Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Massivt nej till nya belgiska regeringens krispolitik

Ett enormt böljande folkhav i rött, grönt och lite blått. Det var Bryssel idag. Omkring hundrafemtio tusen fackligt anslutna protesterade mot den nya högerregeringens krispolitik som innehåller ett kraftigt angrepp på Belgiens lönearbetare. Jag har upplevt många fackliga demonstrationer i Bryssel under årens lopp. Dagens demonstration var definitivt den största jag varit med om. Tre timmar efter att täten satte sig i rörelse från norra stationen stod det fortfarande massor av folk i väntan på att starta. Hela boulevarden mellan norra och södra stationen var full med folk. I täta packade led långt upp på trottoarerna. Det var ett mäktigt svar på den nya högerregeringens utmaning.

Rött, grönt och lite blått är de fackliga centralorganisationernas färger: rött för det socialistiska fackförbundet FGTB, grönt för det kristdemokratiska CSC och blått för det lilla liberala förbundet CGSLB. När de tre förbunden slår sig samman till gemensam aktion är det tiotusentals efter tiotusentals som defilerar på den breda avenyn mellan norra och södra stationerna.

Skolungdomar deltog också i protesterna/ Foto:Benny Åsman

I dag riktades protesterna mot den nya högerregeringens regeringsdeklaration som inte kan ses som annat än en krigsförklaring mot landets lönearbetare. I media har den kallats ”svenska alliansen” efter de ingående partiernas färger. Blått för det nyliberal partiet MR och gult för det flamländska N-VA, ett nationalistiskt parti som blev största partiet i parlamentsvalet 25 maj. Efter många och långa förhandlingar fick MR och N-VA i uppgift att bilda regering utan deltagande av Socialistpartiet, vilket var N-VA:s krav för att bilda regering.

Det socialistiska facket FGTB hade mobiliserat maximalt/ Foto: Benny Åsman

Regeringens program är en krigsförklaring. Det är ett samlat angrepp på den sociala välfärd som den belgiska arbetarrörelsen skapat och som trots de senaste decenniernas nyliberala politik ännu är en realitet.

Hamnarbetarna i Antwerpen, Gent och Zeebrugge var många/ Foto: Benny Åsman

Allt ställs nu på spel, pensionsåldern ska höjas till 67 år och reglerna för förtidspensionering göras mycket tuffare, en riktig häxjakt på arbetslösa och papperslösa förbereds, de existerande kärnkraftverkens licenser ska förlängas. Kostnaderna för sjukvården ska begränsas (känns det igen?) och ett ettårigt lönestopp ska också införas. Det är ett sätt för högerregeringen att komma runt den av företagarna hatade automatiska indexregleringen av lönerna.

Stora grupper offentligt anställda deltog. Här anställda i sjukvården/ Foto:Benny Åsman

Ingen regering har hittills vågat sig på denna pärla i arbetarrörelsens erövringar. Ursprungligen fungerade systemet så att lönerna automatiskt anpassades efter inflationen. Borgerliga angrepp har minskat effektiviteten genom att automatiken numera bara utlöses vid 2 procents inflation. Så om inflationen under ett år ligger på 1,99 procent sker ingen automatisk lönehöjning.

Det var mer bestämda arga miner än vad som är vanligt vid fackens demonstrationer. Alla inser att mycket står på spel/ Foto:Benny Åsman

Systemets fördel för de fackliga organisationerna är uppenbar. I löneförhandlingar med arbetsgivarförbundet behöver de inte gissa sig till vilken inflationen blir under det kommande året, utan kan koncentrar sig på reallönerna. Systemet gäller också för hyrorna. Som anekdot kan jag säga att jag nyligen fick min hyra sänkt med dryga 200 kronor i månaden tack vare indexregleringen.

