Etikettarkiv: Mali

Tuareger -ett folk i blått.

Publicerat av
Svara

Med den franska militära interventionen i Mali och de islamistiska extremisternas agerande i norra delen av landet har nomadfolket tuaregerna kommit i fokus. Myter och verklighet blandas. Här vill jag ge er en längre analys av tuaregernas historia, kamp för sin livsstil och det dagliga brödet i ett utmärglat ökenlandskap.
Texten är skriven av Sarah Knopp, en amerikansk socialist som arbetar som lärare på en offentlig högskola i Los Angeles. Jag har låtit Google göra grovjobbet. Sedan har jag bara korrigerat de grövsta felaktigheterna i översättningen till svenska. Det är inte ett förfarande att rekommendera i allmänhet men i brist på tid får det duga även om språket är lite krystat i vissa passager. I slutet av artikeln finns en länk till originalet på engelska för dig som föredrar det.

För kosmopolitiska musikälskare, bröt tuaregfolket in på scenen år 2001 när deras mest framträdande musikgrupp, Tinariwen, sparkade loss under en internationellt uppmärksammad musikfestival i Timbuktu i Malis öken. Tio år senare, efter att ha spelat över 700 föreställningar i USA och Europa, vann Tinariwen en Grammy för «Bästa utländska album. »

Musikgruppen Tinariwen för fram tuaregernas kulturarv.

Men Tinariwen har en viktig historia som går tillbaka före 2001. Dess medlemmar deltog i tuaregernas motståndskamp mot den maliska regimen fram till 1990-talet. De flesta av dem växte upp i flyktingläger efter att ”ishumargenerationen” (utstötta arbetslösa) tvingades överge tuaregernas traditionella livsstil på grund av statligt tvång.

De var kritiska till sina förfäders strikta sociala hierarkier. Men när Tinariwen blev en internationell sensation, visade gruppen upp sig i traditionella tuaregkläder och hjälpte till att återskapa en romantiserad bild av gångna tider.

Med krisen i norra Mali och den franska regeringens militära ingripande i den tidigare kolonin, har tuaregerna hamnat i fokus för uppmärksamheten i väst på ett nytt sätt. I både dominerande media och i FN: s resolutioner, har de felaktigt sammanblandats med islamska jihadister, medan deras legitima klagomål mot den maliska regeringen ignorerats.

En domstol i Malis huvudstad Bamako utfärdade arresteringsorder förra veckan för tuaregledare från både Mouvement National de Liberation de L’Azawad (MNLA), den mest framträdande politiska tuareggruppen och Ansar al-Dine, en islamistisk grupp som importerats till norra Mali från Sydostasien, med en särskild evangelisk och sekteristisk salafistisk historia. Dessa två grupper har helt olika mål, ursprung och strategi, men den maliska staten målar dem med samma pensel.

Tuaregerna finns utspridda över en stor del av Sahara och i fem länder.

Vilka är tuaregerna och vilka är deras krav? Kräver de en separat stat? På vänsterkanten på webbsidan Counterpunch hävdade Patrick Cockburn i januari, «Den senaste krisen har sitt ursprung i ett nationalistiskt uppror av tuaregerna 2012. »[1]

Detta är delvis rätt, men den tuaregiska nationalismens karaktär, och kraven i upproret, måste utforskas mera konkret, annars kommer tuaregernas krav på ekonomiskt stöd och ett slut på det statliga förtrycket att förbises.

FN har redan undvikit de pressande ekonomiska och politiska frågor invånarna i norra Mali står inför genom att fördöma tuaregernas rätt till självständighet. I praktiken började upproret inte krav på en egen stat. Och Frankrike kan inte tillåtas hålla fast vid att ett militärt ingripande är lösningen på «problemen» i Mali, medan Paris ignorerar de svåra ekonomiska förhållandena som är roten till missnöjet bland tuaregfolket.
Tuaregfolket talar tamasheq, en del av den berbiska språkgruppen. Majoriteten av de en och en halv miljon tuareger som är utbredda över Niger, Mali, Algeriet, Libyen och Burkina Faso är muslimer. Historiskt är tuaregerna nomader och boskapsuppfödare och de dominerade de stora ökenområdena i dessa länder.

Handelsvägarna genom öknen känner tuaregerna utan och innan. Numera också till turisters nöje.

