För en tid sedan var jag på Kungälvs sjukhus för ett akut ljumskbråck. Den mottagande sjuksköterskan, han var från Etiopien. Den erfarna kirurgen kom hit till Sverige från en stadsdel i Kabul, Afghanistan, där jag själv råkade bo några veckor 1970. Vi hade många minnen att prata om.
.
.
Kabul fångat med en bild från 1970.
Den yngre mottagande läkaren hade sina rötter i Palestina. Hans far- och morföräldrar revs upp från sitt land när de sionistiska terrorbanden genomförde sin etniska rensning av dagens Israel, i det som palestinierna kallar Nakba, den stora katastrofen. 700 000 människor fördrevs. Många hamnade i Syrien, där regimen i egenintresse gav dem möjlighet att stanna. Det största flyktinglägret, Yarmouk i Damaskus, har med tiden blivit en stadsdel med hundratusentals invånare. Efter 1967 års krig fann också palestinier från Golanhöjden här en fristad. Hans föräldrar fick sedan en möjlighet att komma till Sverige. Tack och lov för mig som fick en ordentlig undersökning och klara besked. Självklart kunde jag naturligtvis inte heller låta bli att fundera över hur sjukvården skulle fungera utan våra nya svenskar. Framförallt som de svenska läkarnas fackliga organisationer av lönemässiga skäl tillsammans med alla regeringar i modern tid lyckats med att bromsa utbildningen av läkare.
Skulle gärna sett Jimmy Åkesson, inte i graven, utan i sängen bredvid.
Yarmouk, tidigare helt okänt för många av oss (svensk media berättar aldrig någonting om Nakba), ser för besökare ut som ett Mini-Palestina. Gator, skolor, sjukhus och de flesta platser har fått sina namn efter arabiska städer och samhällen i det Palestina som fanns före den etniska rensningen 1948. Ironiskt nog har även de nya hebreiska namnen på det som var flyktingarnas byar och urbana områden här fått sina repliker. Här finns många namn som: Haifa, Jaffa, Jerusalem, al-Mansourah, Kfar Qassem, Deir Yassin och Tabariya…
.
.
Lilla Palestina. Yarmouk innan det attackerades av Assads stridsflyg.
Nu har Yarmouk blivit ett stormcentrum för regimen Assad`s försök att överleva genom att göra sig av med sitt eget folk. Under decennierna som gått har den lilla palestinska militaristiska Front for the Liberation of Palestine-General Command (PFLP-GC) varit i sold hos regeringen och har haft en disciplinerad bas i stadsdelen. Organisationen är intimt kopplad till Hezbollah i Libanon och tillsammans är de, för det mesta, verktyg betalda och formade för den syriska utrikespolitiken. Hezbollah har ett stor social bas och i motståndet mot Israels angreppskrig på Libanon har rörelsen visat fantastisk disciplin och ett stort hjältemod, men när det gäller politiskt program är det ett reaktionärt politiskt parti, vilket inte minst har visat sig, när Hassan Nasrallah och hans parti valt att av ekonomiska och religiösa skäl ta ställning för Assads vidriga styre.
I dag berättar nyheterna att PFLP-GC drivits bort från Yarmouk. Framförallt den palestinska ungdomen har fått nog och tar ställning för upproret. Många basmedlemmar i PFLP-GC har gått över till rebellsidan. Det sägs att dess historiska ledare Ahmed Jibril (en riktig överlevare) lämnade stadsdelen för två dagar sedan…
Politiskt står diktaturen Assad politiskt naken. Bara våld återstår för dess egen överlevnad. Enligt vice presidenten i helgen, Farouq al-Sharaa, kan det som varit ”gäng av utländska kriminella terrorister” nu har fått en sådan styrka att inte ens regimens ryska stridsflyg och stridsvagnar kan döda alla upproriska. Ryssland, vars råkapitalister tjänat stora pengar på alla vapenleveranser, sägs också i dag skicka hangarfartyg med följe ut i Medelhavet för att kunna evakuera alla de ryssar som jobbat för regimen. Även Putin kan tappa balansen, trots sitt svarta bälte i judo…
För vår del, som socialister, är det självklart att detta inte, på samma sätt som i regionen i övrigt, handlar om en socialistisk revolution. Det handlar fortfarande om massarbetslöshet och krav på frihet och värdighet för den stora majoriteten av Syriens människor.
Ett folkligt uppror med ett episkt hjältemod som skrivits i blod.
Vår uppgift är både humanitär, med insamlingen till Syriens barn via de lokala samordningskommitéerna, men också politisk: Vi måste med all kraft stödja alla de upproriska som vill ha en demokratisk, sekulär konstitution; Fackliga och politiska rättigheter; rätt till självstyre för alla etniska minoriteter och ett fullständigt oberoende av både rysk- och västimperialism!
