning och industrianläggning.

Sveriges viktigaste industriföretag har sagt sitt. Spekulativa siffror i en kalkyl betyder mer än människors framtid. Girighet och kortsiktighet brukar detta kallas.

Tidigare utfästelser

För inte så många år sedan var budskapet ett annat. Ett av argumenten från Volvos sida vid ansökan om ett statligt miljö- och investeringsstöd på 135 miljoner kr var att behålla en komplett hyttfabrik i Umeå i minst 15 -20 år. Vi trodde då att den utfästelsen betydde något och att det också fanns en heder kring detta. Vi trodde uppenbarligen fel. 

Volvo har en stark position

Volvo har ett nytt och stark lastbilsprogram, både inom Volvo och inom Renault. Den nya hytten har sett dagens ljus i Umeåfabriken efter åratal av intensivt projektarbetet.  Volvos ambition är att öka marknadsandelar och växa. Vi vet att tillfälliga konjunktursvängningar påverkar antalet anställda på fabriken. Men denna gång handlar det om någonting annat.

Inte längre behövda

Budskapet från bolagets sida är nu kort och gott: – ”Ni är inte längre behövda!  Vi tror, utan att veta, att det kanske går att spara några miljoner på att flytta verksamheten. För denna “tro” är vi beredd att offra den monteringsverksamhet som utförts i decennier på fabriken. Vi offrar också den kompetens som motsvarar tiotusentals anställningsår hos arbetare och tjänstemän och som bidragit till att göra Volvo till den framgång det är idag.” Ett företags framgång ska också komma de anställda till del är en allmänt känd sanning för ett företag som bryr sig om sina anställda. Volvo är på väg att överge denna sanning i samma stund man överger monteringen och dess personal.

Helt fel beslut

Beslutet kan inte mötas av förståelse från vår sida. Tvärtom. Skälen är flera:

 

Hyttmonteringen i Umeå har utvecklats starkt det senaste året, både vad gäller effektivitet och kvalitet.

Många fördelar att hålla samman hytten till en komplett produkt.

Utredningen tar inte med alla detaljer och förutsättningar och blir därför missvisande.

De sociala och samhälleliga konsekvenserna är orimliga i förhållande till kalkylen.

Ett svek

Vi anser att det inte finns belägg för att det är brister i Umeåmonteringens effektivitet eller kvalitet som skulle vara en anledning för att flytta monteringen. Om det är en fråga om geografi och transportavstånd har företaget på olika sätt kompenserats för detta genom åren, även om det finns skäl att se över transportstödets utformning och nivå. 

Beslutet att flytta monteringsjobben är ett svek mot de anställda i Umeå och mot industrijobben i Norrland. 

Dags att försvara jobben i Norrland

Det är ett inriktningsbeslut som har presenterats. Nu ska förhandlingar ske med de fackliga organisationerna.  Vi kommer då att analysera samtliga Volvos siffror noggrant.Men frågan är viktigare än att det stannar vid detta.

Vi uppmanar alla som anser att monteringsjobben ska vara kvar vid Umeåfabriken och i Norrland att göra vad man kan kring detta.

Uppmaningen riktar sig till politiker: lokalt, regionalt och centralt.Vi riktar det till det lokala näringslivet och servicenäringen som drabbas direkt och indirekt.

 Och vi uppmanar inte minst allmänheten att visa vad man tycker om beslutet. 600 hundra förlorade jobb i Umeå innebär betydligt mer än bara de enskilda tragedierna. 

Låt Volvos ledning veta detta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tur att inte Jimmy Åkesson basar för landslaget

Publicerat av
3

Från SVT:s hemsida förra året…

Efter Zlatans bragdmål mot Italien i forbolls-EM 2004, den berömda klacksparken, sa Jimmy Åkesson i en kommentar till Sydvenskan:

-Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte det vet jag inte.

Så sent som 2012 konfronterade programledaren Karin Hübinette Åkesson med sina egna ord och han slingrade sig då med att detta med ”legosoldat” var tänkt som ett skämt. Men han vidhöll att Zlatan i sin självbiografi visar tecken på att han inte är svensk. En av partiets ideologer, Mattias Karlsson, hade ju tidigare hävdat att denne inte hade något ”svenskt kroppsspråk”.

Hade Åkesson basat för svenska herrlandslaget i fotboll. Ja, då hade inte Zlatan varit med ens på avbytarbänken. För att inte tala om Martin Olsson, rysarkvällens första målgörare. För oavsett dennes ”kroppspråk” hade det med Åkesson vid styret naturligtvis varit synnerligen osvenskt och därmed uteslutet med en färgad spelare…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,