Etikettarkiv: Assad

Läkare som gör sin plikt dödas.

Publicerat av
12

Syriern Hassan Hassan ger här ett skakande vittnesmål om hur regimen ger sig på läkare bara för att de gör sitt arbete och hedrar sin läkared –vårda sjuka och sårade.                      I dag kan vi hoppas att Assads tid snart är över. Signalerna saknas inte. Vice-presidenten säger att regimen inta kan segra militärt. Propagandachefer hoppar av. Bakom kulisserna förbereder sig säkert regimens mest hängivna tjänare att fly till välfyllda bankkonton utomlands.

******

Från ett improviserat sjukhus i Deir Ezzor (Läkare utan gränser)

Av Hassan Hassan.

Tre veckor efter massakern i staden Deraya den 27 augusti 2012 gjorde medborgare en skakande upptäckt –trettiotre kroppar hade kastats ned i en brunn på en bondgård i stadens närhet.

Offren hade knuffats ned i brunnen med bakbundna händer. Därefter hade sprängladdningar slängts efter dem. Senare förde en lokalbo kropparna till det lokala sjukhuset. Historien om dessa offers lidande berättades mig av Anwar Herata, en läkare som nyligen lämnat Syrien. Doktor Herata som var ortopedspecialist på statens sjukhus i Deraya sedan upprorets början ger oss en av de få förstahandsbeskrivningar av de blodiga händelser som utspelats i staden. Hans berättelse är bekräftad.

Tydligen har omkring tusen personer dödats i den strategiskt belägna staden mindre än en mil från Damaskus. I oktober 2012 rapporterade lokala aktivister att kropparna av hundra avrättade personer hittats i sjukhuset.

Offer i Daraya i väntan på begravning. Regimen påstår att de är offer för ”utländska terrorister”. Varför gör den då inget för att ta hand om de döda och hjälpa de anhöriga med begravningarna?

Doktor Herata berättade nyligen att i början av massakern kom det militära fordon och trupp till staden. Säkerhetsstyrkorna började konrollera id-handlingar och personer som var från andra platser drev de iväg på motorvägen. Personal på sjukhuset drevs också iväg och sedan stängdes sjukhuset. Vissa tror att byggnaderna användes av arméns prickskyttar under massakern.

-Det var dagen efter som massakern ägde rum. Enbart i Solaiman al-Dairanimoskén dödades 122 personer bland de boende som sökt skydd där för att undkomma kanonelden, berättar doktor Herata.

I Deraya var detta inte de första morden. Under de första månaderna av upproret tog det statliga sjukhuset i Deraya emot sex till åtta allvarligt skottskadade patienter efter varje fredlig fredagsdemonstration och en eller två per dag under veckorna.

Doktor Herata berättade för mig att det var ”skottskador i huvudet eller bröstet. De flesta patienterna dog eller fördes bort av säkerhetsstyrkorna”.

Offren fördes till sjukhuset i civila bilar. Eftersom ambulanserna förbjöds transportera patienter från platser där folk protesterade. Om patienterna överlevde släpades de iväg av säkerhetsstyrkorna till den värsta sortens behandling, ibland redan innan deras hälsotillstånd förbättrats.

Improviserat ”sjukhus” i Deir Ezzor

Doktor Herata minns speciellt ett av offren, Mohammed Al Dabbas, en aktivist från Daraya som träffats av en kula i bröstet och en i axeln under en demonstration. Han släpades iväg från akutmottagningen ännu under anestesi. Enligt doktor Herata var Mohammed eftersökt av regimen sedan fem månader tillbaka på grund av hans aktivism. Vad var hans brott? Att ha placerat revolutionens flagga på kommunalhuset och deltagande i demonstrationer.

-Säkerhetsstyrkorna släpade ut honom från akutmottagningen svärandes åt läkarna som försökt att vårda honom. De förde honom till militärsjukhuset som i själva verket är en begravningsplats för skadade demonstranter, fortsätter doktor Hereta.

