Nyval i Grekland – Vänsterplattformen i Grekland reser stridens fana!

En ny text av Stathis Kouvelakis om den blixtsnabba utvecklingen kom i förmiddags. Den finns längst ner på denna blogg.

Alexis Tsipras beslut om ett nyval i expressfart för Grekland handlar i grunden om att eliminera  upproret i hans eget parti mot den egna kapitulationen i Bryssel den 13 juli. En kapitulation där han – inför trojkans utpressning – svek både Syrizas partiprogram, alla medlemmars många år av kamp mot just EU:s förnedring av Grekland och det grekiska folkets stolta ”Oxi” eller ”Nej” i folkomröstningen den 5 juli.


Manövern är mer än ful. Den är för det första ett hån mot medlemsdemokratin och den partikongress i september som Syrizas styrelse redan beslutat om. Hur ska man internt kunna diskutera och utvärdera den strategi Tsipras och partiets verkställande utskott utformat på egen hand, vilken inneburit att man kapat alla band med sin egen historia, samtidigt som Tsipras och hans ledningsgrupp driver en valkampanj där ”folket” ska säga ja eller nej till denna? Tsipras sägs, och hoppas själv, att han genom sin personliga popularitet har skapat sig ett ”eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Väljare som sägs ha charmats av att ”han trots allt har försökt och gjorde vad han kunde”. Dessa väljare ska nu få fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar. I gårdagskvällens TV-tal vände Tsipras också upp och ner på verkligheten när han om partiets vänster sa att ”dom som förvandlade den majoritet som folket gav oss till en parlamentarisk minoritet”. Var det inte snarare Tsipras själv och hans grupp som förvandlade det ”Nej” folket sa den 5 juli till ett ”Ja” i Bryssel den 13 juli
För det andra är det en kupp i den meningen att beslutet och valrörelsens upptakt kommer mitt i den grekiska semestern (ungefär som Löfven i Sverige skulle utlysa ett nyval 20 juli vilket skulle verkställas redan 20 augusti). Vänstern i och utanför Syriza som är i färd med att organisera en bred, folklig front till försvaret av folkomröstningens ”Oxi” ska förstöras innan denna fullt ut är på plats. De väljare som charmats av Tsipras personlighet ska heller inte hinna få dålig smak i munnen av alla de nedskärningar och utförsäljningar som kommer under hösten.

Öppet opinionsmöte i Aten med Vänsterplattformen

I sitt TV-tal i går lovade Tsipras också att ”bättre dagar kommer att komma”, vilket fick mig att tänka på några rader från Jim Cliffs låt ”Better days are coming”:

”Better days are coming by and by
Don’t you get down hearted, don’t you cry
Troubles will be over, all our joys come over
Better days are coming by and by”

Men i det här sammanhanget handlar inte Tsipras ord om tröst. Hans löfte om “bättre dagar” skorrar sannerligen falskt. Tsipras har till och med själv, absurt nog (!), erkänt att uppgörelsen i Bryssel aldrig kommer att fungera.

Det blir en spännande och turbulent tid i grekisk och europeisk politik. Vänsterplattformen i Syriza, vilken inte frivilligt överlämnar partiets väljare och sympatisörer till partihögern, beslöt i natt att medverka till en social och parlamentarisk front med ett entydigt ”Nej” i de strider som väntar. Självfallet handlar det inte i första hand om att bara delta i själva valet, med dess fula taskspel från Tsipras, utan om att börja bygga ett nytt alternativ för framtiden. Nedan är en snabböversättning av det uttalande som Vänsterplattformen antog i natt:

**************

Torsdag, 20 augusti, 2015.
Med sitt tal, där han meddelade beslutet om nyval, visade Alexis Tsipras upp ett nytt ansikte, helt och hållet och radikalt i motsättning till Syrizas tidigare åtaganden och strider.

Det första och främsta löftet från Tsipras var hans samtycke till den Tredje åtstramningspaketet och dess slaveri för landet, en överenskommelse han skrev under utan att vare sig fråga medlemmarna eller partiets styrelse.

De val som Tsipras har beslutat om syftar till att helt och hållet ta avstånd från det stolta ”Nej” som folkomröstningen uttalade. De ska resas som gravstenar över människors förväntningar om ett slut på åtstramningarna. Målet med dessa val i expressfart är att göra slut på alla åtaganden mot dessa från Syrizas sida, men också en begäran till det grekiska folket att sätta en snara runt halsen genom att rösta för Tsipras, Ny demokrati, PASOK eller To Potami, alltså för de partier som konstituerar den nya gemenskapen om ett försvar av åtstramningarna.

Trogen Syrizas åtaganden, i linje med det grekiska folkets ”Nej”, reser Vänsterplattformen högt stridens fana för ett alternativ till krisen, för en produktiv och progressiv rekonstruktion av landet.

Vänsterplattformen ska omedelbart bidra till att skapa en bred, progressiv, demokratisk front i motsättning till Överenskommelsen, en front vilken ställer upp i valen för att kämpa för att denna ska upphävas samt att största delen av lånen upphävs. Detta för att försvara det grekiska folkets stridbara ”Nej” i folkomröstningen 5 juli. Ett nej till nedskärningar av löner, pensioner och sociala utgifter. Ett nej till att sälja ut gemensam egendom och Greklands tillgångar. Ett ja till att ta in landet på en ny väg av nationellt oberoende, suveränitet, rekonstruktion och en ny progressiv kurs.

******************

Greece : « Popular Unity » is born !

Stathis Kouvelakis

Early this morning, 25 Syriza MPs left the parliamentary group of the party to create a new group under the name of “Popular Unity”. Most of these MPs are affiliated to the Left Platform, but some others also joined like Vangelis Diamantopoulos or Rachel Makri, a close collaborator of Zoe Kostantopoulou.

This is a major development in Greek politics but also for the radical Left, in Greece and at an international level.

Three elements need to be emphasized.

The first is that “Popular Unity” is the name of the new political front, which will regroup thirteen organizations of the radical Left, those who signed the text issued on August 13 calling for the constitution of the Front of the No. This front is therefore the first tangible result of a recomposition within the Greek radical Left. A recomposition that draws the lessons of the last five years and of course of the experience of Syriza in office and of the resulting catastrophe.

The second is that the goal of the front is to constitute the political expression of the No as was expressed both in the January elections and in the referendum of July 5. The main programmatic lines are the rupture with austerity and the memoranda, the rejection of all privatizations and the nationalization under social control of strategic sectors of the economy, starting with the banking system, the cancellation of the major part of the Greek debt (starting wit the immediate interruption of its repayment) and, more broadly a set of radical measures that will shift the balance of forces in favour of labour and of the popular classes and open up a path for the progressive reconstruction of the country, of its economy and of its institutions.

These goals cannot be realized without exiting the Eurozone as the recent disaster has abundantly demonstrated and without breaking with the whole set of policies institutionalized by the EU. The front will also struggle for a unitary internationalist struggle around common objectives at the European and international level and will support exiting NATO, breaking the existing agreements between Greece and Israel and radically opposing imperialist wars and interventions.

The third is that this new parliamentary group is now the third in terms of its size in the Greek Parliament, ahead of Golden Dawn, the neonazi party. This means that in the next few days its leader, Panagiotis Lafazanis, will get a mandate to constitute a government that will last for three days, as the Greek constitution stipulates. After the resignation of the Tsipras government this mandate is now in the hands of the second party in Parliament, New Democracy, the main rightwing opposition party. This span of time will be used by Popular Unity to trigger a broad debate and the mobilization of all the social forces who wish to fight austerity and the Memoranda, the previous as well as the new one.

The programme of the party and the full range of its support among leading personalities of the Greek Left, which is expected to be quite impressive, will be released at the start of next week.

Athens, August 21 2015

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aftonbladets Katrine Marçal hissar falsk feministisk flagg när hon skriver om ”äldre, argsinta, vita män”…

När Katrine Marçal skrev söndagens ledare för Aftonbladet hade hon säkert inte en av sina bättre dagar. Funderar man lite mer över alstret är det fullt av löst grundade påståenden och självmotsägelser. Faktiskt ett riktigt bedrövligt stycke.

En ung Katrine Marçal .Inte särskilt arg.

Om vi tar det från början så är hennes utgångspunkt att vi lever med i vad hon kallar för ”de argsinta, äldre, vita männens år”. I vilka länder, på vilken kontinent eller i vilken världsdel detta skulle vara aktuellt får vi aldrig riktigt reda på. För visst finns det gott om exempelvis äldre arabiska, afrikanska och asiatiska icke vita män som också är arga. På samma sätt som hos oss har dessa funnits och dominerat världen i årtusenden. Men läser vi henne välvilligt tycks det ändå vara i ”Västvärlden” som dessa arga, män har trätt fram, just i år. På samma sätt som med ett bra ”kantarellår” eller ett riktigt stort ”lämmelår”. Detta eftersom de geografiska nedslagen för hennes tes begränsar sig till Donald Trump och Bernie Sanders i USA samt Jeremy Corbyn i Storbritannien. För Marçal också naturliga val eftersom hennes utsiktsplats över världen numer är den anglosaxiska världen. Hon bor sedan flera år i London.

