Författararkiv: Benny Åsman

Demokrati eller bankokrati?

Publicerat av
4

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När orden rinner iväg fortare än tanken.

Publicerat av
Svara

Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.

Av den anledningen rann orden häromdagen iväg mycket snabbare än tanken. Och plötsligt glömde hon bort att Israel inte längre är den europeiska extremhögerns svarta får. Nu finns det ju araber som det går att hata.

-Jag är för ett förbud mot huvudsjal på offentliga platser, i affärer, i offentliga transportmedel och på gatan, sa hon i en intervju i dagstidningen Le Monde och la till att det gällde alla former av yttre religiösa symboler.

Äpplet föll inte långt ifrån…..

-Det är uppenbart att om huvudduk förbjuds ska också kippan förbjudas, svarade hon på frågan vad hon menade med religiösa attribut. Handsken var kastad, eller kippan lyft om man vill, och målet nått –låta tala om sig i alla media.

I samma ögonblick insåg hon troligen omfattningen av det hon sagt och menade att ”våra judiska vänner får gör en liten uppoffring” i ”jämlikhetens” namn.

-För övrigt bär unga judiska pojkar allt mer sällan kippa eftersom de trakasseras av muslimer som reglerar konflikten Israel-Palestina här i Frankrike, sa hon för att försöka leda över de förflugna orden till att handla om muslimernas ”aggressivitet”.

Men i det egna partiet var det mer än en ”islamofob” som hoppade högt. ”Sekuläriteten får inte bli en ism” sa en av partiets historiska ledare, Bruno Gollnisch, medan andra undrade om synligt burna kors också ska förbjudas. Partiets främlingsfientliga ledare gillar inte att Le Pen också drar in judar och kristna i hennes spelade korståg för den sekulära staten. Gammal god rasism mot invandrade araber duger gott, tycker de.

Marine Le Pens försök att stå på tryckfrihetens och den sekulära statens sida faller på hennes egen och Nationalfrontens politiska krav på diskriminering av muslimer.

Vad gäller yttrande- och tryckfriheten visar extremisten Marine Le Pen att hon inte har mycket till övers för Charlie Hebdos rättigheter. Hon befinner sig själv i en rättslig tvist med tidningen som publicerat en karikatyr av Nationalfrontens ledare med kjolen uppdragen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Slaget om Aleppo

Publicerat av
1

 

Den här dokumentären ger en chockerande närgången bild av kampen vid fronten i Aleppo: Det revolutionära kriget i all dess smuts, vidrighet och heroism… Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kortare arbetstid skapar jobb

Publicerat av
14

 

Kris och stor arbetslöshet har varit på tapeten i åratal. Från socialdemokrater och borgare hör vi ständigt att kortare arbetstid för att skapa fler jobb är ingen framkomlig väg. Ändå visar alla exempel av förkortad arbetstid med bibehållen lön att det leder till skapande av många nya jobb, under förutsättning att företagen inte tillåts att kompensera med mer övertid.

I Frankrike infördes 35-timmars arbetsvecka 1997 under starkt motstånd från arbetsgivarna och de borgerliga politikerna. Varför kan man fråga sig? I diagrammet här under kan vi se vad som skedde med antalet jobb inom tillverkningsindustrin åren som följde på reformen.

Under perioden 1997-2002 skapades 2 miljoner nya jobb. Perioden innan skapades noll nya jobb och i perioderna efter reformen ändras antalet jobb inte märkbart. Talet om att reformen var en flopp faller av sig självt. De jobb som skapades efter reformens genomförande har inte försvunnit. Det visar diagrammet utöver allt tvivel.

Källa: Hussonet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hela det syriska samhället är mobiliserat

Publicerat av
3

 

Här har vår blogg glädjen att kunna presentera en text skriven av en ung aktivist i Damaskus. I detalj beskriver Ilham Al Issa de aktiviteter som det civila motståndet är engagerat i. Ilham visar också att det väpnade motståndet och det civila motståndet mot regimen går hand i hand. Den fria syriska arméns kamp skulle omedelbart krossas utan de civila aktivisternas stöd. Texten har översatts till franska av den schweiziska sajten A l’Encontre och till svenska av mig. Därmed har säkerligen nyanser i den arabiska texten gått förlorade på vägen. Men bättre konkreta beskrivningar av det syriska folkets kamp än fantasier och schabloner om en revolution kidnappad av Al-Qaida, finansierat av USA.

