Kategoriarkiv: Religion

Kom och lyssna till det som Carl Bildt inte vill tala om!

Publicerat av
Svara

Missa inte årets kanske mest intressanta föreläsning om den arabiska värld vilken kastats från vår till isvinter, egyptisk militärdiktatur, terrorbombningar över Gaza och svart högerextrem jihadism.

Fredrik Reinfeldt har naturligtvis rätt när han hävdar att den stormiga utvecklingen i Mellanöstern. I länder som Irak, Syrien, Palestina/Israel och Libyen innebär att kraftiga vågor även når fram till Sverige. Men hans reaktionära slutsats om reformstopp är befängd. Lika befängd som den ”analys” av regionen, vilken ligger till grund för Sveriges utrikespolitik, och som utrikesminister Carl Bildt tillhandahåller svenska väljare via sitt ständiga hackspettsflöde på twitter.

I veckan som kommer finns det en möjlighet för dig i södra Sverige att hoppa över Bildts geggiga små blåkopior av Pentagons analyser, unika tillfällen att få en bättre förståelse av den lika komplexa som explosiva utvecklingen i dessa länder. En av världens mest erkända analytiker, Gilbert Achcar, besöker Göteborg, Malmö och Stockholm och delar där med sig av sin kunskap vid offentliga möten .

Han är i Sverige, inbjuden av Center for Middle Eastern Studies i Lund och Södertörns historiska institution för nutidshistoria .

Men, vid sidan av och helt oberoende av seminarier vid dessa akademiska institut, träffar han syrier i exil och deltar i en del öppna offentliga möten arrangerade av Socialistiska Partiet och andra organisationer.

Gilbert Achcar är en demokratisk socialist ”uppvuxen politiskt” under landets tidigare inbördeskrig och motstånd mot Israels terror. Flyttade till Frankrike 1983 och undervisade där vid universitetet i Paris, senare vid Centre Marc Bloch – Humboldt-Universitet i Berlin. Sedan 2007 är han professor vid Londons Universitet vid dess ”School of Oriental and African Studies”.

Under åren har han skrivit en rad artiklar, essäer och böcker som behandlar internationella relationer med särskilt inriktning på utvecklingen i Mellanöstern. Medarbetat i många tidningar, från International Viewpoint till Le Monde Diplomatique. Gett ut två böcker tillsammans med Noam Chomsky.

På svenska finns Barbariernas kamp. 11 september och Den nya världsordningen. Alltsedan den arabiska revolutionens första gnista har han gett många bidrag till att förstå hettan i den brand som drar över regionen och sammanfattat dessa och formulerat politiska slutsatser i boken “The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising” , av Le Monde prisad som ”en av de bästa analyserna av den samtida arabiska världen”. Achcar har en överblick som spänner mellan Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Libyen, Libanon och Palestina/Israel och förmedlar värdefulla insikter och analyser som spänner över hela regionen.e

Achcar är inte bara forskare utan också en politisk människa. I Storbritannien var han tillsammans med filmregissören Ken Loach initiativtagare till Left Unity, det nya vänsterparti som försöker utmana brittiska Labour.

Väl mött! Du kommer inte att bli besviken om du har möjlighet att komma!

GÖTEBORG
Måndag
1 september 18.30
Allégården
Södra Allégatan 4
Medarrangör: Internationella Socialister

MALMÖ
Tisdag
2 september 18.30
Röda Huset
Industrigatan 4

STOCKHOLM
Onsdag
3 september 18.00
ABF
Sveavägen 41

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

.

Frige Nasser Saber Bondek

Publicerat av
Svara

Den 17 februari försvann Nasser Saber Bondek i Bachar Assads tortyrhålor. Ingen information om hans situation finns tillgänglig sedan dess. Som vanligt medger regimen inte ens att någon sitter fängslad. När anhöriga till fångar kontaktas av säkerhetstjänsten är det oftast för att delges ett dödsbud.
-Er make/maka har dött i en hjärtattack, brukar det officiella dödsbudet lyda.

I våras hade jag tillfälle att träffa Nassers maka och två barn. Farizah och barnen befann sig då i staden Revin i Meusedalen i norra Frankrike. Via Libanon och Egypten hade de flytt till Frankrike. Farizha var aktiv i proteserna mot Assads diktatur och vågade för barnens skull inte stanna kvar längre i Syrien. Jag träffade dem i ett ruffigt flyktingboende som franska staten står för.

-Det är säkrast att inte publicera något om min fängslade man, sa Farizah till mig när jag frågade om en intervju. Det var bara två månader efter att Nasser fängslats. Det fanns en risk att internationell uppmärksamhet skulle reta upp säkerhetstjänsten och förvärra hans situation.

Nu fem månader senare utan den minsta information om Nassers öde är det bara internationell solidaritet och krav på hans frigivande som kan rädda honom undan det öde som tyvärr väntar de flesta fångar i Assads förvar –tortyr till döds. Med åtföljande dödsattest om hjärtinfarkt underskriven av regimens prostituerade fängelseläkare.

Farizahs beslut att gå ut offentligt har uppmärksammats av Amnesty International som i en kommuniké där man kräver ett omedelbart frigivande av Nasser Saber Bondek. Amnesty understryker att Nasser inte har någon handling att förebrå sig eller anklagas för av regimen. Han arbetade i statens informationsministeriet och i det privata skrev han poesi och dikt. Det är oklart varför han arresterades. Det kan ha att göra med hans engagemang för att hjälpa människor som flytt undan terrorn till Damaskus. Två andra personer i det kvarter där Nasser bodde arresterades samma dag anklagade för att ha hjälpt flyktingar.
Familjen Bondek är druzer. Att regimen Assad säger sig vara minoriteternas beskyddare verkar inte ha haft någon betydelse.

Farizah och barnen oroar sig fruktansvärt för pappans öde. En av de som arresterades tillsammans med Nasser lämnades över till familjen tre veckor efter arresteringen –död.

-Han kan ha sagt fel saker om regimen på jobbet, minns jag att Farizah sa till mig under vårt möte i mitten av april. Det räcker mer än väl för att försvinna i en håla i någon av säkerhetstjänsternas kaserner. En frigiven medfånge säger sig ha sett Nasser i militära säkerhetstjänstens avdelning 227 i Damaskus.

-Nasser, efter att du togs tillfånga lever vi i smärta och vånda varje minut av dygnet. All glädje är borta. Skräcken är vår följeslagare, skräcken för vad som sker med dig. Vi längtar efter din närvaro och ljudet av din röst. Barnens rädsla över ditt öde tar barndomen ifrån dem. Det finns inga ord för att beskriva vår smärta och rädsla över din långa frånvaro utan att veta vad som händer dig, säger Farizah till Amnesty International, kanske i hopp att orden ska nå fram till maken.