Men att alla tre är vita är i sammanhanget ointressant eftersom hon diskuterar partiledarkandidater i den mer eller mindre helvita Västvärlden. Att de är män och lite äldre är heller inget statistiskt signifikant för 2015. Det är en normalitet, år ut och år in. Även om det finns undantag. Den medelålders mycket ilskna och extremt framgångsrika franska kvinnliga oppositionspolitikern Marine Le Pen borde definitivt varit med i hennes sammanhang. Liksom Europas mest dominanta politiker, den sextioåriga Angela Merkel, som inte minst många greker, italienare, portugiser och spanjorer uppfattar som ilsken och tvärarg. Diskuterar vi bara oppositionspolitiker är det tveklöst den ”unge och sexige” Alex Tsipras som varit både mest argsint och mest framgångsrik bland sina väljare. Även om han nu helt plötsligt kommit överens med Bryssel för att i stället rikta sin ilska mot de rebeller i sitt eget parti vilka med rätta anser att han gjort en helomvändning och sviker partiets alla vallöften.

Marine Le Pen. En mycket argsint, medelålders, vit kvinna…

Hudfärg, kön och ålder har överhuvudtaget ingenting att göra med det som Marçal fortsättningsvis skriver om. Kanske är det bara ett försök att i nutid få bekräftat något hon funderat över i sin bok ”Det enda könet”, vilken sägs ska diskutera ”de relationer hon antar ska finnas mellan nationalekonomisk teori och ett universellt patriarkat”. I så fall förmodligen också helt utan bäring på en enda fast punkt.

Men hissar hon egentligen inte bara falsk feministisk flagg för att dölja ett betydligt smutsigare ärende? Låt oss se.

I ledarens fortsättning hävdar hon  att ”den politiska mitten har kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor”. Hur hon får ihop detta med de inledande opinionsframgångarna i primärvalen för den obehaglige republikanske reaktionären Donald Trump begriper jag inte. Läser man hennes text får hon inte ens ihop det själv: ”Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet”. Detta eftersom att i USA, på samma sätt som i Europa, har visserligen hela det politiska fältet i språngmarsch förflyttat sig långt, långt åt höger, men det man skulle kunna kalla för ”den politiska mitten” av detta fält har ändå stärkts rent opinionsmässigt under samma färd. Vinner Trump oväntat primärvalen (vilket jag inte tror) och ställs mot Hillary Clinton i presidentvalet artar det sig till en katastrofal marginalisering för republikanerna och en stor framgång för just ”mittfältet” i amerikansk politik. Alltså raka motsatsen till Marçals första tes om att detta kollapsat.

Att jämföra opinionsframgångar för vänsterdemokraten Bernie Sanders med vänstersocialdemokraten Jeremy Corbyn ger däremot en del. Men inte på det bedrövliga sätt som Marçal gör. Historiskt saknar USA ett stort traditionellt reformistiskt arbetarparti vilket innebär att radikala, ibland klassgrundade opinioner artikuleras i det borgerliga Demokratiska partiet. Alltsedan det arga äldre vita paret Thatcher/Reagan plöjde mark för den nyliberala draksådden har klasskillnaderna i dessa bägge anglosaxiska länder fördjupats. Både brittiska Labour och demokraterna i USA har samtidigt i olika omgångar varit med om att fullt ut ta regeringsansvar för denna högerpolitik.  De har brukat den mark som Thatcher/Reagan plöjde.

Bernie Sanders. En mycket vred äldre man.

Därav den tidiga succén för Bernie Sanders kampanj där han sticker ut som en liten uppnosig rival till Clinton och ”de gamla demokraterna”. Men  för Labour har detta arv i dag blivit än mer betungande och lite av vägs ände. Åren med Blair och sedan de fortsatta opinionsåren med samma politik har varit förödande för partiets band med både fackföreningsrörelsen, radikala feminister, antikrigs- och miljöopinioner och därför också med partiets egna medlemmar och väljare. Men trots att Marçal alltså har säte i London har hon inte fattat mycket av det som hänt. Först konstaterar hon bara rakt av att Corbyn inte ”står för något” utan bara vill ”återföra renlärighet till den egna rörelsen”. I några meningar senare står han däremot helt plötsligt för något som skapat en väldig entusiasm: ”Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken”.

En mycket ung, arg Jeremy Corbyn…

En vändning som starkt ogillas av Marçal eftersom Labour enligt henne ”i hög grad förlorade valet i maj på /grund av/ att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna”. Men varje sansad valanalys pekar på en helt annan komplexitet. Hon förenklar väljarnas rörelser och undanhåller fakta bara för att få bevisat att den nyliberala ”mittpolitiken” är den enda vägen. Ser vi till resultatet så fick de konservativa knappt 37 procent av rösterna i valet. Noga räknat fick David Camerons högerparti förtroende av 11,334,576 väljare, detta i förhållande till landets 46,420,413 röstberättigade innevånare. Bara 66 procent av dessa gick alltså till valurnorna och det höga mässfallet för den brittiska demokratin berodde säkert till en hel del på missnöjet med ett tydligt vänsteralternativ. Labour fick mindre än väntat, bara drygt 30,4, vilket orsakades av att partiet förlorade flera av sina viktigaste flanker i valmanskåren.

Framförallt i Skottland där det nära nog utplånades till förmån för de skotska nationalisterna vilka i ett smått otroligt segerval kom att artikulera väljarnas besvikelse över ”Londons orättvisa sociala politik”. För övrigt anfört av den karismatiska medelålders arga kvinnliga vita partiledaren Nicola Sturgeon som sopade golvet med alla andra i TV- debatterna. Det gröna partiet i England gjorde ett segerval på ett program mot samma åtstramningar. Ett parti med som också har en medelålders arg, vinnande och vit partiledare (Natalie Bennett) vid rodret! Hundratusentals av Labours gamla arbetarväljare gick dessutom, övergivna av det egna partiet, av besvikelse i stället i en strid ström över till det högerpopulistiska och främlingsfientliga UKIP. Om man med ”mittpolitik” menar nyliberal socialdemokratisk politik kan man i vart fall i Storbritannien börja att tala om en kollaps.

Nicola Sturgeon. En både frän och karismatisk arg, medelålders kvinna.

Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå varför många år av politiskt missmod, hängighet och besvikelse i – och utanför – Labours egna partiled, helt plötsligt i partiledarstriden, har avlösts av en uppflammande entusiasm för Jeremy Corbyns kampanj mot ”mittens” ständiga och likartade nedskärningspolitik.

Det är också därför Marçal inte vill låtsas vid den. Hon försöker i stället att förenkla det uppror i Labour som äger rum till att bara gälla en fråga om moralisk hållning. ”Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker”, menar hon. ”Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen”.

Vi ska intalas att det bara är detta som väljarna reagerat mot, inte hans politiska program. Blair har ”tjänat stora pengar på ett halvkorrumperat sätt” och svek därför till skillnad från den vardaglige Corbyn ”de sanna idealen”. I krönikans sensmoral, med en slak slutknorr, heter det därför: ”Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk. Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över”.

Mer än så blir det inte. Några funderingar hit och dit.

Men för alla de medlemmar som för länge sedan funderat färdigt har Marçal inte mycket till övers och det är också det som är meningen med denna ledare. Alla uppror mot den europeiska socialdemokratins nyliberalism ska stävjas. Det är därför den gamla studentpolitikern från Laboremus i Uppsala och sedermera till och med under en tid vikarierande chef för Aftonbladets ledarsida egentligen bara har ett enda syfte med sitt alster, att smutskasta Jeremy Corbyn så mycket som det överhuvudtaget går. Därav jämförelsen mellan denne och den reaktionäre multimiljardären Donald Trump. Ja, hon drar sig inte ens för att förfalska hans många decennier av envetet motstånd mot den egna brittiska imperialismen, dess kärnvapensrustningar och många krig. ”Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi”, heter det i en avskyvärd skrivning som egentligen borde ha handlat om dennes motstånd mot Vietnamkriget, blockaden av Kuba, det brittiska koloniala våldet mot Irland, kriget i Afghanistan, Israels och Västvärldens förtryck av palestinierna, bombningarna av Belgrad, Moskvas Tjetjenienkrig och sist men inte minst Blairs Irakkrig. Marçal tycks leva i tron, eller vill åtminstone få oss att leva i tron, att Labours medlemmar bara reagerat mot Blairs ”halvkorrupta” leverne och inte mot hans skamliga Irakkrig. Dessutom, finns det en enda person i Storbritannien som kan bindas till ett nära samarbete med Libyens diktator Muammar al-Gaddafi, så är det inte Jeremy Corbyn utan just Blair själv. Paret al-Gaddafi/Blair hade under många år ett intimt samarbete och uppenbart till och med någon form av vänskap och förtroende för varandra. Al-Gaddafi hjälpte bland annat Blair med att i sina fängelsehålor tortera brittiska fångar…

Den norska mediahydran Schipstedt äger i dag Aftonbladet till 91 procent. Men via LO och ett gällande avtal kontrollerar den svenska socialdemokratin fortfarande dess ledar- och kultursidor. Katrine Marçal är därför inte bara en vilsen krönikör, som under falskt feministiskt flagg om ”äldre, argsinta vita män”, smutskastar inte bara Corbyn utan också en stor del av Labours medlemmar, hon begår helt enkelt detta sitt tarvliga värv i namn av att vara ett språkrör för den svenska socialdemokratin.

