Tyskland rider på euron

Varför inte kräva att Tyskland lämnar euron och återgår till D-marken? Låter kanske helt absurt, men varför inte? Den nya tyska marken skulle omedelbart stiga starkt i värde i förhållande till euron. Enligt IMF skulle en ny mark stiga med minst 18 % i förhållande till euron. De övriga länderna i EU kommer omedelbart att stärka sin konkurrenskraft i förhållande till den tyska exportmaskinen som hittills vunnit allt på de övriga EU-ländernas underskott i handeln med Tyskland. Är det ett skämt? Ja kanske det. Men varför är det normalt att Schauble kan kränga idén om en tillfällig ”grexit” men inte med ett ord ifrågasätta de tyska handelsöverskotten med alla andra länder i EU? Jo, det anses som helt naturligt eftersom EU inte är en solidarisk Union utan ett Imperium med ett centrum (Tyskland, Holland, Luxemburg, Finland) och en periferi med ett kuvat protektorat (Grekland) och framtida protektorat (Portugal, Spanien, Italien).

När Grekland sägs ha konsumerat över sina tillgångar finns det en sanning i det. Men det är en ”sanning” som gäller också alla andra euro-länder, inte minst Frankrike. Som bekant så innebär ett exportöverskott alltid ett motsvarande importöverskott på annat håll. När Tyskland övergav D-marken och antog euron innebar det en automatisk devalvering som gav den tyska industrin extra stimulans. (Se diagram ovan) Alla andra länders underskott finansierades med emissioner av statsobligationer som i fallet Grekland till stor del köptes upp av tyska och franska banker. På grund av landets svaga ekonomi kunde Grekland inte ge ut obligationer utan att locka med mycket högre räntor än starka industristater i norr. Sakta byggdes statsskulden upp för att sedan rusa i höjden med ”hjälp” av Trojkan.

Tysklands handelsbalans i miljoner euro 2011

Att Tyskland med sitt enorma exportöverskott gentemot resten av euro-zonen är den verkligt skyldige för den svåra obalansen inom euro-zonen talar Schauble tyst om. Det ger mer röster att sparka på de fattigaste av alla inom zonen. Höjda löner och bättre arbetsförhållanden inom de prekära branscherna i Tyskland skulle snabbt minska exportöverskottet och obalansen i utbytet inom EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sälj inte skinnet förrän den amerikanska björnen är skjuten.

Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).


Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kinesisk imperialism i Afrika?

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konkurrenskraft och recession i eurozonen

Av Michel Husson 26 februari 2013

(Kommentarer och översättning av mig själv)

(Eftersom Michel Hussons förklaringar av vad diagrammen visar är mycket komprimerade har jag tagit mig friheten att lägga till vissa kommentarer i syfte att göra förklaringarna lättare att förstå för alla)

För att korrigera den ekonomiska obalans som mäts i varje lands underskott med utlandet förespråkar EU:s institutioner att konkurrenskraften ska återställas med en ”intern devalvering”, det vill säga återhållna löner.

Vid en första anblick verkar receptet fungera (se grafik 1): korrelationen är mycket tydlig. Två grupper av länder kan urskiljas inom eurozonen. Fyra länder (Spanien, Grekland, Irland och Portugal) har sänkt lönekostnaderna per producerad enhet mellan 2009-2012 och har under samma tid förbättrat sina bytesbalanser i andelar av deras BNP.

(Den andra gruppen till höger i grafiken är från vänster på den horisontella axeln: Italien, Holland, Tyskland, Finland, Frankrike, Österrike och Belgien. Grafiken visar alltså tydligt att i länderna i gruppen till vänster har lönekostnaderna minskat med 6-10 procent och enligt ”experterna” lett till en förbättring av bytesbalansen med utlandet av 6,5 till 9,5 procent av BNP. Grafiken visar också vad ”experterna” vill ha sagt, nämligen att i den andra gruppen har ökade lönekostnader lett till en försämrad bytesbalans)

Grafik 1

Bytesbalans och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variationer i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Förändring av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-12.

Men vad vi ser är en optisk illusion och ett bra exempel på svårigheterna att alltför snabbt hoppa från korrelation ( ett till synes statistiskt samband) till orsakssamband. Det finns två sätt för ett land att förbättra sin bytesbalans, endera genom ökad export av varor och tjänster eller en minskad import av varor och tjänster. Allt görs naturligtvis för att privilegiera den första metoden och antyda att minskade lönekostnader ger väntade effekter, alltså en ökad export tack vare bättre pris- och konkurrenskraft.

I själva verket är det kausala sambandet det direkt motsatta: de fyra länder som förbättrat sin bytesbalans har uppnått resultaten därför att importen sjunkit på grund av den recession de drabbats av.(grafik 2) (För tre av de fyra i första gruppen har bytesbalansen förbättrats med 6,5 till 9,5 procent tack vare en minskad import. Människorna i Grekland, Portugal och Spanien har tvingats minska sin konsumtion kraftigt. Irlands förbättring av bytesbalansen verkar däremot inte bero på en minskning av importen)

Grafik 2

Bytesbalans och import inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Tillväxt av importen 2007-2012

Spanien, Grekland, Irland och Portugal har nämligen tvingats på en gemensam behandling: drastiska åtstramningspaket som drivit dem in i en recession. Deras lönekostnader per producerad enhet och deras import har sjunkit samtidigt och det leder till samma bild (grafik 3) (Här arbetar alltså Husson om grafiken och placerar in förändringen av lönekostnaderna för att se hur den påtvingade recessionen inverkat på importen. Och mycket riktigt har importen sjunkit kraftigt i den första gruppen och därmed förbättrat bytesbalansen)

Grafik 3

Import och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i % av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-2012

Horisontell Axel: Tillväxten av importen i % 2007-2012

Resultatet av den här snabba undersökningen visar en tydlig skillnad mellan två grupper av länder. Den ena gruppen är den som tvingats bära ett dubbelt ok. Och så har vi de övriga som (för tillfället?) klarat sig undan: mellan 2007 till 2012 har deras lönekostnader per producerad enhet ökat och bytesbalansen försämrats vilket betyder att de varit relativt mindre utsatt för recessionspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

KKP kongressar –på stället marsch

-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,