Syriern Hassan Hassan ger här ett skakande vittnesmål om hur regimen ger sig på läkare bara för att de gör sitt arbete och hedrar sin läkared –vårda sjuka och sårade. I dag kan vi hoppas att Assads tid snart är över. Signalerna saknas inte. Vice-presidenten säger att regimen inta kan segra militärt. Propagandachefer hoppar av. Bakom kulisserna förbereder sig säkert regimens mest hängivna tjänare att fly till välfyllda bankkonton utomlands.
******
Från ett improviserat sjukhus i Deir Ezzor (Läkare utan gränser)
Av Hassan Hassan.
Tre veckor efter massakern i staden Deraya den 27 augusti 2012 gjorde medborgare en skakande upptäckt –trettiotre kroppar hade kastats ned i en brunn på en bondgård i stadens närhet.
Offren hade knuffats ned i brunnen med bakbundna händer. Därefter hade sprängladdningar slängts efter dem. Senare förde en lokalbo kropparna till det lokala sjukhuset. Historien om dessa offers lidande berättades mig av Anwar Herata, en läkare som nyligen lämnat Syrien. Doktor Herata som var ortopedspecialist på statens sjukhus i Deraya sedan upprorets början ger oss en av de få förstahandsbeskrivningar av de blodiga händelser som utspelats i staden. Hans berättelse är bekräftad.
Tydligen har omkring tusen personer dödats i den strategiskt belägna staden mindre än en mil från Damaskus. I oktober 2012 rapporterade lokala aktivister att kropparna av hundra avrättade personer hittats i sjukhuset.
Offer i Daraya i väntan på begravning. Regimen påstår att de är offer för ”utländska terrorister”. Varför gör den då inget för att ta hand om de döda och hjälpa de anhöriga med begravningarna?
Doktor Herata berättade nyligen att i början av massakern kom det militära fordon och trupp till staden. Säkerhetsstyrkorna började konrollera id-handlingar och personer som var från andra platser drev de iväg på motorvägen. Personal på sjukhuset drevs också iväg och sedan stängdes sjukhuset. Vissa tror att byggnaderna användes av arméns prickskyttar under massakern.
-Det var dagen efter som massakern ägde rum. Enbart i Solaiman al-Dairanimoskén dödades 122 personer bland de boende som sökt skydd där för att undkomma kanonelden, berättar doktor Herata.
I Deraya var detta inte de första morden. Under de första månaderna av upproret tog det statliga sjukhuset i Deraya emot sex till åtta allvarligt skottskadade patienter efter varje fredlig fredagsdemonstration och en eller två per dag under veckorna.
Doktor Herata berättade för mig att det var ”skottskador i huvudet eller bröstet. De flesta patienterna dog eller fördes bort av säkerhetsstyrkorna”.
Offren fördes till sjukhuset i civila bilar. Eftersom ambulanserna förbjöds transportera patienter från platser där folk protesterade. Om patienterna överlevde släpades de iväg av säkerhetsstyrkorna till den värsta sortens behandling, ibland redan innan deras hälsotillstånd förbättrats.
Improviserat ”sjukhus” i Deir Ezzor
Doktor Herata minns speciellt ett av offren, Mohammed Al Dabbas, en aktivist från Daraya som träffats av en kula i bröstet och en i axeln under en demonstration. Han släpades iväg från akutmottagningen ännu under anestesi. Enligt doktor Herata var Mohammed eftersökt av regimen sedan fem månader tillbaka på grund av hans aktivism. Vad var hans brott? Att ha placerat revolutionens flagga på kommunalhuset och deltagande i demonstrationer.
-Säkerhetsstyrkorna släpade ut honom från akutmottagningen svärandes åt läkarna som försökt att vårda honom. De förde honom till militärsjukhuset som i själva verket är en begravningsplats för skadade demonstranter, fortsätter doktor Hereta.
De dagliga ohyggligheter som doktor Herata bevittnat på sjukhuset stryker under inte bara regimens extrema våld, utan också anhängarnas brutalitet. Samtidigt visar det tydligt den outhärdliga situation som möter många som arbetar i landets statliga institutioner. Även om många av kollegorna förstår upproret och sympatiserar med protesterna, förklarar doktor Herata att de måste hålla inne sina känslor om de inte vill riskera att anmälas. För vissa läkare är anhängare till regimen. De frågar ut de kollegor som försöker ge skadade demonstranter vård. ”Vi svarar att vi bara gör vårt jobb”, lägger han till.
Staden Daraya ligger bara en mil utanför Damaskus centrum. En ny massaker är kanske på gång. Det sägs att armén samlar ett stort antal stridsvagnar utanför Daraya för att på nytt försöka ta kontroll över den upproriska staden.
Han berättar att en av hans vänner som arbetade på sjukhuset AL Moujtahid i Damaskus dödades därför att säkerhetsstyrkorna misstänkte att han gav sårförband till sjukhus på landsbygden. Sårförband med sjukhusets märke hade hittats under en räd mot ett improviserat sjukhus på landet och säkerhetsstyrkorna gjorde en undersökning av vem från regionen som arbetade på Al Moujtahid. ”Han avrättades utan en utredning trots att han inte hade någon kontakt med improviserade landsbygdssjukhus”, säger doktor Herata.
