Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Trojkans hot om « grexit » var en bluff.

Bara några dagar innan det grekiska parlamentsvalet avslöjar den Europeiska Centralbankens vice ordförande i en sensationell intervju att hotet om att utesluta Grekland från eurozonen ”aldrig var på allvar”.
-Det hade inte varit lagligt, säger Vitor Constâncio till Reuters med hänvisning till att det i unionens konstitution saknas en mekanism för att tvinga en medlemsstat att lämna eller sparkas ut.
Inför valet den 5 juli var det en annan ton i skällan. Fransmannen Benoit Coeuré, direktör i ECB, sa då att ”en grexit som bara varit en teoretisk möjlighet inte längre kan uteslutas.” Och Vitor Constâncio sa själv att ECB stryper inte krediterna till de grekiska bankerna om inte Eurogruppen begär det. Kom då ihåg att den berömda ”eurogruppen” är en informell samling bestående av eurozonens finansministrar, vald av ingen och utan grund i konstitutionen.
Mycket riktigt agerade ECB som springpojke åt Eurogruppen eftersom banken stängde krediterna till de grekiska bankerna som tvingade dem att stänga, vilket också tvingade regeringen Tsipras på knä. Att nu ECB säger att hotet ”aldrig var på allvar” ställer Tsipras i svårigheter eftersom han ursäktade kapitulationen med argumentet att hans regering inte ”hade något val”. Han var tydligen för snabb att lyssna till Schäubles brösttoner.


Den franska finanstidningen La Tribune pekar i en artikel på ett par konsekvenser som följer av Vitor Constâncios uttalande.
-ECB:s trovärdighet drabbas hårt av medgivandet. Här har vi en av världens mäktigaste centralbanker som roar sig med att slänga ut hot mot den egna valutans framtid och struktur, skriver La Tribune och fortsätter:
-Institutionen i Frankfurt (ECB) lät sig alltså villigt bli ett komplement i Schäubles strategi och långivarnas politiska målsättningar.
-Än en gång så har ECB drivit en form av utpressning mot en demokratiskt vald regering i unionen. Det verkar närmast bli en metod för förvaltningen av euron. Utpressningsmetoden användes redan mot Irland 2010 och mot Cypern 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

I en historiskt halsbrytande vändning valde Tsipras och kretsen kring honom i regeringen att uppfatta ett nej i folkomröstningen 5 juli med 61.3 procent som ett indirekt ja till ytterligare åtstramning – samt att bara några dagar senare i parlamentet 11 juli få denna absurda och orwellska tolkning bekräftad med hela 83 procent av dess medlemmar!

I namn av ”ett ansvar för nationens 10 miljoner greker” valde han och Syrizas ledning att till sist ge upp. Efter långa och plågsamma månader av ”mental vattentortyr” i Bryssel, utan ens några små gester av solidaritet från kontinentens nyliberala europeiska socialdemokrati, samtidigt som ECB i ett drag av finansiell terrorism bryskt klippt av livlinan med likvida medel till de grekiska bankerna, drog den hastigt slutsatsen att alla improviserade försök till motstånd varit förgäves och egentligen bara förvärrat krisen. Partiledningens nya kommandord blev därför, för att tala i militära lystringsgrader, ett rungande ”Höger om” och ”Språngmarsch framåt”. Den breda uppslutningen i parlamentet bakom Greklands tredje åtstramningspaket sedan 2010 möjliggjordes genom en de facto historisk uppgörelse och allians med de i Grekland så hatade högerpartierna Ny Demokrati, Pasok och To Potami.

I tisdags var så “trojkan” eller “institutionerna”, EU, Europeiska Centralbanken och IMF, åter på plats i Grekland för att övervaka och förhandla med regeringen om hur den nya svältkuren ska införas. Men detta innebär inte på något sätt att ”Ordning härskar i Aten”! De ministrar i Syrizas ”regeringsförband” som vägrat att lystra till Tsipras kommando om ”helt om i sluten ordning” har visserligen kastats ut från hans kabinett, men de och andra från Syrizas vänster finns kvar i parlamentet. Högerpartierna har inte heller gett regeringen ett villkorslöst stöd, i någon form av grekisk ”decemberöverenskommelse” utlovar de likt den borgerliga alliansen i Sverige opposition och långbänkar när det kommer till enskilda sakfrågor. Regeringens parlamentariska stöd vilar på en mycket skör grund vilket gjorde att Tsipras valde att lyfta bort de accepterade, men politiskt så upprivande besluten om minskat jordbruksstöd och höjd pensionsålder från dagens plenadebatt i det ”Hellenska parlamentet”, vilket residerar i de salar i det gamla kungliga palatset vilka vetter mot Syntagmatorget med all dess plats för folkligt ursinne.