Nej till åtstramningspolitiken/ Foto:Benny Åsman

Ilskan mot den nya regeringens krispolitik som ensidigt angriper de arbetande och som förbereder ”reformer” till företagarnas fördel dominerade dagens protester. Men samtidigt står de arbetande dåligt rustade att ta striden med regeringen och kapitalägarna. De fackliga centralerna visar att de inte förbereder en mer omfattande kamp utan föredrar att följa rutinen med massdemonstrationer på Bryssels huvudgata och utlysa endagars strejker som nu den 15 december. Eftersom socialistpartiet inte sitter i regeringen och inte heller de flamländska kristdemokraterna kommer ”militansen” i de fackliga aktionerna säkerligen att intensifieras.

Offentligt anställda deltog i stora skaror/ Foto:Benny Åsman

Men vare sig FGTB:s eller CSC:s ledningar kan tänka sig en mer omfattande kamp för att stoppa regeringens planer. Ändå kan de kommande månaderna bli riktigt heta. Det finns ett mycket stort missnöje i de fackliga leden och det finns gränser för vad toppbyråkraterna kan göra.
Ett missnöje som redan tagit sig ett organisatoriskt uttryck. I Charleroi/Hainaut (i södra Belgien) har FGTB brutit de officiella banden med socialispartiet. Avdelningen har över hundra tusen medlemmar och vid dess senaste kongress antogs ett tiopunktsprogram som bland annat manar alla radikala krafter till vänster om socialistpartiet och miljöpartiet att arbeta för att skapa ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti. Ordföranden i FGTB Charleroi heter Daniel Piron och förklarar i en intervju gjord av LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) sin syn på fackets politiska oberoende och roll i politiken:

-Det fackliga oberoendet är inte att vara opolitisk. Det är vi som representerar arbetarna. Det är därför logiskt att det är vi som ger det ett innehåll, ett program. Vi anser det normalt att vi styr oss själva. Vi går inte i något partis ledband. Vår roll är inte att mobilisera röster åt partierna när det är val, eller att bidra med aktivister till ett partis demonstration. Vår roll är att försvara de arbetandes intressen på alla plan, inklusive det politiska.
-I vår mening består en facklig självständighet av den fackliga organisationens kapacitet att kritisera alla partier oavsett färg. I den nuvarande krisen kan inte facket nöja sig med det klassiska vardagsarbetet: avtalen, lönerna, jobben och så vidare. Vi måste hitta politiska krafter som kan omvandla fackens krav till beslut på politisk nivå. Annars missar vi vår grundläggande mission.

Här följer några fler bilder från dagens massiva NEJ till den borgerliga högerregeringens politik.

Anställda vid varuhuskedjan Delhaize som just i dagarna annonserat hundratals avsked.

Alla färger och arbetande sociala grupper var med/ Foto:Benny Åsman

Terrasserna samlade också folk. Belgiska arbetare har vanan eller ovanan (bara att välja) att inte spotta i glaset under demonstrationerna./ Foto:Benny Åsman

Trots allvaret var det inget fel på månags humor och påhitt/ Foto:Benny Åsman

Men det var till sist allvaret och beslutsamheten att ta strid som dagens demo gav besked om/ Foto:Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Syrien är vår sak. Solidaritetskonferens i London.

Här under publicerar vi tal som hölls nyligen vid en konferens i London under rubriken : Syrien inom ramen för den arabiska resningen. De olika videoklippen är verkligen värda att lyssna till. De ger en både bred och jordnära bild av vad som skett och fortfarande sker. Den sterila vänster som bara ser till så kallade geostrategiska problem och väljer att sluta upp i vad den inbillar sig är ett anti-imperialistiskt läger med Ryssland, Iran och Syrien i spetsen har inte förstått något av vad som sker i den arabiska resningen mot diktatur och förtryck.
De olika förläsarna i videoklippen här under har samtliga intima kontakter med det levande motståndet inne i Syrien. Ett motstånd som långt ifrån är dött. De som proklamerade att det bara finns reaktionära jihadister som strider mot Assads lika reaktionära trupper, privatmiliser och libanesiska Hezbollah har en del att förklara i och med att människorna som kämpar på plats både protesterar och demonstrerar mot ISIS och andra reaktionärer och också tvingas tas sig an dem militärt.

 




Hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Medborgarinkomst eller lönetak?

Både i Sverige och i Europa debatteras ett förslag om att alla medborgare i samhället ska ha rätt till en garanterad basinkomst.