Vågar vi hoppas på motreaktioner? Eller finns det inga motvindar alls i ”rörelsen” mot den egna nyliberalismen?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Två texter av Stathis Kouvelakis om den senaste utvecklingen i Grekland

GREECE: TOWARDS THE POLITICAL CONSTITUTION OF THE FRONT OF THE NO

The developments in Athens are dramatic and their pace is accelerating. In the next few hours the Greek parliament will vote the new, third, Memorandum agreed between the Syriza government and the Europeans following the now standard express procedure of a single-day (and night…) “debate”. The MPs of Syriza’s Left Platform have already announced that they will vote no and the number of other Syriza MPs who will do the same is still unknown. Among them there will certainly be Zoe Kostantopoulou, the president of the Greek parliament who is currently waging a desperate fight for the ultra-minimal procedures of the parliamentary debate to be respected. Her attitude has triggered a tremendous media attack which is now openly backed by members of the government and pro-government Syriza MPs.

Another major development was the call issued today for the popular mobilization and the constitution of committees against the Memorandum across the country by the leaders of Syriza’s Left Platform (Panagiotis Lafazanis of the Left Current, and Antonis Davanelos of DEA/Red Network) and leading figures of twelve other organizations of the Greek radical Left. Among them two (ARAN and ARAS) are founding components of Antarsya. This is widely considered as the first public step towards the constitution of a new political front that will regroup a large range of forces of the radical Left opposing the new Memorandum and the neoliberal U-turn of the Syriza government.

The Memorandum will certainly be voted by a broad majority in Parliament, thanks to the support of the centre-right and rightwing parties. However it is highly likely that the government will lose support among its own parliamentary group and will call for snap elections in a month’s time. The main rationale for this unprecedented move is to prevent the emerging leftwing opposition to its policy to organize and also to be able to hold elections before the concrete impact of the new austerity measures starts biting. In any case, these elections will be the first test for the new anti-austerity front that is crystallizing around the Left Platform. The next few days will be crucial.
Aghios Nikolas Fokidas, August 13, 2015

Below the full text of the call signed by the leading figures of the 14 organizations of the Greek radical Left

NO TO THE NEW MEMORANDUM
CALL FOR STRUGGLE AND MOBILIZATION ACROSS THE COUNTRY

The undersigned, representing a wide range of forces and organizations of the Left reject the new third memorandum submitted today to the Parliament and call for large unitary struggles to overturn all memoranda and impose a new progressive orientation for the country.

The signing of a new Memorandum by a government that was elected to abolish the previous two, amounts to a major disaster for the Greek people and democracy. The new Memorandum means even more austerity, further restriction of the rights of the citizenry and the perpetuation of the country’s regime of tutelage. The new Memorandum is a complete reversal of the mandate of the Greek people who rejected in the referendum of 5 July in their entirety the neoliberal policies of austerity and of neocolonial dependency.

Throughout the last five years the people opposed in every possible way the fear and blackmailing and struggled for an independent, just, reconstructed, democratic and sovereign Greece. As was the case for the previous ones, this Memorandum needs to be met with the wider militant resistance of a cohesive and determined society. We will continue down the path of July 5 until the end, until the overthrow of the policies of the Memoranda, with an alternative plan for the next day, for democracy and social justice in Greece.

The fight against the new Memorandum begins now, with the mobilization of the people in every corner of the country. For this fight to develop and win, it is necessary to build up popular organization at all levels and in all social areas.

We call for the constitution of a broad political and social nationwide movement and for the creation to of committees of struggle against the new memorandum, against austerity and against the tutelage of the country. This will be a unitary movement that will justify the aspirations of the people for democracy and social justice.

The fight that led to the triumph of ”No” of July 5 continues and will win!

Thursday, August 13, 2015

Panagiotis Lafazanis (Left Platform – Left Current)
Alekos Vernardakis (Communist Renewal)
Nikos Galanis (Leftwing Intervention)
Dimitris Kavouras (Communist Organization Reconstruction)
Kaltsonis Dimitris (Association Yannis Kordatos)
Panagiotis Mantas (DIKKI – Socialist Left)
Anthonis Davanelos (Left Platform –DEA)
Andreas Pagiatsos (Xekinima)
Spyros Sakellaropoulos (ARAN – Left Recomposition)
Dimitris Sarafianos (ARAS – Leftwing Anticapitalist Regroupment)
Maria Souani (Workers Struggle)
Themis Tzimas (Former member of PASOK National Council)
Lambros Heetas (Initiative of the 1000)

• Xekinima is the Greek section of the CWI
• The Communist Organization Reconstruction and the Association Yanis Kordatos are regroupments of former KKE (Greek CP) activists
• Workers Struggle is a network of activists who are still in their majority members of the KKE
• DIKKI –Socialist Left is a regroupment of former PASOK activists that was part of the Syriza coalition
GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM
43 Syriza MP’s vote ”no” or ”present”

GREECE: THE VOTE IN PARLIAMENT ON THE MEMORANDUM

The result of the early morning vote on the Memorandum was a slap in the face of Alexis Tsipras and his government. Of course, the Memorandum was approved, thanks to the support of New Democracy, Pasok and Potami, with 222 votes out of 300. But 43 Syriza MPs refused to support the government (32 ”no” and 11 ”present”), a figure higher than in any other previous vote. The ”no” vote regrouped the MPs of the Left Platform, the four MPs of KOE, Zoe Kostantopoulou and her close collaborator Rachel Makri, former finance vice-minister Nadia Valavani, Vangelis Diamatopoulos (an MP close to the ”anti-authoritarian” milieu) and Yanis Varoufakis. The ”present” vote came essentially from MPs of the 53+ tendency, the left wing of the ”majority” bloc.

The speech of Alexis Tsipras was particularly defeatist and incoherent. The result of the vote forced him to postpone the decision to call for snap elections. The newly invented manoeuvre will be to ask for a vote of confidence in Parliament, after August 20, to put in a difficult position the No camp within Syriza.

The widely shared impression is that Syriza is purely and simply disintegrating at record speed as a party. The Moloch of the Memoranda is devouring a new victim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

EU och socialistiska strategier – viktig debatt i tyska Die Linke

I en för sig självklar medial skugga av den politiska debatten om uppgörelsen i Bryssel den 13 juli, bland Syrizas medlemmar, liksom bland partiets  vänner och fiender i Grekland, gjorde tyska vänsterpartiets Die Linkes riksdagsfraktion en dramatisk helomvändning när Angela Merkel och Schäuble den 17 juli sökte förtroende på hemmaplan i tyska Bundestag för den egna utpressningen, den ”mentala vattentortyren”, av Alex Tsipras och hans förhandlingsdelegation.

En förkrossande majoritet av Die Linkes riksdagsgrupp sa ”oxi”, ”nein” eller nej till den tyska regeringens mot Grekland så hånfulla förhandlingsresultat, 53 ledamöter röstade nej, två lade ner sina röster!

Nicole Gohlke och Janine Wissler, två medlemmar från riksdagsgruppen, knutna till Marxist21, ett nätverk för marxister i Die Linke och aktiva i partiets vänstersocialistiska grupp, understryker nu betydelsen av detta:

”Även om detta, kan ses som förvånande eftersom det kommer från en vänsterformation, representerar det i all ärlighet en omformulering av vår hållning, detta med tanke på att en stor majoritet av vår riksdagsgrupp i februari röstade ”ja”, en minoritet avstod och en ännu mindre minoritet röstade ”nej, i den omröstning som handlade om en förlängning av tidigare uppgörelser”.

De inleder också en strategisk diskussion inom partiet om denna svängning, tidigare stängd av sin låsning till perspektivet av att skapa ”ett socialt Europa” inom ramarna för EU. En strategi som nu har rammats ordentligt. Även om såväl yngre svenska journalister liksom yngre svenskar överhuvudtaget inte förstår ett enda ord av tyska (själv tragglar jag mig mödosamt igenom en del), till skillnad från under den epok när svensk arbetarrörelse föddes mycket tack vare just tyska impulser, kommer ändå denna nya vänsterdebatt i EU:s hjärtland självklart att nå även Sverige.

”Nu talar Europa tyska” har CDU:s gruppledare i Bundestag förtjust konstaterat när han sett hur Merkel/Schäuble fått de andra staterna i unionen att disciplinerat rätta in sig efter det egna landets exportstrategi och finanspolitik. Några av oss har kanske också konstaterat att Wolkswagen numer dristar sig att sälja sina bilar ”på tyska” i Sverige. ”Das auto”, heter det när det egna varumärket presenteras. Ett språkligt grepp som för tyska varor var otänkbart under de första decennierna efter Andra världskriget.