En taktisk manöver i syfte att framförallt vinna tid. Tsipras och hans krets måste på något sätt få rättning i de egna leden genom att göra sig kvitt de i Syriza som vägrat att i god ordning följa de nya kommandoorden. Borgerlig media både i Grekland och i övriga Europa, liksom ”institutionerna”, har gjort klart att Tsipras måste ha ”hela regeringsmaskineriet och hela sitt parti” bakom sig för att kunna bli det politiska relä som klarar av att transformera spänningarna mellan det byte den tyska predatorn Wolfgang Schäuble kräver och det som det grekiska folket vägrat att släppa ifrån sig. Enligt uppgifter från flera kamrater aktiva i partiets vänsteropposition ska den kongressvalda, stora partistyrelsen ha kallats in nu till helgen. Enligt samma källor ska också en majoritet av Syrizas alla regionala distrikt både ha krävt detta samtidigt som de skarpt har tagit avstånd från uppgörelsen i Bryssel. I måndags berättade Sotis Martalis, medlem i partistyrelsen, att många stora distrikt som Aten A, Aten Södra, Thessaloniki, Achaea, Itaka redan hade slutit upp bakom dessa krav.

Hur utgången av en sådan konfrontation blir är givetvis oklart. Vi vet inte ens om den blir av. I det politiskt heta, febriga Aten är det ständiga scenbyten. Dagordningar förändras hela tiden. Det som var en nyhet i går dementeras nästa dag. Tsipras och hans nuvarande majoritet är för stunden uppbackad av en borgerlig enhetsfront, många i den egna väljarkåren är dessutom säkert mer oklara, kanske desillusionerade, över det som sker och intar en mer avvaktande, dröjande hållning än Syrizas aktiva medlemmar. Vid en förtroendeomröstning i partistyrelsen finns det en del osäkra medlemmar som kläms mellan sína olika lojaliteter. Striden om den inre partidemokratin och om Syrizas själ kan ta tid. Trist nog fortsätter det sekteristiska gamla kommunistpartiet i Grekland, KKE, som organiserar sina egna fackföreningar och fronter, dessutom med att bara stå vid sidan om. I stället för att ge ett kraftfullt stöd (om än kritiskt) till Syrizas vänster har man valt att bara bespotta och håna hela partiet. Positivt nog sägs däremot analyser av folkomröstningen bekräfta vad många anat. Minst tre fjärdedelar av KKE:s väljare deltog i folkomröstningen och röstade där säkert nej. En fantastisk fanflykt från KKE:s bojkottlinje.

I fortsättningen måste Angela Merkel lyssna till predatorn Wolfgang Schäuble

I sommarhettan bildas också rykten likt hägringar över torg och caféers uteserveringar, för att sedan flimra fram både i traditionell media och i sociala medier: ”Syrizas partistyrelse kommer att inkalla en kongress redan i början av september”. ”Tsipras nödgas utlysa nyval i september eller oktober”. ”Tsipras ska bilda ett nytt parti”. ”Tsipras och högerpartierna tänker kalla in en teknokratisk och så kallad opolitisk regering”. Samtidigt finns Wolfgang Schäubles skarpa vapen i bakgrunden, han har flyttat fram sina positioner i Tyskland. I en tidigare valkampanj för kristdemokraterna CDU hette det om paret att ””Inte alltid samma åsikt, men alltid en gemensam väg”. Men fortsättningsvis måste Angela Merkel  ”ta rygg” på denne tyske politiska ikon när hon ska hantera eurokrisen – om det ska bli en gemensam framfart. Det är i dag egentligen ointressant om grekerna eller vi tycker att en Grexit är en bra eller dålig sak. Varje försök till bångstyrighet eller bristande samarbetsvilja från vilken regering det än må vara i Grekland så kommer svaret från Schäuble och ”institutionerna” innebära att landet tvingas att lämna euron.