Nu, på grund av en rad år av torka i Sahara, påtvingad fast boende, restriktiv markpolitik från statens sida och statligt förtryck, har de blivit en migrerande arbetskraft i norra Afrika. Vissa praktiserar fortfarande boskapsskötsel, men många fler är beroende av urbana arbeten, pengar från anhöriga utomlands och statliga bidrag. Innan Muammar al-Gaddafis fall i Libyen förra året, fann en del arbete i den libyska statsapparaten, inklusive dess militär och säkerhetstjänst.

Tuaregfolket har alltid haft en konstig relation med den franska kolonialismen. Under konsolideringen av franska Sudan-som blev Republiken Mali efter självständigheten, mötte kolonialisterna hårt motstånd från tuaregerna, inklusive ett stort antikolonialt uppror 1919. Även om Frankrike segrade, förblev man försiktig med tuaregerna, vars kunskap om öknen gjorde dem till formidabla fiender.

Kolonialisterna utvecklade en romantisk fascination för dessa ökenmänniskor. Som en guvernör i Gaoregionen i Mali observerade 1962:

”De koloniala fanatikerna, förälskade i exotism, ville bevara nomaderna åt antropologer, etnografer berberofiler och orientalister som i sin besvikelse över 1900-talet, sökte en ö av människor orörda av föroreningar eller framsteg för att från tid till annan kunna andas in den ljuva doften av antika tider »

Grav i Gao, byggd i slutet av 1400-talet. I den tros Askia Mohammad I, Songhaifolkets förste Kung ligga begravd.

Eftersom en militär kontroll av tuaregerna aldrig var möjlig på grund av problemen med strid i ökenterräng beviljade fransmännen tuaregfolket stor självständighet. De befriades från obligatorisk militärtjänst och baskattades inte. De koloniala härskana lät också i praktiken slaveriet fortsätta bland tuaregerna.

Av den anledningen ogillade malierna i söder den privilegierade ställning som tuaregerna hade getts av den koloniala staten. Enligt historikern Baz Lecocq, ansåg tuaregerna den franska kolonialismen som ett bättre alternativ än den centrala maliska regeringen efter självständigheten.

Tuaregfolket är den dominerande etniska gruppen i öknen och i Kidal, men är en minoritet i de två största städerna i norra Mali, Timbuktu och Gao. Även om de utgör mindre än 10 procent av den maliska befolkningen, har nomaderna haft en oproportionerlig inverkan på den maliska statens öde sedan början av 60-talet. Vid tre viktiga tidpunkter, var de avgörande för statens öde i sin helhet.

Mali hade kanske inte grundats på det sätt som det blev om tuaregerna inte hade ingått ett avtal med EU Soudanaise-partiet Samling Démocratique Africain (US-RDA), ett afrikanskt-socialistiskt parti med medlemmar mest från södra Mali.

Efter att ha säkrat en allians med tuaregerna, förhandlade US-RDA fram villkoren för det franska tillbakadragandet. Fullt upptagna i kriget mot en nationell självständighetsrörelse i Algeriet, beslutade Frankrike att följa en annan strategi i franska Sudan. De lämnade fredligt över makten till US-RDA, i hopp om att alliera sig med den nya ledningen, i stället för att bekämpa den. Och faktiskt har det rått en mycket nära relation mellan Frankrike och härskarna i Mali sedan självständigheten.

Den andra gången som tuaregerna påverkade Malis öde var under deras andra uppror i början av 90-talet. Det var delvis den kris som orsakades av tuaregernas uppror som skapade utrymme för en demokratisk rörelse i huvudstaden för att störta diktaturen Moussa Traoré, som styrde Mali från 1968 till 1991. Från den tiden och framåt, var Mali allmänt erkänd som en demokrati, om än begränsad som den var.

Moussa Traoré tillsammans med Hissène Habré, blodig diktator i Tchad 1982-90.

Den en gång populära ledaren Amadou Toumani Touré som ersatte Traoré, störtades i en militärkupp i mars 2012. Än en gång var det ett tuareguppror, som inleddes i januari samma år, som utlöste militärkuppen. Amadou Haya Sanogo, en lägre officer utbildad i USA, piskade upp hat mot tuaregerna bland andra etniska grupper för att motivera kuppen.
Söder om Sahara är förbittringen tuaregerna omfattande. De pekas ofta ut som syndabockar för problemen i norr bland människor som citerar deras historia med slaveri och förmånlig behandling under det franska kolonialväldet. Sanogo motiverade kuppen genom att hävda att regeringen i Bamako borde slå ner hårdare på rebellerna.