Nasser, Farizah och deras barn behöver vår solidaritet och hjälp. Mer information finns att hämta på Amnesty Internationals hemsida:
www.amnesty.org/library/info/MDE24/022/2014/en

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Och för mer info: www.free-syrian-voices.org/nasser-saber-bondek/

Trotyl i diktatorns tjänst

Publicerat av
6

Le Monde är den tidning i Europa som gjort mest för att sprida kunskap om vad som verkligen sker i Syrien. En av de som dagligen följt utvecklingen är Ignace Leverrier, före detta diplomat i Mellanöstern, som nu redigerar en blogg i tidningens spalter.
Här under analyserar Leverrier orsakerna till den alltmer intensiva användningen av trotylbomber. Vad är det? Jo, helt enkelt tomma oljefat eller andra slag av tunnor som fylls med flera hundra kilo trotyl, brännolja, spik och annat järnskrot. Det är en primitiv bomb som helt enkelt kastas ut från helikoptrar. De saknar naturligtvis styrsystem. Men det behövs inte eftersom syftet med bomberna är att terrorisera de som bor i områden som inte längre står under regimens kontroll. De ramlar ner på måfå och skapar enorm förstörelse. Hela byggnader och kvarter rasar samman av explosionen och de bränder som orsakas. Människorna ska tvingas fly från sina stadsdelar och ansluta sig till flyktingströmmen. Att till varje pris behålla makten är regimens enda ”strategiska” målsättning och då är trotylbomberna ett billigt och effektivt vapen.  

*********

Trotylbomber mot civila –inget segervapen.

-Hur många har du räknat till?
-Menar du sedan början av helgen? Omkring 70… sedan slutade jag räkna.

Så bytte två innevånare i Damaskus åsikter om det öde som i februari drabbade förorten Madamiyhe när trotylbomber vräkte ned över staden i syfte knäcka motståndet och tvinga den att ansluta sig till lägret av ”fredliga städer”.

Av olika anledningar användes inte dessa primitiva bomber under ett tag. Men nu har de plötsligt blivit regimens principiella vapen. Bruket av dem har ökat brutalt. Aleppo är symbolen för alla städer som lider under bombangreppen. Att det kommer till medias kännedom beror på att Aleppo till stor del är befriat och därför kan visa omvärlden bilder på omfattningen av vad staden tvingas stå ut med. Men i själva verket utsätts alla städer och statsdelar som utmanat Assads makt för samma behandling.

I första fasen av trotylbombernas användning var dessa primitiva vapen få till antalet, en eller två per vecka eller månad. Bomberna var komplement till andra metoder för att terrorisera befolkningen. Men under hösten 2013 börja trotylbomberna att systematiskt användas mot befriade områden. Hur kan det förklaras?

Användningen av trotylbomber bekräftar att den principiella strategin för regimens styrkor är att ”överleva till varje pris”. Slagordet ”Assad, eller vi bränner landet” är mer än någonsin handlingslinjen för repressionens aktörer.

Trotylbomberna fyller perfekt det målet: de raserar byggnader, de krossar eller bränner kroppar, de traumatiserar människorna med ljudet från explosionerna. Framför allt påminns syrierna vad regimen kräver: en total underkastelse om du inte mot din vilja ska drabbas av detta infernaliska system.

Trotylbomberna är inte enda vapnet. Ett annat vapen används av Assads styrkor som komplement i de zoner där strider pågår. Befolkningen tvingas till svält. Dessa två metoder som används parallellt visar på en subtil förändring av våldsmetoderna vilket i sin tur visar på en mutation av målen, stödet och maktens logik som ligger bakom.

Regimen är oförmögen att föra ett krig enligt vanliga normer på grund av uttröttningen av dess militära medel och politiska resurser. I sin kamp för att överleva använder den terrorism för att stoppa alla lösningar vid förhandlingsbordet. Det är en iscensatt strategi som inte bryr sig att bevara de minsta sociala band med de boende på de platser som angrips. De ska krossas och tvingas be om nåd från den som håller fast vid att vara deras härskare.

Det är en logik som i praktiken leder till tre avgörande förändringar.

Under tre dagar faller mer än sjuttio trotylbomber över en stad som Madamiyeh medan de flesta stadsdelarna i Aleppo, Hama och Homs drabbas av allt fler bomber som hindrar varje form av normalt liv.

Trotylbomberna har definitivt ersatt scud-missilerna. De tillåter att vidga terrorns omfattning till ett lägre pris. Det innebär att regimen inte längre strävar efter att återställa ordningen och statens auktoritet. Den bara syftar till att hindra en annan normalitet att uppstå. Det hindrar att lokala självständiga myndigheter byggs upp och det hindrar varje öppning i vilken befolkningen kan engagera sig i de demokratiska och kollegiala institutioner som skapades under ”befrielsen”. Den enda paradoxala utvägen för befolkningen att slippa undan terrorn verkar vara att underkasta sig de mest extrema och intoleranta islamisternas kontroll, ett val som regimen underhåller medvetet.

En annan taktik är satt i bruk i de områden där regimens överlevnad kräver det. Det gäller främst vissa kvarter i huvudstaden och i Homs där revolten och motståndet visat på vissa svagheter i systemets centrala delar. En total blockad av områdena utlämnar befolkningen till hungersnöd. Omkring 3 500 desertörer finns i palestinska lägret Yarmouk. De föredrar att dö av svält än att utstå den tortyr och förnedring om väntar dem om de lämnar lägret.

En tredje taktik ingår i uttröttningen och de extrema förhållandena för befolkningen, nämligen vapenstillestånd. I utbyte mot uppgivande av tunga vapen stoppar trupperna som belägrar ett område sina angrepp och tillåter boende att lämna stadsdelen. De har naturligtvis ingen garanti vad som sker med dem efter den första vägspärren. Samma trupper hindrar i allmänhet fordons rörelsefrihet och tillförseln av förnödenheter i nödvändig omfattning till de belägrade områdena.

Dessa tre praktiker låter oss stryka under nya drag i repressionen.

Till att börja med verkar det som att regimens trupper som ingriper lokalt agerar utan en övergripande samordning. Ett angrepp med trotylbomber i huvudstaden undviker Assads trupper medan det inte bryr sig om de som strider för regimen på andra platser. Uppenbarligen samordnar olika styrkor sig inte.

För det andra så låter makten, som enbart tänker på sin egen överlevnad, situationen förvärras alltmer. Vägspärrarna sköter sig själva. Regimen verkar inte längre förmögen att samordna mer omfattande aktioner, därför att dess fanatiker förvandlats till lokala småchefer.

Assad nöjer sig med att till varje pris behålla kontrollen över en huvudstad utmattad av prishöjningar och tidsödande transporter. Utan kapacitet att kunna krossa befolkningen, inte ens med svält, erbjuder han vapenstillestånd. Därför kunde Bachar al-Assad utropa en seger efter att ha tömt staden Rankous på dess befolkning och för ett tag vunnit tillbaka en stad med 60 000 medborgare, samtidigt som han från sitt palats inte kan se mot söder utan att se områden i uppror eller befriade.

Som en mästare i kommunikation använder han sina språkrör i väst för att sprida budskapet om seger. Ändå visar Hilal al- Assads bekräftade död och och Ali al-Assads påstådda död på ett internt sönderfall i familjen vid makten som antyder uppkomsten av en koalition av krigsherrar inom regimens ramar. Slutet för familjeklanen eller en chock i dess hemregion skulle kunna provocera småchefernas självständighet och en uppdelning av den syriska nationen som ett sätt för dem att överleva. Fokus på ett enda mål –hålla sig kvar vid makten oavsett priset – medför varje dag alltfler sprickor i den syriska nationen, vissa geografiska andra konfessionella.

Slutligen kan inte den ökade användningen av trotylbomber förstås isolerat utanför det internationella sammanhanget.