Rödluvan Tsipras. Har han hamnat i i fel ”sängalag”?

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att den underliggande krisen för Europas kapitalistiska stater (oavsett euro eller inte) kommer att finnas kvar för en mycket lång tid. Dess ekonomier har alltsedan de generella åtstramningarna sedan 2010 inte ens lyckats att ta sig tillbaka till de genomsnittliga BNP-nivåer som gällde före krisen och kontinenten släpar efter andra stora och viktiga regioner i världen. Den politiska dramatiken i Grekland kommer – om än med olika intensitet – att leva i flera år framöver.
Under denna tid är självklart motståndet i Grekland ömsesidigt beroende av hur samma vilja till uppbrott kommer att se ut i övriga Europa. Flera stater i eurons Syd-Europa har om inte samma, så liknande, ekonomiska grundläggande problem som Grekland. Italien, Spanien och Portugal och Irland. Men till en del också Frankrike och Belgien. En rad stater i forna Öst-Europa är också hårt drabbade av denna samfällda långvariga ekonomiska nedgång. Liksom Storbritannien utanför euroområdet. Förutsättningarna till socialt och politiskt motstånd skiftar och dess former kan komma att ta sig de mest oväntade uttryck.

Europas verkliga BNP sedan finanskrisen 2008 i förhållande till förväntade prognoser om när uppgången skulle komma.

Vad vi däremot kan vara säkra på är att grekernas vägran att böja sig, och deras politiska debatter, till en del fortplantar sig i hela Europa. Frågor om makten över våra ekonomier och våra möjligheter till jobb och välfärd, alltmer segregerade klassamhällen och om hur vänsterregeringar ska kunna utmana Europas borgarklasser, tränger sig i diskussionerna alltmer fram i förgrunden.

Det Europeiska rådets mäktige ordförande Donald Tusk har insett detta och berättade nyss efter förhandlingarna med Tsipras i Bryssel om den obehagliga känsla som kommer över honom när han bearbetat det han tagit in från stämningarna på många håll i Europa:

”För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Vår slutsats av samma iakttagelse är självklart att efter förmåga försöka bidra till att sammanfoga alla dessa individuella uppbrott till en enda gemensam social – och politisk erfarenhet. På det Rött Sommarforum som i dagarna samlats i Bottnaryds vackra nejder väster om Jönköping antogs i förrgår en solidaritetsappell för Greklands folk som i sina slutord ger en bra handledning till vad vi kan göra här hemma för att öka ömsesidigheten med det grekiska folkets försök till uppbrott:

”Svensk arbetarrörelse måste stödja det grekiska folkets försök till motstånd mot EU-diktaten, svenska fackföreningar knyta kontakt med sina grekiska kamrater, anordna gemensamma möten, ta del av de grekiska motbilderna och erfarenheterna, ge solidariskt ekonomiskt stöd, verka för fackliga blockader mot EU-sanktioner.
Det grekiska folket har rätt – och gör rätt i – att försvara sig med näbbar och klor mot slavavtalets följder.

Vänstern, kvinno- och ungdomsorganisationer, välfärdsrörelser och aktionsgrupper kan utveckla vänförbindelser med grekiska folkrörelser och initiativ i insikt om att vår kamp är gemensam. Det grekiska folkets och vänsterns erfarenheter ska göras till våra. Att bemöta EU-elitens myter och desinformation om Grekland är en central uppgift – även för vår egen välfärdskamp.

Sätt press på Sveriges rödgröna regering: protestera mot utpressningen av Grekland, stöd det grekiska folkets krav på skuldnedskrivning, gå aktivt emot alla EU-repressalier mot Greklands motstånd.
Det är nu det gäller: Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Trojkan bäddar för fascismen.

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hoppets och skammens Europa

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Deflation, recession och depression

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

-Vi ska inte betala krisen!

I en strategi för ett annat Europa har debatten ofta handlat om hur statsskulden och valutan euro spelar in. I det manifest vi publicerar här under ger ett antal radikala ekonomer i Europa sitt svar på hur en konkret strategi för kampen bör se ut. Det handlar enligt dem inte bara om att bekämpa EU som det ser ut idag och att hoppa av euron. Det är lösningar som inte leder framåt för de arbetandes situation i det nyliberala Europa.