I den svenska debatten nämns ofta siffran 10 000 kronor i månaden. Det är en idé som lockar och verkar solidarisk och socialt rättvis. Ingen ska behöva leva på ”allmosor” i form av sjukkassa, a-kassa eller socialbidrag.

Trots att det låter så bra och radikalt finns det flera orsaker till att vara skeptisk till förslaget.

-För att det inte bara ska bli ett surrogat för redan existerande sociala transfereringar måste basinkomsten vara så pass hög att den tillåter mottagaren att leva ett värdigt liv en bra bit ovanför vad som nu kallas fattigdomsstrecket, som definieras vara lägre än 60% av medianlönen för ett fulltidsarbete.

Det ställer omedelbart frågan om finansieringen. Uppenbarligen finns det bara en metod och det är en omfördelningspolitik från kapitalägarnas inkomster och de bäst betalda lönearbetande. Andra finansieringsmetoder som exempelvis ökad moms eller andra indirekta skatter är diskriminerande eftersom de drabbar de sämst avlönade mest.

-En annan negativ effekt av en basinkomst är att den följer med i trenden att allt blir varor i samhället i stället för att kräva att allt fler kollektiva tjänster ska vara gratis. Gratis kollektiva transporter för att bekämpa den snabbväxande bilismen, gratis utbildning, gratis sjukvård och gratis utbud av andra sociala tjänster som möter medborgarnas verkliga behov. Med en värdig medborgarlön är det lättare för marknadsentusiasterna att kräva att alla ska betala individuellt för samhällets tjänster.

Ja till gratis kollektivtrafik.

-En medborgarlön kan också få negativa konsekvenser för de könsroller radikala människor vill bekämpa. I stället för att kämpa för kvinnans lika ställning på arbetsmarknaden kan en medborgarlön bli ett verktyg som befäster existerande könsroller och hindrar kvinnornas fortsatta integrering i arbetslivet.

-Till sist och kanske viktigast av allt, innebär en medborgarlön att man ger upp kampen för full sysselsättning. Den massarbetslöshet som råder i Europa är en fruktansvärd black om foten för de arbetande och för de fackliga organisationerna. Med miljontals arbetslösa är det nästan omöjligt för de fackliga organisationerna att tvinga till sig nominella löneökningar, för att inte tala om reella löneökningar kopplade till produktivitetens utveckling. En medborgarlön värd namnet skulle tendera till att befästa de arbetslösas separation från produktionen i samhället.

För de som finns på arbetsmarknaden kan också en medborgarlön bli en norm som kapitalägarna inför i lönebildningen. Medborgarlönen blir en ny låglönenorm och eftersom den lagstiftats kan den inte ens förhandlas bort av de fackliga organisationerna.

Välbärgade Schweiz röstade nej till lönetak.

Med argumenten ovan som bakgrund tror jag man kan säga att idén om en garanterad medborgarinkomst har flera negativa aspekter och i sin helhet kan en sådan reform ses som en kapitulation inför svårigheterna för de arbetande att ta kamp för bättre löner och inför den existerande massarbetslösheten. Många skulle säkert vara nöjda med en inkomst kring 10 000 kronor i månaden jämfört med dagens sociala bidrag. Men är det verkligen en radikal väg framåt?

Det finns en annan idé som inte alls diskuteras i den svenska debatten. Varför inte införa ett lönetak? Den överväldigande majoriteten av oss anser att direktörers, bankirers, finansyuppies astronomiska löner och bonusar är vansinniga. Att dessa ”höjdare” ofta har årsinkomster som det skulle ta flera hundra år tjäna in för vanliga lönearbetare kan inte försvaras med ekonomiska argument, för att inte tala om moraliska.