Vid ett annat tillfälle kom två medlemmar av säkerhetstjänsten till sjukhuset för att vårda en förkylning. En av soldaterna krävde att man gav mer medicin till hans kollega, vilket läkaren vägrade utan att först undersöka soldaten. Då varnade officeren honom för att inte ”sätta sig upp”. När läkaren ändå vägrade kallade officeren sin överordnade som skickade sex soldater till sjukhuset. Läkaren fördes bort tillsammans med en kollega som försökte hjälpa honom.
Ett sårat barn i Daraya vårdas av läkare som vågar göra sin plikt.
Doktor Herata förklarar att situationen föder rädsla som gör att medicinsk personal lämnar landet trots att de så väl behövs. De som stannar står under speciell bevakning av regimens styrkor. Haidar Ali Al Fandi, en läkare jag lärde känna under min studietid vid Damaskus universitet, dödades i september 2012 i provinsen Deir Ezzor av säkerhetsstyrkor som gjorde ett tillslag i hans hem. Han avrättades därför att han använde sitt hem som underjordisk klinik.
Yrkesverksamma i den syriska vården står under press oavsett hur de gör: om de stannar kvar står de under hot, om de lämnar landet blir de utfrysta. Landet hotas av en sanitär katastrof. Det är livsviktigt att läkare ges möjlighet till fortbildning och att avsluta sina studier. Syriska flyktingar i grannländer borde kunna vända sig till deras vårdinrättningar så länge den syriska krisen pågår. Det krävs insatser för att skapa band mellan läkare som flytt våldet och landsfränder i lägren vid gränserna.
En dag kanske doktor Herata på nytt kan ge syrier medicinsk hjälp. Under tiden är det bästa han kan göra att berätta om de fasor som han upplevt i Syrien.
(Översatt av A l’Encontre. Originalet publicerades 13 december 2012 på sajten Jadaliyya)
Översättning till svenska: Benny Åsman
I tisdags drev republikanernas guvenör i Michigan, Rick Snyder, igenom beslut som innebar ett svårt, till och med historiskt nederlag för den amerikanska fackföreningsrörelsen. Detta i den delstat där dess vagga stod för sjuttiofem år sedan. Michigan blev den 24 delstaten där den reaktionära kampanjen ”Rätt att arbeta” segrade.
.
.
Tolvtusen fackliga aktivister i protest utanför delstatsparlamentet i Lansing
Det kunde ha varit 120 000 med en annan facklig linje
Kampanjens ekonomiska medel har bröderna David H och Charles G Koch stått för. Samma duo som varit de viktigaste finansiärerna bakom Tea Party-rörelsen. Bröderna är bland de rikaste i världen och genom sina fonder fördelar de hundratals miljoner till förmån för olika reaktionära projekt. Den amerikanska fackföreningsrörelsen har visserligen eroderats år för år och organiserar i dag bara omkring nio procent av USA:s löntagare. Bil- och flygarbetarförbundet UAW med en viktig roll i Michigan har fortfarande ett fäste. Men tappar taget år för år. En gång hade man över en miljon medlemmar. Så sent som 2004 hela 650 000. I dag bara 380 000. Syftet med lagstiftningen om ”Rätt att arbeta” är att för gott bli av med resterna av den amerikanska fackföreningsrörelsen. Både när det gäller lönebildning och dess ekonomiska stöd för det Demokratiska partiet.
Villkoren för fackligt arbete i USA ser inte alls ut som i Sverige och det går inte att på ett enkelt sätt översätta till vår verklighet vad denna nya antifackliga lagstiftning innebär. Men kortfattat ser det ut så här:
På ruta ett är varje nytt företag stängt för facklig verksamhet. För tillträde till en arbetsplats krävs att minst 50 procent av de anställda röstar för att facket ska få driva ett organiserat arbete. En svår uppgift eftersom företagets ledning har alla kort på hand när det gäller information och propaganda. Men lyckas det, då får facket en förhandlingsrätt och en position där det har gått att få ett avtal där alla anställda betalar en fackavgift via sitt lönekonto. En form av facklig kollektivanslutning om man så vill. Motiveringen är självklart att alla anställda drar nytta av de villkor som facket kan förhandla fram. En minoritet ska inte åka snålskjuts på de förbättringar en majoritet lyckas få till stånd. Till skillnad från i Sverige, där företagen tvingas att betala lokal facklig tid på grund av MBL-lagstiftningen, får den fackliga organisationen i USA själv stå för det mesta av sina kostnader. Som förlorad förtjänst, lokalhyror, utredningsarbete, advokatkostnader, informationsmaterial mm. Då ska alla anställda vara med och betala.
