Geert Wilders i brant utförsbacke…

.

När 96 procent av rösterna räknats i gårdagens holländska riksdagsval står det glädjande nog klart att Geert Wilders rasistiska högerparti är den stora förloraren. Hans ”frihetsparti” tappade drygt en tredjedel av av sitt väljarstöd.

Många hade hoppats att ”tomatpartiet”, vänstersocialdemokraterna i Socialistiska Partiet, skulle bli den stora vinnaren. Men enligt opinionsinstituten förlorade det radikala partiets ordförande Emile Roemer, likt alla andra partiledare, stort i TV:s slutdebatter där nyliberala socialdemokraternas ledare Diederik Samson ska ha ”sopat golvet” med alla sina motståndare. Socialistiska partiet fick inte den framgång man hoppats på, men tappade inte heller.

Valet innebär en knockoutseger för nyliberalismen och liberalernas Mark Rutte kan nu fortsätta som premiärminister med en politik som sluter upp kring Angela Merkels hårda åtstramningspolitik.

 

Namn Mandat SKILLNAD RÖSTER % SKILLNAD % antal RÖSTER
VVD 41 10 26.5% 6.1% 2447203
Partij van de Arbeid 39 9 24.7% 5.1% 2286859
Partij voor de Vrijheid 15 -9 10.1% -5.2% 932640
CDA 13 -8 8.5% -5.1% 787707
SP 15 0 9.7% -0.1% 893106
D66 12 2 7.9% 1.0% 731605
GroenLinks 3 -7 2.3% -4.3% 213601
ChristenUnie 5 0 3.1% -0.1% 288062
SGP 3 1 2.1% 0.3% 195290
Partij voor de Dieren 2 0 1.9% 0.6% 177529
Partij voor Mens en Spirit 0 0 0.2% -0.1% 18168
Piratenpartij 0 0 0.3% 0.2% 29930
Nederland Lokaal 0 0 0.0% 0.0% 2852
Libertarische Partij 0 0 0.0% 0.0% 4059
Democratisch Politiek Keerpunt 0 0 0.1% 0.1% 7493
50PLUS 2 2 1.9% 1.9% 174176
Liberaal Democratische Partij 0 0 0.0% 0.0% 2325
Anti Europa Partij 0 0 0.0% 0.0% 2019
Soeverein Onafh. Pioniers NL 0 0 0.1% 0.1% 12716
Partij van de Toekomst 0 0 0.1% 0.1% 8085
Politieke Partij NXD 0 0 0.0% 0.0% 68

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

It’s the economy -stupid

Det amerikanska presidentvalet närmar sig. Obama eller Romney? Det får vi svar på den 6 november. Men redan nu kan vi säga att Bill Clintons bevingade ord -it’s the economy, stupid – gäller mer än någonsin.

De amerikanska lönearbetarna är mer klämda än aldrig förr. Det kan vi se i Economic Policy Institutes årliga rapport The state of Working America.  Här under hittar du några diagram som visar att vinsterna av den ökade produktiviteten i ekonomin inte förbättrat de arbetandes situation. I stället har de gått rakt ned i fickorna på den rikaste tiondelen av USAs hushåll.

I första diagrammet ser vi hur den legala minimitimlönen utvecklats i reell köpkraft sedan 1960. Utvecklats är kanske fel ord eftersom den minskat ända sedan slutet av 70-talet. Andelen av de arbetande som ligger på eller under minimilönen har inte ändrats för männen sedan 1979. Det handlar om cirka 5 procent av den manliga arbetskraften. För kvinnorna skedde en klar förbättring fram till 1989. Sedan dess har andelen kvinnor som tjänar minimilönen eller mindre legat still kring 5 procent.

 

 

Om reallönerna för de arbetande stagnerat de senaste trettio åren beror det inte på att produktiviteten i USA också stagnerat. Tvärtom. I diagrammet här under ser vi att medan lönerna ökat mellan 6 och 12 procent under perioden 1995-2011 har produktiviteten ökat med 37,6 procent under samma period. Vinsternas fördelning mellan arbete och kapital har alltså kraftigt förskjutits till kapitalets fördel.