Vad innebär det att rättfärdiga den typen av extrema inkomster med argument om att det handlar om belöning för ”spetskompetens”, att det behövs för att dra till sig ”talangerna” eller att det inte spelar någon roll om vissa har extrema inkomster? Det är inget annat än ett försvar av allt större ojämlikhet i samhället, att de allt större inkomstskillnaderna i samhället är rättvisa eller inget att bry sig om. Hur det är med ”spetskompetensen” hos de som höll på att driva världsekonomin över stupet 2007-2008 kan man fråga sig. Mer än två tredjedelar av alla i Europa som tjänar mer än en miljon euro om året arbetar i Londons finanscity. Vad tillverkar de? De spekulerar och placerar kapital enbart för att omfördela redan skapade rikedomar. Dessa finansherrar kan Europas arbetare klara sig utan.

Alla vägar leder inte till City.

I Egypten har idén om lönetak redan omsatts i konkreta krav. De fria fackföreningar som bildades efter Mubaraks fall ställde krav på maxilön för direktörer och chefer i industrin. Kan de så borde Europas arbetare också kunna resa samma krav. Hur högt det ska vara upp till lönetaket är naturligtvis ett problem som ska lösas i en demokratisk process, inte av byråkrater i statsförvaltningen. Syftet med taket är ju att beloppen ovan taket ska omfördelas i samhället, till både löner och betalning av gratisservice på olika områden.


Till skillnad från en medborgarlön som kan röstas igenom av ett parlament utan någon mobilisering i samhället av arbetande och arbetslösa kan inte ett lönetak uppnås genom annat än en omfattande mobilisering av fackliga organisationer och politiska partier och organisationer. Ett lönetak slår direkt mot samhällets toppar som med alla tillgängliga medel kommer att sätta sig emot ett tak på deras inkomster. Deras motstånd kan bara brytas ned i en omfattande klasskonfrontation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I Aten sprider sig en doft av brun pest.

Situationen i Grekland närmar sig en brytpunkt. Nazisterna har hjälp från skumma avdelningar inom armén och polisen. Det farligaste som nu kan ske är att de etablerade arbetarpartierna och vänsterorganisationerna säger att ”vi ska låta rättvisan arbeta i fred”. Förbud mot Gyllene gryning och andra lagliga åtgärder är naturligtvis välkomna. Men om inte det sker en massiv mobilisering mot nassarnas samtliga aktiviteter, om de inte drivs bort från gator och torg av hundratusentals människor då kommer den borgerliga regeringens ytliga åtgärder bara att stärka nassarnas stöd i de mest utblottade delarna av Aten och Tessalonike, den bruna pesten kan i lugn och ro organisera sina ”stormtrupper” och på mer bred skala göra vad den har i sikte: krossa de fackliga organisationerna och de politiska partierna till vänster. Den som inbillar sig att det går att ”ta debatten” med Gyllene gryning eller att sätta sin tillit till att polisen ska ”göra sitt jobb” är verkligen ute och seglar.
Här handlar det inte om slipsklädda SD-are eller Marine Le Pen. Den bruna pesten i Grekland sprider samma avskyvärda lukt som i den tyska Weimarrepubliken.

Greece launches inquiry into claims Golden Dawn trained by armed forces

Defence minister orders investigation into rightwing extremists as President Papoulias warns that ‘a storm is approaching’

in Athens

The Guardian,

The Greek authorities have launched an inquiry into allegations that members of the country’s armed forces have helped to train hit squads formed by the far-right Golden Dawn party.

The defence minister, Dimitris Avramopoulos, ordered the investigation as Greece‘s governing coalition exhibited new resolve to clamp down on the ”criminal organisation” after a Greek musician was stabbed to death by one of the group’s supporters.

Highlighting the menace rightwing extremism now poses in a nation hobbled by economic collapse and political division, the country’s president Karolos Papoulias said that his top priority was to protect Greeks from neo-fascism. ”From the time I was a young man I fought fascism and Nazism,” he told reporters as he went into talks with the leftwing main opposition leader Alexis Tsipras. ”It is my supreme duty as president of the republic to defend democracy and the Greek people from the storm that is approaching.”

The inquiry came amid revelations that Golden Dawn, which has seen its popularity soar on the back of debt-stricken Greece’s worst crisis in modern times, has not only set up a military wing but is actively training its members in the art of combat.

