Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den tredje personen

-Tayyip kommer inte att låta sig stoppas av extremister och plundrare.

Likt Louis XIV talar Recep Tayyip Erdogan om sig själv i tredje person. Han tar sig kanske inte för Kung men uppträder definitivt som en ottomansk pascha.

-Lugn, det här klarar jag av.

Mycket av kritiken mot hans styre riktar in sig på hans tydliga strävan efter att forma det turkiska samhället efter islamska moralregler.

Men det finns en annan aspekt av ”Tayyip” som trätt fram tydligt de senaste veckorna. Mannen har ett ego brett och högt som en ladugårdsdörr och är drucken av den makt han byggt upp i tre segerrika parlamentsval. Lägg till det en klar tendens till paranoja. Det senare måste tas med i beräkningen av hans politik sett till de totalt kontraproduktiva galenskaper han släppt ur sig vad gäller ”utländska makter” och ”räntebankirers” påstådda räntesabotage.

Hans attack på de två största bankerna i Turkiet fick ett omedelbart svar av Ergon Ozen, VD för den största av dem. Han slöt nämligen upp på Taksimtorget med ett plakat som förkunnade: -Jag är inte vänster, jag är inte höger. Jag är ”plundrare”. Med en klar vink till Erdogan som kallat demonstraterna för vandaler och plundrare.

Erdogan säger, helt utan bevis och logik, att bankirerna driver upp räntan för att stimulera inflationen och skada landets ekonomi. Sett till att Turkiet de senaste åren varit totalt beroende av utländskt kortfristigt kapitalinflöde, upp till 90 %, för att balansera betalningarna med utlandet verkar det inte finnas någon som helst rationalitet i hans angrepp på ”räntebankirerna”. Reaktionerna på den turkiska börsen och i Londons finanskvarter visar att ”investerarna” föga uppskattar Erdogans nyfunna ”anti-kapitalism”.

Stora folkmassor är mobiliserade mot Erdogans politik.

Under ”Tayyips” besök i Nordafrika sviktade självsäkerheten i regeringen och AKP:s ledning. President Abdullah Gul och vice-premiärministern Bulent Arinc räckte båda ut en hand till demonstranterna och erkände grova misstag i polisens framfart. Väl tillbaka i Ankara visade det sig att Erdogan med lätthet kunde slå ned alla kritiska röster i regeringen och AKP:s ledning. Gul och Arinc håller tyst och Istanbuls borgmästare har vänt kappan efter vinden och angriper demonstranterna med samma invektiv som Erdogan. Är det tillfälligt? Kan krisen om den fortsätter provocerar fram en öppen schism i regimen? Kanske det. Men för tillfället är det uppenbart att Erdogan dikterar handlingslinjen –som till synes bara bygger på tårgas, batonger och fängslande av oppositionella.

Den turkisk regeringens reaktion på protesterna i Geziparken och senare över hela landet påminner mycket om en ”stark stats” ryggmärgsreflexer. Trots flera decenniers parlamentariskt styre hänger mycket av militärdiktaturernas rutiner med i dagens turkiska demokrati. Godtyckliga arresteringar och fabricerade bevis, censur och självcensur i media, kompispolitik och korruption i statens kontrakt med byggherrarna som ”äger” AKP, är bara några av kännetecknen på Erdogans regim.

Polisens brutala ingrepp tände en eld.

Efter tio år vid makten och en allt större tyngd i parlamentet använder Erdogan sin dominerande position till att sakta men säkert tvinga på samhället hans egen och den anatoliska muslimskt konservativa borgarklassens syn på moral och livsstil, i våra media kallad ”islamisering”. Parallellerna till Putins allt hårdare ”moralpolitik” ligger nära till hands, trots den ryska regimens sekulära karaktär.

Erdogans intrång i det privata livsrummet är den huvudsakliga förklaringen till protesternas omfång och den sociala sammansättningen av oppositionen. De töntiga moralkakorna om att dricka yoghurt, inte äta vitt bröd, skaffa fler än två barn, inte pussas offentligt, att bära ”sedligt” läppstift och andra intrång i privatlivet har retat upp en stor majoritet av den urbana ”eliten”, det vill säga studenter, utbildade akademiker, läkare, advokater, journalister och andra sekulära grupper. I Istanbul har också många muslimer deltagit i protesterna. De vill själva ta hand om sin religiositet.

Parallellen till Putins styre finns där också i metoderna som används för att tysta media och hålla rättsväsendet på mattan. Turkiet är landet med flest journalister dömda till fängelse, fler än i Iran och Kina.

-Det är bara en handfull journalister som fängslats. Inte för deras artiklar utan därför att de är kuppmakare, vapensmugglare och terrorister, sa Erdogan nyligen till Angela Merkel som hade uttryckt sin oro över journalisters öde i Turkiet.

En handfull för Erdogan är 66 journalister som sitter fängslade just nu enligt Europeiska Journalistförbundet. Många av dem är kurder och har anklagats för det mesta, alltifrån ”terrorism” och ”droghandel” till ”anti-statlig propaganda”. Domstolar med speciella rättigheter kan dessutom hålla journalister (och andra) upp till tre år i fängelse utan rättegång.

Män och kvinnor enade i krav på frihet från islamska moralregler.

Fem döda och femtusen skadade, varav sex hundra poliser, är facit över ”Tayyips” beslut att möta alla protester med tuffa tag och nedsvärtningskampanjer om ”internationell konspiration”, vandaler och plundrare som förleder naiva medborgare. Om han valt rätt taktik ur maktens synpunkt återstår att se. Demonstrationerna fortsätter och ”hotet” att mobilisera den ”tysta majoriteten” kan bli en motgång. AKP har fortfarande ett starkt stöd bland sina väljare, men om de är motiverade till att ta över gator och torg från de som demonstrerar i dag är inte säkert.

För att testa en fredlig utväg verkar regeringen överväga en folkomröstning i Istanbul om projektet för Taksimtorgets framtid. Blir den av är det nog en god gissning att en majoritet kommer att säga ja till Erdogans projekt. AKP har fortfarande den politiska förankringen som krävs för att dominera en folkomröstning.

Men eftersom protesterna huvudsakligen riktas mot Erdogans krypande ”moralisering” av det offentliga rummet är det inte säkert att en folkomröstning kring byggplaner för Taksim kan avväpna den rörelse som nu går in på sin tredje vecka.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,