Inte heller räcker det med att säga nej till Trojkans diktat och abstrakta proklamationer om behovet av en socialistisk revolution. Deras Manifest försöker skissa hur en kamp i dag, mot EU:s krispolitik, kan föras vidare av en regering som inte hämtar sin legitimitet i Bryssels korridorer utan i de arbetandes dagliga kamp till försvar för löner, jobb, pensioner, vård, utbildning och andra sociala försäkringar.

En verklig vänsterregering med båda fötterna i masskampen, som inte räds ett brott med finansmarknaden och EU:s diktat, som försöker att bygga en europeisk solidaritet som blockerar finansens och den politiska maktens försök att bryta ned en regering som vågar slå in på en väg bort från nyliberalismens katastrofala återvändsgränd för de arbetande människorna, det är vad vi hoppas på och måste kämpa för.

Översättning till svenska av det franska orginalet: Benny Åsman

Ett krismanifest om skulden och euron

Av

Daniel Albarracin, Nacho Álvarez, Bibiana Medialdea (Spanien), Francisco Louçã, Mariana Mortagua (Portugal), Stavros Tpmbazos (Cypern), Giorgos Galanis, Özlem Onaran (Storbritannien), Michel Husson (Frankrike)

Krisen

Europa sjunker djupare ner i krisen och den sociala nedrustningen under trycket från åtstramningspolitiken, recessionen och strategin för ”strukturella reformer”. Det sker i en strikt samordning på europeisk nivå, under ledning av den tyska regeringen, den Europeiska Centralbanken och Europakommissionen. Det råder en stor enighet om att politiken är absurd, ja att den leds av ”analfabeter”: budgetåtstramningarna minskar inte kostnaderna för statsskulden, de orsakar en nedåtgående spiral, ständigt ökad arbetslöshet och sprider hopplöshet bland Europas folk.

Ändå är det en rationell politik ur borgerlig synpunkt. Det är en brutal metod, en chockterapi, för att restaurera vinsterna, garantera kapitalinkomster och sätta i verket de nyliberala motreformerna. I grunden handlar det om att staten garanterar finansens rätt att ta del av de rikedomar som produceras. Det är därför som krisen tar formen av en statsskuld.

Det falska dilemmat.

Krisen är klargörande. Den visar att det nyliberala projektet för Europa inte var hållbart. Det togs för givet att Europas ekonomier var mer homogena än i verkligheten. Skillnaderna mellan länderna har fördjupats som en funktion av deras integrering på världsmarknaden och deras känslighet för eurons växelkurs.

Inflationen har inte konvergerat mellan länderna och de låga räntorna har stimulerat finans- och byggbubblor och intensifierat kapitalströmmarna mellan länderna. Alla dessa motsättningar, som förvärrats av den monetära unionens upprättande, existerade före krisen men har sedan exploderat under de spekulativa attackerna mot de mest utsatta ländernas statsskulder.

Progressiva alternativ till krisen kräver en grundlig ombyggnad av Europa. Samarbetet inom Europa och internationellt är nödvändigt för en industriell omstrukturering, en ekologisk hållbarhet och för jobbskapandet. Men sedan en sådan grundlig ombyggnad tycks ligga utom räckhåll sett till de rådande styrkeförhållandena lyfts i flera länder ett avhopp från euron fram som en omedelbar lösning.

Valet verkar därför stå mellan ett riskfyllt utträde ur eurozonen och en hypotetisk europeisk harmonisering till följd av kommande sociala strider. Enligt vår mening är det ett falskt motsattsförhållande. Det är tvärtom avgörande att utarbeta en hållbar politisk strategi för en omedelbar konfrontation. Varje social omvandling innebär att de härskandes sociala intressen, deras privilegier och deras makt sätts ifråga. Visserligen sker dessa konfrontationer huvudsakligen på nationell nivå, men de härskande klassernas motstånd och de motåtgärder de kan sätta i verket går utöver nationsgränserna.

Att ha ”lämna euron” som strategi inbegriper inte tillräckligt behovet av ett alternativ för Europa och det är därför som man måste ha en strategi för en brytning med ”euroliberalismen” som skapar grunden för en annan politik. Det här manifestet handlar inte om programmet utan möjligheterna att sätta det i verket.