Eftersom ”Syriens vänner” har i stort visat att vare sig ett gasangrepp i stor skala eller en rapport om 11 000 medvetna brott mot de mänskliga rättigheterna kan få dem att ändra sin ovilja att agera förstod Assads regim att den kunde tänja på gränserna för terrorväldet.

Om det internationella samfundet inte reagerade kraftigt på ett gasangrepp varför skulle det bry sig om vanliga tunnor med sprängmedel som sliter kroppar i stycken och skördar tusentals syriers liv?

Frånvaron av handling när den ”röda linjen” överskreds den 21 augusti 2013 gav klartecken att en ny och billigare terrortaktik kunde lanseras. De ryska och iranska allierades och libanesiska Hezbollahs underförstådda accepterande av trotylbombningarna visar två förändringar i deras syn på utvecklingen i Syrien. De tror inte längre på en seger för regimen, eftersom en seger är omöjlig med dessa medel, trots att de gjorde allt för stoppa en syriska arméns sammanbrott under första halvåret 2013.

De kan med ett mindre engagemang eller via proxy –Hezbollah rekryterar nu män i Irak för att undvika egna förluster och för att minska protesterna som växer i dess libanesiska bastioner – fortsätta kampen vid sidan av Assad vars ”konfessionalism” representerar shiternas hopp.

Men den nivå på våldet som regimen utvecklar blir för dess utländska allierade meningslöst. De vet att Assad är oförmögen att nå segrar med detta utbredda våld, men kan ändå inte sätta honom under press. Ingen begär det klart av dem heller. De nöjer sig med att hålla tyst och samtycka till en terrorstrategi utan framtid…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tre år av revolt i Syrien … en väg till frihet.

Publicerat av
10

Den nyligen dödade kanadensiske fotojournalisten och den New Socialist redaktionellt närstående Ali Mustafa, som drabbades av en syrisk militär bomb, gav oss en bister påminnelse om det brutala krig som pågår i Syrien. I den här artikeln analyserar Joseph Daher de många reaktionära krafterna inom Syrien, och hyllar tre år av modig kamp för demokrati och social förändring.

.

Det har nu gått tre år sedan den syriska revolutionen började. Under de senaste månaderna har regeringar och mainstream media, både i väst och i Mellanöstern, ständigt porträtterat den syriska revolutionen som död. De hävdar antingen att det har blivit ett sekteristiskt krig mellan den sunnimuslimska majoriteten och de religiösa och etniska minoriteterna, eller att det har lett till en förnyelse av den gamla motsättningen mellan jihadister (islamiska fundamentalistiska militanta) och Assadregimen.

Båda påståendena är långt ifrån sanningen. Det syriska folket påminde världen om detta med att fira den tredje årsdagen av den syriska revolutionen fredagen den ​​14 mars med slogan ”Det är en folklig revolution, inte ett inbördeskrig”. Trots massmord och förstörelse provocerad av Assadregimen å ena sidan och de hot som de islamistiska reaktionära krafterna utgör mot den revolutionära processen å andra sidan, så kämpar de syriska revolutionära massorna fortfarande för revolutionens mål: demokrati, social rättvisa och ett slut på sekterismen.

Men innan vi analyserar de olika krafterna i denna kamp, låt oss först beakta den nuvarande ekonomiska, sociala och humanitära situationen i Syrien.



Socioekonomisk katastrof

Sedan början av upproret, har mer än 140 000 människor dödats, mer än 500.000 skadades och hälften av befolkningen har blivit internflyktingar eller flyktingar utanför landet. Enligt den syrisk-amerikanska Medical Society, har 200000 människor dött av kroniska sjukdomar på grund av bristande tillgång till medicinsk behandling. Sjukdomar som mässling och hjärnhinneinflammation är vanliga, och polio, som utrotades under 1995, drabbar nu upp till 80000 barn. 

Arbetslöshetsnivån har nått 50% och hälften av befolkningen lever nu under fattigdomsgränsen, inklusive 4,4 miljoner i extrem fattigdom. Den syriska BNP har nått 34 miljarder dollar år 2014, långt från 60 miljarder dollar 2010.

Oljeproduktionen har rasat från 385 000 fat per dag till 14000. För att klara av sina beräknade 150000 fat per dag av inhemsk konsumtion, måste Syrien nu importera iransk olja, till ett värde av 400 miljoner dollar per månad.

Kontrasten mellan områden under regimens dominans och ”befriade” bör också noteras. I de flesta av de områden som kontrolleras av den syriska regimens styrkor, Damaskus i synnerhet, vid kusten och i Sweida (eller As-Suwayda) i södra delen av landet, fungerar många offentliga tjänster, såsom vatten och elektricitet, skolor och hälsovård mer eller mindre normalt. Råvaror som bröd, frukt och grönsaker, bensin och olja, dessutom också en del importerade livsmedel som socker och ris finns alltid till befolkningen.

Samtidigt, i de områden som kontrolleras av oppositionen, som utgör mellan 30 % och 40 % av landets totala yta, är situationen helt annorlunda. De statliga tjänsterna fungerar inte, formell ekonomisk aktivitet är nästan helt stoppad, el är bara tillgängligt några timmar per dag, telefonkommunikation är nästan helt stoppad, många råvaror, speciellt mediciner, är inte tillgänglig, de flesta av barnen är inte i skolan och ofta inte vaccinerade, och fattigdom och svält är utbredd. Enligt ESCWA, en organisation knuten till FN:s huvudkontor i Beirut, var cirka 29 % av den syriska befolkningen utan tillgång till rent dricksvatten i slutet av 2013.

I dessa områden, som från början var bland de fattigaste i landet – särskilt landsbygden i norr kring städerna Aleppo, Raqqa och Idlib – är konsumtionen av elementära produkter och tjänster begränsad. Enligt de senaste rapporterna, äts inte längre frukt och grönsaker, för att inte tala om kött.

 

Kontrarevolutionens många ansikten

Den syriska revolutionen är fortfarande i högsta grad levande, men står inför många hot och kontrarevolutionära krafter verkar mot den. 

Den viktigaste delen av kontrarevolutionen utgörs av Assad-regimen och dess allierade. Assads regim har kunnat återta ledningen på det militära området, som vi kan se med erövringen av Yabroud denna månad. Regimens militära överlägsenhet är framför allt ett resultat av hjälp från dess allierade. Iran och Ryssland har levererat ett enormt stort militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till Assadregimen.

Till exempel, i juli 2013 öppnade Iran en kredit på 3,6 miljarder euro för Assadregeringen. I december 2013 undertecknade ryska olje- och gasbolaget Soyuzneftegas en 90 miljoner dollarsaffär med Syriens oljeministerium för oljeprospektering och produktion i ett 2190 kvadratkilometer block av Medelhavet utanför den syriska kusten mellan Tartous och Banias. I januari 2014 intensifierade Ryssland leveranser av militär utrustning till den syriska regimen, däribland pansarfordon, drönare och guidade bomber.

Vi ska heller inte glömma ökat deltagande på det militära området av Hizbollah i synnerhet, och av irakiska och utländska sekteristiska Shiagrupper på regimens sida. Antalet utländska shiasoldater som kämpar för Assadregimen uppskattades till 40000 i början av året.