Bakom slagordet ”Rätt att arbeta” är kravet på en lagstiftning som förbjuder alla former av arrangemang där facket kan ta hem en uppbörd (som det hette förr) från alla anställda. Den som tar ett arbete ska ha rätt att arbeta och fri att själv bestämma sina egna villkor med företaget. Musklerna i en fackförening är den gemensamma beslutsamheten och aktiviteten och det är dessa som kommer att förtvina med besluten i Michigans delstatsparlament. I de 23 delstater som tidigare levt med denna lagstiftning har lönenivån sjunkit snabbare än i övriga landet. ”Rätt att arbeta” har inneburit ”Rätt till sämre lön”. Hur ideologiskt urvattnade och byråkratiskt styrda fackföreningarna än är i USA har de ändå stört de värsta nyliberalerna.
.
.
Huvudorsaken till fackföreningsrörelsens försvagning är ekonomins utveckling.1947 svarade industriproduktionen för 26 procent av BNP. Dessa stora kollektiva arbetsplatser har vid sekelskiftet halverats och utgör bara 13 procent (Lila linjen). Samtidigt har finansindustrin vuxit från 11 till 22 procent av BNP (Översta streckade röda linjen som korsar den lila 1985). Finansindustrins kringverksamheter ökar också från 4 till 12 procent (Understa röda linjen som är i kapp industriproduktionen 2004). Andra traditionellt starka fackliga fästen som byggnads står still som andel av BNP eller minskar som transporter.
.
.
Här sprängs Detroits historiska landmärke vid Lake St.Clair. Skorstenarna ”De sju systrarna” som försörjde industrin med elström störtar samman till en tegelhög.
Till en stor del ligger ansvaret för nederlaget hos de fackliga ledarna. De har helt enkelt inte använt fackets muskler och har under en lång tid bara levererat försämringar. UAW:s ledarskap har accepterat en halvering av lönerna (!) för alla nya och kommande anställda samt ett strejkförbud i sex år. De fackliga ombudsmännen har sedan själva kapat åt sig själva extremt höga löner och sidoinkomster från förvaltning av sjuk- och pensionsfonder. Den enda fråga där de visat antydan till strid är denna om fackavgifter eftersom storleken på dessa är kopplade till deras egna löner. Förbundet är också absurt nog stor aktieägare i de företag där det ska vara en motpart. Stora summor av fackets pengar har dessutom villkorslöst slussats över till demokraterna. Dagen före beslutet i Michigan var UAW värd för Barak Obama vid ett möte utanför en bilfabrik i Detroit. Denne hyllade facket som accepterat alla försämringar vid den våldsamma omstruktureringen av bilindustrin och UAW hyllade Obama genom att acceptera alla de nedskärningar som kommer att bli resultatet av de pågående förhandlingarna i Washington om det så kallade skattestupet…
.
*********
.
För bröderna Koch och deras anhängare innebar segern en extra sötma eftersom de vann den på bortaplan, de segrade på fackföreningsrörelsens historiska marker. Michigan har varit ”The Union Belt” och är så även i dag om än försvagat i takt med nerläggning av stålverk, verkstadsindustrier och monteringsfabriker. Detroit är förslummat och i dag ingår delstaten i det som brukar kallas för ”The Rust Belt”. Det rostiga, förfallna avindustrialiserade nordvästra USA.
Men det var här för 75 år sedan efter en ockupation under 44 dagar av General Motors fabriker i Flint, tio mil nordväst om Detroit, som arbetarna lyckades med att få ett erkännande av UAW och det första egentliga industriavtalet. Det var en brytning med det gamla American Federation of Labor, AFL, som bara organiserat manlig vit arbetararistokrati och som arbetade hand i hand med arbetsgivarna. Vanliga montörer och industriarbetarna skulle inte vara med överhuvudtaget. Inspirationen till massaktionen i Flint kom inte minst från Frankrike där Folkfronten under våren 1936 segrat och bildat regering, vilket utlöste en tsunami av fabriksockupationer och sittstrejker. Två miljoner arbetare var ute i 12 000 strejker varav 9 000 med ockupation.
,
.
Strejkvakter inne i karosseriverkstaden
Genombrottet i Flint och det generella avtalet med GM utlöste i sin tur en kedjereaktion i hela USA. Arbetare inom textil- och stålindustrin, i handeln, i restaurangnäringen, transport, offentlig sektor och på många andra håll lyckades vinna fackliga rättigheter. Under detta enda år, när den amerikanska arbetaren reste sig upp, ökade UAW:s medlemsantal från 30 000 till 500 000. Det anrika BBC konstaterade att strejken vid Flint ”hördes över hela världen”.
.
.