Inom ett par månader efter kuppen organiserades Sonaga irreguljära milisenheter organiserade i norr baserade på andra etniska grupper än toaregerna för att bekämpa «islamisterna» och Ansar al-Dine [2]. Det är troligt att dessa miliser gjorde liten skillnad mellan tuaregerna i Ansar al-Dine, som har anslutit sig till islamister som al-Qaida i islamiska Maghreb, och tuaregfolket som ser sig själva föra en icke-religiös politisk kamp mot nationellt förtryck och för ekonomiskt stöd.

Att kategorisera en grupp nomader som en «nation» kan vara eller inte vara lämpligt. Det är en särskilt komplicerad fråga i post-koloniala Afrika, där kolonial inblandning i territoriella gränser för alltid förändrat maktrelationer mellan ursprungsbefolkningar.

Trots det delar tuaregerna ett språk och en historia, och ser sig själva som en sammanhållen grupp. De är utan tvekan förtryckta av den maliska staten. Mellan 1964 och 1967 utsattes de för en våldsam kampanj av påtvingad fast bosättning, bort från sin traditionella nomadiska livsstil. I de koloniala herrarnas fotspår fortsatte den maliska staten att utse tuaregernas chefer och ledare, och upphäva demokratiska val som tuaregiska klaner gjort. Användningen av deras språk tamasheq förbjöds i skolorna.

Kläder, kultur och språk är gemensamt för Saharas tuareger

Under tuaregupproren 1962-63 och 1990-94, begick den maliska armén brutala kollektiva bestraffningar. Den anklagades för förgiftning av brunnar och massmord på både civila och boskap. Maliska staten förklarade vissa ökenområden «förbjudna zoner” och hotade att skjuta alla i dessa områden, en särskilt förödande politik för ett folk som är beroende av betande boskap.

Tuaregfolket har alltid hävdat sin rätt till självbestämmande i Azawad, ökenregionen i Mali, Niger, Algeriet, Burkina Faso och Libyen. Även om en del av denna rätt stöder sig på påståendet att de historiskt har dominerat området, så kompliceras det av frågan om slaveriet.

Tuaregfolket praktiserar vissa former av slaveri, mycket olika, bör det noteras från slaveriet i den nya världen, fram till Malis oberoende. Nobla tuaregfamiljer höll hushållsslavar («iklan») och krävde tribut från byar under «slav»-jordbruk. Historiskt hade de också varit involverade i slavhanden över hela Nordafrika. Ett inslag som sporrade tuaregerna att göra uppror 1962 var deras önskan att kontrollera sina sociala hierarkier (och slavar) utan ingripande av regimen i Bamako -som till skillnad från den franska kolonialmakten genomförde ett allvarligt försök att stoppa tvångsarbetet.

Inne Mali är en populär förklaring till våldet i norr att tuareger hade kämpat som legosoldater den libyska regimen och kom tillbaka tungt beväpnade efter av Gaddafis fall. De nordliga rebellerna saknar ideologi, går detta argument, men är tidigare klienter åt Gaddafi som är intresserade av att skaffa inkomster nu när de är utan jobb.

Azawad är tuaregernas namn på deras ”land”.

Detta påstående har förnekats av MNLA, som skriver i en artikel på deras hemsida:

«Vi bekräftar och understryker att de stridande som återvände från Libyen kämpade mer ofta [tillsammans] med NTC (National Transitional Council) än vad de gjorde med Gaddafis styrkor. Vår högste militära befälhavare Mohammed Ag Najm, var förvisso en libysk officerare med maliskt ursprung, i tjänst hos Gaddafis regim liksom alla andra libyska officerare. Överste Mohammed Ag Najm uttryckte sin oenighet med den libyska ledaren mycket tidigt, i början av upproret i Libyen, och denna meningsskiljaktighet bekräftades av hans avgång från den libyska armén och hans anslutning till sitt eget folk i den nuvarande kampen för frigörelse av Azawad. »[3]

Utan tvekan hade vissa tuareger kämpat för Gaddafi. Medlemmarna i musikgruppen Tinariwen, till exempel, träffade varandra i militära träningsläger i Libyen i början av 80-talet. Gaddafi hyrde tuareger som legosoldater, och vid olika tidpunkter, för sina egna strategiska och politiska skäl, stödde den libyska diktatorn tuaregernas sak.