Hizbollahs engagemang har ökat kontinuerligt, med start med insatser främst koncentrerade vid den libanesisk-syriska gränsen för att ”skydda”, enligt Hizbollah, libanesiskt befolkade byar i västra Homs guvernörskap i början av 2012, både i en rådgivande och utbildningsroll och som en aktiv militär kraft. Från och med maj 2013 agerade Hizbollah spjutspets för en offensiv i Qusayr och Homs. Slutligen, blev de den ledande kraften i ockupationen av staden Yabroud, medan den syriska regimens trupper assisterade Hizbollah.

Iraks sekteristiska shiamilis började dyka upp i Damaskus södra Sayyida Zeinab förort och så småningom på andra ställen längre norrut. Regimen välkomnade också, på ett mycket litet underlag, grekiska nynazister, som kallar sig ”Black Lilly”, och som slåss tillsammans Assad trupper. Denna militära överlägsenhet och utländska hjälp har möjliggjort för regimens armé att återfå ett antal regioner och territorier från den väpnade oppositionen.

Assadregimen och dess allierade förblir den viktigaste kontrarevolutionär kraft. Men inflytandet från de islamistiska och jihadistiska reaktionära krafter som motsatte sig målen för revolutionen och vill bygga en ny diktatur har också ökat, särskilt på det militära området. De är massivt finansierade av privata och statliga sponsorer från de reaktionära Gulfstaterna.

Samtidigt har den oppositionella Fria syriska armén (FSA) saknat ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt stöd, vilket har lett till dess försvagning och splittring. FSA har också varit mål för jihadister och vissa islamiska extremistgrupper som mördade några av dess officerare och attackerade några av dess brigader.

De reaktionära islamistiska krafterna är ändå inte ett enat läger. Skillnader och även opposition existerar, särskilt sedan början av året efter att folkliga och militära revolter utbröt mot jihadistgruppen Islamiska staten i Irak och Sham (ISIS), som till största delen utgörs av utländska jihadister.

I detta kontrarevolutionära läger är de viktigaste aktörerna Den islamiska fronten, Jabhat al Nusra (Al Qaida-ansluten) och ISIS. Islamiska fronten bildades i november 2013 efter en process som inleddes i september, då flera av dessa grupper gemensamt tog avstånd från National Coalition, exiloppositionen och dess exilregering. Den islamiska fronten är en av de mest kraftfullt beväpnade oppositionsaktörerna på fältet i dag.

Islamiska fronten har förklarat att de inte kommer att motsätta sig FSA, men de fördömer det syriska nationella rådet (en koalition av syriska oppositionsgrupper baserade i Istanbul, Turkiet) och kräver ett islamiskt politiskt system i Syrien. Den islamiska fronten har ekonomiskt och politiskt stöd från reaktionära monarkier i Gulfen. Finansiering från dessa grupper har lockat många oppositionskämpar, inte bara på en religiös grund, utan snarare för att de är bättre rustade och kan ge bättre löner jämfört med FSA:s brigader som saknar allt. Det är därför vi inte bör anta att de stridande i Den islamiska fronten delar samma ideologi som deras ledare.

Man bör komma ihåg att de flesta av dessa islamistiska och salafistiska (sekt inom sunniislam) ledare faktiskt frisläpptes av regimen under första amnestin som gavs av Assadregimen i juni 2011, samtidigt som demokrater och andra civila aktivister blev måltavlor, fängslades och mördades av säkerhetsstyrkorna.

På andra sidan har vi jihadistgrupper uppdelade mellan ISIS och Jabhat al Nusra, som är anknutet till al-Qaida. ISIS har gradvis blivit den största gruppen att välkomna jihadist-utlänningar i stället för Jabhat al Nusra. Båda grupperna delar ändå en reaktionär och sekteristisk ideologi.

I detta avseende var ISIS långt värre än Jabhat al Nusra i att införa burka för alla kvinnor, förbud mot rökning på gatorna, jyzia (islamisk skatt) på kristna, etc. De har arresterat, kidnappat, torterat och mördat civila aktivister, FSA-soldater och kurdiska individer, samtidigt som de utfärdat en fatwa mot kurder, vilken möjliggör deras dödande och kallar Kurdistan ”Kafiristan”, de otrognas land.

Många demonstrationer har ägt rum mot Jabhat al Nusra och särskilt mot ISIS på grund av deras auktoritära metoder och reaktionära tolkning av islam. I ögonen på folket i de befriade områden, som lever under ISIS dominans, maktfullkomlighet och reaktionära ideologi utgör de bara ett annat ansikte av Assads regim.

Den folkliga ilskan mot ISIS har vuxit under månader. I slutet av 2013 och början av 2014 exploderade den folkliga frustrationen och ilskan efter nya våldsdåd från ISIS. En banderoll visades vid en demonstration den 27 december i Maraat al-Numan i Idlib som uttryckte de folkliga känslorna: ”De flesta av oss har blivit efterlysta av två stater (Assad regimen och ISIS).”

Den 3 januari 2014 skedde demonstrationer på olika platser där ISIS var närvarande för att kräva deras avgång och störtande. De taktfasta ropen ”Assad och ISIS är ett” eller ”ISIS -ut!” hördes överallt – dessa sånger har använts i stor utsträckning i de befriade områdena i Syrien ett tag nu.

Militära medlemmar i ISIS greps i vissa byar, medan andra ISIS-bataljoner sparkades ut efter folkliga protester och militära sammandrabbningar. ISIS var tvungna att lämna många områden, ofta efter att ha dödat människor, inklusive aktivister, kvinnor och barn, som hölls i deras fängelser.

Trycket från folkmassorna har drivit militära bataljoner att agera mot ISIS, särskilt den islamiska fronten, som från början var ovillig att vidta militära åtgärder mot ISIS. Folkliga protester och militära attacker mot ISIS av FSA och islamiska frontens bataljoner äger fortfarande rum just nu.

Skillnaderna mellan den islamiska fronten och jihadistgrupper bör inte förleda oss att betrakta den islamiska fronten som en demokratisk grupp som försöker att nå målen för revolutionen: demokrati, social rättvisa och en sekulär stat som behandlar alla lika, oavsett religion, kön eller etnicitet. Tvärtom strävar den islamiska fronten efter en islamisk stat och har inte tvekat att angripa vissa demokratiska grupper och individer.

Islamiska Frontens militära chef Zahran Alloush har riktat hot mot Doumas civila råd, liksom mot sektioner av FSA. De delar också med jihadisterna en sekteristisk diskurs mot muslimska minoriteter, särskilt mot shiamuslimer och alawiter. Grupper av Islamiska Fronten har nyligen deklarerat sitt ansvar för kidnappningen av 94 alawitiska kvinnor och barn under sommaren 2013 för att byta ut dem mot 2000 fångar.

Nyligen sa en jihadist som företrädare för soldater från Jabhat al Nusra och grupper från Islamiska Fronten att en person eller grupp som kämpar för demokrati och en sekulär stat är deras fiender och att de kommer att bekämpa dem. I samma video upprätthöll de en sekteristisk diskurs och uppmanade till bildandet av en islamisk stat.

En klar förståelse av Islamiska Frontens politik innebär inte att de ska ignoreras. Det kan vara enhet i handling med FSA på det militära området mot regimen och jihadister, men det bör inte finnas någon illusion om att de uppnår några mål för revolutionen.

De syriska revolutionära massorna förkastar varje form av förtryck, vare sig det kommer från regimen eller de islamistiska reaktionära krafterna, precis som de säger nej till försök att splittra det syriska folket med sekterism eller nationell chauvinism. Vi måste politiskt motsätta oss båda dessa kontrarevolutionära krafter och fortsätta att kämpa för revolutionens ursprungliga mål: ”Demokrati, social rättvisa och nej till sekterism”.