°°°°°°°°°

De militära striderna som dominerar internationella medias förstasidor lämnar omfattningen av den civila mobiliseringen i skuggan. Utan den vore det militära motståndet mot diktaturen omöjlig. Det är därför viktigt att beskriva motståndet inne i landet för att informera omvärlden.

Efter ett och ett halvt års uppror mot klanen Assads diktatur har den civila aktivismen tvingats anpassa sig till olika former av repression, till utvecklingen av det konkreta läget och de mest trängande problemen. Motståndet har också specialiserats med en fördelning av precisa uppgifter mellan det allt större antalet aktivister av olika ursprung, -män och kvinnor med olika social och yrkesmässig bakgrund och det trots riskerna.

På det humanitära planet är just nu den främsta uppgiften att ge husrum åt familjer och personer i fara. De har oftast flytt från förtrycket eller stridszoner. Åt dem måste vi hyra bostad eller hitta familjer som inhyser dem, skaffa dem mat och kläder, blöjor till barnen och barnmat…

I Damaskus hade de med ett id-kort som visade att de kom från Homs ännu för ett par månader sedan rätt till en daglig matkorg hos Röda Halvmånen. Nu, sedan distributionskedjan utsetts av myndigheterna vågar familjerna inte längre presentera sig för att få hjälp och matkorgarna delas ut till fel personer. Hjälporganisationerna befaras vara infiltrerade av regimens säkerhetstjänst. Därför sköter nu en parallell resurs finansieringen, preparationen och distributionen av matkorgar till personer i behov från Homs.

Den politiska aktivismen är den farligaste och hemligaste verksamheten. Underjordiska grupper har skapats och inrättat ett kommunikationssystem med signaler via Internet som anger mötesplatser för ”flygande” demonstrationer. (snabba demonstrationer som upplöses omedelbart, m.anm.) De fredliga demonstrationerna äger rum dagligen i de flesta av kvarteren i förorterna, trots repressionen. De samlas i största hemlighet, mycket snabbt och överraskande. Just tid för att filma parollerna, sprida budskapet i kvarteret och på nätet för att hålla mobiliseringen uppe.

Brödköer är ett av flygvapnets favoritmål. Befolkningen ska terroriseras till underkastelse.

Vissa trycker upp flygblad och tidningar som delas ut. Ibland är de frukten av individuella initiativ och andra ges ut av organiserade grupper med en mer eller mindre regelbunden utgivning. Tiotals publikationer cirkulerar nu runt om i Damaskus. Alla handlar enbart om revolutionen och situationen i stadsdelen, staden eller regionen. De flesta av dem är inte knutna till en organisation eller parti utan verk av vanliga medborgare, deltagare i protester med en törst att uttrycka sig efter fyrtio års tystnad.

Distributionen av tidningar och flygblad sker på natten eller dagen allt efter om kvarteret är lugnt eller hårt bevakat och med allt större uppfinningsrikedom för att inte väcka misstankar. Kvinnorna spelar naturligtvis en mycket viktig roll vid alla förflyttningar eftersom de har större rörelsefrihet än männen. Ändå finns det nu speciella vägspärrar för kvinnor som kroppsvisiteras grundligt som senast i Qudsaya i utkanten av Damaskus.

Vissa aktivister har specialiserat sig på media. Det gäller att göra utländska och fria journalisters jobb eftersom de är förbjudna tillträde av regimen. Medborgarjournalister och vanliga ”filmare” av videoklipp finns i varje kvarter, men få av dem täcker vad som sker i andra kvarter. För varje förflyttning med även små kameror är extremt riskabelt. Armén och polisen jagar i första hand varje person som kan tänkas sprida information till utlandet. De som förflyttar sig från ett kvarter till ett annat utsätter därför sig och de som filmas för stor fara. Varje brigad i FSA, den syriska fria armén, har för övrigt medlemmar som uteslutande sysslar med information och kommunikation. De är endast beväpnade med en kamera.

Utan stöd från det civila moståndet skulle de stridande sakna mat på bordet.