Men detta faktum gör inte tuaregernas anspråk på självbestämmande illegitimt. Eftersom de berövats sitt traditionella sätt att tjäna sitt uppehälle på av både miljöförändringar och maliska statens politik fanns få möjligheter för tuaregerna att överleva. Deras krav på autonomi är legitimt, och deras kamp fortsätter också efter Gadafis död.

Det finns åtminstone fyra stridande krafter i norra Mali.

Från och med november 2011, ägde en serie uppmärksammade kidnappningar av västerlänningar rum i norra Mali. Dessa kidnappningar antingen utförda av al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) eller av krafter anslutna till algeriska säkerhetstjänsten. (antropologen och FN-konsulten Jeremy Keenan tror det ganska troligt att algeriska styrkor deltagit i uppmärksammade kidnappningar i Sahara sedan 2003.)

I januari 2012, troligen stärkta av en ny ström av vapen till regionen efter Gaddafis fall, började tuaregmilis en serie skärmytslingar med Malis militär. Deras främsta mål var till synes att tvinga fram ekonomiska eftergifter från staten.

Saif Islam Khaddafi med sina tuaregiska livvakter

In i striden hoppade Rörelsen för Enhet och Jihad i Västafrika (MUJAO). Dessa två jihadistiska grupper har fått sällskap av Ansar al -Dine, som etniskt består av tuareger men som inte bör ”tuareggrupp” –eftersom den har sitt ursprung i Sydostasien. Efter att ha rekryterat den framträdande tuaregledaren Iyad ag Ghaly, efter nedgången av den politiska tuaregrörelsen, fick Ansar Dine stort följe bland tuaregerna. Men dess mål är inte att övervinna det historiska förtrycket av tuaregfolket, utan snarare en bredare agenda för en dominans för en salafistisk islam.

Det totala antalet soldater mellan de tre islamistiska grupperna är förmodligen ungefär 2 000 personer. MNLA, den största politiska tuareggruppen, står nu i hård opposition till dessa grupper.

Tuaregfolket, precis som alla andra «nationer», är inte en enhetlig grupp. Sedan det första upproret 1962, har det varit delat i fraktioner, en del vill föra kravet om «självbestämmande» till sin logiska slutsats av politiskt avskiljande på alla sätt, och andra vill någon typ av autonomi uppnådd genom förhandlingar med regimen i Mali.

De senare krafterna segrade. Det MNLA som dominerar idag hävdar att de mantlat Mouvement Frente Unite de l’Azawads roll, en av de viktigaste grupperna som förhandlade fred med Malis regering 1996.

År 1996 avslutade Bourempakten det andra tuaregupproret. Den maliska staten, med stöd av det internationella samfundet, både stater och icke-statliga organisationer, ägnade cirka 9 miljoner US$ för ett DDR-program (Avväpna,Demobilisera,Återanpassa) som gav kontanter i utbyte mot vapen, krediter för små företag och ökad finansiering av infrastruktur . Skolor och vårdcentraler byggdes, och ytterligare 150 miljoner dollar öronmärktes för återuppbyggnad. Staden Kidal fick elektricitet för första gången 1996.

Marknad i huvudstaden Bamako

I utbyte mot sitt löftet att lägga ned vapnen, fick tuaregiska ledare större  självstyre. Utöver DDR-programmet och investeringar i infrastruktur, valde flera tusen tuaregsoldater att integreras i Malis armé. I utbyte mot att ge upp det väpnade motståndet, tog Malis armé in dem som soldater och betalade dem en regelbunden lön.

Med denna historia utan tvekan i åtanke, kämpar MNLA i dag  i praktiken för mer ekonomiskt stöd och ett slut på statligt förtryck. I en obskyr del på MNLA:s webbsida och på franska, finns det krav på «suveränitet» och «självbestämmande”. Men i ett dokument som kallas« Förnyelsen av den väpnade kampen i Azawad» som är avsedd för en internationell publik, betonar MNLA mer pragmatiska och praktiska krav: dialog med maliska staten, ett stopp på militärens dödande och  ingripande av det «internationella samfundet».

Det är denna «pragmatism» som har lett MNLA till att acceptera den franska militära intervention i norra Mali. Enligt den kanadensiske socialisten Roger Annis [4] startade MNLA «samtal med Malis regering i december om autonomi i den norra regionen. I ett uttalande på sin webbsida den 13 januari ger MNLA sitt medgivande till den franska interventionen, men säger att maliska armén inte får passera förbi demarkationslinjen som deklarerades i april förra året.»