Imperialistisk rivalitet

Regionala och internationella imperialistiska aktörer, trots olikheter och rivalitet, är beredda att komma överens och dela en gemensam ståndpunkt om den syriska revolutionen.

Konferensen Genève II har visat än en gång viljan i USA, väst och Gulfstaterna å ena sidan, och Ryssland och Iran å andra sidan, att nå en jemenitisk lösning och sätta stopp för den syriska revolutionen för att upprätthålla Assadregimens struktur, oavsett om Assad kvar vid makten.

De olika imperialistiska och regionala krafterna har, trots deras inbördes rivalitet, ett gemensamt intresse av att besegra de folkliga revolutionerna i regionen, bland annat i Syrien, och att upprätthålla status quo. Rivalitet och skillnader mellan USA och Ryssland eller Iran har fått många att beskriva de två sistnämnda länderna som anti-imperialistiska makter. Detta är helt fel på många plan.

Kina och Ryssland kan ha olika taktiska syften eller välja att stödja andra aktörer än USA. Men de är alla borgerliga krafter som är och alltid kommer att vara fiender till den folkliga revolutionen, enbart intresserade av att bibehålla status quo.

Ingen regional och internationell statsmakt kan vara vän av den syriska revolutionen, utan bara de folken i kamp i regionen och på andra håll.

Trots allt, den folkliga rörelsen lever fortfarande.

Den 14 mars hölls många demonstrationer över hela landet för att fira den tredje årsdagen av revolutionen och diverse kampanjer har organiserats i olika befriade områden.

Aktivister i Aleppo distribuerade flygblad i områden som kontrolleras av regimen och som uppgav att revolutionen fortsätter tills segern, till dess regimen störtats. Detta var en del av kampanjen ”vi står emot trots regimens våld”. Aktivisterna i den här kampanjen uppgav också att fredliga medel för motståndet fortsätter att vara ett verktyg i denna revolution.

Ett antal händelser och åtgärder ägde rum i det befriade territoriet i Aleppo. En utställning av bilder och teckningar av barn i minnet av revolutionens martyrer organiserades, förutom en teaterföreställning om revolutionens historia. Andra åtgärder som ingår täcker en kvadrat med bilder av martyrerna i revolutionen, och en kampanj, ”väggen berättar historien om revolutionen”, där ritningar gjordes på väggarna i olika stadsdelar.

I regionen Idlib, har en kampanj lanserats av olika grupper av aktivister för att fira det tredje året av revolutionen. I kampanjen ingår en mängd olika evenemang, bland annat en demonstration med sångerna från början av revolutionen, målande av väggar i städer och byar med revolutionens paroller och orsakerna till att revolutionen startade, och en teaterföreställning.

Unionen av Fria syriska studenter (UFSS) har lanserat en ny kampanj som heter: ”Smärta och hopp: Revolutionen fortsätter”. För att bevara minnet av tio års kurdisk intifada den 12 mars 2014, förekom många demonstrationer i olika städer, däribland Amouda , Efrin och Qamichlo. Den 8 mars lanserade gruppen ”Syriska kvinnors initiativ” en kampanj som uppmanar till en demokratisk och pluralistisk stat där kvinnors rättigheter garanteras.

Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien har, trots sin blygsamma kapacitet, inte en enda gång vacklat i sitt engagemang för revolutionen, uppmanar till demokrati och socialism, har annonserat inrättandet av ”Folkets befrielsefraktion” för den tredje årsdagen av revolutionen. Denna fraktion betonade att ”dess uppdrag är att försvara sig själv och de folkliga massorna och den frihet man betalat mycket för och för rätten att frigöra sig från allt tyranni och all exploatering, ställd inför alla kontrarevolutionens krafter, särskilt den auktoritära härskande regimen”.

En väg till frihet

En banderoll rest i staden Kafranbel i december 2013 sammanfattade mycket väl situationen för den syriska revolutionen: ”Fienderna är många … revolutionen är en … och fortsätter.”

Trots svårigheterna, de många farorna och hoten, mördandet och förstörelse, fortsätter det syriska folket sin väg mot frihet och värdighet. Som en banderoll uttryckte det den 14 mars: ”Tre år av hunger och lidande, men tre år av stolthet och värdighet”. De senaste tre åren har öppnat en ny era för det syriska folket.

Vi måste motsätta oss de båda kontrarevolutionära krafterna, och bygga en tredje radikal rörelse som kämpar för demokrati och social rättvisa, och mot sekterism. Ingen lösning kan uppnås om de demokratiska och sociala frågorna inte behandlas tillsammans. Sociala krav kan inte skiljas från eller underordnas demokratiska krav. De går i hand i hand.

Den syriska revolutionen fortsätter, trots alla hot som den möter.

 

Artikeln är en översättning från International Viewpoint. Översättare: Ronny Åkerberg

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Upprop för ett demokratiskt Syrien

Publicerat av
Svara

Det är tre år sedan det syriska folkets resning mot Bachar al-Assads diktatur startade. Den 15 mars 2011 kunde ingen längre hindra ett antal modiga personer att kräva demokratiska förändringar, inte rädslan och inte regimens beväpnade säkerhetsstyrkor. Snabbt skulle det stå klart att regimen var fast besluten att använda alla militära medel för att behålla makten.

Tre år senare är den demokratiska syriska oppositionen mer än någonsin i behov av solidaritet och hjälp i alla former. Inte nog med att de terroriseras av regimens trupper och privatmiliser, Hezbollah och irakiska shiamiliser. De demokratiska krafterna angrips också av islamska extremister med anknytning till al-Qaida. De har samma mål som Assad. Han vill behålla makten. De vill införa en ny diktatur av religiös karaktär.

Vi kan bidra till de demokratiska krafternas seger. Solidaritet och engagemang är våra vapen. I det upprop som vi publicerar här under har ett stort antal engagerade personer i Frankrike tagit initiativ till solidaritet med syriernas kamp. De riktar sig till världens politiker och kräver handling. Oavsett de enskilda kraven som går att diskutera är det ett initiativ som vi stöder. Allt stöd behövs. Skriv under du också.


15 mars 2011 – 15 mars 2014

Tre år av kamp för ett fritt Syrien mot statens terror.

Efter tre år av dagliga fasor, lämnade ensamma,av feghet, är det hög tid att mana till var och ens ansvar att välja sida och kräva handling för att skydda det syriska folket mot regimen Bachar al-Assads och fundamentalisternas terror.

Tre år av massakrer av befolkningen med tunga vapen, kemiska vapen, Scud-missiler, och tunnor med trotyl. Fler än 140 000 döda varav minst 10 000 barn, tiotusentals försvunna och hundratusentals skadade.

Tre år av massiv systematisk tortyr, som bekräftas i rapporten av tre åklagare i internationella domstolar där de identifierar 11 000 dödade under tortyr i regimens fängelsehålor.

Tre år av systematisk raserande av bostäder, hela stadsdelar raderade från kartan, arkeologiska platser förstörda och plundrade.

Tre år, ställda mot omvärlden, oavbrutna försändelser av tunga vapen och ammunition från Ryssland och Iran till Bachar al-Assads armé, utländska shiamiliser från Libanon, Irak och Iran som regimen engagerat för att terrorisera befolkningen.