Williamsburg i New Yorks Brooklyn – svenska hipsters Jerusalem

Vi kommer inte undan inflytandet från Tyskland, med dess 80 miljoner innevånare, och även om svenska hipsters sägs vilja flytta till New York eller åtminstone göra om Södermalm till vårt Brooklyn, måste svensk vänster självklart också ta del av vad tyska socialister nu satt upp på dagordningen, en förutsättningslös diskussion om hur vi och andra européer, i och utanför euroländerna, som kämpar mot högerpolitik, svångremmar och kapitalism, ska gå vidare efter Eurogruppens förnedring av Greklands vänsterregering.

En bra början är det inlägg som Nicole Gohlke och Janine Wissler nu skrivit och som också översatts – till engelska! Det återfinns nedan i sin helhet hämtad från nättidningen Jacobin:

*********

The Terms of the Debate

On July 17 the parliamentary faction of the Left Party rejected the latest austerity program being pushed on Greece, with fifty-three MPs voting against and two abstaining. Die Linke‘s vote demonstrated a clear “oxi” to the blackmailing of the Greek government by Angela Merkel, Wolfgang Schäuble, and Sigmar Gabriel.

Although that may seem unsurprising coming from a leftist formation, it represents in all honesty a redefinition of our position, given that in February of this year a large majority of our parliamentary fraction voted “yes” to the bailout extension, while a minority abstained and an even smaller minority voted “no.”

Granted, the February vote was a different one, incomparable in terms of the gravity of the decision being put to a vote. The argument in favor of supporting Greece’s newly minted leftist government by giving them time to maneuver had to be taken particularly seriously at the time, despite the fact that the blackmail tactics and neoliberal demands of the European institutions were already plain to see.

Unlike in February, Die Linke voted “oxi” this time because the German government had forced the most severe austerity package since 2010 onto the Greek government. Unfortunately, Alexis Tsipras and the majority of Syriza MPs saw no way out of this blackmail, and accepted the austerity package.

This defeat represents an occasion to reflect, ask questions, and exercise some self-criticism. The capitulation of the first genuinely leftist government within the European Union since the outbreak of the economic crisis to the German government and the other European governments that follow Germany’s lead is ultimately our own defeat, and a defeat for the entire European left as well.

We must take this moment to rethink the central strategic premises that have guided our politics these past months, i.e. our principled “yes” to the EU and our categorical “no” to leaving the eurozone. Doing so means rethinking our political strategy as a left party as a whole. As a party of the European Left, we are obligated to discuss this question with our comrades throughout the continent and in Greece in particular. We cannot abandon them in this difficult situation.

It is of little use (and counterproductive) to denounce Syriza as traitors and declare their political demise. That is the job of our political opponents seeking to suffocate the political awakening happening in Greece. Equally as unhelpful, however, are knee-jerk reactions and blind, unquestioning loyalties.

We should neither reject nor uncritically support everything the Syriza government has attempted to end the widespread and ongoing impoverishment of the Greek people. The sort of disdainful moralism that says we as Germans and “outsiders” have no right to develop an opinion or a critique of what is happening in Greece will not help us to learn any political lessons from the situation either.

We owe both ourselves and our Greek comrades an honest and solidaristic debate about both the strategic successes as well as mistakes of the past months, especially if we wish to continue to fight together against austerity in Europe and prepare ourselves for coming European struggles. Thus it is crucial that we be confident enough to critically reflect on what has happened, to discuss Greece’s exit from the eurozone as a possible alternative, and attempt to understand what the current defeat and the massive “oxi” vote means.

In Bad Faith

Since being elected, Alexis Tsipras was blackmailed by the rest of the European heads of state, to whom he ultimately capitulated. He admitted as much to the Greek Parliament. His defeat is not a personal failure, nor is it due to some sort of egotistical drive to retain power on his part.

Nevertheless, the central premises of the Greek government’s political strategy — the non-negotiability of staying in the eurozone while simultaneously rejecting a politics of austerity — would not (and could not) have had any other result. Ultimately, this strategy gave the Greek government no choice but to submit to the diktat of Merkel and Schaeuble. We supported our Greek comrades in their strategy and had hoped that some sort of middle path could be found, but in retrospect we have to concede that no such middle path existed.

Former Finance Minister Yanis Varoufakis recently published a telling account of the Eurogroup negotiations, in which he reveals that the suggestions of the Greek side were never really even taken seriously — doing so, after all, would have entailed a serious discussion about alternatives to austerity and the possibility of concessions from the Eurogroup.

This means that, in reality, the closed-door “negotiations” in Brussels were not negotiations at all, but rather a series of meetings in which the Eurogroup repeatedly decided that the compromises Syriza was willing to make were still miles away from what the Eurogroup sought to squeeze out of the country.

This dynamic culminated in Varoufakis — Greek minister of finance and official representative of an EU member state — being ejected and excluded from the Eurogroup meeting. His attempt to consult the Eurogroup’s bylaws subsequently revealed that the Eurogroup does not formally exist, and thus does not offer any rights or privileges to individual member states. And thus it was that the supposedly fair European rules of the game were shattered on the rocks of a Europe under German leadership.

In light of these facts, we must accept that the Syriza government’s strategy that focused on negotiation and diplomatic dialogue has failed. Not even the charismatic personalities of Tsipras and Varoufakis, nor extensive expertise and deep negotiating tactics, were enough to win real influence or shift the balance of forces within the European institutions even slightly.

The pledge to abstain from “unilateral actions” did not gain Syriza any extra time or breathing room. Rather, the negotiations proved that the European institutions are unfavorable and adverse terrain for the Left, and that a strategy of offering concessions to the other side in hopes of salvaging at least a modicum of humane social policies will fail. Merkel, Schäuble, and Gabriel were not interested in Greece alone: Greece was to serve as an example for the rest of Europe.

The message that the defeat is intended to send is this: it does not matter how many general strikes are conducted, it does not matter if you elect a new government and the majority of the population votes “oxi” in a popular referendum. These things will not help you and will not change your country’s politics.

That is the message that they want to use to demoralize the entire European left and stifle social protest across the continent. This demoralization and disappointment can only be countered if the European left conducts an open and self-critical debate about the lessons to be drawn from the current defeat.
A Left-Wing Grexit

Ultimately, Schäuble (in collusion with Sigmar Gabriel) threatened the Greek side with a forced Grexit from the Right. A Grexit “from the Right” would mean Greece leaving the euro unprepared, with the conditions for switching currencies, stabilizing an exchange rate, and restructuring the debt being negotiated with the EU from a position of profound weakness. Whether Schäuble and the conservative factions of European capital were seriously considering this option, or whether it was simply further political blackmail to force more concessions out of Syriza in light of the party’s lack of a strategic alternative, is difficult to say.

Either way, the Left in Europe utterly failed to think through a Plan B in a serious manner. Thus, Greek’s left government was robbed of any possible alternative in its negotiations with the lenders. Not having a Plan B meant Syriza had only one option: remaining in the eurozone at all costs. Thus, the institutions could demand as much from the Greek government as they saw fit, because the only other possibility was the break which was to be avoided no matter what.

What, then, could our Plan B look like? This undertaking strikes us a difficult one that poses more questions than it offers answers. Though there are many important contributions on the issue of a Plan B, particularly from the Greek left itself, there has yet to exist a detailed scenario for a left-wing Grexit.

The relative attractiveness thereof is owed more than anything to the alternative to it: remaining in the eurozone would mean further austerity and immiseration, the de facto abandonment of democratic and parliamentary competencies, and a historic political test for Syriza as a party. Remaining in the eurozone has forced the Syriza government — at least for now — to switch tracks from being a bitter enemy of austerity to the executive organ of the troika dictatorship in Greece.

A self-determined, left-wing Grexit is by no means a simple or an easy solution. The economic consequences thereof in particular remain highly controversial amongst left-wing economists and social scientists. At this point they appear to be more or less unpredictable. In the short term, a Grexit could mean a deepening of social fault lines, economic collapse, and further impoverishment of the Greek people.

On the other hand, it could also mean opening up new spaces of political maneuvering and scopes of action: e.g., self-directed lending, national measures against capital flight, and increased taxes on the rich without first having to seek the troika’s approval. These options are at least worth exploring. Such a move would of course mean taking on an almost incalculable political risk for the parties involved. It would entail a leap into the unknown, accompanied by the fear of being held politically responsible for missteps and unexpected consequences that may arise from it.

Our Greek comrades have nevertheless already demonstrated their willingness to think boldly and take risks. For example: in the heat of sharpening contradictions immediately before the referendum, Yanis Varoufakis suggested a raft of unilateral counter-measures to the prime minister’s cabinet as a reaction to the European Central Bank’s closing of Greek banks.

His suggestions can be read as a first step towards a self-directed exit from the eurozone. He suggested: 1) printing Greek promissory notes or announcing the government’s intention to introduce a separate currency (still tied to the euro), 2) enacting a haircut on Greek bonds held by the ECB since 2012, and 3) taking control of the Greek central bank.
What Do the People Want?

In the left debate around the Grexit, there is usually a political argument in addition to the economic: the majority of Greeks want to remain in the eurozone, meaning that the Syriza government could only undertake a left-wing Grexit against the wishes of the majority.