Tuaregfrågan är internationell. Mer tuareger bor i grannlandet Niger än i Mali, och även där har de organiserat en rörelse mot statligt förtryck, deras senaste uppror upphörde 2009.

Nigers president Mahamadou Issoufou sade att «hoten i Mali utgör ett inhemskt säkerhetsproblem för Niger»-och skickade 500 soldater till den internationella fredsbevarande styrkan i Mali [5] och bad den internationella styrkan att avväpna MNLA. Den nigeriska regeringen undertecknade ett avtal med USA om en bas för övervakningsdrönare [6].

François Hollandes smekmånad med opinionen i Mali kommer inte att bli lång.

Niger, liksom Mali under perioden före den senaste krisen, hade antagit en strategi för att försöka assimilera tuaregerna, integrera dem i staten (2011 utsågs en Tuareg till premiärminister) och bevilja dem begränsade ekonomiska eftergifter. Stora urangruvor i Niger representerar stora potentiella vinster för franska företag, samt geopolitisk makt. Således vill både Frankrikes och Nigers styrande elit ha stabilitet.

Trots enorma mineralrikedomar är Nigers bruttonationalprodukt per capita runt $ 374, enligt Världsbanken. Malis är runt $ 669, trots enorma guldreserver.

Så även om det är rätt på sätt och vis att tala om ett ”nationalistiskt uppror,» det är viktigt att notera att tuaregernas fattigdom är, mer än något annat, den drivande impulsen för ett folk som har lärt sig att väpnad kamp fungerar för att uppnå ekonomiska eftergifter från staten.

Detta är viktigt att erkänna eftersom västerländska regeringar och FN har tillbringat mycket tid till att «avvisa» tuaregfolkets rätt till självbestämmande. I juli 2012, säger FN: s resolution 2056, att det «upprepar sitt kategoriska avvisande av uttalanden från Nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA) om ett så kallat ”oberoende” i norra Mali och upprepar vidare att det (FN) anser sådana proklamationer av noll värde».

Genom att låtsas att tuaregerna bara fokuserar på att skapa en separat stat, kan västerländska regeringar ignorera tuaregernas mer omedelbara krav. De kan ignorera den verkliga krisen, -att 400 000  malier i norr har fördrivits från sina hem.

Sarah Knopp

Länk till original; Who are the Tuareg?

Noter

[1] See on ESSF (article 27766), The Tuareg Insurgency and the Mali Trap.

[2] http://www.nytimes.com/2012/08/06/w…

[3] http://mnlamov.net/english/101-they…

[4] See on ESSF (article 27606), France launches bombing of northern Mali, with Canadian support.

[5] http://www.menafn.com/menafn/109360…

[6] http://www.guardian.co.uk/world/201…

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad döljer sig bakom Malis sanddyner?

Publicerat av
3

François Hollande kom, sågs och segrade –kanske. Det råder ingen tvekan om att Frankrikes president togs emot med jubel av befolkningen i Timbuktu efter att franska trupper drivit de islamistiska miliserna på flykten.

Hollandes ”folkbad” på centrala torget i Timbuktu

Glädjen i Timbuktu och andra städer i norra Mali är fullt förståelig, men kan ändå bli kortvarig. Efter detaljerade rapporter om islamisternas religiösa terror mot den svarta befolkningen är mottagandet av Hollande inget att undra över. Det är inte nödvändigt att gå in i detaljer om det barbari som de utsattes för. Det är redan väldokumenterat.

Däremot finns det anledning att höja blicken utöver de oändliga sanddyner som sträcker ut sig över en yta dubbelt så stor som Hollandes hemland. Redan nu står det klart att de väpnade islamisterna i de tre grupper det främst handlar om har dragit sig tillbaka till områden som de känner utan och innan. Problemen för den franska militären är inte militära utan politiska. Hur ska dessa enorma områden och enstaka städer kunna kontrolleras efter att de franska trupperna dragits tillbaka? Regeringen i Bamako är oduglig och den maliska armén i det närmaste i upplösning och utan kommandostruktur sedan kuppen i mars 2012.

