Etikettarkiv: Carl Bildt

När Expressen möter Bashar Assad och Carl Bildt…

Publicerat av
2


Expressen förnekar sig inte. För några dagar sedan publicerades en skabrös intervju med Syriens Bashar Assad där läsarna i en lismande atmosfär av välvilja och utan svåra motfrågor eller några större invändningar fick sig till livs en bild av en samlande landsfader i oförsonlig kamp mot terrorism. Genom sin flathet och underdånighet i hemma-hos-intervjun i diktatorns vackra gästpalats al-Rouda blev tidningens korrespondent i Mellanöstern Kassem Hamadé en simpel kolportör av regimens syn på sig själv, sitt eget folk och omvärlden.

Inte konstigt då att Syriens blodindränkta diktatur tackade Bonniers boulevardblad genom att reprisera intervjun med dess skönmålning via sin nyhetsbyrå SANA och sitt eget officiella twitterkonto.

Tack och lov stormades det över tilltaget. Kanske kan intervjun användas på våra journalisthögskolor som ett exempel på hur det inte ska gå till? På Facebook sammanfattade Financial Times`korrespondent debaclet i en väl funnen jämförelse: ”Det var som om någon hade intervjuat Hitler 1943 om hur man kan stoppa extremism i Europa”…

I går var det Carl Bildts tur att porträtteras med samma idoliserande manér. Han ska givetvis inte jämföras med Assad när det gäller exekutivt våld. Men tidningens upplägg är detsamma. Ingen kritiskt granskande journalistik utan politisk agitation i form av en så kallad ”exklusiv” intervju.

Det är Expressens Niklas Svensson som intervjuar Bildt under en intim, nära-huden resa till en global internetkonferens i regi av Haag World Forum. Även om begreppet ”intervju” även här är ett ord som skorrar lika mycket som vår förre utrikesminister. Svensson låter i all gemyt Bildt prata på och publicerar sedan det hela.


Men dessvärre blir det ingen storm efter detta samkväm. ”Kändisintervjuer” med Bildt tillhör vardagen i svensk media. Få journalister vill få pisk av dennes rappa tunga.

Ändå finns det en del som sticker ut när den gamle högerikonen pratar fritt.

Vi får dels bekräftat att Carl Bildt, trots att han lämnat Arvsfurstens palats, har fortsatt att agera på egen hand i Ukraina. När Stefan Löfvén för en tid sedan mötte Angela Merkel i Berlin och där markerade ett svenskt stöd för hennes diplomati och de pågående förhandlingarna om ett nytt vapenstillestånd i Minsk, valde han att obstruera offentligt genom att understryka sin uppfattning om att EU (och Sverige) måste sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post. Ett utfall riktat också mot Löfvén och som vanligt ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några uppgörelser utan militär upprustning i Europa.

Bildts fortsatta aktivism för en militär lösning av konflikten i östra Ukraina bekräftas nu i Svenssons berättelse om Bildts resa till Haag. För väl framme vid internetkonferensen är det Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin som vinkar till sig Bildt från vimlet till ett eget angeläget möte i en avspärrad VIP-lokal. En stolt Bildt kan sedan bekräfta att han numer agerar som inofficiell rådgivare åt Klimkin. Han är alltså på sätt och vis nybliven kollega med Dmytro Yarosh, ledare för Högersektorns fascistiska bataljoner, vilken under stor internationell uppmärksamhet nyligen utsetts till officiell rådgivare till Ukrainas överbefälhavare Viktor Muzhenko. Detta samtidigt som hans frikårer blivit en, om än mycket autonom, del av den officiella ukrainska militärmakten. Bildt och Yarosh ingår bägge i en gemenskap kring Poroschenkos regim. Bildt är rådgivare åt hans utrikesminister. Yarosh åt hans överbefälhavare.

Denna nyhet borde få många att höja rejält på ögonbrynen. Men eftersom ingen tidigare granskat den svenska utrikesministerns alla skyttelresor till Ukraina lär det inte heller vara många som undrar över vad den nuvarande bloggaren Bildt håller på med.

Inte heller Expressens Svensson. Däremot har Bildt med sig en nyhet från den politiska oron i Kiev som han självfallet beredvilligt tolkar på fri hand:

”Under det där mötet med utrikesminister Pavlo Klimkin i mingellokalen får Bildt veta att en känd journalist mördats i Kiev dagen innan.

– Det är inte så jävla svårt att lista ut vilka som ligger bakom det. Det har varit sjuttio bombattentat sen Minskavtalet. Vi såg ju samma mönster i Georgien efter kriget där. När de inte kommer längre på militära framryckningar, så blir det ofta bombattentat av olika slag för att destabilisera och skapa osäkerhet.”

I Expressens ingång till reseskildringen har man fått med mordet och sammanfattar Bildts syn i en fet ingress:

Bildts uppfattning om att det är Putin (eller hans ”banditer” i Ukraina) som ligger bakom ”de nya morden i Ukraina” är absurd. De människor som nyligen blev offer för en serie mord i Kiev var offentliga personer, journalister och författare med det gemensamt att de alla var kända för en kritisk hållning till regimen i Kiev, till den ukrainska nationalismens avarter och kanske framförallt till parlamentets beslut att ”legalisera” de ukrainska nazistiska frikårerna under Andra världskriget och ge dessa en hjälteroll som partisaner för Ukrainas självständighet. Inte minst då Oles Buzina, en av Ukrainas mest lästa journalister, vilken sköts ihjäl utanför sitt eget hus i Kiev. Morden sker dessutom i ett sammanhang där alla ukrainare som ifrågasätter ”Anti-terroristoperationen” i östra Ukraina ses som samarbetsmän med ryssen ” eller ”moskoviter”. Det offentliga utrymmet för en tredje, mer antimilitaristisk hållning, blir alltmer begränsat. Högersektorn och andra mer eller mindre fascistiska grupper har också gång på gång deklarerat att det inte finns plats för några ”moskoviter” i den ukrainska nationen. Deras historiska förebild från Andra världskriget, nazisterna i Organisation för Ukrainska Nationalister (OUN) var ökänd för sina mord på kända kritiker. Minnen som förskräcker.

Tidigare har Högersektorn frikårer bevakat parlamentet i Kiev. Här en av dess vakter.

Bildts tillbakablick till kriget i Georgien är som vanligt historieförfalskning. Här en sammanfattning från en av mina tidigare inlägg:

”Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.”

Ja, Bildt blev aldrig EU:s utrikesminister. Vi har också blivit av med honom som Sveriges utrikesminister. Men dessvärre fortsätter han som USA:s sändebud i Ukraina.

I den rollen borde han inte curlas med utan ständigt granskas av svensk media.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Beväpna Ukraina” – den evigt unge karolinen Carl Bildt är i gång igen…

Publicerat av
2

Man kan skriva in sig i rekordböckerna på olika sätt. Charlotte Kalla och Johan Olsson har de sista dagarna gjort det genom att ta sig uppför ”Mördarbacken” i skepnad av snöleoparder.