En stor grupp aktivister i kvarteren eller i FSA arbetar därför med att förse ”informationsaktivisterna” med enkla och lätta kommunikationsmedel som kameror, bärbara datorer, mobiltelefoner och så vidare. Dessa mindre sofistikerade apparater köper aktivisterna i Syrien tack vare donationer. Den lilla ekonomiska aktivitet som ännu pågår sker till hälften tack vare revolutionen och dess behov. Gränsen mellan det väpnade motståndet och den civila aktivismen är fin under dessa förhållanden.

Ofta är FSA en fortsättning på ”Tansiquiyat” (de lokala råden som organiserade de fredliga protesterna och som ännu är aktiva i vissa kvarter). I Mazzeh exempelvis (sydvästra Damaskus) var samordningsrådet hemligt och organiserade de stora demonstrationerna 2011 i denna stora stadsdel av Damaskus. Få kände till dess sammansättning. När dess medlemmar beslöt att ta till vapen uppträdde de maskerade och beväpnade, men kändes igen av vissa och angavs. De flesta av dem är döda i dag, torterade och dödade av säkerhetstjänsten.

Det är därför logiskt att delar av den civila aktivismen övergått till att stödja det väpnade motståndet. Det gäller att hjälpa stridandes förflyttningar, vara budbärare och framför allt att hålla kontakt med sjukvården för att bland annat bestämma vart sårade ska föras, till vilka sjukhus. Var och hur upprätta hemliga kliniker? Vilka vägar att bruka för att undvika arméns vägspärrar? Med vetskapen att skadade civila oftast arresteras och avrättas när de tas av säkerhetsstyrkorna. Så fort en aktivist namn är känt för säkerhetstjänsten kan personen inte längre förflytta sig fritt utan måste gömma sig underjordiskt. Det är därför civila aktivister ofta beslutar sig för att ta till vapen och ansluta sig till FSA, för väl efterlyst av säkerhetstjänsten riskerar personen grov tortyr och ofta döden. De har inte längre något annat val än att ta till vapen för att delta i revolutionen.

Regimen bombarderar urskiljningslöst civila bostadsområden.

Flyktingfamiljer inne i landet består av väldigt få män, de är endera med i FSA eller på flykt. De som stannar med sina familjer tvingas oftast leva gömda. Mycket få kan arbeta och föda sina stora familjer, utökade med släktingar. Andra har inga inkomster alls och ägnar sig uteslutande åt civilt stöd till FSA.

I sjukvården är aktivisterna mest exponerade för omedelbar fara eftersom deras aktivitet huvudsakligen består i att evakuera skadade från stridszoner och där repressionen är värst. Det är bland dem som de flesta döda och skadade kan räknas in.

En underjordisk klinik i Damaskus.

Donationerna till sjukvården kommer i första hand från internationella frivilligorganisationer, NGO, som sänder pengar hemligt och ibland helt officiellt tack vare viss medhjälp. Det är nämligen svårt att hindra ett sjukhus från att visa solidaritet med befolkningen, även i de statliga sjukhusen där personalen i hemlighet vårdar de skadade. På så sätt vårdas patienter gratis i den statliga eller privata vården för direkta skador eller för kroniska sjukdomar.

Före revolutionen var sjukvården i Syrien gratis för alla, men det genomkorrumperade systemet hade enorma brister i sin verksamhet. I dag är den verkligen gratis för den lidande befolkningen om än i hemlighet och med stor risk för den medicinska personalen som övervakas hårt av den repressiva apparaten som inte backar för någonting.

En skadad person evakueras i Aleppo den 4 september

I Homs tvekade inte regimen att inta sjukhusen, att avrätta de skadade och sjuka, att arrestera och döda läkarna, att tortera de skadade och så vidare. Regimens terror i alla dess former har bara ökat befolkningens vilja att engagera sig i motståndet.

Det största problemet i dag är svårigheterna att förflytta sig, oavsett på vilken nivå och vilket område av civil aktivism i Syrien det handlar om. Vägspärrarna som regimen upprättat håller vissa zoner och regioner under strikt kontroll. En stor dos av allas energi förbrukas i försök att undvika vägspärrarna och att upptäcka dem för att gå runt dem eller passera under minsta fara.

Bredden i aktivisternas ursprung tillåter ett stort val av aktioner, utan att för den skull kunna undvika den hårda repressionen när den slår till. Vad gäller kommunikationen mellan olika grupper och samordningen av aktiviteter hänger det på tillgången till Internet. Det är ännu möjligt.