De dagliga ohyggligheter som doktor Herata bevittnat på sjukhuset stryker under inte bara regimens extrema våld, utan också anhängarnas brutalitet. Samtidigt visar det tydligt den outhärdliga situation som möter många som arbetar i landets statliga institutioner. Även om många av kollegorna förstår upproret och sympatiserar med protesterna, förklarar doktor Herata att de måste hålla inne sina känslor om de inte vill riskera att anmälas. För vissa läkare är anhängare till regimen. De frågar ut de kollegor som försöker ge skadade demonstranter vård. ”Vi svarar att vi bara gör vårt jobb”, lägger han till.

Staden Daraya ligger bara en mil utanför Damaskus centrum. En ny massaker är kanske på gång. Det sägs att armén samlar ett stort antal stridsvagnar utanför Daraya för att på nytt försöka ta kontroll över den upproriska staden.

Han berättar att en av hans vänner som arbetade på sjukhuset AL Moujtahid i Damaskus dödades därför att säkerhetsstyrkorna misstänkte att han gav sårförband till sjukhus på landsbygden. Sårförband med sjukhusets märke hade hittats under en räd mot ett improviserat sjukhus på landet och säkerhetsstyrkorna gjorde en undersökning av vem från regionen som arbetade på Al Moujtahid. ”Han avrättades utan en utredning trots att han inte hade någon kontakt med improviserade landsbygdssjukhus”, säger doktor Herata.

Vid ett annat tillfälle kom två medlemmar av säkerhetstjänsten till sjukhuset för att vårda en förkylning. En av soldaterna krävde att man gav mer medicin till hans kollega, vilket läkaren vägrade utan att först undersöka soldaten. Då varnade officeren honom för att inte ”sätta sig upp”. När läkaren ändå vägrade kallade officeren sin överordnade som skickade sex soldater till sjukhuset. Läkaren fördes bort tillsammans med en kollega som försökte hjälpa honom.

 

Ett sårat barn i Daraya vårdas av läkare som vågar göra sin plikt.

Doktor Herata förklarar att situationen föder rädsla som gör att medicinsk personal lämnar landet trots att de så väl behövs. De som stannar står under speciell bevakning av regimens styrkor. Haidar Ali Al Fandi, en läkare jag lärde känna under min studietid vid Damaskus universitet, dödades i september 2012 i provinsen Deir Ezzor av säkerhetsstyrkor som gjorde ett tillslag i hans hem. Han avrättades därför att han använde sitt hem som underjordisk klinik.

Yrkesverksamma i den syriska vården står under press oavsett hur de gör: om de stannar kvar står de under hot, om de lämnar landet blir de utfrysta. Landet hotas av en sanitär katastrof. Det är livsviktigt att läkare ges möjlighet till fortbildning och att avsluta sina studier. Syriska flyktingar i grannländer borde kunna vända sig till deras vårdinrättningar så länge den syriska krisen pågår. Det krävs insatser för att skapa band mellan läkare som flytt våldet och landsfränder i lägren vid gränserna.

En dag kanske doktor Herata på nytt kan ge syrier medicinsk hjälp. Under tiden är det bästa han kan göra att berätta om de fasor som han upplevt i Syrien.

(Översatt av A l’Encontre. Originalet publicerades 13 december 2012 på sajten Jadaliyya)
Översättning till svenska: Benny Åsman

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vita Huset stärker jihad i Syrien.

Publicerat av
9

-Vi säger till omvärlden att vi inte vill ha deras militära intervention utan att vi vill att de ger oss ett avancerat luftvärnsförsvar. Det syriska folket kan avsluta striderna inom några veckor om vi får ett sådant stöd, sa oppositionsledaren Riad Seif som kommentar till Vita Husets erkännande av oppositionsens nya centralråd.

Det är ett cyniskt spel som leds av Obama. Den fria syriska armén, FSA, får inte den materiella hjälp som behövs för att skydda städer och byar mot Assads MIG-plan och helikoptrar. Samtidigt stärks de mest extrema salafisterna av pengar och vapen från Qatar och Saudiarabien. På marken leder det ungdomar att av rent praktiska skäl ansluta sig till dessa jihadgrupper, inte av religiös övertygelse utan för att få bättre vapen.

Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande.

Beslutet att sätta upp milisen al-Nusra på ”terroristlistan” är lika kontraproduktivt. För det första är al-Nusra den enda salafistmilisen med sina rötter i Syrien. Det finns andra mindre miliser som däremot är direkt kopplade till AQI (al Qaida Irak) som exempelvis milisen Abdullah Azzam, en minigrupp utan verklig slagstyrka.
Al-Nusra däremot växer snabbt i regionen kring Aleppo och i öster på gränsen till Irak. Den amerikanska regeringens egen tankesmedja Institute for the Study of War, ISW, visar i en nyligt publicerad rapport att al-Nusra visserligen är en extrem salafistisk grupp men att den inte omfattar al-Qaidas globala jihad för ett krig mot alla ”otrogna” världen över.

Obamas beslut att ”stämpla” al-Nusra kommer bara att spela dem i händerna och stärka dess roll.

Läs ISW:s detaljerade rapport ”Jihad in Syria”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det fria Douma – syrisk demokrati.

Publicerat av
14

Det här dokumentet är inte helt färskt. Jag har inte heller tillräcklig information för att garantera att staden Doumas skötsel fortfarande fungerar enligt den rådsmodell som beskrivs i dokumentet här under. Det viktiga med dokumentet är dock att det konkret visar hur befolkningen självt tar över den sammanfallande statsapparatens funktioner. Det folkliga självstyret har alltid varit ryggraden i demokratiska och sociala revolutioner. Syrien är inget undantag. När väl diktaturen faller kommer vi att kunna se mer konkret hur baskommittéer och råd varit avgörande för att hålla det revolutionära upproret i gång så långt tid och under så svåra omständigheter.

Här under följer en beskrivning av situationen av den Revolutionära Vänstern och detaljer i staden Doumas deklaration om självstyre.

*************

 Det fria Douma – folkliga rådskommittéer och basdemokrati.

Trots de intensiva dagliga bombningarna av bostadskvarter och infrastruktur i i staden Douma har revolutionärerna befriat staden från den statliga administrationens dominans, från privatmilisen Shabiha och arméns vägspärrar.

Det stadsråd som valts av stadens befolkning publicerade en kommuniké som hyllar vår heroiska befolkning som rensat staden från repressiva organisationer som säkerhetstjänsten, armén och Shabiha samt vägspärrarna.

FN:s observatörer på besök i Douma, som ligger 10 km nordost om Damaskus.

Rådet uppmanar befolkningen att ta sitt ansvar för stadens skötsel, i skyddet av offentlig och privat egendom, i bekämpningen av stölder, vandalism, bränder och andra ärenden. Rådet uppmanar också alla att ge all dokumentation gällande den typen av tjänster till den kommission som rådet utsett till att sköta sådana ärenden. Allas samarbete med rådet är önskvärt för att göra vår stad till en bättre plats än den varit.

Kom ihåg att Douma förstörts till stora delar och att Doumas stadsråd ses som ett demokratiskt exempel för det syriska folket och som efterföljts i flera befriade zoner. Douma med mer än en halv miljon medborgare har delats upp i regions- och kvarterskommittéer. Här följer detaljer:

  1. Staden har delats upp i tolv geografiska enheter. I varje zon väljs kvarterskommittéer bestående av fem medlemmar och en ordförande väljs av varje kommitté.

  2. Tolv olika specifika kommittéer tillsätts gällande: sjukvården, kvarterets försvar, skydd av offentlig och privat egendom, tekniskt underhåll, finansen, juridiska ärenden, reparationer och nybyggnad, det fredliga motståndet och demonstrationer, offentliga relationer, informationsbyrå, kultur och utbildning, dokumentation och sekretariat.

  3. De lokala råden är sammansatta på följande vis:

12 ordföranden för kvarterskommittéer

12 ordföranden för de specifika kommittéerna

Och en rådsordförande.