Prisutdelningen i Falun efter Kallas millopp gav oss en aldrig förr skådad blick. I den verkliga världen, i utrikespolitiken är det givetvis tvärtom…

Den hågkomst från Carl Bildts tid som statsminister, vilken för alltid sticker ut, blev däremot inte lika bejublad. Vi som var med och framtida historieböcker kommer aldrig att glömma den svarta tid när Riksbanken för tjugotvå år sedan, 1992, tvingades höja marginalräntan till 500 procent. Ett finanspolitiskt vansinne som hade sin ideologiska grund i att han och moderaterna istadigt höll fast vid att ”den enda vägen för Sverige”, denna enda väg, det var en fast växelkurs. Kostnaden för hans dårskap beräknades till 150 miljarder kronor. I efterdyningarna under 1990-talet försvann en halv miljon jobb. Arbetslösheten rakade i höjden från 2-3 procent till dagens skyhöga siffror.

När Carl Bildt återkom till regeringspolitiken var det som utrikesminister i Fredrik Reinfeldts borgerliga kvartett. Under åtta långa år såg han om sina egna affärsintressen, i vilka det ingick att Sverige utrikespolitiskt i alla viktiga avseenden skulle vara en vasallstat till storfurstarna i Vita huset. Han tycker visserligen om att se sig själv som ”Hallänning, svensk, europé”, men i sista hand har han alltid varit ”amerikan”. Vem minns inte WikiLeaks dokument där det berättades om hur han i åren av politisk opposition likt en kärlekskrank friare rände till den amerikanska ambassaden i Stockholm. I och för sig sedd med en viss ironi av sina idoler. ”Bildt är en mellanstor hund med attityden hos en stor hund”, ”Med begränsad politisk förmåga”, hette det i de avslöjade diplomatbreven skickade av av USA-ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman…

Som grädde på moset avslutade han och regeringen sin tid på Rosenlund med ett preliminärt avtal som, om det kommer att godkännas av riksdagen, ger Sverige status som ett närstående värdland för militärpakten NATO.

Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.

Krisernas och inbördeskrigets Ukraina, med Ryssland, USA och EU som viktiga, aktiva deltagare, gav senare vår eviga karolin en möjlighet att åter söka batalj med ärkefienderna i Moskva. Tillsammans med russofober som Litauens president Dalia Grybauskaité och Polens förre rabiate högerman, utrikesminister Radosław Sikorski, har han oavbrutet verkat för att militarisera konflikten i Ukraina. Under de sista två åren reste han i skytteltrafik till Kiev och utsågs av Financial Times till en av Europas hökar när det gällde hur dess stater och USA/NATO skulle förhålla sig till Rysslands militära inblandning i Ukraina. Det märkliga under denna tid var att han drev sin politik som en ”One man`s show”. Förmodligen visste inte ens Fredrik Reinfeldt vad alla hans resor handlade om. Inga frågor ställdes i riksdagen om vad han egentligen gjorde vid alla sina besök i landet, inga utskottsförhör. Inget riksdagsparti konfronterade honom heller när det gällde hans tystnad om den extrema ukrainska nationalismen, ibland till och med i en organiserad fascistisk form, och om dess frivilligkårer, som senare blev stridande bataljoner under Kievs inrikesministerium.

Efter valnederlaget i höstas, när Bildt fick lämna anrika Arvsfurstens palats har han fortsatt att hamra på med sin aktivism i Ukrainafrågan. Nu senast, dagarna före Stefan Löfvéns möte med Tysklands Angela Merkel i Berlin. Där Löfvén vid sitt besök markerade ett svenskt stöd för Merkels och Francois`Hollandes diplomati och deras förhandlingar med Ryssland, regeringen i Minsk och separatisterna, och valde att framhålla att det inte finns en militär lösning på konflikterna, där manade Bildt i stället Väst att sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post som ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några bra diplomatiska lösningar utan rejäla vapenarsenaler.

I krigets Ukraina är det de vanliga utsatta, arbetande människorna som är de stora förlorarna. De stridande, på bägge sidor, måste tvingas att dra bort alla tunga vapen. Inte bara tillbaka till den eller den frontlinjen, utan bort från hela regionen. Helt enkelt en allmän avväpning. Alla de hundratusentals och åter hundratusentals människor som har lämnat Donbass ska ges en möjlighet att återvända under trygga förhållanden. Det civila, sociala livet återupptas. Först därefter finns det möjligheter till en politisk process där Donbass` människor själva kan avgöra sin egen framtid.

Carl Bildts hållning är raka motsatsen till denna radikala antimilitaristiska hållning – och den delas givetvis inte heller av Stefan Löfvén och hans ministär. Vår statsminister förbereder en egen resa till Kiev och blir den av lär vi inte få se särskilt mycket självständig kritik av hur landets regering (Sveriges uttalade partner) hanterat situationen efter Viktor Janukovytjs fall. Men vi kommer definitivt inte att sakna denne Bildt som inte kan hålla sig borta från den utrikespolitiska estraden. Samtidigt med sin agitation för vapen till Ukraina (från Bofors?) drog han också en lans för att försvara det svenska vapenavtalet med Saudiarabien. Det skulle uppfattas som ”närmast en ovänlig handling” att avbryta våra vapenaffärer med regimen i Riyad, hävdade Bildt ilsket i sin kommentar.

Ja, naturligtvis ses det som ”ovänligt” om man innan en sådan handling uppfattar varandra som ”vänner”!

Men svenska folket klarar sig definitivt bättre utan vapenindustrins gunstlingar nere i Riyad. Vi klarar oss också definitivt bättre utan vår förre stats- och senare utrikesminister Carl Bildt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Vi har självklart råd med både reformer och en generös flyktingpolitik Men en bra början vore att avsätta utrikesminister Carl Bildt. Det vore en lättnad även för världens krishärdar.”

Publicerat av
2

.

Självklart är det möjligt både med en generös flyktingpolitik och goda reformer. Bara vi har en politik med en radikal inkomstpolitik och en social prioritering av statsbudgeten.

”Det svenska folket måste öppna sina hjärtan och välkomna ett ökat flyktingmottagande” manar vår statsminister. Men för Reinfeldt och moderaterna är det bara läpparna som rör sig i ett mörkblått munväder. I verkligheten, ute i våra kommuner, öppnar de vare sig sina hjärtan och framförallt inte sina plånböcker. Borgerligt styrda kommuner har i snitt tagit emot 13 flyktingar per 1 000 invånare de senaste två mandatperioderna. Motsvarande siffror för vänsterstyrda kommuner är 25 flyktingar per 1 000 invånare. Inte minst alliansregeringens obefintliga bostadspolitik är en katastrof och bäddar för helt onödiga motsättningar mellan människor. ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”, brukar vi säga. Men i längden behövs givetvis egna bostäder.

Moderaternas desperata slagdänga i valrörelsens slutskede, ”Vi har råd med flyktingar men inte reformer”, handlar i grunden om att skapa ett krismedvetande där de rödgröna ska avfärdas som ansvarslösa. I tidigare val har man gjort samma sak genom att spela med ”finanskrisen”. I år är det ”flyktingkrisen” som gäller. Högerpartiet vänder helt sonika på sverigedemokraternas latrintunna, ”Vi har råd med reformer men inte flyktingar”, totalt obekymrade om att många tycker att denna låt faktiskt klingar bättre än den egna.