Tre år av vägran att hjälpa den demokratiska oppositionen och Fria Syriska Armén med adekvata försvarsmedel, med som följd en gradvis framväxt av radikala islamister, en gudagåva för regimen, ofta manipulerade av säkerhetstjänster. Grupper vars agenda står i motsats den syriska revolutionens strävanden.

Tre år som en terroriserad befolkning tvingats till en massiv flykt under omänskliga förhållanden.

Tre år av systematisk blockering av FN:s Säkerhetsråd från Rysslands och Kinas sida som gjort det omöjligt att anta en tvingande resolution under Kapitel 7 som tillåter skydd av befolkningen, införsel av humanitär hjälp och aktivering av Internationella Domstolen i Den Haag för att döma de ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Tre år av likgiltighet och tystnad i Frankrike bland förtroendevalda, intellektuella, artister, politiska och fackliga organisationer.

Vi kan inte nöja oss med det utan uppmanar dem att bidra med stöd för ett fritt Syrien som den syriska revolutionen verkar för sedan 2011.

Efter tre år är det hög tid att välja sida, endera sluta upp aktivt i solidariteten med syriernas kamp för ett alternativ till diktaturen eller acceptera dess fortsatta barbariska grepp i Syrien.

Efter tre år är det hög tid att det syriska folkets tragedi tar slut. Genève 2 visade på regimens absoluta nej till all politisk övergång. Det internationella samfundet och stormakterna måste ta på sig ansvaret att skydda och respektera de mänskliga internationella rättigheterna. I vetskap om att regimen vägrar underordna sig måste de stora nationerna ta initiativet till inrättandet av en no fly-zoon, skapandet av humanitära korridorer för att skydda den civila befolkningen och insättande av en buffertstyrka som garanterar införande av åtgärder för att skydda den syriska befolkningen.

Efter 3 år måste de stora nationerna, utöver verbala fördömanden av regimen och de fundamentalistiska grupperna, ge massiv hjälp till den demokratiska oppositionen och den Fria syriska armén och främja bygget av en rättstat som garanterar pluralismen och friheten.

Efter tre år, om valet av framtid ska tillhöra syrierna och endast dem, måste de ges medlen för att denna önskan ska bli verklighet.

Efter tre år måste den internationella solidariteten gå från tal till handling som äntligen sätter stopp för den syriska tragedin och att diktaturen viker ner sig och ger plats för ett Fritt Syrien.

Första signatuerna :

Sophie Cluzan, arkeolog ; Jacques Gaillot, Biskop emeritus i Partenia ; Gérard Lauton, student,  Appel Solidarité Syrie ; Isabelle Hausser, författare ; Michel Morzière, Collectif urgence Solidarité Syrie ; René Natowicz, forskare och professor ; Wladimir Glasman, f.d. diplomat ; Ziad Majed, universitetsprofessor.

För att skriva under:  Upprop till stöd för Syrien

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

Publicerat av
1

I dag den 8 mars hedrar världen kvinnans kamp för jämlikhet och befrielse från det patriarkala samhällets förtryck. I dag den 8 mars vanhedrar Bachar al-Assad många kvinnor i Syrien. Men inte bara i dag, utan alla dagar. Regimens trupper och kriminella miliser torterar och våldtar många kvinnor varje dag. Det är en strategi som syftar till att slita sönder hela samhällsstrukturen och stimulera extremism.
I reportaget här under som publicerats i den alltid utmärkta borgerliga dagstidningen Le Monde visar journalisten Annick Cojean hur regimen satt våldtäkt av kvinnor i system i räder mot byar och stadsdelar och i Assads fängelsehålor.

I reportaget sägs att omkring 50 000 kvinnor torterats och våldtagits sedan revolutionens början i mars 2011. I andra reportage och böcker som återger olika personers erfarenheter bekräftas samma bild av grov, vidrig tortyr och sexuellt våld mot kvinnor och också män.
Omvärlden höjer ögonbrynet och rycker på axlarna. När regimen gasade ihjäl omkring 1 500 personer i östra Ghouta röt en mus. Det var allt. När över 50 000 foton av torterade, utmärglade och mördade personer i Assads fängelsehålor publicerades i världens media var det knappt att den diplomatiska världen bevärdigade fotona ett ögonkast för att i stället koncentrera sig på cocktailborden i Genève. Presidenter och premiärministrar uttryckte sin avsky och…..sedan ingenting.

Syriens folk står ensamma, utlämnade av omvärlden till en despot i Damaskus som inte drar sig för något krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Om han lyckas i sin strävan att krossa resningen mot regimen kommer omvärlden att ha hundratusentals syriers död på sitt samvete. Än är det inte för sent att solidarisera sig med revolten mot regimen och hjälpa det syriska folket uppnå vad det kämpat för i tre år –frihet, rättvisa och värdighet.

 

Våldtäkt, ett massförstörelsevapen i Syrien. Vittnesmål.

Av Annick Cojean

”Världen bekymrar sig över kemiska vapen, men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”

Det är ett brott som krossar kvinnan, raserar familjen och bryter upp gemenskapen. Ett brott som de massor som flyr från Syrien till omgivande länder pekar ut som den främsta orsaken till deras flykt. Något som FN och frivilligorganisationer  har  svårt att dokumentera eftersom ämnet är så smärtsamt. Ett brott som inte fanns med i diskussionerna i Genève medan syrierna är besatta av det och det är tiotusentals överlevandes mardröm.  Våldtäkt?  Bachar Al-Assads hemliga krig.

Hon är 27 år och vi kan kalla henne Alma. Hon ligger utmärglad på en sjukhussäng i centrum av Amman. Hon kommer aldrig mer att kunna gå. Hennes ryggrad knäcktes av slag med en gevärskolv utdelade av en av regimens milismän. Från revolutionens första dagar engagerade sig denna kvinna, mor till fyra barn och med diplom i management, på rebellernas sida. Till att börja med levererade hon mat och mediciner sedan transporterade hon ammunition i paket på magen för att framstå som gravid.

« Du vill ha frihet ? Här har du den ! »

En dag arresterades hon i en vägspärr i en av Damaskus förorter och hölls trettioåtta dagar i ett förhörscentral hos flygvapnets underrättelsetjänst tillsammans med ett hundratal andra kvinnor.

« Abouh Ghraib var nog ett paradis i jämförelse”, säger hon med ett trött leende då hon syftar på det amerikanska fängelset i Irak. ”Jag utsattes för allt. Slag, piskad med stålkablar, cigaretter fimpade på halsen, skuren med rakblad på kroppen, elstötar i vaginan. Jag blev våldtagen, med bindel för ögonen, varje dag av flera män som stank av alkohol och som lydde sina chefer som alltid närvarade. De skrek: ’Du ville ha frihet? Här har du den! »

Vid sidan av kvinnornas lidande tror de att deras familjer kommer att döda dem om de får kännedom om deras öde.  Almas beslutsamhet att engagera sig i Fria Syriska Armén bara förstärktes av hennes upplevelse. Efter att hon frigivits blev hon en av de få kvinnor med grad av bataljonschef med ett tjugotal män under sig. Det var innan hon skadades allvarligt och evakuerades till Jordanien.

Hundratusentals syrier har samlats i Jordanien, och det är där som vi, tack vare läkare, advokater, pyskologer, kunnat samla in och korsverifiera många vittensmål samt tala direkt med många offer. Smärtsamma samtal under stor stress: ”Mitt liv ligger i era händer”.