 

 

En av orsakerna till att Kapitalet i allt större utsträckning tar hand om vinsterna i produktionen är att lönearbetarnas organisering drivits tillbaka till en nivå som kraftigt försvårar utsikterna för den fackliga kampen. Som vi ser i diagrammet har den fackliga organiseringen halverats sedan 1973.

 

 

Oavsett hur det går i presidentvalet är det en mycket lång och stenig väg som väntar de amerikanska arbetare som insett att facklig organisering och bygge av ett självständigt arbetarparti är det enda sättet att bryta demokraternas och republikanernas dominans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

A-kassan i fokus – Varför hålla sig till borgarnas dagordning?

I dag tror sig Per Gudmundson ha fått till det riktigt ordentligt i sin ledare för norskägda Svenska Dagbladet. Som vanligt är det A-kassan som är i fokus. Det har den varit alltsedan dess grund började rivas i början på 1990-talet.

.

.

 ”Hela Trollhättan skulle släckas ner” om vi höjer taket i A-kassan menar han. Enligt finansdepartementets beräkningar skulle nämligen 30 000 jobb försvinna vid en tänkt höjning och detta bara för en höjning av taket för de tre första månaderna. En siffra som omsatt i verkligheten skulle kunna motsvara alla som förvärvsarbetar i exempel just Trollhättan.

Gudmundsons demagogi är ren ideologi. Det finns ingen vetenskaplig grund bakom påståendet. Detta trots att han låtsas det genom att hänvisa till den borgerliga ekonomen Lars Calmfors. Vi skulle lika gärna rakt ut i luften kunna påstå att den borgerliga regeringen har ansvar för att hela Stockholms stad släckts ner eftersom Arbetsförmedlingen redan i dag redovisar 378 000 människor som vill ha jobb. Alltså i runda slängar lika många som förvärvsarbetar i huvudstaden…

.

.

Här en slående graf från ett utmärkt inlägg av Göran Zettergren på bloggen utredarna.nu (TCO). Den röda linjen redovisar hur arbetslösheten sett ut sedan 1965. Den blå anger samma sak för ersättningen/efter skatt när man förlorat jobbet.

Här finns inga belägg för att en värdig A-kassa skulle lämna efter sig en dystopi av utslocknade, döda städer.

I slutet på 1980-talet när A-kassan gav som högst ersättning hade vi samtidigt som lägst arbetslöshet! Att graferna tillfälligt följde varandra under 1990-talet bekräftar bara att regeringarna Bildt/Carlsson/Persson och deras respektive stödpartier utnyttjade lågkonjunkturen i den inhemska bankkrisens spår som en förevändning för att attackera vår trygghet.

När den borgerliga alliansen däremot sänkte taket än en gång 2006 rakade arbetslösheten i stället i väg upp mot nya höjder.  Trollhättan och flera andra städer fick släcka ner…

*******

Nej, Gudmundson arbetar målmedvetet efter samma dagordning som regeringen och dess uppdragsgivare i näringslivet. Sänkt A-kassa och en ”hyfsat stor arbetslöshet” innebär att lägstalönerna kan pressas ner. Vilket om något är vetenskapligt belagt. Med lägre tak där så många som möjlig får huka sig, en del krypa, är det helt klart att det blir ”incitament” till att söka fler jobb, menar finansminister Anders Borg. I radions lördagsintervju tog han bladet från munnen och sa faktiskt att det är bra med en arbetslöshet på en nivå som han i oppositionsställning själv kallade för ”massarbetslöshet”:

– A-kassan kan höjas när vi ser att, för det första: vi ser att vi också kan göra andra saker som stimulerar arbetsutbudet, till exempel jobbskatteavdrag. Och för det andra: när vi börjar se att den här nedgången av a-kassan som vi sett verkligen biter. Så att vi ser att arbetslösheten går ner till de nivåer där den ska vara, kanske då fem eller sex procent.

Folkpartiets utspel om att sänka ungdomslönerna med 25 procent har samma logik. Liksom de borgerligas strävan efter att få ner socialbidragen:

– Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsstöd gör att drivkrafterna för unga och invandrare att ta steget in på arbetsmarknaden är för svaga. Det är den svenska modellens akilleshäl som vi måste göra något åt, sa Borg i våras.