Ett av de mer patetiska inslagen i försöket att mana fram bilden av en mörk hotfull värld har varit att låta Carl Bildt spela rollen av den barmhärtige samariten. I TV klipps scener med biståndsminister Hillevi Engström, där hon vinkar av svenska Herculesplan tungt lastade med humanitär hjälp åt fördrivna yazidier och assyriska kristna, samman med den ömsinte och medkännande Carl Bildt, som nu återvänt till ”Brottsplats Irak”, denna gång i skepnad av en manlig Florence Nightingale. Han spatserar runt i öknen en stund, kramar några utsatta, när filmkamerorna är på, och flyger sedan hem för att i en blixtinkallad presskonferens, medvetet klädd i sommarlätt, ljust FN-blått, mana fram en bild av världens ondska och kommande flyktingkris. Den solide Anders Borg är behjälplig med diagram som visar att vi därför inte har råd med några nya offentliga utgifter. Tillsammans drar de sedan slutsatsen att självklart är det alliansregeringen som är klippt och skuren för att kunna ta det ansvar som väntar. Några dagar senare är det ny presskonferens med den blide integrationsministern Erik Ullenhag som vevar samma slagdänga: ”Vi har råd med flyktingmottagande, men inte med reformer”.

Göteborgspostens senior när det gäller utrikesbevakning, Britt-Marie Matsson, skriver samtidigt en krönika med den välfunna rubriken ”Den som bombar ska inte släppa matpaket”. Den nation som angriper från luften ska helt enkelt inte tillåtas att matbomba. Humanitär hjälp ska inte blandas ihop med vapeninsatser är hennes kloka slutsats, även om vi självklart måste tillägga att också en ockupationsmakt, som exempelvis Israel, i internationell rätt har ett skyddsansvar för civilbefolkningen i de områden som utsätts för övergreppet. Ett ansvar som Israel totalt avsagt sig genom att inte bara förvandla Gaza till ett ghetto, till ett utomhusfängelse. Den sionistiska apartheidstaten utsätter dessutom sitt ghetto för urskiljningslösa flyganfall, raketer och tung artilleribeskjutning där civila obeväpnade människor dödas.

Carl Bildt? Vad gör han? Domderar och agerar mot Israels vettlösa militära kampanj? Nej, han tiger som den mur, vilken skiljer Israel från ockuperade Västbanken.

Det är denna hållpunkt i politiken som gör Bildt till en så ynklig figur där han sprätter runt i ökensanden och tröstar fördrivna, plågade kvinnor med att svenska tält och matpaket snart ska vara på plats. För han är verkligen tillbaka på ”Brottsplats Irak”. Inte så han själv eller Sverige har angripit Irak från luften. Han har inte bombat Irak. Men, och det med stark betoning, han var en simpel kolportör och radskrivare åt dem som bombade. Han for som en skottspole runt om i världen, förespråkade kriget och försvarade sedan USA:s brott mot internationell rätt. Allt väl dokumenterat av Expressen i en artikelserie som för all framtid borde ha uteslutit honom från alla tänkbara jobb i vårt utrikesdepartement. Ett solkigt CV som gör att han egentligen inte ens borde få ha ansvar för dess internpost.

Det finns några rader av Bildt i Expressen från Expressen i november 2002 som ger en bra uppfattning av hur han då såg på den amerikanska invasionen av Irak.

”Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”

Nu blev det inte så. Trots att George Bush kort tid efter invasionen så stolt ställde upp sig på ett hangarfartyg, iklädd en tuff pilotjacka från US Air Force och proklamerade att ”Uppdraget har verkställts!” Mänskliga lidanden i regionen har bara blivit värre, våldet och krigen har fortsatt.

Men Bildt har givetvis slängt alla backspeglar. Vi har aldrig sett någon självrannsakan från denne pompöse man. Aldrig en diskussion från hans sida om krigets konsekvenser. Allra minst om sin egen roll.

Det mest slippriga med Bildts lobbyverksamhet för kriget var att han samtidigt hade nävarna djupt nere i syltburken, eller snarare nere i Iraks oljetunnor, för genom USA:s försök att skaffa sig kontroll över Iraks svarta guld blev han i en hast mångmiljonär. Med en egen aktieportfölj satt han i styrelsen för kapitalförvaltaren Legg Mason, en spelare med stora ekonomiska intressen i den amerikanska krigsindustrin. Samtidigt var han lobbyist för amerikanska krigsintressen med kopplingar till vapentillverkaren Lockheed Martin.

Vid den famösa presskonferensen med Anders Borg var det inte bara Irak som var med på kartan över hoten i världen. Där fanns också Syrien och Ukraina. Även när det gäller dessa länder är Bildt en del av problemen, en del av kriserna, han är inte en utrikesminister som bidragit med lösningar eller förslag som dämpat spänningar.

När det gäller Syrien var han en hårdnackad motståndare till varje tanke på att ge nödvändig vapenhjälp till de demokratiska, sekulära upproret mot Bashar Assads vidriga diktatur. Runt om i Europa påverkade han sitt ”nätverk” av utrikesministrar och statschefer med sin uppfattning och bidrog på detta sätt till att hjälpen uteblev. Bokslutet av detta är den katastrof vi ser i dag. Reaktionära islamistiska rörelser som IS har i stället skaffat sig resurser, i koppleri med Assad och med hjälp av pengar från vänner i gulfstaterna och Saudiarabien. FN säger att minst 191 000 människor har dödats i Syrien. Siffrorna när det gäller flyktingströmmarna är nästan obegripliga. Tre miljoner människor har lämnat landet och fyra miljoner har lämnat sina hem inne i Syrien.

Kommer vi så till sist till Ukraina är hans meriter lika bedrövliga. Med rysshatet i blodet har han i vått och torrt agerat som en kurir för USA:s medvetna arbete med att vidga sin ekonomiska, politiska och militära maktsfär österut. Vi minns hur Bildts mörkblå pulsådror pulserade våldsamt och spändes ut under ”Georgienkrisen” 2008 när hans personlige vän, dårliberalen och presidenten Micheil Saakasjvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). I dag, när en del stater i EU som Tyskland eller Finland ibland försökt hitta mindre konfrontativa lösningar, i ett försvar av sina kapitalisters intressen, där har Sverige genom Bildts roll, tillsammans med Litauen och Luxemburg, varit ledande när det gäller ett blint försvar av USA och Kievregeringen. Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev , i vars krets  Ukrainas president Petro Porosjenko  är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.

Carl Bildt har som kurir åt USA, utan kontroll av den svenska riksdagen, varit minst sex gånger i Ukraina i år. Han twitterbombar svensk media med rysshat och lägger allt ansvar för kriget på ”separatistiska gangsters”. Nämner aldrig med ett ord Kievregimens militära våldtäkt på civila.