  1. Det verkställande utskottet med elva medlemmar väljer en ordförande.

  2. Två gånger i veckan hålls ett öppet stormöte i Douma, onsdag och söndag, där alla problem i staden kan dryftas.

  3. En informationsbyrå för staden förmedlar all viktig information. Via den kan ni förmedla alla kommentarer och klagomål.

Kommentar : Medlemmarna i kommittéerna, råden och den exekutiva byrån har enats om följande förhållningsregler:

  1. Medlemmarna ska dela målet att störta den korrupta diktatoriska regimen och upprättandet av en demokratisk civil stat baserad på återkallbara mandat och arbeta för att detta realiseras.

  2. Varje medlem måste vara aktivist eller ge stöd till revolutionen, i vilken form det vara må.

  3. Varje medlem ska vara öppen, inte fanatiker, oavsett dennes partitillhörighet, religion, trosbekännelse eller plats i revolutionen.

  4. Varje medlem ska åtnjuta förtroende och vara uppmärksammad för sitt goda uppträdande och rättfärdighet.

  5. En medlems plats i en kommitté eller råd ska vara offentligt

  6. Kommittéernas och rådens uppgift är att sköta livet i staden på bästa sätt och med institutionella metoder.

 * Källa. « Frontlinjen » n°10 , publikation utgiven av Revolutionära Vänstern okt-nov 2012

* Översättning från arabiska till franska : L. Toscane.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rykten om stridsgas. Sant, eller..?

Publicerat av
8

Är det början till slutet för Assads trupper? Militära experter ser hur regimen drar sig tillbaka innanför bevakade zoner. Att den inte längre kan hålla terräng mot upproret.
Kanske det är nu det verkligt farliga ögonblicket närmar sig. När Assad står med ryggen mot väggen, vad kommer han och hans trogna alawitiska officerare att ta sig till? Ryktena om stridsgas kan vara mer än bara rykten.

Solidariteten med den syriska revolutionen blir allt viktigare, både för att stoppa despotens hämnd och för att hindra USA/EU att bereda väg för en regim som konfiskerar frukterna av två års frihetskamp och för att stoppa de salafistiska gruppernas planer på en ny diktatur – i teokratisk form.

Läs The Independents analys av läget

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assad allt mer isolerad

Publicerat av
3

 

Jaramana är en fredlig förort i Damaskus, där en majoritet av de hundra tusen innevånarna är druzer och kristna. Inga strider har hittills förekommit i Jaramana och ändå drabbades staden av ett dubbelt bombattentat den 28 november i vilka sextio medborgare dödades.

Regimen var naturligtvis snabb i att anklaga ”terrorister”, men boende i staden undrar vilka som verkligen var ansvariga. Alla infarter till Jaramana är strikt kontrollerade av armén och hur två bilar fullastade med sprängämnen kunde ta sig igenom vägspärrarna reser frågetecken.

Vem låg bakom attentaten i Jaramana? Galna salafister eller Assad?

Attentatet skedde dessutom tre dagar efter att druzernas äldstes råd förklarat att de bland druzerna som dör i strider på regimens sida mot upproret inte kommer att tillåtas en begravning på druzernas begravningsplats. Örfilen mot regimen kanske var för svidande och förklarar vem som verkligen låg bakom bombdådet.

Det är inte bara al-Qaida som vet hur bomber tillverkas. Regeringens män sitter inne med samma kunskaper, säger aktivisten Saleh som hjälper till att dela ut mat till flyktingar som söker skydd i Jaramana.

-Tre gånger har presidenten lovat släppa politiska fångar. I stället släppte han gangsters som sedan anslöt till regimens miliser eller islamister nära al-Qaida som kan manipuleras av regimen och som släpps för att spä på kaoset, säger Saleh till Le Mondes reporter i Libanon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När flamman slocknar…

Publicerat av
21

Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.

Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…

”Man ska inte blanda äpplen med päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går Thunberg så långt att han tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare.