Nationalgardet övervakade Chevrolets fabriker nr 4 och 8
Eftersom GM arbetade med betalda tjallare överallt i verkstäderna fick förberedelsen för konflikten och den första medlemsrekryteringen skötas mycket omsorgsfullt. Medlemsmöten arrangerades i de egna hemmen och namnen på de som anslöt antecknades i hemliga matriklar. Flint hade vid den tiden 146 000 invånare varav 44 000 arbetade i GM:s industriella kedja med tio fabriker i rad. UAW valde att först slå till vid karosseriverkstaden Fischer Body 1 där pressarna matade fram och försörjde alla de andra anläggningarna med karosser. Den 44 dagar långa ockupation som följde blev dramatisk och det finns mängder med episka berättelser från dessa dagar. Inte minst hur organiseringen av de färgade, svarta arbetarna gick till. På grund av tjallarna och Pilkingtons säkerhetsvakter, men framförallt Ku Klux Klan, bjöds dessa in till hemliga möten där det endast fanns stearinljus för ordföranden. I rummens mörker kunde sedan ingen se vem som var svart eller vit när de kom in till mötet.
.
.
Genora Johnson blev en legendarisk kvinnlig ledare
Den 11 januari 1937 hade polisen i Flint beslutat sig för att storma karosseriverkstaden. Men på dess andra våning hade arbetarna lagrat stora högar med tunga metalldelar som de vräkte ner över de poliser som försökte bryta upp de igenbommade portarna. Samtidigt satte andra grupper av arbetare på fabrikens brandslangar och riktade dem mot inkräktarna. Det blev också regelrätta slagsmål där tolv arbetare skadades av skarpa skott. Men till sist flydde poliserna och denna legendariska fackliga strid har sedan kallats för ”Battle of Bulls`run”, ungefär ”Tjurarnas flykt”…
,
.
Den kvinnliga strejkbrigaden med sina träklubbor
Kvinnorna, som vid denna tid var förbjudna att jobba vid banden, spelade ändå en mycket viktig roll för utgången. En av legendarerna var Genora Johnson. Hon var gift med en arbetare vid Chevrolet, medlem i Socialist Party, senare Fjärde Internationalens Socialist Workers Party. Under stormningsförsöket trängde hon sig fram till poliserna och skrek åt poliserna att de var några fega kräk som angrep obeväpnade och försvarslösa arbetare. Sedan manade hon sina kvinnliga kamrater att tillsammans med henne ”bryta igenom polislinjerna för att kunna stå sida vid sida med era män, era bröder, era farbröder och andra ni älskar”. Nära tusen kvinnor slöt upp bakom hennes aktion. När striden var vunnen organiserade hon vad som fick namnet ”Women`s Emergency Brigade”. Bara de som omedelbart kunde ställa upp vid en nödsituation skulle vara med och de skulle också ”vara beredda att möta tårgas och kulor, vara starka och fortsätta att kämpa även om en syster faller”. 400 kvinnor anslöt sig direkt och den kvinnliga brigaden var sedan aktiv ända fram till segern över GM.
Det finns många mer berättelser, massor med artiklar och böcker om denna arbetaroffensiv. Dessvärre är den som skrivs i dag mest en fråga om hur människor ska bära sina besvikelser. Men då kan det vara bra att minnas Flint för att se hur snabbt förändringens vind kan kasta om. Det fackliga anloppet i Michigan kom mitt i 1930-talets djupa ekonomiska depression, med dess massarbetslöshet och fattigdom. Våldsamma sociala utbrott lär komma även i dagens USA och kommer då att helt att förändra den politiska scenen.
Samtidigt som Rysslands utrikesminister Mikhail Bogdanov berättar att landet förebereder en utrymning av tusentals ryssar från Syrien och konstaterar att…
”Man måste se fakta i ögonen…regimen och regeringen förlorar mer och mer territorium. Olyckligtvis kan en seger för den syriska oppositionen inte uteslutas.”
…Kan vi läsa att oppositionsledaren och ordföranden för Syriens Nationella Koalition Moaz al-Khatib, om än med en bitter ton, slår fast att ”Vi kan segra på egen hand”. Han fortsätter vidare:
”Det syriska folket behöver inte längre någon intervention från internationella krafter för att störta Assad. De fruktansvärda förhållanden som det syriska folket har fått utstå har tvingat det att vid vissa tider begära militär intervention från det internationella samfundet. Nu har det syriska folket inte längre någonting att förlora. Det fick klara sina problem på egen hand och behöver inte längre några internationella styrkor för att skydda sig. Det internationella samfundet har slumrat, tigit och varit sen att reagera samtidigt som det såg det syriska folket blödande och dess barn dödas under 20 månader. Det finns löften om militär hjälp. Men med Guds vilja kommer det syriska folket att rycka upp den här regimen med rötterna om så med sina bara händer.”
.
.
Ett av de ryska stridsflygplan som rebellerna skjutit ner
Med ryska vapen erövrade från regimen…
Al-Khatib kritiserade också omvärlden och regionala makter för uppkomsten av radikal islamism, samtidigt som han tryckte på att USA skulle se över sitt beslut om att svarlista fronten al-Nusra som en terroristgrupp:
”Det internationella samfundet är till en del ansvarigt för uppkomsten av en del störande fenomen på grund av sin underlåtenhet mot folk och nationer. När ett helt folk får umbära dödandet i tjugo månader, då uppstår grupper med radikala och extremistiska uppfattningar.”