En del av ”Azovbataljonen” visar upp sig

Framförallt nämner han inte den oerhört viktiga roll som privata, men också offentligt sanktionerade och av EU/Sverige finansierade frikårer, ibland rent fascistiska, spelar för Kievs militära offensiv mot ”terrorismen”. De har alla sanktionerats som ”goda nationalister”, sorterats in i försvarsmaktens Nationalgardet och är godkända av inrikesministeriet. De viktigaste är ”Ukrainabataljonen” med högermannen och riksdagsledamoten Oleh Lyasko som mentor. Sedan finns ”Azovbataljonen” ledda av den stenrika oligarken Igor Kolomoisky. Det är i denna bataljon som Europas fascister har funnit sin plats, som Svenskarnas parti. Kolomoisky delfinansierar även bataljonen ”Dnipr-1” och ”Dnipr-2” också kallad ”Donbas” och finns med även bakom bataljon ”Agdar”. Bildt har själv sagt offentligt att han vägrar att ta upp det ultrakonservativa eller rentav fascistiska inflytandet i militären eller till en del i regeringen, ”därför att detta skulle spela den ryska propagandan i händerna”. Självfallet är det precis tvärtom. Genom att han – och vi i Sverige/EU – accepterar fascister vid sin sida i striden mot Öst-Ukrainas gangsters får Putin och de ryska reaktionära nationalisterna vatten på sin kvarn. Gapet vidgas oundvikligen mellan Ukrainas nationer, det ”vi och dom” som inte var så uttalat mellan ukrainare och ryskukrainare blir bara mer och mer tydligt. En stor del av civilbefolkningen i Östra Ukraina är skräckslagna inför att hamna under ockupation av dessa reaktionära frikårer. En ansvarsfull borgerligt demokratisk svensk utrikesminister skulle naturligtvis ha krävt att Kiev gör sig kvitt alla fascister och drar tillbaka sina tunga vapen. Det som krävs för en lösning är uppenbart en förhandlad federalism där människorna i denna landsända, inte andra ryska oligarker eller Putin, får mer kontroll och makt över sina egna liv.

Vi har självklart råd med både reformer och en generös flyktingpolitik. Men då krävs givetvis att regeringen drivs bort och ersätts med en radikal inkomstfördelning i landet. De rika ska helt enkelt betala mer. Vare sig det gäller höginkomsttagare, banker, industriägare och finansiella hajar av alla de slag.

Men uppenbart vore en bra början att omgående avsätta utrikesminister Carl Bildt. Det vore en lättnad även för världens krishärdar.”

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Ukraina, Carl Bildt och den politiska dubbelmoralen

Publicerat av
10

Dagens Nyheter hävdar – helt korrekt – att Vladimir Putin får ett löjeväckande skimmer över sig när han påstår att de välutrustade elittrupperna på Krim inte är ryska soldater. Förband som uppmärksammas av alla för att de noga avlägsnat gradbeteckningar och annan grannlåt från sina uniformer samt demonterat sina fordons nummerplåtar. ”Vi kommer från Mars”, säger de skrattande till SVT:s Rapport på frågan om varifrån de kommer.

Rysslands kränkning av Ukrainas territoriella integritet är lika uppenbar som kontraproduktiv när det gäller framtiden för landet efter massupproret på Majdan i Kiev. Den försvarar inga nationella minoriteter utan alstrar bara reaktionär nationalism och dödlig militarism.

Med detta som startpunkt kan vi fråga varför vår utrikesminister inte har ett obarmhärtigt strålkastarljus över sig. För då skimrar inte löjet. Det strålar. Det blir övertydligt att detta med dubbel bokföring i politiken, att verka med en helt obscen dubbelmoral, det borde i framtiden kallas för ”att göra en Bildt”.  

På väg i bil till Narva i Estland, där Bildt som på Karl XII:s tid ska mobilisera mot ryssen, mässar han i telefon för SvD om det ”olagliga” med att Krims politiska elit vill att halvön åter ska bli rysk jord. Bildt vill att folkrätten ska helgas.

Det låter ju bra. Men gäller bara när det passar utrikesministerns och hans vänners klassintressen. Så sent som för åtta år sedan, 5:e mars 2008, skrev vår utrikesministers så här när Sverige då erkände den i folkrätten olagliga statsbildningen Kosovo:

”Sveriges erkännande av den nya staten går inte omedelbart att härleda ur de principer för erkännande av nya stater som vi traditionellt har tillämpat /…/ Men i unika situationer har vi även tidigare funnit att det är nödvändigt med unika ställningstaganden”.

Så försvarades det Kosovo vilket brutit sig loss från Serbien efter NATO:s i folkrätten helt olagliga bombkrig (som Anna Lindh stödde).

NATO:s bombning av Belgrad

Det Kosovo som rensat och fortsatte att rensa sina landområden från serber och romer men ännu i dag inte lyckats med att kontrollera en enklav mot Serbien. Landets statsapparat hålls under armarna med utländsk trupp (KOFOR) som kontrolleras och leds av NATO.  Insatser där även svenska soldater deltagit. Ryssland och Kina har aldrig godkänt den nya statsbildningen. Inte heller andra stora länder som Indien, Argentina och Brasilien. Inte heller EU. Grekland har tydligt deklarerat att det aldrig kommer godkänna Kosovo som en självständig stat. I övriga EU är det Cypern, Slovakien och speciellt Rumänien som säger att de inte kan godkänna Kosovo.

Det är i sammanhanget också lätt att komma ihåg upptakten till USA:s enligt folkrätten helt olagliga invasion av Irak för elva år sedan. Det var de år när samme Bildt var en hängiven lobbyist för det som skulle bli en av vår tids största katastrofer…

Är det någon som tror att Vladimir Putin som dåvarande rysk president och nära allierad med Serbien glömt den för honom bittra nesan med Kosovo? Eller USA:s invasion av Irak – när han också var president och reserverade sig mot den amerikanska ockupationen? Knappast. Bara några månader efter Västmakternas erkännande av Kosovo slog Ryssland tillbaka militärt mot den georgiske presidenten och dårliberalen Saakasjvili när denne omringat och flygbombat Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt som var nära vän med Saakasjvili klampade då som nu in som en klumpig med vredgad elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam påstå att det var Kreml som startat kriget.

I dag är Bildts berättelse, hans ”narrativ”, om det våldsamma regeringsskiftet i Kiev bland det mest korkade man kan skåda. I Rapport den 4:e mars sa han sig att i Utrikesnämnden ha sakligt redovisat hur det gick till:

 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt. Det ovanliga som skedde, fortsatte han, var att presidenten flydde från landet så att man fick tillsätta en tillfällig tjänstgörande president”.


 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt…”

Jo, men varför ”flydde” presidenten? För oss som i månader sett och läst om det förbittrade upproret i Ukraina mot Viktor Janukovytj regim, helt genomrutten av korruption och maktmissbruk i sina egna och många ukrainska oligarkers intressen, med Majdan som folklig häxkittel och stormcentrum, är Bildts sammanfattning av vad som skett fullständigt sanslös. Janukovytj försvann inte från sitt pråliga och vulgära residens för att frivilligt vila ut på en kurort under några dagar, han flydde därför att han jagades bort av en väpnad folklig revolt. Han, liksom många andra i hans närmaste krets i regering och parlament flydde därför att de uppenbart var rädda för sina liv. Han gjorde som Tunisiens president Ben Ali eftersom han inte ville sluta som Libyens Khaddafi…

”Folket vill att Ben Ali går” hette det i Tunisien. Ukrainas befolkningsmajoritet, åtminstone i Kiev och i de västra delarna av landet, ville på samma sätt bli av med ”familjen” Janukovytj och hans bärsärkargäng Berkut, regimens ökända insatsstyrka med sina över 3 000 elitpoliser. De flesta av dem hoppades också på ett bättre liv, mindre korruption, större friheter och mer social rättvisa. Oligarker som kommit i kläm under Janukovitjs framfart stödde givetvis också upproret liksom givetvis olika imperialistiska intressen i Väst.