”In Golden Dawn we have an entire military structure with at least 3,000 people ready for everything,” one member was quoted as saying by the Sunday Vima newspaper. Pictures of recruits in camouflage and balaclavas conducting night exercises in clandestine camps were published in another leading daily on Monday. The paper, Ethnos, claimed the men, some of who were armed with knives and wooden clubs, were being trained by members of Greece’s elite special forces who sympathise with the ultra-nationalist party.

The extremists’ meteoric rise has worried Europe, with officials expressing disquiet over an organisation believed to be behind hundreds of attacks on immigrants, and more recently gay people, over the past three years. There have been many accusations that the police and judiciary are colluding with the extremists.

But the murder last week of Pavlos Fyssas, a leftwing hip-hop artist, appears to have galvanised authorities into finally taking action. On Monday two high-ranking police officers were forced to resign after it emerged they had failed to issue orders for the arrest of Golden Dawn members involved in attacks.

The public order ministry said five senior police officers – the heads of the special forces, internal security, organised crime, firearms and explosives, and a rapid-response motorcycle division – had been moved to other posts pending investigations, Associated Press reported. The regional police commanders of southern and central Greece resigned, citing personal reasons.

The resignations followed a series of raids on the party’s offices after the public order minister, Nikos Dendias, put the country’s anti-terrorism unit in charge of the investigation into the killing.

By Monday night at least 10 Golden Dawn members had been arrested in connection with the murder. A 45-year-old man belonging to the group has already confessed to the killing, according to police. The suspect, who reportedly worked in the cafe of the party’s local branch in Keratsini – the working class district in Athens where the murder took place – was charged with the killing on Saturday.

As prime minister Antonis Samaras’s government proposed that state funding for the far right group also be cut off if investigators found organisational links to the stabbing, Golden Dawn stepped up denials that it had any connection to the death. Its leader, Nikos Michaloliakos, insisted that the alleged killer was not a member of the party and had a tentative relationship with one of its 70 branches. ”He was only passing through. I cannot control what everyone does,” Michaloliakos told Kontra television in a rare interview.

Golden Dawn’s spokesman, Ilias Kasidiaris, went further, accusing political parties, the government and the media of waging a dirty war against the organisation because of its growing appeal – despite one poll showing its support had dropped 2.5 points following the stabbing.

”Golden Dawn has been radically strengthened, it has passed 20% [in the polls] and in a few months it will lay claim to the biggest municipalities in the land. We will not stop. We have justice on our side and more than a million Greeks,” Kasidiaris said.

Although surveys have shown the vast majority of Greeks expressing outrage at Golden Dawn’s tactics in the wake of the killing, polls have also revealed the party maintaining steady ground in the areas most affected by the economic crisis. One survey released on Monday showed the group sweeping Athens in municipal elections next year – prompting speculation that the government’s crackdown on the group could backfire. Especially hard-hit Greeks have lapped up the party’s outreach programme that has included providing support for elderly Greeks in crime-ridden areas and ”Greeks only” food handouts.

”For the first time they are being given a huge amount of exposure and air time,” said Alexis Mantheakis, a political analyst who said there was a possibility of the party being in government in the future. ”Before there was a media blackout and they rarely appeared on television. Instead of being deflated, all this coverage is boosting their image and boosting their support. The situation in Greece is much more serious than it seems.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pladder om demokrati och krass verklighet

Våra politiker och företagare pratar alltid sig varma om demokrati och att det stimulerar företagsklimatet. Men när den tunisiska befolkningen kastar av sig en 40-årig diktatur och börjar ta strid för sina politiska och sociala rättigheter då är det färdigpratat.

Jal Group i Bizerte är specialiserad på skyddsskor. Fabrikerna är starkt mekaniserade. Det är bara att hoppas arbetarna kan blockera företaget från att montera ner anläggningen och flytta maskinerna till ”bättre klimat”

Instabilitet och ”terroristhot” tas av utländska investerare som ursäkt för att lägga ned industrier och flytta till grönare ängar, antagligen i Vietnam, Kambodja eller något annat land. Inte till Kina dock, där gudbevars lönerna redan blivit för höga i vissa kapitalisters smak.