But is that really the case, or should we instead understand this moment as one of a contradictory dynamic within a scenario of polarized class conflict? It is undeniably the case that when asked if they would like to remain in the Eurozone — decoupled from the austerity program that remaining in the eurozone entails — a majority of Greeks respond with “yes.” But would the same be true if this question were posed with a clear focus on the link to austerity?

The Greek people’s preference for what seems like the easier solution (i.e., remaining in the eurozone while ending austerity) is not necessarily incompatible with a readiness to accept the consequences of a Grexit should it prove necessary — particularly if breaking with austerity while remaining in the eurozone proves to be impossible. This is precisely what the 61 percent of Greeks who voted “oxi” in the referendum on the July 5 expressed.

Although Alexis Tsipras sought to emphasize that the referendum was not primarily a vote on the question of Greece’s preferred currency, for most Greeks it was clear that they were making a choice between remaining in the eurozone (and thereby continuing austerity) on the one hand, and a clear rejection of the offer made by the “institutions” (and thus the possibility of a Grexit) on the other.

The Greek media sought to project just such a mood and stylize the referendum in this way. Panic and alarm about shuttered banks, images of long lines in front of (nearly) empty ATMs, a collapse of public life — the media established a doomsday scenario as the backdrop to the referendum in Greece, which the Eurogroup in turn used as a threat.

The message that emerges from 61 percent of the population voting “oxi” in the referendum is amplified by the very real relation between social position and voting behavior: the financially disadvantaged and socially marginalized voted against the deal in huge majorities. The referendum thus seems to indicate that remaining in the eurozone unconditionally is not necessarily a goal shared by the majority of the population, but is rather a project of the ruling and propertied classes of Greece.
A Common Defeat

The referendum also demonstrated how the brave actions of our comrades and the initiative to launch the referendum could lead to an enormous re-politicization of Greek society and renewal of the social movements. Many felt this possibility when Gregor Gysi and representatives of the Blockupy coalition spoke in front of tens of thousands at the closing rally at Syntagma Square. The mobilization around the referendum and the very overwhelming “oxi” vote indicate that there is most certainly an enormous desire for political alternatives and a Plan B within Greece itself.

Our comrades in the government had five months to convince a majority of the population of the utility of a Plan B. We had five months to demonstrate to the Greek people that we were doing everything possible to fulfill our electoral promise of ending austerity while remaining in the euro. But having a Plan B also means establishing red lines that we are unwilling to cross. It also means that — should an end to austerity inside the eurozone have proved impossible — then a real and plausible alternative to capitulation had to exist.

At the same time it would have been necessary, perhaps along the lines of Varoufakis’s suggestions, to begin making serious preparations for the worst-case scenario, i.e. preparing to issue promissory notes, to print a new national currency, to nationalize the banks, and to introduce capital controls.

Whether or not our comrades in Syriza could have won over a majority of the population to an exit from the eurozone in the case of a final breakdown of negotiations is of course difficult to say. The lack of a strategic alternative to remaining in the eurozone, however, not only weakened our negotiating position, but was also disorienting for people looking to the new government for hope and inspiration both in and outside of Greece.

The responsibility for the mistake of not preparing a Plan B and not fighting to win over majorities in favor of such a strategy is not that of Syriza alone — it is the responsibility of the entire European left. We all owe it to ourselves to reflect critically on the fact that we neglected to utilize or even entertain the thought of utilizing our last remaining strategic resource: a break with the institutions and the eurozone, thereby developing the scenario of a left-wing Grexit. Thus we have neither reason nor justification to act as if we had known better than our Greek comrades.

No one can claim that we would have performed better or more intelligently than they did. In fact, illusions about the space for maneuver and scope for reform within the EU are probably even more widespread on the German left than they are in Greece. These sorts of illusions were consistently nourished by our own party in the last European elections, while some currents went so far as to claim that principled left-wing criticism of the EU and its institutions was impossible.

In light of this mistake, we must engage in thoroughgoing self-reflection and self-criticism. For our common defeat suggests that truly left politics in Europe can from now on only be oriented against the institutions of the EU. It follows that, for a socialist government in the European periphery, left politics may only be possible outside of the straightjacket of the Eurogroup altogether.
Shattering the EU Illusion

So what questions have to be reevaluated in the EU debate? In Germany, a major reason why Die Linke often finds it difficult to criticize the EU as an imperialist project is because it is portrayed as a historical lesson learned after the second World War. As the story goes, the once warring great powers of Europe joined together in a new geopolitical alliance which would make future armed conflict on the continent a thing of the past.

Philosophers such as Jürgen Habermas take this point of departure to praise the EU as a post-national construct and an alternative to the European nation-state. But even though the EU has greatly transformed the political relations between its constituent member states, economic competition between said states has not been lessened by this transformation whatsoever. Indeed: the negotiations around Greece’s latest bailout extension make them easy for all to see.

That the EU introduced a common currency but not a common wage, social, or budgetary policy is not a mistake or an accident, nor is it a temporary condition of an as-yet-unfinished European Union. The construction of the euro and Germany’s aggressive export strategy are harmful to economically weaker countries like Greece, particularly since the various states do not share a common or coordinated economic policy. Instead of constraining the power of the German economy and political establishment, the EU simply provides it with a post-national alibi.

It is now clear that from now on “German” is to be spoken in Europe, as Volker Kauder gleefully declared a few months ago. Given this state of affairs, we must determine to what extent an EU-wide “reboot” of the European project constitutes a useful demand for class struggle in Europe.

The consequences of EU policies are very different depending on whether we are talking about Germany or Greece, Great Britain or Portugal. A state-driven reconfiguration of European social policy would require a synchronized political shift in nearly all twenty-eight member states. Even then, major corporations and financial markets would still serve as powerful opponents of any possible social reform.

We do not believe that concrete solidarity between the peoples of Europe is possible by making positive reference to an EU that is imagined and enacted by national governments as a common currency area and economic zone. The various struggles against austerity and for improved living conditions across Europe (which admittedly are yet to be united in common cause) appear to us as much more promising prospects. Not to be ignored is the concrete struggle against old and new forms of fascism and racism; this means fighting Pegida in Germany, the National Front in France, and Golden Dawn in Greece.

It is time to make the policies and politics of the EU the subject of the real social struggles existing in the various member states, rather than continuing to speak of a “social EU” for which we will be unable to build a social movement in the foreseeable future. Our politics must contribute to establishing, expanding and deepening pan-European networks of solidarity between political actors and activists in European, national, regional, and local movements.

Following Greece’s subjugation under the diktat of the institutions, it is both unlikely as well as inappropriate to expect that our comrades in the European Left will continue to view the EU or the euro in a positive light, as membership in the eurozone has revealed itself to be an instrument for the implementation and enforcement of austerity policies.
Living Up to the Slogans

It makes little sense to retrospectively search for the obstacles to a different conclusion of the Greek tragedy exclusively or even primarily in Greece itself. The reasons for Syriza’s (tentative) failure lie primarily in the absence of relevant left movements in the rest of Europe, as well as in the historic weakness of the Left in Germany. We believe that new and stronger efforts are necessary if we are to achieve a true social realignment in Germany with Die Linke.

We remain a party that receives 10 percent in elections and are only able to mobilize twenty thousand protesters to the Blockupy demonstrations. Our roots in the trade unions are still paltry, although we are at least mobilizing together against the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) in the fall.

This common action is important, but it is still far too little if we really want to live up to our slogan of “carrying the resistance into the heart of the European crisis regime.” To do so, we are going to have to go back to the drawing board and do our homework, in order to build an “oxi” to neoliberalism and austerity that truly earns its name.

One lesson of this defeat is to rethink the premises of our own politics and to dare to entertain the possibility of a break. A break with an EU that strengthens rather than overcomes nationalism, the sealing-off of European borders, and imperialist conflict. A break with a purely parliamentary politics that reduces parties to something one votes for once every few years and reduces parliaments to bodies for implementing the wishes of corporate lobbyists.

The best and most important kind of solidarity we can offer the people in Greece is to start putting real pressure on the German government here at home.

Translated by Loren Balhorn

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Syrizas partistyrelse har kallats in. Politisk thriller i morgon, torsdag.

I morgon, torsdag uppges i borgerlig grekisk media (Kathemerini) att Syrizas partistyrelse med sina 201 medlemmar äntligen ska ha kallats in ”för att försöka hitta ett sätt att lösa den växande motsättningen i partiet när det gäller om regeringen ska godkänna den tredje uppgörelsen (bailout som tidningen kallar eländet) med Bryssel”.

En bild från det senaste partistyrelsemötet 24 maj

Det är Syrizas Verkställande utskott som fattat beslutet efter en lång tid där medlemmar i partistyrelsen och viktiga partidistrikt har krävt att regeringen ”ska sluta med att förhandla med långivarna för att i stället välja en alternativ väg”.

Under måndagens vu-möte ska Alex Tsipras också ha föreslagit att en partikongress ska kallas in, förmodligen i september, för att diskutera frågan. Partiets Vänsterplattform, vilken leds av förre energiministern Panayiotis Lafazanis, vill däremot att kongressen ska kallas in omedelbart innan parlamentets omröstning om uppgörelsen i Bryssel.