Vad måste en regering till vänster uträtta?

Vi är snärjda i vad vi kan kalla en ”bokslutskris”. Krisen som drar ut på tiden genom ett samspel mellan en skuldsanering i den privata sektorn och en politik av offentlig budgetåtstramning har sitt ursprung i en tidigare ackumulering av enorma fiktiva tillgångar som saknar en reell bas. I praktiska termer betyder det att medborgarna tvingas betala statsskulden, det vill säga förverkliga finansens dragningsrätter på aktuella och framtida skatteinkomster. Europas stater har genom en strikt samordning på europeisk nivå och även internationellt beslutat att socialisera de privata skulderna och omforma dem till offentliga skulder och att driva igenom en åtstramnings- och transfereringspolitik för att betala skulderna.

Det är ursäkten för att sätta i verket ”strukturreformer” med klassiskt nyliberala målsättningar som nedskärningar i den offentliga sektorn och välfärden, i de sociala utgifterna och ökad rörlighet på arbetsmarknaden i syfte att minska lönerna direkt och indirekt. En politisk strategi för vänstern måste vara att vinna en majoritet för en vänsterregering kapabel att göra sig fri från dessa bojor. Befria sig från finansmarknadens grepp och kontrollera underskotten. På kort sikt måste en vänsterregering hitta ett sätt att finansiera det offentliga underskottet utanför finansmarknaderna. Det är förbjudet enligt EU:s regler och det är därför den första brytningen att genomföra.

Det finns många möjliga åtgärder som redan använts tidigare av olika europeiska länder som att tvinga de rikaste hushållen att låna till staten, ett förbud mot att låna av skrivna i utlandet, ett tvång för bankerna att hålla en viss kvot av statsobligationer, en skatt på internationella transfereringar av dividender och kapitalrörelser och så vidare samt en radikal skattereform.

Enklaste metoden vore att de nationella centralbankerna finanserar den offentliga skulden så som sker i USA, Storbritannien och Japan. En möjlighet är att skapa en specialbank med rätt att refinansiera sig hos centralbanken, men med principiell funktion att köpa statliga obligationer, vilket är något ECB redan gör i praktiken. Problemet är självklart inte tekniskt. Det handlar om ett politiskt brott med den europeiska ordningen. Utan ett sådant brott blir varje politik avsedd att inte ”försäkra finansmarknaderna” omedelbart motverkad av en ökad kostnad för statsskuldens finansiering.

Befria sig från finansmarknadens grepp och omstrukturera skulden.

Dessa första omedelbara åtgärder räcker inte till för att minska bördan från den ackumulerade skulden och räntekostnaderna för skulden. Alternativen är därför: endera en evig budgetåtstramning eller ett omedelbart moratorium över den offentliga skulden och åtgärder för att skriva av den.

En vänsterregering bör säga: ”Vi kan inte betala av skulden med sänkta löner och pensioner, och vi tänker inte heller göra det”. Efter ett genomfört moratorium bör den organisera en medborgerlig revision i syfte att identifiera illegitima skulder som i allmänhet utgörs av fyra sorters skulder:

1/ utdelade ”skattegåvor” till de rikaste hushållen, företagen och kupongklippare.

2/ « illegala » skattefördelar som skatteflykt, skatteplanering, skatteparadis och skatteamnestier.

3/ Räddningspaketen till bankerna sedan krisens utbrott.

4/ skulden som skapats av skulden själv, via snöbollseffekten skapad av skillnaden i räntenivåer och BNP:s tillväxttakt undergrävd av åtstramningspolitiken och arbetslösheten.

En sådan revision öppnar vägen för ett obligatoriskt inbyte av statsobligationer som medger en avskrivning av en stor del av statsskulden. Det är det andra brottet. Statsskulden är också totalt sammanblandad med de privata bankernas resultat. Det är därför som räddningspaketen i ett land i allmänhet är en plan för att rädda bankerna.

Ett tredje brott med den nyliberala ordningen är nödvändigt i form av en kontroll över de internationella kapitalrörelserna, en kontroll över kreditgivningen och en socialisering av bankerna. Det är den enda rationella metoden för att reda ut skulderna. Det var vad som skedde i Sverige i början av 90-talet även om bankerna senare privatiserades igen.