Parlamentet vaktades av Högersektorns milis

Ett parlament som bokstavligen brandskattats på medlemmar av en väpnad resning och skyddades av Högersektorns paramilitär diskuterade snabbt en ny regering. Efter en konsultation med demonstranterna på och runt Majdan där brandröken fortfarande hängde i luften godkände det kalhuggna parlamentet sedan en tillfällig, interim, president (en post som inte finns i konstitutionen) och en ny regering. Det var ingen ”kupp” i meningen att den skedde i skymundan av en liten minoritet. Inte heller var det en social revolution. Däremot var det uppenbart vad vi kan kalla en politisk revolution. Det var klassiska utomparlamentariska massrörelser, med lokala maktövertaganden, som med våld och hot om våld, tvingade fram en fullständig förändring när det gällde den politiska makten. Dagens Nyheter har av pedagogiska skäl under lång tid lagt ut en timeline över de viktigaste händelserna i Ukraina. I tidningens dagbok är de viktiga och mycket våldsamma dagarna mellan 18:e  och 22:e februari, när upproret segrade, händelsevis helt tomma…

.

.

Det är också detta flera månader långa drama och dess våldsamma kulmen som vår utrikesminister kallar ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt”. Inga vänsterradikaler av något slag här hemma i Sverige ska få för sig att det i ett extremt läge kan vara befogat med barrikader, ockupationer av offentliga byggnader och militant självförsvar. Låt oss snabbt glömma vad som hänt. Det hela var bara en parlamentarisk vanlig procedur parat med att en illa omtyckt president gav sig i väg…

Men Bildt vill givetvis mörka vad som skett främst för att skydda sina politiska vänners nya legitimitet, den nye tillfällige presidenten Oleksandra Turtjynov och premiärministern Arsenij Jatsensjuk. Bägge från Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet. Bägge också USA:s kelgrisar.

Viktoria Nuland är USA:s sändebud i Ukraina och känd för sitt ”Fuck the EU” i ett telefonsamtal där hon la upp ritningarna för en ny regering. Här med Oleh Tyahnybok, Vitaly Klitschko  och Arseniey Yatseniuk.

Dessutom vill han tona ner betydelsen av alla de högerextrema eller rent fascistiska så kallade företrädare från Majdan som fått en stor tyngd i regeringen med flera viktiga ministerposter. Landets nye vice premiärminister rekryterades från Svoboda, broderparti med både Svenskarnas Parti och Danskarnas Parti här i Skandinavien. Skrämmande är också att Andreij Parubij har utsetts till chef för Ukrainas nationella säkerhetsråd. Han skolades i Svoboda och har sedan allierat sig med Tymosjeko och var Majdans ”kommendant” för de mer än hundra paramilitära förband eller ”sontis” (ett begrepp från kosackernas organisation som också användes av Ukrainas fascistiska motståndsrörelse under Andra världskriget). Till sin biträdande chef över det råd som bestämmer över Ukrainas militär och polisiära säkerhetsorganisation har han valt – eller fått – Dmytro Jarosh – Högersektorns ökände fascist, känd ledare över dess organisation på Majdan.

Den mytomspunne ledaren för Högersektorn Dmytro Jarosh

Översätter man deras roll till svenska förhållanden skulle det kanske motsvara att Sverigedemokraterna/Svenska Motståndsrörelsen tillsammans fick ansvaret för Försvaret och SÄPO. En helt svindlande, helt otänkbar tanke på vår svenska hemmaplan och det borde det vara även i Ukraina och då inte minst för Carl Bildt.

Regeringsbildningen innebär givetvis inte att alla ramar är fastslagna. Ett öppet krig vore en katastrof och oavsett utgången ett nederlag för både ukrainare och ryssar.  Det återstår både president- och parlamentariska val liksom många år av sociala konvulsioner, av klasstrider. De flesta av de hundratusentals människor som av och till varit på Majdan och vädrat ut sitt hat mot den gamla regimen och ropat på frihet, mindre korruption och social rättvisa är självklart inte fascister! Men när agitationen och den sociala energin på torget komprimerades till politisk och paramilitär organisation var det högerkrafter och reaktionär nationalism som vann. Den nationella högerextremismens organisatoriska och rent fysiska makt i massrörelsen kvävde röster till vänster när rörelsen levererade resultat.

De senaste dagarna har intresset i vanlig media ökat för främst Svoboda. En akademisk, grundlig granskning av detta parti, dess bakgrund och den reaktionära nationalismen ideologi i Ukraina har gjorts och dokumenterats i en viktig text av den svenska forskaren Per Anders Rudling.  Efter en läsning blir åtminstone jag övertygad om att man inte nog många gånger ska varna för denna rörelse. Nedan är länken till hans viktiga arbete. Tyvärr bara på engelska såvitt jag vet. Jag bifogar under några bilder från hans viktiga arbete.

The Return of the Ukrainian Far Right

.

.

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Carl Bildt som vakthund åt USA

Publicerat av
17

I februari 2011 när den libyska regimen försökte kväsa det breda folkliga upproret i blod pressades Carl Bildt av den svenska journalistkåren som samfällt frågade om det nu inte var dags att ”åtminstone kräva ett slut på regimen Khaddafi”.

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stånd stabilitet och en rimlig utveckling”, blev det irriterade svaret. Eftersom Washington ännu inte bestämt sig för hur den skulle hantera revolutionen i Libyen gällde det också för kuriren här hemma i Arvsfurstens palats att hålla tand för tunga. Samtidigt backades han upp av kollegan i Berlusconis Italien som sa att det vore fel ”att störa” Khaddafi…

I år har samme Carl Bildt i stället lagt sin möda på att försöka blockera alla EU:s medlemsländer från att ge någon som helst form av vapenhjälp åt det syriska folk som sedan två år försvarar sig i en strid på liv eller död mot diktaturen Assads besinningslösa våld.  Eftersom Washington inte vill ”stödja den ena eller den andra” i Syrien så vill inte Bildt det heller. Assad förses med ett ständigt flöde av tunga vapen, ammunition och militära instruktörer från Ryssland och Iran. Hans flyg, stridsvagnar och tunga artilleri bombar och skjuter timma efter timma mot det egna folket. I dagarna har den franska tidningen Le Monde dessutom med en journalistisk bedrift belagt  att regimen också använder kemiska stridsmedel. Den brittiska tidningen Guardian understryker samma sak.

Internationell press har uppmärksammat Bildts aggressiva och mycket energiska roll i de diskussioner som förts i frågan med EU:s utrikesministrar. Svensk media – för att inte tala om den ”samlade oppositionen” har inte uppmärksammat någonting samtidigt som vår utrikesminister har lagt ner all all möda i världen i ett försök att förlänga EU:s  vapenembargo. En sluggande Bildt som vet att USA – och inte minst Israel – definitivt inte vill att upproret ska segra. Gärna en förhandlad mindre regimförändring.  Men inte mer.

Nu ser det ut som om Bildt misslyckats i Bryssel. Vapenembargot kommer att hävas. Men trots bakslaget är USA:s vakthund ändå nöjd med sitt skällande och sin bedrift och sa i natt att ”Det hela är en kompromiss. Ingen har för avsikt att leverera några vapen i och för sig, men några medlemsstater vill ha möjlighet att studera den optionen och det kommer i så fall att kunna ske under väldigt restriktiva förhållanden”.

Storbritannien och Frankrike säger samtidigt att någon vapenhjälp till rebellsidan hur som helst inte är aktuell före augusti. De vapen som kanske ska skickas i höst, de ska tydligen läggas ner på rebellsidan många gravar som en salut, en sista hälsning…

För samtidigt som Bryssel pratar då handlar Assad genom att sätta in sina stormtrupper från libanesiska Hezbollah i en ursinnig militär offensiv för att på så sätt skapa ett styrkeläge inför de ”fredsförhandlingar” som USA och Ryssland försöker få till stånd.