Des centaines de milliers de Syriens ont afflué en Jordanie, et c’est là que nous avons pu, grâce à des médecins, avocates, psychologues, collecter et croiser de nombreux témoignages ainsi que rencontrer, en face-à-face, plusieurs victimes. Entretiens douloureux et sous haute pression: «Ma vie est entre vos mains.»

« Såra pappor, bröder och makar »

« Det är hög tid att skandalen fördöms offentligt!”, menar den före detta presidenten i Syriska Nationella Rådet Burhan Ghalioum som är en inflytelserik person inom oppositionen. ”Enligt mig är det våldtäkterna som tippade över vår fredliga revolution till ett krig”.

Från våren 2011 startade miliser en våg av våldtäkter inomhus hos familjer som befann sig där, säger han. Unga flickor våldtogs inför pappornas åsyn, kvinnor inför deras makar. Männen blev vansinniga och vrålade att de skulle försvara sig och hämnas deras vanheder. ”Jag ansåg att vi skulle göra allt för att undvika en militarisering, att en beväpning av revolutionen skulle multiplicera hundrafalt antalet döda. Men de organiserade våldtäkterna ändrade allt. Jag tror att det var vad Assad ville. När väl revolutionärerna hade vapen var det lätt för honom att rättfärdiga massakrer på de som han redan kallade ’terrorister’.”

En tes som det är svårt att verifiera. I vilket fall kan det slås fast att det sexuella våldet bara tilltagit i styrka och bidragit till terrorn. ”Kvinnorna tjänar som instrument för att komma åt pappor, bröder och makar, säger anklagande författarinnan Samar Yazbek som är flykting i Frankrike. ”Deras kroppar blir slagfält för tortyr och strider. Omvärldens tystnad inför tragedin synes mig bedövande”.

En rad internationella organisationer har påtalat våldtäkter begångna av regimen, Amnesty International, International Rescue Committee, Internationella kommittén för de mänskliga rättigheterna, Human Rights Watch… Alla pekar de på extrema svårigheter att få in direktvittnesmål från offer. De murar in sig i tystnad i rädsla för hedersbrott som begås mot våldtagna kvinnor och den ängslan som orsakas av den allmänna uppfattningen att en kvinna som suttit fängslad oundvikligen utsatts för våldtäkt.

I en synnerligen väldokumenterad rapport publicerad i november 2013 av Human Rights Network (för Europa –Medelhavet) bekräftas omfattningen av våldtäkterna. Rapporten framhåller det akuta behovet att undersöka dessa krigsbrott som om de visar sig vara planerade kan kvalificeras som brott mot mänskligheten.

”Regimen har gjort kvinnorna till sitt främsta mål”, fastslår via Skype Sema Nassar, huvudförfattare till rapporten och vars två systrar just arresterats. ”Kvinnorna beskjuts av prickskyttar för att de är kvinnor, speciellt om de är gravida. De används som mänskliga sköldar som i exempelvis kvarteret Ashria i Homs i februari 2012 där armén tvingade kvinnor att gå framför truppen och tvingade dem att sitta i stridvagnar under patrullerna. Kvinnor kidnappas för att kräva lösensummor och utbyte av fångar. Att systematiskt våldta kvinnor oavsett om de är nio år eller sextio år är ett sätt att för lång tid slita sönder banden i samhället.

 Kollektiv våldtäkt inför en filmkamera.

Sema Nassar har verkligen många händelser att berätta om. Konkreta fall, exakta datum. Tiofaldigt. Som berättelsen om den unga flickan i Hama som nu är flykting i USA. Hon var hos sig tillsammans med sina tre bröder när soldater trängde sig in i huset och krävde att de tre unga bröderna skulle våldta systern. Första brodern vägrade och soldaterna högg av honom huvudet. Den andre vägrade också och mötte samma öde. Den tredje lydde order och de dödade honom när han låg på sin syster och sedan våldtog de själva flickan.

Eller berättelsen om kvinnan som fördes bort från sitt hus i en av Homs förorter sommaren 2012. Tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor torterades de och våldtogs kollektivt framför en filmkamera. Filmen skickades till hennes farbror, en känd shejk, tevepredikant och medlem i oppositionen.

« Våldtäkt är mycket vanligt vid räder mot byar och systematisk i säkerhetstjänsternas förhörscentraler”, bekräftar för Le Monde Abdel Karim Rihaoui som är ordförande i den syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Han befinner sig nu i Kairo. Han uppskattar att fler än 50 000 kvinnor våldtagits i Bachar Al-Assads fängelser sedan revolutionens början.

« Elektisk stav i vaginan eller i anus »

De sunnitiska regionerna är uppenbarligen de mest drabbade och han noterar i berättelserna en stor inblandning av trupper från libanesiska Hezbollah och brigaden Abou Fadel från Irak. ”Inblandning i den mest sadistiska tortyren, som en råtta som tvingades in vaginan på en ung femtonårig flicka från Deraa. Som den offentliga kollektiva våldtäkten av fyrtio kvinnor morgonen den 5 januari 2014 i Yelda. Med hundratals hedersbrott som följd mot de som släppts ut ur fängelser i regionerna kring Hama, Idlib och Aleppo”.

Det är i flyktinglägret i Zaatari, 80 kilometer från Amman som vi träffar Salma, en tung utmattad kvinna med tom blick. Hon är född i Deraa ett femtiotal år sedan men har bott i Damaskus med sin man och deras åtta barn. Som en total överraskning för henne avstängdes 2011 hennes barn från deras skola i Damaskus som ett straff för upproret i hennes födelsestad Deraa.

”Med vilken rätt bestraffar ni mina barn? De har inget att göra med vad som skett!”, klagade hon hos skolans rektor. Hon hann knappt avsluta sin mening innan säkerhetstjänsten anlände. Med en huva över huvudet fördes hon till källaren i en förhörscentral och kastades in i en becksvart cell full med råttor. Där hölls hon isolerad utan dryck och mat i två dygn innan hon i sex månader satt i en minicell tillsammans med två andra kvinnor. ”Vi kunde inte sträcka ut oss. Vi fick inte tvätta oss, inte ens under menstruationen. Vi våldtogs varje dag under skrik om att: ’Vi alawiter ska krossa er’. Minsta protest och en elektrisk stav tvingades in i skötet eller i anus. Jag blev så slagen att ett av mina ben bröts. Benet var svart och jag opererades hafsigt innan jag fördes tillbaka till cellen. Min familj saknade helt nyheter om mig i sex månader. Jag kan inte läsa och skriva så jag satte mitt fingeravtryck på vilken bekännelse som helst.” När hon släpptes ur fängelset hade hennas man försvunnit med deras bil.

Obotliga trauman.

Fyrtiofemåriga Oum Mohamed arresterades tillsammans med sin dotter den 21 september 2012 på en gata av en tillfällighet och fördes till militärflygfältet i Mazzé. I flickans mobiltelefon fanns ett foto av motståndets flagga och ett foto av en ”martyr”. De båda kvinnorna hölls fångna i tjugo dagar, misshandlades, våldtogs, och sattes i en cell på fyra gånger fyra meter tillsammans med sjutton kvinnor och flera barn. En gravid kvinna, maka till en soldat i den Fria syriska armén som misstänktes ha deltagit i kidnappningen av 48 iranier på en bus i augusti 2012, hade sina två barn med sig, åtta och nio år gamla.