Men innan andra frågor och problem dryftas är det nödvändigt att fråga sig vad François Hollande har för syfte med sin militära insats, vilka intressen som han i första hand värnar om. Utan att bli vulgärmaterialist räcker det med att uttala ordet uran så går ekvationen ihop. Södra Mali är också rikt på guld, bauxit och andra råvaror. Men uran är nyckeln. Frankrike har flest kärnkraftverk i Europa och får råvaran uran från det franska bolaget Arevas brytningar i Malis grannland Niger. När de islamistiska trupperna bröt igenom den maliska arméns ”motstånd” låg vägen öppen till huvudstaden Bamako. Det var ett direkt hot mot Frankrikes materiella intressen i landet, mot de fem tusen franska medborgarna i landet och uranbrytningen i Niger.

Hollande försvarar den franska imperialismens intressen i Mali

Rent formellt svarade Hollande på en direkt begäran om hjälp från den tillförordade presidenten Traoré vilket gjorde att Frankrike kunde räkna med FN:s godkännande. Men i praktiken innebar det att ingripandet räddade en regim som var på fallrepet. De lägre officerarna i Bamakos regementen lydde inte under generalerna och stora grupper ungdomar i Bamako var beredda att börja demonstrationer mot presidenten i samma ögonblick som Hollande satte in sitt flyg. På en natt ändrades situationen. Den franska insatsen togs emot med jubel och president Traoré räddades, (tillfälligt?) kvar vid makten, utan att bejublas vid ett framträdande i Bamako tillsammans med François Hollande.

Det var inte så länge sedan som Mali hölls upp som ett demokratiskt föredöme i de diplomatiska salongerna. I maj 2002 vann den före detta generalen Amadou Toumani Touré, kallad ATT, presidentvalet och det verkliga förfallet började. I den processen spelar de islamistiska grupperna i norr en avgörande roll, men inte den man kanske kan tänka sig. För det handlar om en härva av mutor till presidenten med omgivning, i utbyte mot fria händer för islamisternas smuggling av narkotika, cigaretter och gisslantagande.

ATT tillsammans med Sarkozy som underhöll intima band med mutkolven

I början av 2003 ombildas en av de algeriska islamistgrupperna som drivits på flykten av den algeriska armén. I Mali bytte den namn till Al Qaida i Islamska Maghreb, AQIM, och startade en karriär inom branschen för gisslantagande. På några år lyckades de få ihop mer än 200 miljoner dollar i utbyte mot 50 personer av vilka de flesta kidnappats i Niger och förts till Mali för kohandel med regimen i Bamako. De håller fortfarande sju franska medborgare som gisslan och har krävt 130 miljoner euro i lösen. I Mali använde AQIM en del av lösenpengarna till att köpa presidentens och höga militärers ”goda vilja”. Pengar i utbyte mot total rörelsefrihet i norra Mali. För eliten i Bamako var det ett fint arrangemang eftersom de islamistiska grupperna gick emot tuaregernas flera decennier långa kamp för självstyre.

Tuaregerna utgöra bara fyra procent av Malis befolkning på närmare sjutton miljoner personer. Även i norra Mali är tuaregerna en minoritet men på grund av deras speciella plats i samhället som ”ökenfolk” har det alltid rått en konflikt mellan det svarta södra Mali och den ”ljusare” norra delen. Landet har inget sammanhållande kitt eftersom det är resultatet av pennstreck på en karta under konferensen i Berlin 1885 mellan Europas kolonialmakter.

I Berlin 1885 gjorde Europas furstar och kungar upp om Afrikas kolonier.

Som ökenfolk har de tjänat sitt levebröd ur två källor, boskap och som organisatör av karavanhandel från Afrikas västkust, genom Saharas öknar och upp till Medelhavets kuster i Nordafrika och Mellanöstern. Där ligger också en tragisk historia som sedan dess alltid förmörkat tuaregernas relation med den svarta befolkningen söder om Sahara. Tuaregerna skötte till stor del slavtransporterna genom Sahara och mycket av de rikedomar som samlades i bland annat Timbuktu kom från slavhandeln. I södra Mali har den svarta befolkningen bevarat de mörka minnena från den tiden i det kollektiva medvetandet.

Den moderna handel som nu följer de gamla slavlederna är av en annan natur men också den en källa till stora inkomster för olika grupper i norra Mali. Kokain och cigaretter är dagens melodi. Latinamerikas narkokungar skeppar kokain till hamnar på Västafrikas kust, främst Guinea-Bissau. Transporterna genom Sahara till Medelhavet sköts av lokalbefolkning som känner öknen som sin egen ficka.