Den italienska skofabrikanten Jal Group beslutade häromdagen att lägga ned sin fabrik i industriregionen Bizerte. Fyra tusen arbetare ställs på gatan utan några som helst formaliteter, utan ersättning eller annan hjälp.

Jal är det mest iögonfallande avhoppet från internationella bolag. De kom till Tunisien under diktatorn Ben Ali och kunde skörda frukter i ett samhälle präglat av ”ordning och reda” och framför allt utan fackliga strider för högre löner och bättre arbetsförhållanden.

Verkar duga till en rejäl kick i baken.

Men Jal är inte ensamt om att fly sin väg. Hundra franskägda företag har lagt ned sedan 2011, femtiofyra italienska per år och fjorton tyska per år. Så ser den ”demokratiska framstegsvänliga” europeiska kapitalismen ut. Tunisiens arbetare har börjat ställa krav. Det borde den ha lärt sig att inte göra.

-Det är de anställda som tvingat oss att lägga ned, säger Jals VD Daniel Ondeggia. Och glömmer medvetet bort att de anställda inte fått ut sina löner de senaste två månaderna, att de arbetat viss övertid gratis och bara 32 timmar i veckan när det passat bolagets orderböcker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Röster från Qusair.

-De sista fyra dagarna hade vi inget att äta.
Det säger Mohammed till den franska dagstidningen Le Mondes reporter Laure Stephan som mött rebeller som deltog i de sista striderna i staden Qusair. Hon mötte dem i den lilla libanesiska staden Chtaura i Bekaadalen.

I Qusair avgjorde arméns tunga vapen och Hezbollahs trupper.

Där träffar hon Abdallah utanför stadens sjukhus där rebeller från FSA vårdas. Abdallah deltog i evakueringen av ett hundratal sårade som han tillsammans med andra kamrater lyckades föra ut ur Qusair.

I en bädd på sjukhuset ligger Mohammed (28), murare till det civila. Han har granatsplitter i kroppen, dock inte livshotande. Enligt Mohammed var det Hezbollah som avgjorde striden om Qusair.

-Vi trodde inte att Hezbollah skulle delta i frontlinjen. Armén är uttröttad av två års repression och strider, den är försvagad. Men Hezbollahs män var ivriga att kriga. Det var de som stred. Av armén väntade de sig bara eldunderstöd, säger han till Le Monde.

-Den första veckans flygbombning var fruktansvärd. Flyget bombade samma mål flera gånger. När vi blev omringade förstod vi att det var över.

Det säger 26-årige Abdallah som ledde en milisgrupp på 200 varav hälften dog i striden. I det civila är han stenhuggare. Som synes handlar det om unga män ur arbetarklassen som kastats in i striderna av revolutionens virvelvindar. Människor långt ifrån de nidbilder av upproret som vissa klistrar på allt och alla som vågat resa sig mot diktaturen. Abdallah är besviken över utgången och kritisk mot det svaga stödet till miliserna och lika kritisk mot de salafistiska grupperna som försöker dominera.

Hezbollahs trupper rekryteras på religiöst fanatiserad bas.

-Vi hade problem med stridsledningen, vi saknade vapen. Enheterna var för små och när de träffades drog de sig tillbaka utan att tala om det.

-Vi var omkring 3 000 i Qusair. Al- Nusra hade ett hundratal i staden. Jag gillar dem inte. De förbjuder allt som de anser strider mot islam, som att röka exempelvis.

I Qusair finns det nu enligt Mohammed ett par hundra familjer kvar. Resten har flytt till närliggande byar. Regimens skådespel på TV med folk i staden som hyllar ”befriarna” är bara bluff enligt Mohammed.

-Scenerna från Baba Amro (kvarter i Homs, m.anm.) upprepas. Det är syrier från andra platser som skjutsas till de raserade kvarteren, säger han och menar att det är till för propaganda i TV.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aldrig mera! Inte bara i Grekland.