Det är bara att hoppas att ryssarna evakueras så snart som möjligt och tar med sig hem alla de tunga vapen som de hjälpt till med att göra stridsdugliga. Då störtas diktaturen Assad ännu fortare…
-Vi säger till omvärlden att vi inte vill ha deras militära intervention utan att vi vill att de ger oss ett avancerat luftvärnsförsvar. Det syriska folket kan avsluta striderna inom några veckor om vi får ett sådant stöd, sa oppositionsledaren Riad Seif som kommentar till Vita Husets erkännande av oppositionsens nya centralråd.
Det är ett cyniskt spel som leds av Obama. Den fria syriska armén, FSA, får inte den materiella hjälp som behövs för att skydda städer och byar mot Assads MIG-plan och helikoptrar. Samtidigt stärks de mest extrema salafisterna av pengar och vapen från Qatar och Saudiarabien. På marken leder det ungdomar att av rent praktiska skäl ansluta sig till dessa jihadgrupper, inte av religiös övertygelse utan för att få bättre vapen.
Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande.
Beslutet att sätta upp milisen al-Nusra på ”terroristlistan” är lika kontraproduktivt. För det första är al-Nusra den enda salafistmilisen med sina rötter i Syrien. Det finns andra mindre miliser som däremot är direkt kopplade till AQI (al Qaida Irak) som exempelvis milisen Abdullah Azzam, en minigrupp utan verklig slagstyrka.
Al-Nusra däremot växer snabbt i regionen kring Aleppo och i öster på gränsen till Irak. Den amerikanska regeringens egen tankesmedja Institute for the Study of War, ISW, visar i en nyligt publicerad rapport att al-Nusra visserligen är en extrem salafistisk grupp men att den inte omfattar al-Qaidas globala jihad för ett krig mot alla ”otrogna” världen över.
Obamas beslut att ”stämpla” al-Nusra kommer bara att spela dem i händerna och stärka dess roll.
I dag tar EU emot sitt fredspris. Passande nog har en del av statscheferna landat på Gardermoens militära flygfält. För redan om fyra dagar. Den 14 december, ska EU försöka besluta om mer samordning för att få fart på sin vapenindustri. Allt enligt Lissabonsfördraget. Där står dessutom svart på vitt att EU gradvis ska öka sin gemensamma militära kapacitet.
”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984. Han pekade tydligare än någon annan ut hur överklassens nyspråk ser ut.
I dag fick vi det belagt både i bild och på pränt när EU:s president, Herman Van Rompuy, en okänd dammtuss i politiken, tog emot det som alltså ska vara ”vårt fredspris”. Allt under nådiga applåder från kungahuset.
En odemokratisk institution applåderar en annan
I SVT mässar förre ÖB och numer ordföranden för EU:s militära kommitté, Håkan Syrén, att en rejäl upprustning verkligen är nödvändig. Fredspriset ser han som en inspiration för ett militärt starkare EU. Med sin bakgrund som duktig elev i US Naval War College och US Naval Postgraduate och som chef för Sveriges militära säkerhetschef är det en riktig fredsduva som Fredrika Reinfeldt matat in till denna tungviktiga post.
Det viktigaste under ceremonin i Norge skedde under lunchen. Där hade Jens Stoltenberg, Norges statsminister, bjudit in de tjugo statsministrar och EU-toppar som kommit till Oslo på lunch. Sällskapet pratade inte fred utan kris och en av Stoltenbergs ”fusklappar” för pratet under måltiden var att Europas länder inte skulle strama åt sina ekonomier för fort och för mycket. En lapp om konjunkturpolitik som han borde stoppa i Angela Merkels handväska.
Men i övrigt var denne ”röda” statsminister inte särskilt röd. Självklart var han oroad över att så många ungdomar i Europa är arbetslösa och likt EU:s ledare undrade han också över om inte bankerna borde ha mer regler…
.
Stoltenberg kan visa upp en norsk arbetsmarknad som ser bättre ut än EU-ländernas. Tja, det är trist att säga det, men den rödgröna regeringen lever naturligtvis med att dygnet runt, oavbrutet, pumpa upp oljemiljard efter oljemiljard från Nordsjön. Industrin i sig, krediterna och avkastningen från oljefonderna finansierar naturligtvis det ”norska undret”.
Ps. Hur många i Sverige vet egentligen att Håkan Syrén leder EU:s militära kommitté? Eller att Van Rompuy är deras president? Ds.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Nobelfesten, Nobels fredspris, Van Rompuy,
Det här dokumentet är inte helt färskt. Jag har inte heller tillräcklig information för att garantera att staden Doumas skötsel fortfarande fungerar enligt den rådsmodell som beskrivs i dokumentet här under. Det viktiga med dokumentet är dock att det konkret visar hur befolkningen självt tar över den sammanfallande statsapparatens funktioner. Det folkliga självstyret har alltid varit ryggraden i demokratiska och sociala revolutioner. Syrien är inget undantag. När väl diktaturen faller kommer vi att kunna se mer konkret hur baskommittéer och råd varit avgörande för att hålla det revolutionära upproret i gång så långt tid och under så svåra omständigheter.