För de islamistiska grupperna har smuggling av cigaretter blivit en stor inkomstkälla vid sidan av gisslantagande. Det är en hantering som jämfört med kokainhandeln anses som oförarglig i Washington och Paris men det handlar om miljardbelopp som omsätts och därmed miljoner och åter miljoner dollar till islamistgrupperna och tuaregerna för deras hjälp med transporterna. Ledaren för islamisterna som attackerade gasanläggningen i Algeriet kallades inte Mister Marlboro av en slump.

Moktar Belmoktar , alias Mister Marlboro

Cigaretterna transporteras på samma gamla leder som kokainet. Dels handlar det om falskfabrikat från Kina och Vietnam och resten består av de stora tobaksbolagens mindre kända märken. Enbart i norra Afrika beräknas folket röka 170 miljarder cigaretter om året, vilket jag inte tvivlar på efter att ha sett hur det kedjeröks i exempelvis Marocko och Tunisien. De stora tobaksjättarna, British American Tobacco och RJ Reynolds säger att de inte göder smugglingen via Sahara och skyller på de mellanhänder som de överlåter distributionen till. Men det är uppenbart att de inte har något egenintresse av att själva ta hand om distributionen fram till försäljningsställena. De tjänar stora pengar på att deras andrahandsmärken avsätts på en mindre ”kräsen” marknad i Afrika.

Tuaregernas försvar av den egna livsstilen och självstyre går långt tillbaka. Redan 1961 gjorde de uppror mot regimen i Bamako och 1992 upprepades samma scenario. Men i båda fallen slutade det med nederlag. Ingen regim i omgivningen accepterar idén att tuaregerna ska ha mer självbestämmande för att inte tala om en egen stat. Som folk finns tuaregerna i alla stater i södra Sahara och en ny stat skulle enligt dessa regimer destabilisera hela regionen. Det verkar vara svaga ursäkter för större självstyre för tuaregerna. Ett mer berättigat argument mot bildandet av en tuaregstat är i så fall att tuaregerna är en minoritet även i norra Mali. Där bor också andra etniska grupper, bland annat Songhai, Fulani och araber.

Kvinnor ur minoriteten Songhai på bröllopsfest.

Smuggling och handel har alltså en lång tradition i regionen och som inkomstkälla för tuaregerna. Men i och med president Tourés tillträde till makten 2002 blir norra Mali också en grogrund för en allt radikalare islam i form av grupperingen Ansar al-Dine som har sin sociala bas bland delar av tuaregbefolkningen. Vad som kallas AQIM är däremot en böld på den radikala islamismen i norra Mali. De har ingen social bas och innehåller rekryter från alla hörn av Afrika och även från Pakistan, Mellanöstern och enstaka nordamerikaner och européer. På grund av områdets enorma yta och en allians med Ansar al-Dine och islamistgruppen Majao i Gao-området (som s, har AQIM kunnat hitta en skyddad och lukrativ tillvaro i norra Mali. Kidnappade européer ”fritogs” av president ATT som paraderade med dem på presidentpalatsets trappa inför pressen medan AQIM fick full rörelsefrihet i utbyte mot en del av lösensummorna.

Det var Khaddafis fall som accelererade den politiska krisen. Hundratals, kanske flera tusen, tuareger som varit i Khaddafis sold återvände till Mali på stulna terrängbilar och beväpnade till tänderna. I januari 2012 började den tuaregiska fronten MNLA, stärkta av Khaddafis legoknecktar, ett uppror i nordligaste delen av landet och det visade sig snabbt att de cirka tre tusen soldater som fanns på plats saknade all vilja till strid. Efter en massaker på flera dussin soldater i garnisonen Augelhok föll regimens armé i norr totalt samman efter att bland annat utbildade ”elitförband” med tuaregiska officerare anslöt sig till MNLA. På nolltid hade MNLA tillsammans med Ansar al-Dine och AQIM (som båda anslöt sig till upproret) drivit ut den maliska armén och utropat den självständiga staten Azawad.

Milis ur MNLA flaggar för ett självständigt Azawad

Den omedelbara reaktionen i Bamako kom i form av en militärkupp ledd av den unge kaptenen Amadou Sanogo den 21 mars 2012. De lägre officerarna i den i upplösning stadda armén såg det som en nationell skam att de upproriska tuaregerna kunde knäcka armén på närmast nolltid. Bara ett par veckor senare tvingades den unge kaptenen lämna presidentposten efter hårda påtryckningar från Washington och Paris samt tuffa sanktioner från alla grannstater som avskyr idén om mer frihet för regionens tuareger och andra ökenfolk.