Lyckas de med att pressa ner lägstalönerna minskar också kraven på bättre ersättning från arbetsmarknadens stora grupper av löntagare. Folkpartiet som alltid vill vara värsting i sådana här sammanhang skyltar i och för sig med att man visst kan tänka sig att höja taket i A-kassan en bra bit – men bara om LAS och turordningsreglerna kvaddas helt och hållet. Dess talesman i arbetsmarknadsfrågor, Johan Pehrson, väntar förhoppningsfullt på att den ”jobbpakt” som ”parterna” smusslar med i skymundan ska kunna lösa upp hela frågan i en kompromiss mellan alla partier…

.

.

För den gamla utlevade arbetarörelsen är grundproblemet att hela debatten strikt går efter nyliberalismens dagordning. Med ett språk hämtat från tidningarnas kultursidor skulle man kunna säga att det är kapitalägare och näringslivet i stort samt deras politiska avläggare som ”formulerar problemställningarna, både vad som diskuteras och hur det diskuteras”.

Visst finns det många aspekter att ta ställning till när det gäller A-kassan. Men för arbetarrörelsen har den bärande idén historiskt varit att så gott det går upphäva konkurrensen mellan arbetande människor. Genom en bra A-kassa minskar konkurrensen om de jobb som finns och därmed har man bättre möjligheter att kämpa sig till en bra reallön. Sak samma gäller för de flesta bidragssystem.

Sätter vi denna fråga i fokus i argumentationen breddar vi också intresset och stödet för A-kassan. Även de med jobb och hyfsad lön ser att ersättningsnivån har stor betydelse för deras egen framtida reallöneutveckling. Dagordningen kommer helt enkelt att beröra alla arbetande människor.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,

-Alla döda var klädda i pyjamas

 

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

 

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh  av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Strategiskt G2-möte – ”Sensommarfrid”

 

I hägn av Alefjälls vackra vidder arrangerades för sjätte året i rad bloggens viktiga G2-möte (Group of 2).  Med Risvedens gamla vargstråk inte långt från husknuten, plogar av sjungande vildgäss över taket och en älgfamilj mumsande ute i hagarnas höstklöver kunde vi här mötas ostört för att diskutera framtiden.

,

.

Åsman förbereder intensivt ett av mötets sessioner. Han kan lugnt koncentrera sig på arbetet i skydd av säkerhetschefen Freja som här gör en extra kontroll av marken.

I en global värld där kapitalisternas jakt på råvaror, kontroll över marknader och vinster, dag för dag, i ett allt snabbare tempo förstör både människor och vår planet, är det av stor betydelse att även vi kan mötas rent fysiskt, sitta ner vid samma bord och under längre stunder byta våra tankar. Inte minst därför att Åsman sedan decennier är bosatt i Bryssel, ibland i Timrå långt i norr, medan Kildén har sitt säte i just Alefjäll.

.

Även Kildén får besök av Freja som vill se till att ingen otillbörlig litteratur far runt under toppmötets gång.

På ett sätt blir därför G2-mötet också till bloggens personalfest. Givet förutsättningen att vi vare sig har inkomster eller vinster för våra skriverier gör vi givetvis inga skatteavdrag för sammankomsten. Trots toppmötets strategiska betydelse för vårt engagemang och det givna behovet av en liten ”kick off” som det heter numer. I skenet av alla skandaler kring slöseriet med skattepengar, vare sig det gällt AP-fonderna, Tillväxtverket, Vinnova eller Stiftelsen för strategisk forskning, beslutades ändå att kostnaderna skulle vara både ännu mer transparanta och modesta än brukligt. Det interna arbetsnamnet var ingenting i stil med Säkerhetspolisens ”James Bond” utan ett vardagligt ”Sensommarfrid”.

.

.

Även havskräftorna följde toppmötets inriktning och rätade in sig i leden.

.

Vid den traditionella gemensamma supén skars ransonerna på de olika skaldjuren ner till ett minimum och Alefjälls källvatten i sin enkla karaff spetsades med blott några smala citronskivor. Hos oss hängde inga ballonger för 300 000 kronor i taket, blott en blygsam dekor med två vackra ljusstakar och några dillkvistar (givetvis ekologiska och närodlade). Inga inhyrda storbandsorkestrar i smoking. Vi nöjde oss med att skratta åt Johnny Hendriksen i den härliga norska TV-serien ”Lilyhammer”…

,

.