Men är det ändå inte klokt att hålla inne med dessa vapen? Så frågar ändå säkert många oroliga svenskar i dag. Skulle de inte bara skapa mer våld, lidande och förödelse? Kanske hamnar de i händerna på reaktionära jihadister?

Frågor som är lätta att ställa sig eftersom upproren i arabvärlden, med sina över trehundra miljoner människor, inte följer de mönster eller speglar de motsättningar och klasskonflikter som vi varit vana vid. Historiskt har vår kultur dessutom betraktat araber endera genom en lins färgad av orientalisk romantik eller genom en lins smutsad av islamafobi och rädsla för svingande kroksablar. Ett av problemen är ointresset och likgiltigheten för det som sker hos stora delar av den traditionella arbetarrörelsen. Inte ens Jonas Sjöstedt pratar om Syrien, han moltiger mycket medveten om att många i hans eget parti, inte vill ha kvar diktaturen men väl tvekar om att stödja upproret eftersom de faktiskt vurmar för Assad som en sorts ”antiimperialist”. Han kan ta ställning för Väst-Sahara och tala för dess rätt till frihet, men tiger om det Syrien som brinner. Medias borgerliga utgångspunkter, dess jakt på tillfälliga sensationer och snuttifiering av en komplex verklighet gör inte saken bättre.

Jag och min vän och bloggkompis Benny har lagt ner bra mycket tid de senaste åren för att själva försöka förstå mer och samtidigt skriva om de arabiska upproren på vår blogg väl medvetna om att det är lätt att ta miste. Men en sak är uppenbar för den som vill se: Själva huvudströmmen, det som är den gemensamma nämnaren för samtliga upprorsrörelser eller bara oppositionella strömningar i regionens tjugotvå stater, den går inte att missa, den är lätt att följa. Från den gnista den 18 december 2010 i Tunisien när den arbetslöse Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn fram till branden i dagens Syrien. Det som oavbrutet driver den strida strömmen framåt är krav på arbete, social rättvisa och frihet från diktaturer.

I Syrien finns många sociala och politiska krafter, svarta salafister och inte minst imperialistiska stater, vare sig de har sitt säte i Washington eller Moskva, som vill få massrörelserna att lämna sin huvudfåra. Här finns kurder i flera berörda stater, Turkiet och Iran samt inte minst den sionistiska staten Israel. Regionen vibrerar också av en konfrontation mellan sunni och shiiter. I detta Syrien som i dag är i fokus pågår flera krig eller begynnande krig. Där finns också en kurdisk minoritet, alawiter, druser, kristna trosbekännare samt beduiner.

Som sagt. Det är inte lätt att ta ställning. Men det gäller att följa huvudfåran, för när den stora majoriteten av människor i ett land är beredda att dö i kampen för frihet, demokrati och rättvisa då inte bara förtjänar de vårt stöd. Det är helt enkelt ett moraliskt imperiativ, en självklarhet för varje internationell socialist att stödja den massrörelse som vill störta Assads diktatur och då de politiska och sociala komponenter som vill se ett demokratiskt och sekulärt Syrien.

Läs mer här: Kan Assad förhandlas bort?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SR1,

Elva års fiasko i Afghanistan är mer än nog!

Publicerat av
1

I går skrev Göteborgs-Postens Britt-Marie Mattsson om Carl Bildt och hans vägran att skriva under ett ställningstagande i FN mot kärnvapen. Förr hade man kunnat skriva att hon vässat pennan ordentligt och kört upp den rakt i hans veka liv:

 ”Carl Bildt är generationssamtida med mig. Han borde veta och förstå. Och minnas rädslan som vi som barn delade med hundratals miljoner människor som fruktade kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet vid missil-krisen 1962. Ändå raljerar han om ”fred på jorden” och twitterslirar sedan det uppdagats att Sverige tillhör det fåtal länder som nyligen inte undertecknat manifestet mot kärnvapen. Han tycks gilla att han av medierna får personifiera beslutet. Statsministern håller tyst, koalitionspartierna invänder lite lamt, oppositionen mumlar tamt. Medierna hänger på när han ironiserar över att det av honom ratade Ekot i Sveriges radio tydligen känner sig finare än Ring P1 som han överraskande ringt upp. Kärnvapnen ersätts av en medie-debatt om hur svårintervjuad Bildt är.

Men för Bildt fungerar twitterknepet. Huvudfrågan försvinner bort. Ett självklart svenskt ställningstagande mot kärnvapen är inte så enkelt som det ser ut. Nato är en försvarsallians, dominerad av USA, med kärnvapen. Där vill Folkpartiet gå med och Carl Bildt trycker på för moderaterna. Nej till atomvapen gör ett svenskt medlemskap omöjligt. Bildt twittrar vidare och slipper debatten. Och snart hörs de överlevande japanska offrens röster inte mer.”

 

Han twittrar, fnittrar och fjantar med rundgång till Ring P1 i stället för att låta sig intervjuas i Dagens Eko och slipper på så sätt att seriöst diskutera varför han alltid anpassar Sveriges utrikespolitik efter Vita husets dagordning. Nämligen hans egen heta önskan om att få in Sverige i NATO.   

Det är detta som också ligger bakom dagens utspel om att svensk trupp ska vara kvar i Afghanistan även efter 2014. Bakgrunden är givetvis att USA vill ha hjälp med att behålla ett strategiskt fotfäste i landet.  Men elva års fiasko blir inte bättre av att förlängas några år till.  

En uppgörelse om ett fortsatt svenskt deltagande i kriget är inte möjligt om socialdemokraterna tvärt avvisar Bildts trevare. Det som vi väntar på är alltså ett snabbt nej från Stefan Löfvén. Inget slir av vilket slag det än må vara!                                 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,DN2,

Carl Bildt som skvallerbytta…

Publicerat av
10
.

 

Tack vare WikiLeaks har vi nu belägg för det alla i och för sig visste. Carl Bildt är en skvallerbytta eller snarare en spion.  Utrikesministerns fingeravtryck i syltburkarna har säkrats! Han har slickat alla skålar och sedan berättat om allt sött och gott för den amerikanska ambassaden i Stockholm…

Själv menar han att skvallret om de hemliga regeringsförhandlingarna bara handlade om ”banaliteter”. Våra stora tidningar väljer att kalla honom för ”informatör”. Aftonbladets Lena Mellin föredrar att beskriva slickeriet för USA som ”osnyggt och våghalsigt”…

Bevismaterial är säkrat.  Men detta reser en rad nya frågor? Var Gösta Bohman och moderaternas partiledning informerad?  Har Bildt fortsatt sitt spionage? Vad berättar han för USA om alla de de gårdar där han i dag ränner runt?

.

.

Anrika Villagatan 13. Här bodde Carls Bildts partiordförande och blivande svärfar,

Gösta Bohman, och hit kom Carl Bildt varje dag för en lång ”briefing”.

WikiLeaks dokument är från tiden med Fälldins och Ullstens regeringsbildningar. Själv hade jag under denna tid goda möjligheter att speja på Carl Bildts morgonvanor. Han var då moderaternas partisekreterare och samordnare i olika regeringsförhandlingar. Högerns portalfigur och partiordförande var Gösta Bohman. Denne residerade i en av lyxlägenheterna på fina Villagatan 13.