Ledmotivet i hans argumentation är att läsarna ska uppfatta situationen som att de stridande egentligen är lika goda kålsupare eller att det åtminstone inte går att bedöma läget på marken. Regeringen visade sig också vara ”starkare än vad många hade trott”( inte mer brutal?) och därför blir: ”en förhandlingslösning det enda möjliga. Det blodiga inbördeskriget ser ut att vara länge än /…/ Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra”, hävdar han och belägger detta med en referens till en granskning i Le Monde diplomatque.

Enligt regimens lögnfabrik skulle rebellerna ha dödat sina egna…
.

En artikel som inte gör anspråk på att vara en analys av det som sker eller föreslår några lösningar. Bara att visa på hur stora delar av media manipulerar eller låter sig manipuleras av rapporterna från Syrien. I stora stycken är den bra och trots sitt begränsade synfält understryker ändå författarna till skillnad från Thunberg var huvudansvaret ligger: ”Syrien har kämpat för demokrati sedan mars 2011 i ett folkligt uppror vilket brutalt förtryckts”. I en fotnot till denna kommentar hänvisar de till rapporten från HRW, juli 2012, ”Tortyrens arkipelago: godtyckliga arresteringar, tortyr och påtvingade försvinnanden i Syriens hemliga fängelser sedan mars 2011”. När det gäller den stora debatten kring massakern i Houla, maj 2012, har författarna dessutom fel. Skribenten och debattören Tariq Ali som ofta har bra saker att säga har varit slarvig och ytlig när det gällt sina inlägg om ”den arabiska våren”. Ibland har han parkerat sig nära Thunbergs positioner och tog miste också när det gällde Houla genom att mena att den kunde vara rebellernas ansvar. Nyligen medgav han bra nog detta i en artikel för Counterpunch: ”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:

”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”

Regimens viktigaste förespråkare I utrikespolitiska frågor de senaste åren och dess främste kristna företrädare, Jihad Makdissi, var en av dem som fantiserade ihop diktaturens groteska påståenden om att rebellerna I Houla skulle ha dödat sina egna. Samtidigt som jag läser Flammans ledare och funderar över den läser jag att denne Makdissi valt att desertera eller hoppa av. Han lär i framtiden ha mycket att berätta för historieböckerna om hur lögnfabriken ser ut i Damaskus. Inte minst varför det har varit så viktigt att försöka förbjuda utländska journalister att ta sig in i landet…

.

Det är regimens stridsflyg som bombar. Inte rebellernas handeldvapen.

För den som vill och kan hämta in nyheter och analyser på främst franska/engelska har det dessutom funnits kritiska vederhäftiga nyheter. Alla journalister är inte kroniskt opålitliga. Inte minst två kollegor till författarna i Le Monde diplomatique. De bägge kvinnliga journalisterna på Le Monde, Florence Aubeais och Laure Stephan, har gett världen en lång rad breda artiklar genom att trotsa förbud och arbeta inifrån Syrien. Det finns flera andra, som exempelvis Martin Chulov från brittiska Guardian.

Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.

Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.

.

Visst förekom det ursinne och hämnd även i upproret mot Rom

.

Men Johan Thunberg tvekar, vill inte ge upproret mot diktaturen ett otvetydigt stöd och hans stycken om att media är opålitlig liksom att ”vänstern är splittrad” och att detta ”geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger” slutar i det som blir en förment neutralitet och låtsaspacifism, en ”Förhandlingslösning är det enda möjliga”.

Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet fiskar i samma vatten som Thunberg. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar Syriensolidaritet att:

”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”

Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning och valt ”militära medel” för att till varje pris stoppa fredliga krav på frihet och demokratiska reformer. ”Vi var pacifister i månader. Under dessa sju månader dödade regimen 12 000 människor”, berättar en aktivist från Damaskus. Det väpnade motståndet från rebellsidan kom först när människor inte längre stod ut med regimens massmord på sin egen befolkning. Logiken var enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.