Som vid alla toppmöten gjordes en del försök till inbrytningar. Här stoppas ett ”brunsvart block” som försöker forcera kravallstängslet.

Men elstängslet samt den hårda fysiska konfrontationen med Freja och en av hennes assistenter gör att upploppet tvärt tvingas att stanna upp. Internationell media var mycket imponerade av denna beslutsamma insats, trots att de med sina kameror, genom områdets avstängning, bara kunde fånga det hela genom att följa skuggorna.

.

.

Vid det efterföljande mötet med media kunde bloggens pressekreterare även bekräfta det som alla hoppats på:  att dess val av en kvinnlig säkerhetschef  vid toppmötet var ett  stort framsteg för feminismen. ”Hon visar att det finns plats för en kvinnlig profil även i vår vision”, understryker man i en kommuniké.

.

.

När parterna bröt upp efter alla vittomspännade plena och arbetsgrupper hade inga skarpa beslut fattats. Men här fattades flera fasta handslag om att bloggens arbete för en mänsklig värld måste fortsätta. Bankernas diktatur ska brytas och den omänskliga kapitalismen ersättas med ett samarbete mellan världens alla miljarder av verkliga producenter.

.

.

Bloggen kommer att fortsätta sin bana, likt solen som här fortsätter att gå upp över Alefjäll…

.

Vi tar vildgässens flykt uppe i skyn som ett föredöme. De samarbetar för att nå sitt resmål. Turas om med det tröttsamma arbetet ”att spåra” genom att vara ledarfågel i plogformationen. Är det någon som behöver vila lämnas denne svagare eller sjuka fågel inte åt sitt öde och till kalas för rävarna på marken utan hela flocken rastar för att ge skydd åt den kamrat som behöver hämta sig.

Så ser vår vision ut. Sådan är vår utopi.  Så ska bloggen fortsätta att drivas!

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Den rika, Den skamlöse och Den enfaldige

.

I Sergio Leones mästerliga film “Den gode, den onde, den fule” pratas det inte mycket. Här är det i stället revolvrar från väloljade hölster som talar. Under filmens första tio minuter förekommer faktiskt inte en enda dialog. Clint Eastwood som har rollen som ”den gode” rullar mest en cigarettfimp mellan läpparna och kostar på sin höjd på sig ett stramt leende över ”komiken” när någon får en våldsam död. ”Clintan” inkarnerade våra (och inte minst USA:s) pojkdrömmar om att både vara ”god” och att samtidigt kunna ”dra först”

När den åldriga och politiskt reaktionära Eastwood i går var på plats i Tampa för att välsigna Den rika Mitt Romney och Den skamlöse Paul Ryan skötte han dessvärre regi och manus på egen hand. I en krånglig dialog med Barack Obama där denne gestaltades fysiskt genom en tom stol levererade han mest obegripligheter och en del osmakligheter. Bland annat sa han att ”Obama must go” och drog handflatan över sin hals i en gest som till publikens jubel förde tankarna till en avrättning. Parodiskt nog sa den bedagade Eastwood också att Romney kräver att alla soldater i Afghanistan ska ”hem nu”. Den dåligt insatta skaran av festande republikaner applåderade och skränade sedan Dirty Harris` gamla ”Make my day”. I yran och med dåligt amerikanskt öl i magen helt okunnig om att Romney har samma tidtabell för USA:s trupper i Afghanistan som Obama…

.

.

Måhända ”Clintan” gav sin vulgära publik ”en bra dag”. Men hans lika enfaldiga som kryckiga dialog med Obama, som sändes direkt i de stora amerikanska TV-kanalerna, var nog inte särskilt lycklig för Romneys valkampanj. ”Det konstigaste som visats i TV”, hette det från många håll. Komikern Chris Rock menade att talet var en hemlig plan som skulle ge Obama en favör. I efterhand kan Eastwood berätta för presidenten ”att allt gick enligt plan”…

Nej, Barack Obamas svåraste motståndare i valet är inte Den rika Romney eller Den skamlöse Paul Ryan (som hänsynslöst vill skala bort skattefinansierad social välfärd). Maran över Obamas återvalskampanj är verkligheten. Massarbetslösheten i USA och med den utbredd fattigdom. Detta samtidigt som det rika USA under hans styre kapar åt sig allt mer av landets tillgångar.