Fastigheten Villagatan 13 har en anrik historia. Där härskande en gång tändstickskungen Ivar Kreuger. Andra omtalade hyresgäster har varit Sigvard Bernadotte, Jan Stenbeck, Ingmar Bergman, Jarl Kulle med flera. Även Sovjets ambassad  var under lång tid inkvarterad i det stora huset och då med kvinnokämpen  Alexandra Kollontay som mest kända hyresgäst.

Av en slump bodde jag mittemot några år under 1970-talet, i en lägenhet anvisad av Bostadsförmedlingen. Det var en kuskbostad, utan dusch och varmvatten samt med toaletten över en gård och ner i källaren till den gamla huvudbyggnaden.

Varje morgon kom då den unge Bildt, nyss skild från sin första fru Kerstin Zetterberg, med morgonposten till sin partiordförande och blivande svärfar, Gösta Bohman. Bildt stannade ofta ett bra tag, pratstunderna med Bohman tog lång tid. Kanske flirtade han också samtidigt med sin blivande fru, Mia Bohman. Vad vet jag, det är ointressant, men mycket talar för att Bohman var väl informerad om att svärsonen in spe också var USA:s skvallerbytta när det gällde olika skarpa regeringsförhandlingar. Gösta Bohman gick bort 1997 och kan inte själv berätta. Kanske vi någon gång får svar från andra källor…

.

.

1952 protesterade upprörda Östermalmsbor

utanför Sovjets ambassad på Villagatan 13.

Det handlade om ”Catalinaaffären” i spåren av

det svenska spionplan som Sovjet skjutit ner över Östersjön…

En annan självklar fråga gäller naturligtvis Bildts jakt på främmande ubåtar. Hur mycket av denna var regisserad i samband med USA:s underrättelsetjänst? Tids nog lär vi få svaren.

Kunde svenska staten sätta Jan Guillo och Peter Bratt i fängelse för spionage, bara för att de avslöjade IB, borde naturligtvis Bildt omedelbart buras in. Att han själv pladdrar om ”banaliteter” och fungerar som en teflonpanna för all kritik är inga avgörande skäl för ett frikännande. Visst vore det spännande att få se ett beslag av Bildts datorer med alla minnen och IP-adresser på samma sätt som en gång för Bratt och Guillou som fick se alla sina manuskript och brev genomsökta…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Publicerat av
1

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

.

Walidimir Putin har sannerligen inte vänt ryggen åt Assad…

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

.

Assad försörjs hela tiden med vapen.

Men rebellerna får använda fantasin…

Ryssland ska alltså i lugn och ro kunna fortsätta med att försörja Assad med tunga vapen. Quatar ska samtidigt kunna hjälpa sina trosfränder med att resa sina svarta salafistfanor. Allt detta samtidigt som Syriens demokratiska och djupt folkliga upprorsrörelse riskerar att utplånas och malas ner i de grusade storstäder som Scudmissilerna lämnar efter sig. Det mänskliga lidande som diktaturen förorsakar ska obehindrat få fortsätta.

Dagens demokratiska borgerlighet i Väst liksom vår gamla utlevade och i stora stycken förkalkade arbetarrörelse brukar ibland medlidsamt och beklagande prata om den brittiske konservative premiärministern, Neville Chamberlaine, som försökte vinna fred med Hitler genom ständiga eftergifter. Deras egen passivitet, likgiltighet – och svek – när det gäller dagens Syrien kommer att höra hemma i samma historiska skamvrå.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: AB1,

Karzai: ”USA ut från provinsen Wardak!”

Publicerat av
Svara

Mutkolven och valriggaren Hamid Karzai, handplockad av USA till posten som Afghanistans president, pekar nu finger åt sina förmyndare och kräver att de amerikanska styrkorna i provinsen Wardak ska dras bort inom två veckor. De anklagas för att ha mördat och torterat oskyldiga människor.

Marionettdockan sprattlar lite – på egen hand. De upprörda hazarerna i regionen som helt dominerar av jordbruk och ett traditionellt byliv, har tvingat Karzai att ta ton. Redan förra veckan irriterade han Vita huset genom att förbjuda sina trupper att kalla in flygstöd från NATO inom befolkningstäta områden.

.

Amerikansk konvoj på väg in i Wardak.

Ska de nu tvingas att vända?

Anklagelserna är säkert inte ogrundade. Vare sig Obamas drönare eller hans dödspatruller är särskilt träffsäkra utan deras framfart kantas av helt oskyldiga civila.

Pinsamt nog för Karzai recenserar brittisk media i dag den dokumentär som BBC1 och dess utrikesprogram Panorama ska sända i kväll. Brittisk imperialism och militarism har under den långa ockupationen, naturligtvis med många krokodiltårar fällda för de anhöriga och den allmänna opinionen, hunnit begrava ett hundratal egna unga soldater som dött i försvaret av den lilla staden Sangin i provinsen Helmand. Rapporten i kvällens TV, som med ett skakande bildmaterial berättar om den förfärande låga moraliska konditionen hos de lokala afghanska styrkor som där  tagit över efter britternas ”seger”, blir därför än mer chockerande för ”hemmafronten”:

”Var det verkligen detta våra söner dog för?”.

Panorama redovisar resultatet av tolv års ockupation och krig, eller ”demokratibygge” som det kallas i de finare sammanhang där bland andra den militärpolitiske löjan Carl Bildt brukar leka. Karzai`s afghanska polis och militär mördar, utnyttjar småpojkar sexuellt, skjuter på obeväpnade civila, genomför regelbundet kidnappningar, deltar i korruption och uppträder helt påtända av droger. I programmet visar man exempelvis hur tre småpojkar sköts ihjäl bara därför att de flydde från de polisofficerare som försökt våldta dem. Dessa ”chai boys” har inget annat värde än som sexslavar hos den afghanska polisen och militären.

.

Amerikansk elitsoldat från en av Obamas dödspatruller

poserar glatt vid  den döda kroppen från en av sina offer.

Tidigare rapporter har understrukit samma sak. De amerikanska specialstyrkorna är inte ensamma om att mörda oskyldiga eller att tortera gripna. En rad undersökningar säger också att den afghanska militärens motivation, underhåll och disciplin rasar där förmyndarna från Väst lämnat över.

Det är ett riktigt skitigt byke som mutkolven och skitstöveln Karzai hänger ut till beskådan.

Sedan må moderater och socialdemokrater här hemma sucka hur mycket som helst och beklagande säga: ”Ja, ja. Men han är ändå vår skitstövel”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

””I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet” – Per Albin 1936

Publicerat av
Svara

 

 26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

.

.

29 januari  2013 förvandlas stadsdeen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

 

.

I går, 19 februari 2013, utplånade Assads scudmissiler ett helt bostadskvarter i Aleppo som tack för EU:s och Sveriges vänliga gest att inte hjälpa det folkliga upproret med vapen. Här letar förtvivlade människor efter döda nära och kära...

.