Alla dessa aktiviteter är finansierade med donationer från personer i landet eller från den syriska diasporan i utlandet. Efter ett och ett halvt års nedgång i den ekonomiska verksamheten har medelklassen inget mer att ge. Nu är det delar av de övre klasserna som bidrar: affärsägare, viktiga affärsmän och stora företagare.

Nyligen upplevde vi en donation av en hel säsongs produktion från en mycket rik jordbrukare. Mycket av den lokala produktionen försvinner från marknaden för att återfinnas i ett parallellt omlopp, hemligt och gratis. Just nu förs hälften av en klädfabriks produktion över till motståndet. I dessa fall är mobiliseringen vertikal; ägare och anställda är inblandade och företaget eller jordbruket offrar sig helt för revolutionen.

Den civila aktivismen är helt beroende av bidrag från alla för sin överlevnad och för att kunna fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Syrien. Mot den står en brutal repressiv apparat. Män och kvinnor dör varje dag i sina försök att agera, ofta med begränsade medel. Det syriska folket står ut, trots fasorna. För att fortsätta kampen och för att överleva behöver det en internationell solidaritet, en moralisk och politisk solidaritet och också materiell, finansiell och medicinsk hjälp.

 

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Profeten och profiten.

Publicerat av
3

Den franska veckotidningen Charlie Hebdo är på nytt i blåsväder. Satiren är tidningens varumärke och genom åren har den fått håret att resa på sig på mer än en prelat eller statschef. Därför är det inget märkligt i sig att Charlie Hebdo i veckan publicerade nya karikatyrer av islams profet Mohammed. Att tidningen inte bryr sig om i vilken situation de publiceras är redaktionens val och ingen kan med rop om blasfemi eller provokation hindra publiceringen. Det kallas tryckfrihet och är värt att försvara i alla väder.

Men man ska också fråga sig vilket är tidnigens motiv för att publicera dessa teckningar just nu. Kan det vara för att försvara tryckfriheten? Knappast, eftersom den inte är hotad. Eller är det för att bekämpa religiös extremism, i det här fallet islamsk fundamentalism? I så fall hade man knappast kunnat bära sig värre åt än vad Charlie Hebdo gjort.

Den arabiska våren sopade al-Qaida och andra extremister åt sidan. Miljoner deltog i kampen för frihet, värdighet och rättvisa. Charlie Hebdos karikatyrer bidrar nu till att öppna nya dörrar och fönster åt den islamska fundamentalismen som på nytt kan skära pipor i vassen när religiösa folkmassor upprörs över vad de ser som angrepp på deras tro.

De religiösa människor som deltog i frihetskampen på Tahrirtorget är inte betjänta av vulgära angrepp mot deras tro.

Varje missil som amerikanskt flyg släpper på bröllopsfester och släktmöten stärker de som följer i Bin Ladens fotspår. Varje uteblivet stöd till den demokratiska oppositionen i Syrien stärker de salafistiska grupper i landet som avskyr orden frihet och demokrati. Det är extremismens främsta gödsel.

Tyvärr bidrar Charlie Hebdos beslut att publicera nya karikatyrer av Mohammed till samma perversa effekter på den ”arabiska gatan”. Om Charlie Hebdos motiv var att visa solidaritet med de demokratiska sekulära krafterna hamnar tidningen helt fel.

Men tyvärr finns det nog ett annat motiv bakom tidningens politik. Provokationen har blivit en ”machine à sous”, som fransmännen säger, en ”penningmaskin”. Varje grovhet, varje vulgaritet ger ett högt klirr i kassan. Det verkar vara redaktionens främsta morot i denna dystra historia.

Här under följer en kommuniké som mina politiska fränder i Nya antikapitalistiska partiet, NPA, publicerat i dag.

*****

”Charlie Hebdos karikatyrer

Torsdag 20 september 2012

I kontexten av ömsesidiga provokationer, från den amerikanska fundamentalistiska kristna extremhögern och svar från den muslimska fundamentalistiska extremhögern, har Charlie Hebdo ansett det nödvändigt att delta genom att i sitt senaste nummer publicera karikatyrer av Mohammed och utlösa en minst sagt överdriven polemik.