Maken till en annan kvinna var direktör för ett fängelse och hade bestraffats för att ha motsatt sig en ovanligt grym tortyr. Han hölls fången i våningen under så att han skulle höra sin frus skrik när hon våldtogs. ”Alla tillfällen till sexuellt våld togs tillvara” säger hon med tårar i ögonen, förstörd av insikten att hennes dotters framtid, som tappat 20 kilo och var i behov av psykiatrisk vård, var definitivt krossad.

Läkarna ger beskrivningar av ”härjade” sköten, blåslagna kroppar, ”obotliga” skador. Yazan , en 28-årig psykolog som installerat sig i Amman för att hjälpa ”krigets offer” berättar för oss om en patient från Homs vars revolutionära aktivitet hade förråtts av en granne vilket ledde till att hans fru och treåriga son kidnappades. Några veckor senare arresterades han och fördes till ett privat hus i vilket tortyr utfördes. ”Det är bäst att du talar! Din fru och din son är här! –Ta hit dem först!”.

Den unga kvinnan ropade: ”Ange ingen! Det du fruktar har redan skett.” Båda misshandlades svårt. Sedan de hängts upp i armarna mot en mur våldtog de hans fru inför hans åsyn. ”Tänker du tala eller vill du att vi ska fortsätta?” Då hoppade kvinnan upp, slet till sig en liten yxa som bödlarna använde och spräckte sin egen skalle. Sedan skar de av sonens hals inför hans åsyn.

Så? Handlar det om barbariska handlingar av enskilda fyllisar med fria händer eller en genomtänkt strategi beordrad av en hierarki? Presidenten för syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna har inga tvivel. ”Det är ett politiskt val för att krossa folket! Tortyrtekniker, sadismen, perversiteten, allt är organiserat i minsta detalj. Inga tillfälligheter. Berättelserna liknar varandra och våldtäktsmän har själva erkänt att de handlade på order.” Advokater som kontaktats i Syrien delar den övertygelsen trots de stora svårigheterna att samla in bevis.

”Jag har foton av burkar med sexuellt stimulerande medel som milismännen använder vid räder mot byar”, bekräftar Sema Nassar. Flera vittnen berättar om injektioner som förlamar kvinnornas lår innan de våldtas.

Självmord för att inte ha kunnat göra abort

Amal, ett av offren, förklarar att i ett fångläger i Damaskus gick en läkare med öknamnet ”doktor Cetamol” rundor i cellerna för att notera varje kvinnas menstruationsdagar för att dela ut  P-piller. ”Vi levde i smuts, i blod, i avföring, utan vatten och nästan utan mat. Ändå var vi så rädda för att bli gravida att vi var mycket noga med att ta pillren. När jag en gång hade en försenad menstruation gav mig doktorn ett piller som gjorde att jag hade magsmärtor hela natten”. Ett avgörande vittnesmål för att bevisa överlagda våldtäkter under fångenskapen.

Ändå föds barn efter dessa kollektiva våldtäkter vilket provocerar dramer i massor. I Latakki tog en ung kvinna sitt liv sedan hon misslyckats göra abort. En annan kastades ut från balkongen av fadern. I Deraa har nyfödda barn hittats på bakgator.

« Hur ska vi kunna hjälpa dessa kvinnor”, säger medlemmen i Syriens nationella koalition, Alia Mansour i desperat ton. ”De är så skräckslagna när de släpps ur fångeskapen att de stänger in sig i sin olycka utan att kunna begära hjälp”.  Den syriska poeten Lina Tibi berättar för oss att i Homs lyckades en kvinna att på en vecka i all hemlighet organisera ett femtiotal operationer för att återställa mödomshinnan på unga våldtagna flickor i åldrarna tretton till sexton.

”Det var enda sättet att rädda deras liv på.” Men familjerna slits isär. Makar vänder sig bort och tar ut skilsmässa. En familj i Homs samlade ihop sin dotters ägodelar för att kunna kasta ut henne ur hemmet redan innan hennes hemkomst från fängelset. Föräldrar skyndar sig att gifta bort sina döttrar till första man som presenterar sig även om han är gammal eller redan är gift.

”Världen bekymrar sig för de kemiska vapnen. Men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”, snyftar en juridikstudentska som inte ännu vågat berätta om sitt öde för någon. Framför allt inte för maken.

(Artikel publicerad i Le Monde 6 mars 2014, översatt till svenska av Benny Åsman)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Syrien är vår sak. Solidaritetskonferens i London.

Publicerat av
20

Här under publicerar vi tal som hölls nyligen vid en konferens i London under rubriken : Syrien inom ramen för den arabiska resningen. De olika videoklippen är verkligen värda att lyssna till. De ger en både bred och jordnära bild av vad som skett och fortfarande sker. Den sterila vänster som bara ser till så kallade geostrategiska problem och väljer att sluta upp i vad den inbillar sig är ett anti-imperialistiskt läger med Ryssland, Iran och Syrien i spetsen har inte förstått något av vad som sker i den arabiska resningen mot diktatur och förtryck.
De olika förläsarna i videoklippen här under har samtliga intima kontakter med det levande motståndet inne i Syrien. Ett motstånd som långt ifrån är dött. De som proklamerade att det bara finns reaktionära jihadister som strider mot Assads lika reaktionära trupper, privatmiliser och libanesiska Hezbollah har en del att förklara i och med att människorna som kämpar på plats både protesterar och demonstrerar mot ISIS och andra reaktionärer och också tvingas tas sig an dem militärt.

 




Hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Publicerat av
Svara

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Ingen vår för Syrien”

Publicerat av
7

Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.

I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.

Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.

Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.

******

 

François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.

« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.

Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”. 

Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tortyr och svält, diktaturens vapen

Publicerat av
Svara

I dag börjar (kanske) Genève II. I går avslöjades officiellt något som många upplevt själva och skrivit om. Nämligen att regimen i Damaskus avrättar systematiskt tusentals och åter tusentals fångar, efter att de torterats och lidit av svår svält.

2014

Men med 55 000 bilder och erkända internationella jurister som verifierat bilderna och förhört den som fört ut bilderna finns det inga ”men” och ”kanske” att gömma sig bakom som när Assad använde gas i stor omfattning den 21 augusti 2012.
Den del av den internationella vänstern som då ställde sig neutral eller ännu värre fortsatte att försvara regimen står redan i träsket upp till knäna.
Nu kan man befara att samma del av den internationella vänstern kommer att sluta upp bakom regimens ”förklaringar” av bilderna och berättelserna om grov tortyr och avrättningar. ”Hur kan man veta att de inte är falska bilder”, ”de kanske har tagits i något annat land”, ”kanske Qatar har byggt en studie för att filma personer med anorexi” etc etc.

1943

Än i dag finns det personer som förnekar existensen av gaskamrarna i Auswitch, massmorden i Treblinka, ja som förnekar att nazisterna begick ett folkmord på judarna. Bilder från dödslägren avfärdar dessa ”negationister” som falska.
Tyvärr kan vi nog vänta oss att den vänster som redan står i träsket upp till knäna kommer att sluta upp bakom regimens förnekande av bildernas autenticitet och pladdra på om ”propaganda” och att det finns andra ”kålsupare”. Ett stort steg ännu längre ut i träsket väntar. Vill man inte se vad som sker, då ser man inget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,