Det kan alltså bli ett lika viktigt som spännande möte i morgon. Hade varit kul att kunna grekiska och sedan sitta med i något hörn och lyssnat…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När Rubicon korsades…

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna  Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Striden om Syrizas inre partidemokrati och dess politiska själ hårdnar

Stathis Kouvelakis skriver nedan om hur demokratin maldes ner vid gårdagens omröstning i det grekiska parlamentet. En debatt där majoriteten tillfälligt vann tillbaka tre rebeller från riksdagsfraktionen genom att lyfta bort de tidigare accepterade nerdragna jordbruksstöden och och den höjda pensionsåldern från dagordningen. Dessutom lovade Tsipras i parlamentet att regeringen inte kommer att tillåta att den beslutade bankreformen ska leda till snabbare vräkningar av hus- eller lägenhetsägare som kommit på obestånd.

Antigone Limberaki, parlamentsledamot från det borgerliga partiet To Potami (med anspråk på att vara ett mittenparti), sa i en kommentar att ”Tsipras inte längre har en tredjedel av sin politiska gruppering (i riksdagen) som sina sambos och att han samtidigt har mer än halva centralkommittén emot sig när det gäller den nya åtstramningen. Allting beror nu på hur han hanterar problemen i sitt parti. Det står klart att han bränner broar till den andra sidan och ser sig som att ha slagit in på en enkelriktad väg vilken leder ner till en linje med mer moderation

I bloggen återger också det redan berömda talet  den 11 juli från parlamentets talman, Zoe Konstantopoulo, där hun tog avstånd från Tsipras kapitulation:

GREECE UNDER THE MEMORANDUM: A BRUTAL SUPPRESSION OF DEMOCRACY

Just to give an idea of what parliamentary procedures in Greece after the capitulation of the government to the Troïka, let’s talk about todays’ parliamentary debate and how it was prepared. So, yesterday , at four in the afternoon, Syriza MPs, as well as the rest I suppose, received an email with an attachment. The opened it and saw that it was a nearly one thousand pages long file (!) which contains a single bill with just two articles: the new Civil Procedure Code (about 800 pages long) and the EU directive for Greece’s accession to the European banking system. The first opens the way for the acceleration of the repossession of primary residence by banks, but also other articles in favor of banks in cases of legally disputed loan. The second allows a Cyprus style bail in of the banks, that is a haircut of deposits in case of bank failures. Both are included in the infamous agreement signed by Tsipars on July 13. and the Greek government had committed itself to vote these measures within days after the agreement.
What this means is that Greek MPS have about 24 hours to get an overview of this bill,which includes hundred of other aspects, which practically means that they will have to vote on it by this evening without being able to read even superficially its content.

From this three conclusions can be drawn rather effortlessly:
– the Memoranda abolish not only the substance but also the formal procedure of (bourgeois-parliamentary) democracy.
-If only as a protest against this complete suppression of representative institutions and of any notion of popular sovereignty, the only possible option is ”no.”
– We should not laught at the Pasok or New Democracy MPs who, during the two previous governments, confessed like the Pasok former minister Michael Chryssochoidis, that they did not read the memorandum they voted in 2010. Over 220 MPs are preparing to do the same today, and the majority of them (here lies the unique originality) represent a party which calls itself a party of the ”radical left”.

However, this ridiculing of democracy has sparked reactions far beyond the ranks of the Syriza’s Left Platform. Greek Parliament President Zoe Konstantopoulou spoke out against the changes in the Code of Civil Procedure that the Greek Parliament will vote on later in the evening.“The vote is a [parliamentary] diversion because it is introduced as an intervention by the institutions under the threat of bankruptcy and is set as a prior action. Basic citizen rights for standing a fair trial are being violated,” she said during a speech in the Greek Parliament on Wednesday.
Konstantopoulou confirmed that she cannot vote for these prior actions in parliament. She voted against the first set of prior actions last week as well.
The Greek Parliament President also highlighted the opposition of the Justice Minister and other government MPs to the legislation.

Aside from her parliament speech, Konstantopoulou also penned a letter addressed to the President of the Hellenic Republic, Prokopis Pavlopoulos, and Greek Prime Minister Alexis Tsipras, asking them to inform their European counterparts of her letter. In the letter, Konstantopoulou argued that the fact that the legislation was demanded by the institutions as a prior action to initiate bailout negotiations is a clear sign of disregard toward parliamentary procedures, popular rule and democracy in Greece. She also noted that these changes were suggested to the previous Greek administration and in a nationwide lawyers’ vote, 93% of Greek lawyers had voted against adopting them.“This violent attack against democracy cannot happen in the context of the European Union. And it definitely cannot happen silently,” the letter concluded.

Meanwhile, in the discussion in Parliament, the MPs of Syriza’s Left Platform made it clear that they will vote no, despite threatening statements issued by senior figures of the government according to which continuous ”no” votes are not compatible with a ”common path”. In a statement issued yesterday Alexis Tsipras strongly attacks all those who inside Syriza reject the line, defends the ”There was no alternative” argument and talks vaguely of restarting party procedeures from September onwards (!). This amounts to a refusal to convene the central committee of the party as asked by a joined statement signed by a majority of its members, who also reject the agreement.

Nedan återger vi också det redan berömda talet  den 11 juli från parlamentets talman, Zoe Konstantopoulo, där hun tog avstånd från Tsipras kapitulation:

The speech delivered early in the morning of July 11 by Zoe Konstantopoulou, president of the Greek parliament, on the question of the government’s proposal to the creditor institutions:

Ladies and gentlemen,

At times like these we must act and speak with binding sincerity and political boldness. We must assume the responsibility that falls to each and every one of us.

We must defend, according to the dictates of our consciences, those things that are sacred, timeless, and non-negotiable, the laws and rights of the people and of society. We must guard the legacy of those who gave their lives and their freedom so that we may live as free people today. We must preserve the inheritance of the young and of future generations, of human civilization. [We must preserve], furthermore, the inalienable values that define and animate our personal and our collective existences.

How each person chooses and decides to act may differ, and no one has the right to trivialize decisions that arise from an existential process and trial, to berate them, or to exploit them for for political consumption.

Each and every one of us are are judged and shall be judged by our positions and our decisions, by our Yes and by our No, by our actions and omissions, by our commitments and our responses, by our dedication and selflessness.

For five months the Government, with the Left as its mainstream and with anti-memorandum forces at its core, has been waging an unequal battle within a regime of suffocation and blackmail: Inside a Europe that has betrayed its founding principles, the welfare of its peoples and societies. Inside a Europe that uses the common currency, the euro, not as a means of achieving social welfare, but as a lever and tool for the coercion and humiliation of unruly peoples and leaders. Inside a Europe that is transforming into a nightmarish prison for its peoples, although it was built to be their common and hospitable home.

The Greek people entrusted this Government with the great cause of releasing them from the shackles of the Memorandum, from the vise of surveillance and supervision imposed on society under the pretext of debt.

This debt furthermore is illegal, unfair, odious and unsustainable, as demonstrated in the preliminary findings of the Truth Commission on Public Debt, and as the creditors already knew in 2010. This debt was not incurred as a cyclical phenomenon. It was created by the previous governments through corruption in procurement, bribes, misleading terms, corporate stipulations, and astronomical interest rates, all to the benefit of foreign banks and companies.

The Troika, together with the previous Greek governments, converted this fraudulent debt from private to public, saving the French and German and also the Greek private banks, and in the process condemned the Greek people to conditions of humanitarian crisis and employed the commercial organs of media misinformation to terrorize and deceive the citizenry.

This debt was neither created nor increased by the people or by the current Government. For five years it has been used as a tool to enslave the people, by forces operating within Europe under the rules of economic totalitarianism, in the absence of moral stature or historic right.

To this day Germany has not yet paid its debts to the small Greece of the wartime resistance, which history has identified for its heroism. These debts exceed the value of the present Greek public debt. According to the committee of the General Accounting Office set up by the previous government, these past debts would today reach a level of 340 billion euros, with conservative calculations. The alleged current debt of Greece is estimated at 325 billion euros.

After the Second World War, Germany enjoyed the greatest remission of debt [in history], so as to allow it to get back on track. This was done with the generous partnership of Greece. Yet now Germany has fomented the perpetrators of corporate corruption, those (including Siemens) who dealt with the previous Greek governments and their parties, and has given them protection from the Greek system of justice.

And yet Germany is behaving as if history and the Greek people owe a debt to her, as if she expects to receive a historic payback for her own atrocities. Germany is promoting and enforcing a policy that constitutes a crime, not only against the Greek people, but a crime against humanity. This is a criminal concept, a widespread and systematic attack on a population with the aim and calculation to bring about its total or partial extermination. And, unfortunately, governments and institutions that are required to live up to their history and their responsibility have aligned themselves behind this attack.