Charlie Hebdo har lyckats med sitt uppsåt, att låta tala om sig, men därmed bidrar tidningen till de demagogiska överbuden, de politiska spänningar och sidospår som media njuter av att ge största möjliga publicitet.

Yttrandefriheten är självfallet inte ifrågasatt, lika lite friheten att kritisera eller att förlöjliga olika religioner. Brottet blasfemi existerar inte. Ändå deltar Charlie Hebdo på sitt maner i den reaktionära idiotin om ”civilisationernas krig”. Det är mer än klumpigt. Folket, speciellt de som i revolutionen i Tunisien och i dag i Syrien rest sig i kamp för friheten, förtjänar bättre än denna eskalerande demagogi.”

Montreuil, 20 sept. 2012

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är Mitt Romney knäpp?

Publicerat av
3

-Halva befolkningen betalar ingen skatt. De är beroende av staten. Det är inte mitt jobb att bry mig om dessa människor. Jag kan aldrig övertyga dem att de ska ta personligt ansvar för sina liv.  Det är orden som säkerligen fällde Mitt Romney, eller historien om hur den bekymmerslöse miljardären satte krokben för sig själv. Med de orden är antagligen presidentvalet över redan innan det börjat.

I det republikanska lägret råder panik och kaos. Kända ledare av den röda åsnan går i taket. Den neo-konservativa falangens gudfader William Kristol, chefredaktör för Weekly Standard, rasar över Romneys ”arrogans och idioti”.

-Romney verkar inte bara se ned på sina demokratiska motståndare men också på de tiotals miljoner som tänker rösta på honom, skriver Kristol  och sliter i det tunna håret på halvflinten. Han ser skräckvisionen framför sig: -bland de som inte betalar skatt finns alla amerikanska pensionärer där republikanerna alltid har en klar majoritet bakom sig. Hur de kommer att reagera efter Romneys utspel kan redan i sig avgöra valet. Förlorar republikanerna sin majoritet bland +65 då finns det inte en chans att vita män med jobb kan rädda miljardärens kampanj.

Källa: Financial Times 19 sept. 2012

I grafiken ovan ser vi vilka de ”lata skattesmitarna” är som Romney inte tänker bry sig om utifall han blir president. Av de 46,4 procent amerikanska medborgare som inte betalar statlig inkomstskatt är 10,3 procent pensionärer. De som tjänar under 20 000 dollar om året är också befriade från statlig inkomstskatt. De utgör 6,9 procent av ”skattesmitarna” och 28,3 procent också med inkomst under 20 000 dollar per år betalar ingen inkomstskatt men ”payroll tax” som är avgifter som arbetsgivaren drar för socialförsäkring och sjukkassan.

Av de 46,4 procenten som inte betalar skatt är det mindre än en procent som saknar ”ursäkt” för sitt ”skattefiffel”. Det absurda med Romneys tal är att han själv tillhör den 1% som häcklas på gatorna av Occupy Wall Street. Och då talar vi om 1% som tar hand om en stor del av de samlade inkomsterna i landet och som smiter undan all beskattning. För till skillnad från en fattig pensionär som inte betalar skatt placerar de rika 1% sina inkomster i skatteparadisen.

Romneys raljerande över de som inte betalar skatt faller tillbaka på republikanerna. I grafiken ovan kan vi se att andelen av befolkningen som inte betalar statlig inkomstskatt alltid ökat snabbt under republikanskt styre. Källa: The Economist 19 sept.2012

-Vi kan inte ha en president som inte bryr sig om halva befolkningen, sa Obama och spikade igen Romneys kista. Men för att övertyga borde Obama börja bekymra sig lite mindre över bankirernas välmående och mer över de 25 miljoner amerikaner som är arbetslösa eller hänvisade till deltid.

Media: DN1,

Bloggare: Pepprat,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mitt Romney kackar i eget bo.

Publicerat av
3

 

Mitt Romney är förmodligen den mest självgode presidentkandidat som stått i ett val sedan Herbert Hoover. Romney är mormon och det bryr mig inte så länge han håller sina religiösa idéer mer eller mindre för sig själv.

-Lita på mig. Jag vet hur man rundar skatteregler och andra hinder på vägen till rikedom.