Här under följer en beskrivning av situationen av den Revolutionära Vänstern och detaljer i staden Doumas deklaration om självstyre.
*************
Det fria Douma – folkliga rådskommittéer och basdemokrati.
Trots de intensiva dagliga bombningarna av bostadskvarter och infrastruktur i i staden Douma har revolutionärerna befriat staden från den statliga administrationens dominans, från privatmilisen Shabiha och arméns vägspärrar.
Det stadsråd som valts av stadens befolkning publicerade en kommuniké som hyllar vår heroiska befolkning som rensat staden från repressiva organisationer som säkerhetstjänsten, armén och Shabiha samt vägspärrarna.
FN:s observatörer på besök i Douma, som ligger 10 km nordost om Damaskus.
Rådet uppmanar befolkningen att ta sitt ansvar för stadens skötsel, i skyddet av offentlig och privat egendom, i bekämpningen av stölder, vandalism, bränder och andra ärenden. Rådet uppmanar också alla att ge all dokumentation gällande den typen av tjänster till den kommission som rådet utsett till att sköta sådana ärenden. Allas samarbete med rådet är önskvärt för att göra vår stad till en bättre plats än den varit.
Kom ihåg att Douma förstörts till stora delar och att Doumas stadsråd ses som ett demokratiskt exempel för det syriska folket och som efterföljts i flera befriade zoner. Douma med mer än en halv miljon medborgare har delats upp i regions- och kvarterskommittéer. Här följer detaljer:
Staden har delats upp i tolv geografiska enheter. I varje zon väljs kvarterskommittéer bestående av fem medlemmar och en ordförande väljs av varje kommitté.
Tolv olika specifika kommittéer tillsätts gällande: sjukvården, kvarterets försvar, skydd av offentlig och privat egendom, tekniskt underhåll, finansen, juridiska ärenden, reparationer och nybyggnad, det fredliga motståndet och demonstrationer, offentliga relationer, informationsbyrå, kultur och utbildning, dokumentation och sekretariat.
De lokala råden är sammansatta på följande vis:
12 ordföranden för kvarterskommittéer
12 ordföranden för de specifika kommittéerna
Och en rådsordförande.
Det verkställande utskottet med elva medlemmar väljer en ordförande.
Två gånger i veckan hålls ett öppet stormöte i Douma, onsdag och söndag, där alla problem i staden kan dryftas.
En informationsbyrå för staden förmedlar all viktig information. Via den kan ni förmedla alla kommentarer och klagomål.
Kommentar : Medlemmarna i kommittéerna, råden och den exekutiva byrån har enats om följande förhållningsregler:
Medlemmarna ska dela målet att störta den korrupta diktatoriska regimen och upprättandet av en demokratisk civil stat baserad på återkallbara mandat och arbeta för att detta realiseras.
Varje medlem måste vara aktivist eller ge stöd till revolutionen, i vilken form det vara må.
Varje medlem ska vara öppen, inte fanatiker, oavsett dennes partitillhörighet, religion, trosbekännelse eller plats i revolutionen.
Varje medlem ska åtnjuta förtroende och vara uppmärksammad för sitt goda uppträdande och rättfärdighet.
En medlems plats i en kommitté eller råd ska vara offentligt
Kommittéernas och rådens uppgift är att sköta livet i staden på bästa sätt och med institutionella metoder.
En ny fas i den tunisiska revolutionen har öppnats. Det var den 17 december 2010 som en ung man brände sig till döds i den fattiga staden Sidi Bouzid. På en knapp månad störtades diktatorn Ben Ali och ett hopp om ett rättvisare mer jämlikt samhälle föddes.
I dag två år senare rasar en allt intensivare ekonomisk, politisk och social strid utefter klasslinjer i samhället. Nu på torsdag, 13 december, kallar landets största fackförening, UGTT, till en dygnslång generalstrejk i protest mot regeringens nyliberala politik och regeringspartiet Ennahadas försök att lägga sina islamska vantar på hela samhället.
Beväpnade anhängare till partiet har den senaste tiden angripit UGTT:s lokaler på flera orter och i städer som Kasserine, Gafza och Sfax utbröt i torsdag 6 december lokala strejker i protest mot regeringens politik och dess anhängares våld mot arbetarrörelsen. I staden Siliana i närheten av Tunis, angrep regeringens beväpnade anhängare fredliga demonstrationer och fackliga lokaler. Inte mindre än tre hundra personer skadades och ett stort antal arresterades av polisen som tidigare låtit den organiserade dräggen angripa människorna som protesterade mot regeringens totala avsaknad av ett program för kamp mot fattigdom och orättvisor.