Av Yorgos Mitralias

En sak som Europas befolkning haft gott om tid att inse är att vare sig krisen eller den sociala tragedi som följer i dess spår är något specifikt för Grekland. Tyvärr antyder allt att en annan sak som det är tid att inse är att det nynazistiska Gyllene gryning inte är begränsat till Grekland. Det påståendet möts utan tvekan med stor skepticism av många: ”Hos oss tillåter aldrig vare sig våra traditioner, vår kultur eller vårt temperament sådana fenomen”.

Symboler och flaggor är facisternas sammanhållande ”argument”.

Det är exakt vad alla greker –även de mest upplysta till vänster – sa för bara nio månader sedan då ett fåtal ”galningar” med livlig fantasi varnade för att den bruna pesten höll på att sprida sig i samhället. Egentligen inget märkligt. Det är som om mellankrigshistorien upprepade sig. För vem hade kunnat föreställa sig att italienarnas och tyskarnas ”traditioner”, ”kultur” eller ”temperament” skulle tillåta framväxten av fascismen och nazismen fram till maktövertagandet?

Låt oss för en gångs skull vara seriösa och se oss omkring överallt i ett Europa som alltmer liknar ett gigantiskt socialt slagfält. Vi ser inte bara att Gyllene gryning efterliknas överallt i centrala Europa, i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Ryssland. Vi ser också en galopperande banalisering av en allt våldsammare rasism, antisemitism, islamofobi, och en banalisering av grovt hat mot invandrare, mot de som är ”annorlunda”.

I Ungern marscher uniformsklädda facister i raka led. EU blundar och låtsas det regnar.

På rekordtid går de partier, som ännu i går innehade makten i nästan alla våra länder, in i en slutlig kris eller till och med försvinner. Krisen, arbetslösheten, osäkerheten och misären blir vardag och driver människorna till en desperat jakt på lösningar eller frälsare som de nästan alltid finner i politikens ytterligheter. Precis som på 30-talet…

Samma orsaker, samma effekter, samma medbrottslighet och samma intressen. Man kan till och med säga … samma blindhet hos makthavarna, hos våra europeiska regeringar som leker –för vilken gång ordningen, – trollkarlens lärling och när den bruna huggormen vid sitt bröst.

Vem har sagt att de i samhällets topp lärt sig förra seklets läxor? Att de för alltid har fördrivit mellankrigstidens demoner? Om man skulle lita till dem vore historien en evig pånyttfödelse. Ändå får inte denna mardrömslika historia återupprepa sig för nu handlar det om våra rättigheter, vår frihet, vår mänskliga dignitet, kor sagt våra liv.

Brun pest i Tyskland där den ännu är isolerad i sitt näste.

I Grekland är det kanske redan för sent för ormen är redan ute ur sitt näste, rör sig fritt på gatorna och terroriserar medborgarna som fortsätter att inte tro på vad de ser.

Men vad i resten av Europa? I Italien, i Frankrike och i Spanien? En sak är i alla fall klar  -vi måste agera snabbt innan det är för sent som det kanske redan är i Grekland.

Handla snabbt… och handla alla tillsammans. För inom våra nationers gränser finns ingen räddning. Ställd inför banaliseringen av barbariet och den bruna pestens pånyttfödelse kan vi inte tillåta oss att begå samma misstag som förr. Enade över nationsgränserna och över vad som skiljer oss kan vi vända trenden och rehabilitera solidariteten, broderskapet, friheten, jämlikheten och andra ”omoderna” valörer som trots allt är till mänsklighetens honnör. Utan att glömma att till sist utspelas allt på gatorna och torgen tillsammans med de svagaste och mest utsatta som vi måste skydda till varje pris.

Mottagandet nästan överallt i Europa av det Europeiska Antifascistiska Manifestetet (1) visar att perspektivet för att skapa en antifascistisk rörelse i Europa vare sig är orealistiskt eller utopiskt.

Det är realistiskt därför att det svarar mot ett behov som vår kontinents innevånare känner av allt mer. Från Aten till Madrid är det upp till oss alla att i handling visa att den här gången…NO PASARAN.

Översättning till svenska: Benny Åsman

(1) Manifestet på 16 olika europeiska språk. Välj själv här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Höga löner skapar ingen kris

Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,