Den tredje personen

-Tayyip kommer inte att låta sig stoppas av extremister och plundrare.

Likt Louis XIV talar Recep Tayyip Erdogan om sig själv i tredje person. Han tar sig kanske inte för Kung men uppträder definitivt som en ottomansk pascha.

-Lugn, det här klarar jag av.

Mycket av kritiken mot hans styre riktar in sig på hans tydliga strävan efter att forma det turkiska samhället efter islamska moralregler.

Men det finns en annan aspekt av ”Tayyip” som trätt fram tydligt de senaste veckorna. Mannen har ett ego brett och högt som en ladugårdsdörr och är drucken av den makt han byggt upp i tre segerrika parlamentsval. Lägg till det en klar tendens till paranoja. Det senare måste tas med i beräkningen av hans politik sett till de totalt kontraproduktiva galenskaper han släppt ur sig vad gäller ”utländska makter” och ”räntebankirers” påstådda räntesabotage.

Hans attack på de två största bankerna i Turkiet fick ett omedelbart svar av Ergon Ozen, VD för den största av dem. Han slöt nämligen upp på Taksimtorget med ett plakat som förkunnade: -Jag är inte vänster, jag är inte höger. Jag är ”plundrare”. Med en klar vink till Erdogan som kallat demonstraterna för vandaler och plundrare.

Erdogan säger, helt utan bevis och logik, att bankirerna driver upp räntan för att stimulera inflationen och skada landets ekonomi. Sett till att Turkiet de senaste åren varit totalt beroende av utländskt kortfristigt kapitalinflöde, upp till 90 %, för att balansera betalningarna med utlandet verkar det inte finnas någon som helst rationalitet i hans angrepp på ”räntebankirerna”. Reaktionerna på den turkiska börsen och i Londons finanskvarter visar att ”investerarna” föga uppskattar Erdogans nyfunna ”anti-kapitalism”.

Stora folkmassor är mobiliserade mot Erdogans politik.

Under ”Tayyips” besök i Nordafrika sviktade självsäkerheten i regeringen och AKP:s ledning. President Abdullah Gul och vice-premiärministern Bulent Arinc räckte båda ut en hand till demonstranterna och erkände grova misstag i polisens framfart. Väl tillbaka i Ankara visade det sig att Erdogan med lätthet kunde slå ned alla kritiska röster i regeringen och AKP:s ledning. Gul och Arinc håller tyst och Istanbuls borgmästare har vänt kappan efter vinden och angriper demonstranterna med samma invektiv som Erdogan. Är det tillfälligt? Kan krisen om den fortsätter provocerar fram en öppen schism i regimen? Kanske det. Men för tillfället är det uppenbart att Erdogan dikterar handlingslinjen –som till synes bara bygger på tårgas, batonger och fängslande av oppositionella.

Den turkisk regeringens reaktion på protesterna i Geziparken och senare över hela landet påminner mycket om en ”stark stats” ryggmärgsreflexer. Trots flera decenniers parlamentariskt styre hänger mycket av militärdiktaturernas rutiner med i dagens turkiska demokrati. Godtyckliga arresteringar och fabricerade bevis, censur och självcensur i media, kompispolitik och korruption i statens kontrakt med byggherrarna som ”äger” AKP, är bara några av kännetecknen på Erdogans regim.

Polisens brutala ingrepp tände en eld.

Efter tio år vid makten och en allt större tyngd i parlamentet använder Erdogan sin dominerande position till att sakta men säkert tvinga på samhället hans egen och den anatoliska muslimskt konservativa borgarklassens syn på moral och livsstil, i våra media kallad ”islamisering”. Parallellerna till Putins allt hårdare ”moralpolitik” ligger nära till hands, trots den ryska regimens sekulära karaktär.

Erdogans intrång i det privata livsrummet är den huvudsakliga förklaringen till protesternas omfång och den sociala sammansättningen av oppositionen. De töntiga moralkakorna om att dricka yoghurt, inte äta vitt bröd, skaffa fler än två barn, inte pussas offentligt, att bära ”sedligt” läppstift och andra intrång i privatlivet har retat upp en stor majoritet av den urbana ”eliten”, det vill säga studenter, utbildade akademiker, läkare, advokater, journalister och andra sekulära grupper. I Istanbul har också många muslimer deltagit i protesterna. De vill själva ta hand om sin religiositet.

Parallellen till Putins styre finns där också i metoderna som används för att tysta media och hålla rättsväsendet på mattan. Turkiet är landet med flest journalister dömda till fängelse, fler än i Iran och Kina.

-Det är bara en handfull journalister som fängslats. Inte för deras artiklar utan därför att de är kuppmakare, vapensmugglare och terrorister, sa Erdogan nyligen till Angela Merkel som hade uttryckt sin oro över journalisters öde i Turkiet.

En handfull för Erdogan är 66 journalister som sitter fängslade just nu enligt Europeiska Journalistförbundet. Många av dem är kurder och har anklagats för det mesta, alltifrån ”terrorism” och ”droghandel” till ”anti-statlig propaganda”. Domstolar med speciella rättigheter kan dessutom hålla journalister (och andra) upp till tre år i fängelse utan rättegång.

Män och kvinnor enade i krav på frihet från islamska moralregler.

Fem döda och femtusen skadade, varav sex hundra poliser, är facit över ”Tayyips” beslut att möta alla protester med tuffa tag och nedsvärtningskampanjer om ”internationell konspiration”, vandaler och plundrare som förleder naiva medborgare. Om han valt rätt taktik ur maktens synpunkt återstår att se. Demonstrationerna fortsätter och ”hotet” att mobilisera den ”tysta majoriteten” kan bli en motgång. AKP har fortfarande ett starkt stöd bland sina väljare, men om de är motiverade till att ta över gator och torg från de som demonstrerar i dag är inte säkert.

För att testa en fredlig utväg verkar regeringen överväga en folkomröstning i Istanbul om projektet för Taksimtorgets framtid. Blir den av är det nog en god gissning att en majoritet kommer att säga ja till Erdogans projekt. AKP har fortfarande den politiska förankringen som krävs för att dominera en folkomröstning.

Men eftersom protesterna huvudsakligen riktas mot Erdogans krypande ”moralisering” av det offentliga rummet är det inte säkert att en folkomröstning kring byggplaner för Taksim kan avväpna den rörelse som nu går in på sin tredje vecka.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

6 reaktion på “Den tredje personen

  1. Bra, jag har saknat inlägg om vad som händer i Turkiet för det är väl lika viktigt och del av sammanhanget. 🙂

  2. Någon, det här är den tredje bloggen jag skrivit om Turkiet. Har du inte hängt med??

  3. Bra skrivet, bra att demonstranterna inte ger sig. Hoppas han avgår eller inte väljs om nästa val.

  4. Det är fascinerande hur de alla; Erdogan, Putin, Mursi, kommer dragande med en moral de själva inte har någon som helst plan att leva efter. ”Moral” är i dessa skurkars värld detsamma som att inte protestera när de själva stjäl från alla helt öppet. Protesterar man har man däremot ingen moral i tjuvens ögon. Tjuven tycker att han har rätt att stjäla, och att den som protesterar saknar ”moral”. Det tjuvarna efterfrågar är förstås inte moral, utan lydighet.

    Med en sådan moral behövs ingen; men naturligtvis finns en grundläggande moral i samhället, den kallas ”du skall icke stjäla”, som dessa statsöverhuvuds-tjuvar inte rår på, så de satsar på grundläggande stridsteknik; anfall är bästa försvar. Går det så går det, också det en grundläggande tjuvteknik.

Kommentera