Det är Assads ryskbyggda stridsflygplan, hans vitryska clusterbomber och hans ryskbyggda stridsvagnar och hans ryska artilleri som dödat tiotusentals civila och enligt FN drivit 480 000 i landsflykt. Det är samma vapen som demolerat bostadsområden och en stor del av landets infrastruktur. I regimens tortyrkammare sitter kanske mer än 40 000 politiska fångar. Att inte se detta måste vara att medvetet blunda för verkligheten.

När Thunberg skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har han rätt. Men samtidigt lika fel när han i nästa mening tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.

Ska den behöva vänta på att dynastin Assad i en desperat dödskamp plågar den med senapsgas?

.

Bloggare: RödaMalmö,

Assad bombar, rebellerna rycker fram

Publicerat av
20


Av Nadia Aissaoui och Ziad Majed

Två mycket viktiga händelser har ägt rum de senaste dagarna. Den ena är politisk och gäller överenskommelsen mellan de främsta delarna av oppositionen i Syrien för att skapa en bred nationell koalition representativ för revolutionen, inklusive det nationella rådet SNC som valt George Sabra, känd som stående till vänster, till ny ordförande. Den nya koalitionen har till uppgift att bilda en övergångsregering och har valt sheik Maaz Khatin till ordförande och den politiske aktivisten Souheir Attasi samt den oppositionella affärsmannen Riad Seif till vice-ordföranden.

Flera stater i väst och i arabvärlden ser koalitionen som en legitim representation för det syriska folket. Paris har också erkänt Monzer Makhous som koalitionens första ambassadör i Frankrike.

Men för syrierna kommer dessa länders trovärdighet att bedömas efter deras förmåga att bidra med en mer omfattande humanitär och militär hjälp. Hittills har hjälpen varit ynklig och inte innehållit mer sofistikerade vapen och ingen luftvärnsutrustning. Washington, Paris och många europeiska länder var tills nu emot vapenhjälp, medan Qatar, Saudiarabien, Libyen och Turkiet gett oppositionen lättare vapen och ammunition med en eldkraft och en kvantitet ojämförbar med vad Ryssland och Iran gett Assads regim. Vilket försenat regimens fall eftersom dess flygvapen och tunga artilleri raserar de zoner som befriats av revolutionen och allvarligt försvårar revolutionärernas handlings- och rörelsefrihet.

Kvarter i Homs efter flygräder 7 oktober 2012.

Nu återstår att se om bildandet av koalitionen kommer ändra västs hållning vad gäller beväpning av och underhållsstöd till revolutionen.

För det andra sker en viktig utveckling i kampen på ”marken”. Bristen på vapen har inte hindrat enheter ur FSA och fristående brigader att i fredag och lördag (16-17/11) vinna terräng i regionen Abou Kamal i landets östra del, där de tagit kontroll över en militär flygbas.

Rebellerna har också lyckats ta över flera byar vid den turkiska gränsen och behålla alla befriade områden trots den intensiva flygbombningen de senaste månaderna och arméns markoffensiv i Aleppo, Deir al-Zour, Idlib och Damaskus med omgivningar.

Den 16 november hölls dessutom 431 demonstrationer över hela landet med banderoller till stöd för oppositionen och med krav på vapenhjälp till FSA. Otaliga plakat med slagord till stöd för befolkningen i Gaza syntes också.

Stadsdelen Jaramana i Damaskus efter bombningar 29 oktober 2012

Sett till att den makabra summan av döda bara ökar, med redan mer än 40 000 döda, varav mer än tre tusen barn och två miljoner sårade, fängslade, på flykt och förflyttade är den internationella reaktionen, efter Obamas valseger, verkligt passiv inför regimens brott och massakrer.

Syriens befolkning väntar sig att tvingas uthärda en hård vinter. Trots att frivilliga med livet som insats eller risk att arresteras mobiliserar sig för civila hjälporganisationer eller det syriska Röda Månen.

Text publicerad i A l’Encontre. Översättning BÅ

Media;

Bloggar: Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett ”rövhål” är ett ”rövhål” – vare sig det kallas Kung Abdullah eller Bashar Assad…

Publicerat av
21

.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg upprört kastat skit på vår statsminister. Vilket i sitt sammanhang var på sin plats.