Strax efter diktaturens fall hade det islamska Ennahada stor prestige. Liksom i Egypten var de mest kända bland befolkningen, de som i decennier förföljts av diktaturen och det var helt normalt att Ennahada och Muslimska broderskapet i Egypten vann stora segrar i valen till de konstituerande församlingarna. Då räckte det med parollen ”islam är lösningen”. Redan då skrev vi här på bloggen att islam inte kommer att skapa jobb och fylla borden med mat och att de snart skulle stå klart för många att dessa muslimska partier i själva verket är genomborgerliga partier med en nyliberal ekonomisk agenda. Många i ledningen för dem är rika affärsmän som nu förhandlar med IMF om vilka ”reformer” som ska anpassa ekonomierna till de nyliberala recepten. De fanns på samma sida i upproret mot Ben Ali och Mubarak men inte med ett program för frihet, värdighet och ett slut på korruptionen som de unga massorna kämpade för.
Den tilltagande klasskampen, och sammanstötningar mellan unga som kräver en fortsättning på revolutionen och de muslimska partiernas försvarare av social och moralisk konservatism öppnar en ny fas i revolutionen. Det är ingen tillfällighet att Ennahada riktar in sina angrepp på i första hand de fackliga organisationerna. Generalstrejken den 13 december är unik. UGTT har under hela sin existens organiserat två storstrejker, den på torsdag blir den tredje. Med sina 750 000 medlemmar är UGTT den största organiserade kraften i samhället. Tyvärr är den delvis handikappad av sin historia av kollaboration med diktatorn Bourguiba och senare även Ben Ali. Men den skamfläcken kan tvättas bort i en hård kamp till revolutionens försvar. Utan UGTT:s fulla deltagande får Ennahada överhanden.
Den direkta orsaken till torsdagens generalstrejk är att Ennahadas ”privatmilis” som kallar sig ”Förbundet för revolutionens beskydd”, den 4 december angrep UGTT:s huvudlokaler i Tunis medan medlemmarna förberedde en årlig ceremoni till minne av mordet 4 december 1952 på Farad Hached, UGTT:s grundare.
-I dag mer än någonsin är det inte bara UGTT utan också vårt land som behöver stöd. Revolutionen är i fara och ett internationellt stöd är oerhört viktigt för att överkomma denna kritiska fas där Ennahada förbereder inrättandet av en ny diktatur, säger Sami Tahri, UGTT;s vice ordförande i en intervju med TEAN Hebdo dagen efter attacken mot fackets lokaler.
Gharyan är en liten stad i Libyen, tio mil söder om Tripoli, en strategisk handels- och transportled mot den sydvästra regionens Fezzan och oaserna i Sahara samt till berbernas bergsområde Nafusa. Stor som Falun med knappt 40 000 invånare. I början av 1900-talet var staden centrum för motståndet mot den italienska ockupationen. Många kända ledare kom härifrån som Asharif Alghyriany. Gharyan var ett viktigt nav också i kampen för att störta Khaddafis diktatur.
Trots – eller tack vare- alla offer och umbäranden under dessa strider har Gharyans invånare i veckan skickat en konvoj med tio lastbilar till Misrata lastade med medicin, nappar, barnmjölk och mat. Från hamnstaden ska hjälpen skickas vidare till alla de syrier som flytt undan Assads militära vanvett.
Bidrag till insamlingen har kommit från enskilda, det lokala styrande rådet, flera civila organisationer, från vatten- och hälsomyndigheterna samt sjukhusen i Gharyan och Nalut.
Vore det inte på sin plats om arbetarrörelsen och inte minst då fackföreningsrörelsen, med LO och Unionen i spetsen, tog ett liknande initiativ. Statliga pengar via FN är en sak. Men traditionella medlemsinsamlingar, med information och diskussion om den arabiska revolutionen, någonting helt annat. Det finns ingen anledning att låta hökar i borgerligheten ha initiativet när det gäller solidariteten med de miljoner människor som är i uppror mot sina döende diktaturer och kräver frihet och rättvisa. Varför ska bara Carl Bildt få tala för Sverige? Han som mumlar så lågmält om motståndet i exempelvis Bahrein. Varför bjuder inte Stefen Löfvén in representanter för den Nationella koalitionen till Sverige? Passiviteten i svensk arbetarrörelse gynnar bara nyliberalismens talesmän här hemma och reaktionära salafistiska rörelser i Mellanöstern.
”Fram till söndag är det läge för dubbla långkalsonger. Då byts kylan ut mot stora snömängder på upp till en decimeter. – Det finns risk för kaos, säger Erik Rindeskär, meteorolog på Foreca.”
Det goda rådet från GP har vi följt ett bra tag nu. Dubbla flanellskjortor är heller inte så dumt. Vinterns kalla käftar har bitit sig fast ordentligt. Vargavintern är redan här. I morse hade vi minus 24 här uppe i Alefjäll norr om Göteborg och trakten fick verkligen göra skäl för sitt namn. Alebacken med sin fina skidanläggning kan ha premiär redan i morgon.
.
Tidigt i morse. På kökstrappan.
Labradoren Freja vill ut och vedpannan ha påfyllning.