Ladies and gentlemen,

The artificial and deliberate creation of conditions of humanitarian disaster so as to keep the people and the government in conditions of suffocation and under the threat of a chaotic bankruptcy constitutes a direct violation of all international human rights protection treaties, including the Charter of the United Nations, the European treaties, and even the statutes of the International Criminal Court. Blackmail is not legal. And those who create conditions that eliminate freedom of the will may not speak of ”options.” The lenders are blackmailing the government. They are acting fraudulently, since they have known since 2010 that this debt is unsustainable. They are acting consciously, since their statements anticipate the need for humanitarian aid in Greece. Humanitarian assistance for what? For an unexpected and inadvertent natural disaster? Is it an unpredictable earthquake, flooding, a fire?

No.

Humanitarian aid [would be required] because of their conscious and calculated choice to deprive the people of the means of survival, closing the tap of liquidity in retaliation for the democratic choice of the government and the parliament to call a referendum and to turn to the people to decide their own future. The Greek people honored the Government that entrusted them, and the parliament that allowed them the right to take their lives and fates in their own hands. With bravery and pride they announced

NO to blackmail

NO to ultimatums

NO to the Memoranda of servitude

NO to the repayment of a debt they did not create and that is not attributable to them

NO to new measures of impoverishment and exhaustion

The lenders have stubbornly insisted on transforming this NO into a YES, and they have found allies who gleefully collaborate with them in the same Greek parties who are responsible for the Memoranda, in those who benefited from them, in those who created this debt and loaded it on the backs of the people.

This NO of the people transcends all of us and compels us to defend their right to fight for their lives. To wrestle. Not to live a half life or a life on our knees. To be proud of what we bequeath to the next generations and to humanity.

Today the Government is being blackmailed to consent to conditions that do not represent it, that do not come from it, that it is struggling to reverse and prevent. The prime minister spoke with honesty, bravery, boldness and selflessness. He is the youngest of all Greek prime ministers and he has fought as much as any of his predecessors for the democratic and social rights of the people and of the younger generations. He represented and represents our generation, and he gives us hope. I honor him and will always honor him for this stand and this choice.

And at the same time, I consider it my binding responsibility, as president of the parliament, not to close my eyes or to pretend that I do not understand blackmail. I cannot make it easy. I could never vote for and legalize the content of this agreement.

I think the same is true and would apply to the Prime Minister, who is today blackmailed with a weapon threatening the survival of his people. I believe the same applies to the Government and to the parliamentary groups who support it.

I shall undertake my binding responsibility to history by stating ”present,” as a ”presence” in today’s debate and vote. I believe that in this way I make myself more useful to the people, to the Government and to the prime minister, to future generations and to the European societies, by recording the actual conditions under which the Greek parliament has been asked to make decisions. And by rejecting blackmail, by invoking Article 1-1-4 of Article 120 of the Constitution.

The Greek people are the second to suffer this form of warfare in the Eurozone, preceded by Cyprus in March 2013. This attempt to impose measures rejected by the people in a referendum, using the blackmail of closed banks and the threat of bankruptcy, constitutes a violent overthrow of the Greek constitution and deprives the parliament of the authority granted to it by the constitution.

Everyone has the right and obligation to resist. No resistance in history was easy. But we undertook the popular vote, and we trust the people on the difficult matters. It is to the difficult matters that we must respond. And we must not fear.

Translated by Nicholas Evangelos Levis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

I en historiskt halsbrytande vändning valde Tsipras och kretsen kring honom i regeringen att uppfatta ett nej i folkomröstningen 5 juli med 61.3 procent som ett indirekt ja till ytterligare åtstramning – samt att bara några dagar senare i parlamentet 11 juli få denna absurda och orwellska tolkning bekräftad med hela 83 procent av dess medlemmar!

I namn av ”ett ansvar för nationens 10 miljoner greker” valde han och Syrizas ledning att till sist ge upp. Efter långa och plågsamma månader av ”mental vattentortyr” i Bryssel, utan ens några små gester av solidaritet från kontinentens nyliberala europeiska socialdemokrati, samtidigt som ECB i ett drag av finansiell terrorism bryskt klippt av livlinan med likvida medel till de grekiska bankerna, drog den hastigt slutsatsen att alla improviserade försök till motstånd varit förgäves och egentligen bara förvärrat krisen. Partiledningens nya kommandord blev därför, för att tala i militära lystringsgrader, ett rungande ”Höger om” och ”Språngmarsch framåt”. Den breda uppslutningen i parlamentet bakom Greklands tredje åtstramningspaket sedan 2010 möjliggjordes genom en de facto historisk uppgörelse och allians med de i Grekland så hatade högerpartierna Ny Demokrati, Pasok och To Potami.

I tisdags var så “trojkan” eller “institutionerna”, EU, Europeiska Centralbanken och IMF, åter på plats i Grekland för att övervaka och förhandla med regeringen om hur den nya svältkuren ska införas. Men detta innebär inte på något sätt att ”Ordning härskar i Aten”! De ministrar i Syrizas ”regeringsförband” som vägrat att lystra till Tsipras kommando om ”helt om i sluten ordning” har visserligen kastats ut från hans kabinett, men de och andra från Syrizas vänster finns kvar i parlamentet. Högerpartierna har inte heller gett regeringen ett villkorslöst stöd, i någon form av grekisk ”decemberöverenskommelse” utlovar de likt den borgerliga alliansen i Sverige opposition och långbänkar när det kommer till enskilda sakfrågor. Regeringens parlamentariska stöd vilar på en mycket skör grund vilket gjorde att Tsipras valde att lyfta bort de accepterade, men politiskt så upprivande besluten om minskat jordbruksstöd och höjd pensionsålder från dagens plenadebatt i det ”Hellenska parlamentet”, vilket residerar i de salar i det gamla kungliga palatset vilka vetter mot Syntagmatorget med all dess plats för folkligt ursinne.

En taktisk manöver i syfte att framförallt vinna tid. Tsipras och hans krets måste på något sätt få rättning i de egna leden genom att göra sig kvitt de i Syriza som vägrat att i god ordning följa de nya kommandoorden. Borgerlig media både i Grekland och i övriga Europa, liksom ”institutionerna”, har gjort klart att Tsipras måste ha ”hela regeringsmaskineriet och hela sitt parti” bakom sig för att kunna bli det politiska relä som klarar av att transformera spänningarna mellan det byte den tyska predatorn Wolfgang Schäuble kräver och det som det grekiska folket vägrat att släppa ifrån sig. Enligt uppgifter från flera kamrater aktiva i partiets vänsteropposition ska den kongressvalda, stora partistyrelsen ha kallats in nu till helgen. Enligt samma källor ska också en majoritet av Syrizas alla regionala distrikt både ha krävt detta samtidigt som de skarpt har tagit avstånd från uppgörelsen i Bryssel. I måndags berättade Sotis Martalis, medlem i partistyrelsen, att många stora distrikt som Aten A, Aten Södra, Thessaloniki, Achaea, Itaka redan hade slutit upp bakom dessa krav.

Hur utgången av en sådan konfrontation blir är givetvis oklart. Vi vet inte ens om den blir av. I det politiskt heta, febriga Aten är det ständiga scenbyten. Dagordningar förändras hela tiden. Det som var en nyhet i går dementeras nästa dag. Tsipras och hans nuvarande majoritet är för stunden uppbackad av en borgerlig enhetsfront, många i den egna väljarkåren är dessutom säkert mer oklara, kanske desillusionerade, över det som sker och intar en mer avvaktande, dröjande hållning än Syrizas aktiva medlemmar. Vid en förtroendeomröstning i partistyrelsen finns det en del osäkra medlemmar som kläms mellan sína olika lojaliteter. Striden om den inre partidemokratin och om Syrizas själ kan ta tid. Trist nog fortsätter det sekteristiska gamla kommunistpartiet i Grekland, KKE, som organiserar sina egna fackföreningar och fronter, dessutom med att bara stå vid sidan om. I stället för att ge ett kraftfullt stöd (om än kritiskt) till Syrizas vänster har man valt att bara bespotta och håna hela partiet. Positivt nog sägs däremot analyser av folkomröstningen bekräfta vad många anat. Minst tre fjärdedelar av KKE:s väljare deltog i folkomröstningen och röstade där säkert nej. En fantastisk fanflykt från KKE:s bojkottlinje.

I fortsättningen måste Angela Merkel lyssna till predatorn Wolfgang Schäuble

I sommarhettan bildas också rykten likt hägringar över torg och caféers uteserveringar, för att sedan flimra fram både i traditionell media och i sociala medier: ”Syrizas partistyrelse kommer att inkalla en kongress redan i början av september”. ”Tsipras nödgas utlysa nyval i september eller oktober”. ”Tsipras ska bilda ett nytt parti”. ”Tsipras och högerpartierna tänker kalla in en teknokratisk och så kallad opolitisk regering”. Samtidigt finns Wolfgang Schäubles skarpa vapen i bakgrunden, han har flyttat fram sina positioner i Tyskland. I en tidigare valkampanj för kristdemokraterna CDU hette det om paret att ””Inte alltid samma åsikt, men alltid en gemensam väg”. Men fortsättningsvis måste Angela Merkel  ”ta rygg” på denne tyske politiska ikon när hon ska hantera eurokrisen – om det ska bli en gemensam framfart. Det är i dag egentligen ointressant om grekerna eller vi tycker att en Grexit är en bra eller dålig sak. Varje försök till bångstyrighet eller bristande samarbetsvilja från vilken regering det än må vara i Grekland så kommer svaret från Schäuble och ”institutionerna” innebära att landet tvingas att lämna euron.