För att sammanfatta, att slå in på en ny väg kräver en samlad enhet av tre brott:

1/ En finansiering av redan emitterade och framtida statsobligationer

2/ En avskrivning av de illegitima skulderna

3/ En socialisering av bankerna för en kontroll över kreditgivningen

Det är instrumenten för en verklig social transformering. Hur ska det gå till?

För en vänsterregering.

Dessa tre omfattande brott som krävs för att stå emot finansens utpressning kan endast föras i hamn av en vänsterregering.  Även om de sociala och politiska förutsättningarna för en strategi för samordning och kamp för en sådan regering varierar kraftigt från ett land till ett annat, följde hela Europa sommaren 2012 möjligheterna för Syriza att vinna valet och bilda stommen i en sådan regering i Grekland. Sedan dess driver Syriza en kampanj kring de väsentliga teman som vi försvarar i vårt manifest: en vänsterregering är en allians för att fördöma Trojkans planer och för att omstrukturera skulden i syfte att skydda lönerna, pensionerna, den offentliga sjukvården, utbildningen och de sociala försäkringarna.

Vår hållning ligger i fas med Syriza som säger –”inga uppoffringar för euron”. Ett avhopp från euron är ingen garanti för ett brott med ”euroliberalismen”. Det är givet att en vänsterregering som vidtar sådana åtgärder måste vara besluten att genomföra ett socialistiskt program och ha ett stort folkligt stöd. Ett stöd som inte kan uppnås om inte programmet klart sätter som prioriterat mål kampen mot finansens intressen, bygget av en ekonomi med full sysselsättning och en kollektiv skötsel av det gemensamma.

Man kan inte avvika från strategin. Om avskrivningen av skulden är målet kan man inte avvika från målet. Konsekvens och tydlighet i politiken är förutsättningen för en seger –och att förtjäna att segra. En vänsterregerings första åtgärder måste därför vara kamp mot statsskulden och åtstramningen.

För att denna politik ska vara effektiv måste en vänsterregering stödja sig på ett brett folkligt stöd och vara beredd att använda alla nödvändiga demokratiska medel för att stå upp mot trycket från finansintressena, inklusive en nationalisering av strategiska branscher och en direktkonfrontation med regeringen Merkel, ECB och Europakommissionen. Kampen för och försvaret av de sociala rättigheterna måsta utvidgas till en kamp på överstatlig nivå. Men om Bryssels politik står i vägen måste striden tas inom de redan existerande nationella ramarna. Det får inte finnas några tabun i sammandrabbningen, inga tabun kring euron och alla vägar ska hållas öppna, inklusive att lämna euron om ingen annan lösning är möjlig inom ramarna för Europa eller om ett land tvingas dithän av Bryssel. Men det bör inte vara utgångspunkten.

Följderna för en vänsterregering av ett avhopp från euron måste klargöras. För det första återställer det inte nödvändigtvis det nationella demokratiska självstyret. Visserligen undkommer finansieringen av statsskulden finansmarknadernas kontroll. Men den kan utövas via en spekulation mot den nya/gamla valutan för ett land med ett underskott mot utlandet. Dessutom minskar det inte kostnaderna för skulden. Tvärtom ökar skulden proportionellt med storleken av devalveringen eftersom skulden är noterad i euro.

I det fallet tvingas en regering att konvertera statsskulden till den nya valutan vilket i praktiken är likställt med en partiell avskrivning. En stat har makt att ta ett sådant beslut även om en internationell juridisk konflikt är att vänta. De privata företagen och bankerna har inte samma suveräna makt och följaktligen ökar de privata skulderna i den nya valutan. I det fallet blir en nationalisering av bankerna nödvändig helt enkelt för att undvika hela kreditväsendets konkurrs med följden att den offentliga skulden visavi den internationella finansen på nytt ökar.

En devalvering av en ny valuta leder slutligen till ökad inflation som leder till ökade räntor och en förvärring av kostnaderna för skulden och ökad inkomstklyftor.