I norr tappade samtidigt MNLA hela kakan, som stals från dem av de salafistiska grupper de hade gått i allians med. Det ligger något tragiskt över den nationella tuaregiska rörelsen. Den lyckas alltid välja partners som leder till nederlag. Eller tjäna någons intressen som Khaddafis. Ansar al-Dine och AQIM hade inget intresse alls av att utropa en egen stat. AQIMs agenda är inte nationalistisk utan religiös gangsterism i ett område de kan simma fritt i som fisken. MNLA drevs snabbt bort från alla städer de erövrat i norr och den religiösa terrorn mot lokalbefolkningen, speciellt den svarta, startade och utvecklades till vad vi nu känner till via reportage från de städer som fransmännen tagit tillbaka från islamisterna.

François Hollande med Dioncounda Traoré i Bamako den 2 februari.

Efter det jublande mottagandet av François Hollande och de snabba militära framryckningarna kan det synas som att den franske presidenten snart kan dra tillbaka sina trupper, utropa ”mission accomplished” och lämna kontrollen över norra Mali i regimens hand. Men alla andra scenarion än det är mer troliga. Den korrupta och paralyserade regimen tillsammans med en armé i förfall är totalt oförmögen att kontrollera en minsta sanddyn i norr. Armén som sägs vara kapabel att mobilisera kanske 1 500 av sina 14 000 soldater saknar också utrustning. Flygvapnet har två gamla Mig-21 som står i Bamako. Plan som piloterna vägrar sätta sig i av säkerhetsskäl. Utöver det har den också tillgång till ett tre gamla ukrainska helikoptrar som skrämmer vettet ur ….piloterna.

Dessutom finns det en stor risk att maliska soldater om de släpps fria i norr kommer att begå hämndaktioner mot den tuaregiska minoriteten som de ser som ansvariga för debaclet i norr. Rapporter om övergrepp och plundringar i Diabali och Timbuktu har redan nått media och Amnesty International. Trots de franska truppernas närvaro med order att till varje pris undvika just detta. Hur ska det då inte bli om de maliska trupperna ensamma får sköta kontakten med lokalbefolkningen.

I Paris inser den högsta ledningen naturligtvis att det inte finns någon rent militär lösning på problemen i norra Mali. Det är inte ett militärt problem utan ett etniskt/politiskt problem alltsedan kolonialtidens dagar. Hollandes bombasmer om ”krig mot terrorismen” passar väldigt illa in i situationen i Mali eftersom den enda lösningen ligger i att socialt, ekonomiskt och nationellt gå den tuaregiska minoriteten (och andra) till mötes i ärliga förhandlingar. Det skulle också vara det hårdaste slaget som går att dela ut mot AQIM och de andra salafisterna som saknar en verklig social bas i regionen. Men Hollande kunde väl inte hålla sig med tanke på de rubriker om en ”beslutsam chef i krig” som hans snabbesök i Mali ledde till.

Som krigschef kan Hollande hoppas bättra på sin image i Frankrike

Så för att svara på vad som döljer sig bakom Malis sanddyner kan vi sammanfatta i några punkter:

-Hollandes beslut att ingripa militärt dikterades av Frankrikes materiella och politiska intressen i Mali och Niger som var direkt hotade av de islamistiska styrkornas ohindrade framryckning mot huvudstaden Bamako. Det är inte ett projekt för att lägga fingrarna på nya råvarukällor och politiskt inflytande i Centralafrika utan ett försvar av redan existerande inflytande och kontroll.

-Den sittande regimen i Bamako blir därmed Hollandes skyddsling, något Paris förmodligen med lättnad hade undvikit om det inte handlat om ett akutläge. I Paris är man medveten om regimens ruttenhet in i märgen.

-Nu måste i stället Paris ställa in sig på att självt och via ombud i grannstaterna garantera en långvarig militär närvaro för att hindra de islamistiska grupperna från att på nytt ta över städer i norr.

-Den lokala befolkningen i städer som Konna, Diabali, Timbuktu, Gao och Kidal är befriade från islamisternas dårskap i form av stening, stympning, förbud mot radio, teve, dans, rökning och andra ”depraverade” former av västligt inflytande. Man kan knappast anklaga dem för att därmed vara den franska imperialismens lakejer. Det vill säga anklaga dem för att ha tagit emot hjälp av imperialismen för att bli fri från terrorn och, som vissa redan sagt, att de borde ha befriat sig själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Publicerat av
9

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,