EU: s utrikesministrar har i veckan förlängt sitt vapenembargo när det gäller Syrien. Samma ståndpunkt som USA:s president Barack Obama har. Eftersom strida strömmar av vapen från Ryssland, Vitryssland och Iran hela tiden når fram till Assads regim är det i praktiken en dödskallemärkning av upprorsrörelsen och dess krav på frihet, demokrati och rättvisa. Assads hängivna elittrupper kan obehindrat terrorisera sitt eget folk med flygbombningar över civila bostadsområden. Krigsbrott som den senaste tiden kompletterats med de brutala men ”dumma” scudmissiler som kan hamna var som helst och där skapa en fruktansvärd förstörelse. I praktiken har EU och det haussade ”Internationella samfundet” också accepterat Assads eget embargo mot humanitära hjälpsändningar till de stora områden som helt eller delvis kontrolleras av rebellsidan. Hans regim vägrar konsekvent FN:s hjälpsändningar tillträde.

Vi ser en tragedi i vårt närområde utan motstycke i detta århundrade. Sjuttiotusen människor har dödats. Ännu fler skadats och invalidiserats. Tusentals plågas i Assads tortyrkammare. Miljontals är på flykt och mer än tre miljoner civila behöver akut humanitär hjälp i Idlib, Aleppo, Latakia, Raqqa, Hasaka och Deir el Zour.

Det var britternas utrikesminister som med visst stöd från Frankrike och Italien hade begärt en omprövning av EU:s beslut. Men embargot blev kvar, de olika ekonomiska och politiska eliterna i Europa har för tillfäller skilda intressen.  I brittisk press kan vi läsa att det speciellt var Tyskland och Sverige som blockerade en omprövning.

.

.

I Syrien sprider rysktillverkade stridsflygplan ständigt död och förintelse.

Deras missiler ska rebellerna möta med enkla vapen. På bilden en hemgjord granatkastare tillverkad i en gammal verkstad i Aleppo.

 

 

Carl Bildt var naturligtvis glad över sitt lyckade samarbete med Angela Merkels regering om att försvara vapenembargot. Till pressen meddelade han att hans ”prioritet bland prioriteter är att ge de politiska ansträngningarna vårt fulla stöd och vi bör självfallet inte göra någonting som kan uppfattas som att vi skulle underminera dessa”.

Med ”politiska ansträngningar” menas försöket att få huvudelen av regimen och dess statsapparat att överleva samtidigt som Assad själv efterhand stilla kan avvecklas. En skrivbordskonstruktion som aldrig kan få fast mark i verkligheten.

”Att inte göra någonting” betyder i klartext därför att inte störa den syriska diktaturens terror mot sitt eget folk genom att militärt (eller humanitärt) stödja rebellerna.  Redan några timmar senare tackade Assad för att EU vek ner sig genom att i ett militärt hångrin låta tunga scudmissiler förstöra bostadskvarter i Aleppo.

Vi lever också i en tid när den traditionella socialdemokratin i Europa helt och hållet har kapitulerat inför sina respektive borgarklasser. EU:s vapenembargo lotsades fram av dess utrikesminister, den brittiske socialdemokraten Lady Ashton, och vår egen Stefan Löfven har ingen som helst kritik av Carl Bildt när det gäller hans samspel i denna fråga med Merkel och Obama. Tragedin fullbordas av att politiska grupper och partier till vänster om socialdemokratin till stora delar är likgiltiga inför den syriska tragedin eller till och med spelar med i Assads propaganda.

.

 Målning av Rabee Kiwan, en av de syriska konstnärer som tvingats till exil

Karl Marx konstaterade en gång att ”historien upprepar sig, första gången som en tragedi, andra gången som en fars”. Det händer säkert. Men det är nog lika vanligt att det handlar om en tragedi även den andra gången. Det är i alla fall det vi ser i Syrien. Vapenembargot som förhindrar vapenhjälp till det folkliga upproret har till en del stora likheter med det embargo som gällde mot Spanien (läs till republiken) under dess inbördeskrig 1936-39.

Det gör att jag inte kan låta bli att klippa in ett stort stycke från Anders Hagströms utmärkta sammanfattning och analys av Spanska inbördeskriget 1936-39:

 

*****

”I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet även om den folkliga regimen i Spanien icke vunnit fasthet och ännu tycks kunna ge garantier för en demokratisk ordning. Men även om man blott håller sig till vad man nu närmast kan följa måste en seger för folkfronten vinna tillfredsställelse.”

Det var den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hanssons reaktion på inbördeskrigets utbrott några dagar tidigare. Ställningstagandet återfanns i Socialdemokraten den 22 juli 1936.

Men när socialdemokratin återtog regeringsmakten efter valet på hösten 1936, slöt man upp bakom den engelsk-franska ickeinblandnings- eller noninterventionspolitiken. Den förut-varande borgerliga ”semesterregeringen”, så kallad på grund av sin kortvarighet, hade redan anslutit sig till den engelsk-franska hållningen. Regeringsskiftet kom därmed inte att innebära någon förändring av förhållningssätet till den spanska konflikten.

Det ställningstagande som varit ”på förhand givet” blev inte mycket mer än välvilja i ord. I praktiken anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vad som av den amerikanske journalisten och historikern William Shirer karaktäriserades som ”en av de mest upprörande farser som utspelades i Europa mellan de båda världskrigen”. Till den liberale Shirers omdöme anslöt sig ingen mindre än ett av den europeiska socialdemokratins ledande namn under efterkrigstiden, Willy Brandt.

För Brandt, som en period vistades i Spanien under inbördeskriget och själv var flykting från det nazistiska Tyskland på 30-talet, var det inte lätt att blunda för icke-inblandningens bittra konsekvenser: Att den spanska republiken lämnades åt sig självt i en förtvivlad kamp mot Franco och hans fasciststödda arméer.

Det som framför allt gjorde noninterventionspolitiken till en fars var att både Hitler och Mussolini formellt anslöt sig till den – och fortsatte att sända vapen och soldater till Franco.

Paradoxalt nog anslöt sig även Sovjetunionen officiellt till noninterventions-politiken – utifrån strategiska avvägningar i den så kallade folkfrontspolitikens hägn. Men eftersom det snabbt blev varse att Hitler och Mussolini såg anslutningen noninterventions-politiken som en cynisk taktisk manöver började det ge militärt stöd till regeringssidan – än mer som det insåg att ett nederlag för republiken skulle inverka negativt på Sovjetunionens prestige, och inte minst anspråk på att spela en ledande roll i kampen mot fascismen. Men det militära stödet kom aldrig i närheten av det stöd Franco fick av Hitler och Mussolini, även om det kom att väga mycket tungt i republikens inrikespolitiska utveckling.”

 

*****

I dag ser vi hur historien går igen. Den upprepar sig som en fruktansvärd tragedi. Noninterventionspolitiken drivs denna gång av en ohelig allians mellan politiska krafter alltifrån Barack Obama, över Angela Merkel, Carl Bildt och den europeiska socialdemokratin till Norrskensflamman, Kommunistiska Partiet och FIB/Kulturfront i våra svenska hemmavatten. Genom att inte göra det mest elementära för en vänstersinnad människa, att aktivt stödja det syriska upprorets sekulära och demokratiska krafter, i en borgerligt demokratisk revolution, dukar man borden både för Bashar Assads familjediktatur och reaktionära salafistgrupper.

”Lär av historien” sjöng en gång Kommunistiska Partiets (med tidningen Proletären) sånggrupp Knutna nävar. Uppenbart är det många som gärna vill se sig själva som vänster, men som ändå inte intresserat sig för historia och därför inte har lärt sig någonting…

*****

På Marxistarkiv.se finns även denna grannlaga genomgång av Bernt Kennerström:

Socialistiska partiet och den spanska revolutionen – den problematiska principfastheten
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,