Det handlar om Fredrik Reinfeldts ordlek när denne skulle bortförklara Karin Enströms vägran att i Lördagsintervjun kalla Saudiarabien för en diktatur. ”Det är ett för trubbigt verktyg”, menade försvarsministern. Statsministern infogade sedan till hennes försvar att det handlat om att hon vill undvika ”ett digitalt betraktelsesätt där man bara delar in världen i demokratier och diktaturer”.

Visst, ”man kan se det ur ett analt betraktelsesätt också”, menade Lindeborg ”och då är Saudiarabien ett stort djävla rövhål”.

.

.

Från tidningen Independent. Elitstyrkor från den saudiska säkerhetstjänsten.

Digitala? Analoga? Eller anala?

.

Vad jag vet har inte Reinfeldt brytt sig. Ingenting att torka bort. Det får fortsätta att lukta, det gör ingenting, Göran Perssons och socialdemokraternas lukrativa vapenavtal med det saudiska kungahuset är viktigare att bry sig om  än lite skit i ansiktet och på händerna.

För den som vill ha en mer analog betraktelse av hur den saudiska diktaturen fungerar finns det en utmärkt artikel i dagens Independent. I Saudiarabien behandlas kvinnor och utländsk arbetskraft som boskap samtidigt som den religiösa hierarkin, vilken lever i god symbios med kungafamiljen, stödjer högerextrem salafistisk terrorism i hela regionen. Landets shiitiska minoritet på nära tre miljoner människor är dessutom utsatta för en ständig diskriminering. I ökad grad har den svarat med organiserade protester och kräver jobb på samma villkor som landets sunniter, sociala förbättringar, frihet att utöva sin religion samt frihet för de många politiska fångar som fängslats helt godtyckligt. Regimens svar har varit tårgas, batonger och kulor. Fjorton demonstranter har dödats under det senaste årets oroligheter. Samma specialstyrkor som hjälpt diktaturen i den egna enklaven Bahrein att slå ner och döda oppositionella sätts in mot varje protestyttring.

.

.

”Vad då diktatur? Bara i den digitala världen!”

.

Oavsett historiska skillnader och en häftig fiendeskap mellan Kung Abdullahs diktatur och Assads i Syrien finns det en symmetri mellan de bägge. Det handlar i bägge fallen om familjer eller klaner som härskar helt enväldigt. Samtidigt finns det en symmetri mellan Reinfeldt/Enström och delar av den politiska rörelse som uppfattar sig som vänster. Den senare kallar gärna Saudiarabien för en diktatur men tvekar att göra detta när det gäller regimen i Syrien. Då vill den ha ett mer analogt synsätt om man säger så. Att bara rakt av kalla Assad för diktator eller varför inte ”ett rövhål” är för digitalt.  Det förra moderata teamet kallar däremot gärna Syrien rakt av för en diktatur och kan till och med kräva Assads avgång. Men samma digitala, enkla förhållande duger alltså inte för Saudiarabien…

För socialister ska det aldrig finnas någon tvekan om att kalla ett rövhål för ett rövhål. Även om varje sådant har unika egenskaper, ett eget utseende och därför fungerar på lite olika sätt…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media:

 

Syrien- en folklig revolution

Publicerat av
1

Ta dig tid att läsa den här länken. Hade du några tvivel om den syriska revolutionens äkthet och folkliga bas är det här rätta medicinen för att komma över tvivlen. Jag hinner inte bearbeta den eller översätta just nu, men för dig som passionerat följer utvecklingen i revolten mot Assad är det här läsning under rubriken  ”ett måste”.

*****************

Läs här vad den syriska oppositionen har att säga

*****************

.

En av bilderna från bloggens fantastiska fotosvit. Från Damaskus 15 oktober, inne i hjärtat står det: sunni. kristen,kurd,shia, druz eller alawit.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Splittring i Assads sociala bas ?

Publicerat av
5

Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?

Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.

I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.

Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.

Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.

Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?

Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.

Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.

Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.

En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.

De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.

Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,