Ett avhopp från euron framställs som en strategi för att vinna marknadsandelar tack vare ökad konkurrenskraft via en devalvering. Det är en politik som inte bryter med konkurrensens logik av alla mot alla och som vänder ryggen åt en gemensam europeisk kamp mot åtstramningen. Utan att göra ett utträde från euron och EU till ett förhandsvillkor kan en vänsterregering öka sitt manöverutrymme och sin förhandlingskraft genom att stödja sig på en utvidgning av motståndet till andra länder inom unionen.

Det handlar därför om en progressiv och internationalistisk strategi som tar avstånd från en nationell och isolationistisk strategi.

För ett strategiskt brott och utvidgad kamp

Progressiva lösningar motsätter sig den nyliberala planen för generaliserad konkurrens. De är i grunden kooperativa och fungerar bättre ju fler länder de omfattar. Om till exempel alla länder i Europa minskar arbetstiden och inför en gemensam beskattning på inkomster av kapital skulle det göra det möjligt att undvika den bumerang som samma politik skulle utsättas för om den införs i bara ett land.

För att öppna vägen för ett sådant samarbete måste en vänsterregering föra en egenhändig strategi:

-Bra åtgärder som exempelvis att förkasta åtstramningspolitiken och att beskatta finansiella transaktioner kan införas ensidigt.

-De åtföljs av skyddsåtgärder som exempelvis kontroll av kapitalrörelser.

-Genomförandet av en sådan politik på nationell nivå i strid med de europeiska reglerna innehåller en politisk risk som måsta tas med i beräkningen. Svaret ligger i en utbredning av politiken så att samma åtgärder –som exempelvis stimulanspolitik och beskattning av finanstransaktioner- införs av andra medlemsländer.

Ändå kan inte den politiska konfrontationen med EU och de härskande klasserna i andra europeiska länder, speciellt den tyska regeringen, undvikas och hotet att lämna euron kan inte a priori uteslutas som en möjlighet. Ett sådant strategiskt schema erkänner att bygget av ett nytt Europa inte kan vara en förutsättning för att föra en alternativ politik. Eventuella bestraffningar av en vänsterregering måste neutraliseras av motåtgärder som faktiskt innebär införande av protektionistiska åtgärder. Men det är inte en protektionistisk inriktning i vanlig mening därför den skyddar en social förändringsprocess omfattad av folket och inte nationella kapitalintressen i konkurrensen med andra kapital. Det är därför en sorts ”övergångsprotektionism” avsedd att försvinna när väl de sociala åtgärderna för sysselsättningen och emot åtstramningen generaliserats i Europa.

Brytningen med EU:s regler vilar inte på en princippetition, utan på det rättmätiga i effektiva och rättvisa åtgärder som svarar mot majoritetens intressen och som andra grannländer uppmanas att vidta. Så kan den strategiska inriktningen stärkas av en social mobilisering i andra länder och därmed stödja sig på ett styrkeförhållande som gör det möjligt att ifrågasätta EU:s institutioner. Erfarenheterna av de senaste nyliberala räddningsplanerna som iscensatts av ECB och Kommissionen visar att det är fullt möjligt att gå förbi ett antal regler i Europafördragen och att EU:s myndigheter inte tvekat att göra så, till det värre. Det är därför vi försvarar rätten att vidta åtgärder i rätt riktning, inklusive införande av kontroll av kapitalrörelserna och alla dispositiv som medger ett försvar av lönerna och pensionerna. I det schemat är ett avhopp från euron ännu en gång ett hot och ett vapen att ta till i sista hand. Strategin baserar sig på de progressiva åtgärdernas legitimitet som följer av deras klasskaraktär. Det handlar om en gemenssam strategi för ett brott med EU:s nuvarande ramverk i namn av en annan utvecklingsmodell baserad på en ny arkitektur för Europa: en utökad europeisk budget via en gemensam kapitalbeskattning för att finansiera fonder för en harmonisering och samhälleliga investeringar av ekologisk betydelse.

Men vi väntar inte på att dessa förändringar kommer av sig själva utan sätter den omedelbara kampen mot skulderna och åtstramningen på dagordningen och rättvisa åtgärder till försvar av lönerna och pensionerna, de samhälleliga försäkringarna och den offentliga servicen. Så ser vår strategiska linje för en vänsterregering ut.

Länk till engelsk, fransk, spansk och portugisisk version plus namn på alla som hittills skrivit under Manifestet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SR1,

Nyliberalismens förtroendekris

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten.    

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,