Rödluvan Tsipras. Har han hamnat i i fel ”sängalag”?

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att den underliggande krisen för Europas kapitalistiska stater (oavsett euro eller inte) kommer att finnas kvar för en mycket lång tid. Dess ekonomier har alltsedan de generella åtstramningarna sedan 2010 inte ens lyckats att ta sig tillbaka till de genomsnittliga BNP-nivåer som gällde före krisen och kontinenten släpar efter andra stora och viktiga regioner i världen. Den politiska dramatiken i Grekland kommer – om än med olika intensitet – att leva i flera år framöver.
Under denna tid är självklart motståndet i Grekland ömsesidigt beroende av hur samma vilja till uppbrott kommer att se ut i övriga Europa. Flera stater i eurons Syd-Europa har om inte samma, så liknande, ekonomiska grundläggande problem som Grekland. Italien, Spanien och Portugal och Irland. Men till en del också Frankrike och Belgien. En rad stater i forna Öst-Europa är också hårt drabbade av denna samfällda långvariga ekonomiska nedgång. Liksom Storbritannien utanför euroområdet. Förutsättningarna till socialt och politiskt motstånd skiftar och dess former kan komma att ta sig de mest oväntade uttryck.

Europas verkliga BNP sedan finanskrisen 2008 i förhållande till förväntade prognoser om när uppgången skulle komma.

Vad vi däremot kan vara säkra på är att grekernas vägran att böja sig, och deras politiska debatter, till en del fortplantar sig i hela Europa. Frågor om makten över våra ekonomier och våra möjligheter till jobb och välfärd, alltmer segregerade klassamhällen och om hur vänsterregeringar ska kunna utmana Europas borgarklasser, tränger sig i diskussionerna alltmer fram i förgrunden.

Det Europeiska rådets mäktige ordförande Donald Tusk har insett detta och berättade nyss efter förhandlingarna med Tsipras i Bryssel om den obehagliga känsla som kommer över honom när han bearbetat det han tagit in från stämningarna på många håll i Europa:

”För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Vår slutsats av samma iakttagelse är självklart att efter förmåga försöka bidra till att sammanfoga alla dessa individuella uppbrott till en enda gemensam social – och politisk erfarenhet. På det Rött Sommarforum som i dagarna samlats i Bottnaryds vackra nejder väster om Jönköping antogs i förrgår en solidaritetsappell för Greklands folk som i sina slutord ger en bra handledning till vad vi kan göra här hemma för att öka ömsesidigheten med det grekiska folkets försök till uppbrott:

”Svensk arbetarrörelse måste stödja det grekiska folkets försök till motstånd mot EU-diktaten, svenska fackföreningar knyta kontakt med sina grekiska kamrater, anordna gemensamma möten, ta del av de grekiska motbilderna och erfarenheterna, ge solidariskt ekonomiskt stöd, verka för fackliga blockader mot EU-sanktioner.
Det grekiska folket har rätt – och gör rätt i – att försvara sig med näbbar och klor mot slavavtalets följder.

Vänstern, kvinno- och ungdomsorganisationer, välfärdsrörelser och aktionsgrupper kan utveckla vänförbindelser med grekiska folkrörelser och initiativ i insikt om att vår kamp är gemensam. Det grekiska folkets och vänsterns erfarenheter ska göras till våra. Att bemöta EU-elitens myter och desinformation om Grekland är en central uppgift – även för vår egen välfärdskamp.

Sätt press på Sveriges rödgröna regering: protestera mot utpressningen av Grekland, stöd det grekiska folkets krav på skuldnedskrivning, gå aktivt emot alla EU-repressalier mot Greklands motstånd.
Det är nu det gäller: Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tyskland rider på euron

Varför inte kräva att Tyskland lämnar euron och återgår till D-marken? Låter kanske helt absurt, men varför inte? Den nya tyska marken skulle omedelbart stiga starkt i värde i förhållande till euron. Enligt IMF skulle en ny mark stiga med minst 18 % i förhållande till euron. De övriga länderna i EU kommer omedelbart att stärka sin konkurrenskraft i förhållande till den tyska exportmaskinen som hittills vunnit allt på de övriga EU-ländernas underskott i handeln med Tyskland. Är det ett skämt? Ja kanske det. Men varför är det normalt att Schauble kan kränga idén om en tillfällig ”grexit” men inte med ett ord ifrågasätta de tyska handelsöverskotten med alla andra länder i EU? Jo, det anses som helt naturligt eftersom EU inte är en solidarisk Union utan ett Imperium med ett centrum (Tyskland, Holland, Luxemburg, Finland) och en periferi med ett kuvat protektorat (Grekland) och framtida protektorat (Portugal, Spanien, Italien).

När Grekland sägs ha konsumerat över sina tillgångar finns det en sanning i det. Men det är en ”sanning” som gäller också alla andra euro-länder, inte minst Frankrike. Som bekant så innebär ett exportöverskott alltid ett motsvarande importöverskott på annat håll. När Tyskland övergav D-marken och antog euron innebar det en automatisk devalvering som gav den tyska industrin extra stimulans. (Se diagram ovan) Alla andra länders underskott finansierades med emissioner av statsobligationer som i fallet Grekland till stor del köptes upp av tyska och franska banker. På grund av landets svaga ekonomi kunde Grekland inte ge ut obligationer utan att locka med mycket högre räntor än starka industristater i norr. Sakta byggdes statsskulden upp för att sedan rusa i höjden med ”hjälp” av Trojkan.

Tysklands handelsbalans i miljoner euro 2011

Att Tyskland med sitt enorma exportöverskott gentemot resten av euro-zonen är den verkligt skyldige för den svåra obalansen inom euro-zonen talar Schauble tyst om. Det ger mer röster att sparka på de fattigaste av alla inom zonen. Höjda löner och bättre arbetsförhållanden inom de prekära branscherna i Tyskland skulle snabbt minska exportöverskottet och obalansen i utbytet inom EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om den politiska striden i Syriza

Sotis Martalis, aktiv i en revolutionär marxistisk strömning (DEA) inom Syriza där han verkar som medlem av dess stora partistyrelse (201 medlemmar) berättar i en länk nedan om den politiska kampen inom Syriza för att partiet inte ska förlora sin ”själ”. Tyvärr ännu så länge bara på franska.  Här ändå några viktiga delar i min fria tolkning.

Den mest centrala uppgiften är att partistyrelsen inkallas så att partidemokratin kan återupprättas. En majoritet av denna, alltså partiets beslutande församling mellan sina kongresser, 109 medlemmar, har redan begärt detta utan resultat. Vad som sker nu är att Syrizas regionala distrikt understödjer detta krav genom att i snabb följd komma in med deklarationer där de tar avstånd från uppgörelsen i Bryssel samtidigt som de också kräver att partistyrelsen sammankallas. Sotiris nämner de som ännu hunnit komma in: Athènes A, Athènes sud, Pirée, Thessalonique, Achaïe, Kefalonia, Ithaque (ön), Préveza, Arta, Zakynthos (ön), Dodécanèse (alla öarna), Lesbos (ön), Samos (ön)…

En bild från en av Syrizas tidigare partikongresser.

Alexis Tsipras, som vänt sig till parlamentets högerpartier i stället för till sina egna medlemmar, och uppenbarligen inte vill kalla in partistyrelsen, besvarar i en märklig, rentav absurd intervju för veckotidningen To Pontiki dessa upprorssignaler från partiets djup med att anklaga vänstern i partiet för illojalitet:

”Hela Syriza måste ta ansvar för det som skett, detta eftersom den utpressning vi utsattes för (i Bryssel) verkligen har ägt rum. Att de som röstade nej i parlamentet valde att göra detta i en så allvarlig stund och mot den interna andan av solidaritet, det har rivit upp ett öppet sår hos oss. När dessa kamrater (Vänsterplattformen) ändå hävdar att de trots allt stödjer vänsterregeringen, trots allt den första vänsterregeringen i vår historia, är detta något som i verkligheten är förbrukat. Jag är nu tvingad att fullfölja avtalet med en parlamentarisk minoritetsregering”

Sotiris avslutar sina kommentarer om den senaste utvecklingen med att betona vikten av att nu bygga upp en stark folklig enhetsfront i en kampanj mot Brysselavtalet. Inte minst understryker han vikten av att nu vinna Greklands fackliga organisationer för detta och i detta sammanhang är det naturligtvis tragiskt att han kan konstatera att ultrasekteristerna i KKE:s ledning fortsätter att hålla  sina medlemmar och sympatisörer i vad de uppfattar som ”en förnäm avskildhet” från den stora majoriteten av det motstånd mot Greklands tredje svältavtal med Bryssel som nu växer fram. Vid de fackliga demonstrationerna utanför parlamentet den 15 juli – när debatten om det nya avtalet ägde rum – ställde dess fackliga  front PAME som vanligt upp sig i ett hörn för sig själva. ”Beröringsskräcken” lever vidare.

Klicka här på länken till Sotis Martalis kommentar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,