Mitt Romney i sig är lätt att punktera. Han är född med guldsked i mun och har skapat sig en egen förmögenhet på tio miljarder genom spekulation, ”kreativ skatteplanering” och att jobba i rikskapitalbolag som slaktat amerikanska företag, avskedat anställa och ”skickat jobben till Kina”. Han skryter med att ge media möjlighet att ta tjusiga semesterbilder på sig själv i en dyrbar vattenskoter framför sitt sommarresidens värderat till 70 miljoner kronor, vilket självklart sticker i människors ögon när de för sig själva kontrasterar detta mot Obamas mer modesta bakgrund. Inte minst som han samtidigt yrar om att det varit ”nice” att göra sig av med anställda…

,

Nu har de amerikanska väljarna i sig ingenting emot att välja förmögna män till sina presidenter. Som Gregor Peter Schmitz konstaterar i en kommentar för tyska Der Spiegel har de röstat fram både en Kennedy och en Bush till att få landets viktigaste ämbete. I New York valde de mångmiljardären Michael Bloomberg till sin borgmästare. Romneys problem är bristen på öppenhet, transparens som det heter numer, menar han. Amerikaner vill veta allt om sin president. Hans blodtryck, trohet i äktenskapet likaväl som hur han deklarerar. Till skillnad från tidigare presidentkandidater vägrar Romney att redovisa sina skatteavdrag genom åren. Människor vet att han utlokaliserat jobb till Asien och att han spekulerat i ”gamfonder” (aktier i det smutsiga Elliot Associate) som först köpt statsobligationer av fattiga afrikanska länder och sedan hotat att gå till domstol om de inte får tillbaka pengarna med hög ränta. Men de vet inte så mycket om hans skattemoral. Demokraternas majoritetsledare i senaten hävdar exempelvis att han inte betalt någon skatt alls på tio år. Så här långt har han bara offentliggjort sin deklaration för taxeringen år 2010. I denna framgår det att han bara betalade 13.9 procents skatt av en inkomst på 21.6 miljoner dollar. Vilket är mindre än vad en genomsnittlig sekreterare lämnar ifrån sig i USA…

Lee Sheppard, en krönikör i affärstidningen Tax Notes, har gjort sig mödan att följa ett spår. Ett spår av klövar ska det visa sig. Han har följt hur den mörkbruna rasmärren Rafalca, värderad till 4 miljoner kronor, fått elegant dressyr i deklarationen. Romneys hustru Ann är en av ägarna till stoet, som nu senast tävlade i London OS för USA. Den granna märren tog sig för övrigt till London på det sätt hon är van vid, i ett eget chartrat jetplan. I deklarationen för 2010 har makarna Romney tagit upp otroliga 700 000 kronor som kostnader för Rafalcas uppehälle och resor. När de sedan får inkomster genom priser och avel kan de på så sätt minimera skatten. Ända fram till 2010 hade Romney 20 miljoner nergrävda i en schweizisk bank och investeringsexperter på Bermuda hjälpte honom flitigt att undkomma skäliga skatter. Tidningen Vanity Fair menar att hans tidigare företag, riskkapitalbolaget Bain Capital, har 138 investeringsfonder med säte på Caymanöarna. I 12 av dem sägs Romney ha kapital placerat till ett värde av nästan en kvarts miljard kronor…

.
Om Eastwood förfallit till Den enfaldige och Paul Ryan är Den skamlöse då är hans tilltänkte chef Mitt Romney sannerligen Den rika och det är inte så svårt att förstå varför Obamas valstrateger väljer att koncentrera sig på just den brännande frågan om Romneys skattemoral. ”Obamas folk är säkra på att de har hittat nerven”, skriver New York Magazine, ”och likt ett gäng sadistiska tandläkare planerar de att borra sig ner i roten ända till dess att patienten/offret skriker”.
.

Det lär säkert fungera. För när republikanernas presidentkandidat nu säger att han likt Jönssonligan har en plan, en plan för 12 miljoner nya jobb, är det säkert många amerikaner som frågar sig om dessa kommer att skapas i Shanghai eller i Detroit…

.

I International Viewpoint finns en färsk analys av Dianne Feeley om hur den amerikanska demokratin skrumpnar ihop:

The Shriveling of Democracy

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN5,SVD4,