Men Mitt Romney är också en mångmiljardär i dollar. Det är pengar som han tjänat genom finansiellt fiffel med skatteflykt via Kajmanöarna, utlokalisering av bolag till Kina sedan han som ”riskkapitalist” köpt upp amerikanska företag i svårigheter och andra aktiviteter som han ägnat sig åt på vägen till stor rikedom.

-Jag älskar att avskeda folk, är ett av de bevingade ord som miljardären har släppt ifrån sig.

Efter stora påtryckningar från media tvingades Romney visa upp sina inkomstdeklarationer för att bevisa att han betalar skatt. Men han visade bara upp de senaste två årens deklarationer som visade att han 2010 betalade 14 procents skatt på 21,7 miljoner dollar i deklarerad inkomst. I fjol blev han rånad av staten. Hans tvingades betala hela 15,4 procent på en inkomst också över 20 miljoner dollar.

Däremot vägrar Romney att offentliggöra sina deklarationer från tidigare år. De skulle antagligen visa en skattesats närmare noll procent eftersom det var under den period han vistades mer i skatteparadisen än i hemlandet.

Men skattesmitaren har ingen gräns för dubbelmoralen. Han senaste utspel är så magstarkt att mer sansade personer i det republikanska lägret, ja det finns sådan också om än i tvinande antal, vrider sig i ångest och ser ett stort nederlag framför sig den 6 november.

-All right, det är 47 procent som är med Obama, som är beroende av regeringen, som tror att de är offer, som tror att det är regeringens ansvar att ta hand om dem, som tror att de har rätt till hälsovård, mat, bostad och vad det nu kan vara. Det är folk som inte betalar någon inkomstskatt, sa skattesmitaren Romney vid ett informellt möte med kampanjbidragare. Det var inte meningen att hans tal skulle bli offentligt, men säg det som går att hålla hemligt i dagens värld av pads och pods.

Mitt Romneys bild av omvärlden är nog ganska typisk för det rika och bigotta USA. Men det finns en annan värld i USA – de 47 procent som Romney bespottar och många fler. De vet att Romney är en typisk representant för Wall Streets finansmaffia. För de som kammat hem tusentals miljarder i vinster på spekulation i råvaror och livsmedel, på groteska lånepyramider till bostadsbyggande utan garantier, på manipulerad bokföring och andra skumraskaffärer i lagens periferier.

De enda utgifter duon ovan vill öka på är militärens budget. De tolv miljoner jobb de lovar är kanske jobb i uniform.

Det är bara 30 år sedan som de rika i USA levde gott trots marginalskatter på 75-80 procent. Nu är marginalskatten på 35 procent. Men det är inte tillräckligt lågt enligt duon Romney/Ryan som i sitt program säger att den högsta skattesatsen ska stanna vid 28 procent. Det ska skapa jobb, säger de. Hela tolv miljoner nya jobb enligt Romney. Han som själv bidragit till ett stort antal utlokaliseringar av amerikanska bolag till framför allt Kina ska nu vända på steken. Den 6 november får vi veta om en majoritet av de röstande fallit för miljardärens lovsång till den skattefria penningen.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De som inte betalar skatt.

Publicerat av
1

 -Casse-toi, riche con, ropade den franska dagstidningen Libération ut på sin förstasida i veckan. -Stick, din rika idiot, var riktat till Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man och fjärde rikaste personen i världen. Arnault äger bolaget LVMH som kontrollerar en lång rad av lyxiga varumärken, som Luis Vuiton, Hennesy, Bvlgari och ett 60-tal andra lyxprodukter. Ilskan över Bernard Arnault beror på lyxkapitalistens beslut att söka medborgarskap i Belgien för att slippa undan förmögenhetsskatt i Frankrike. Affären är naturligtvis på allas läppar eftersom hans beslut ses som en utmaning av François Hollandes intention att höja skatterna för de superrika.

Bernard Arnaults affärer är ett exempel på det globala skattefifflet. Vilka betalar ingen skatt? I rättvisans namn borde det vara de med de lägsta inkomsterna som slipper betala skatt på de korvören de tjänar. I stället är det precis tvärtom. Det är de allra rikaste som betalar minst skatt och ofta ingen skatt alls.

Så är det ställt och det med det offentligas goda minne. Det är politikernas beslut att släppa kapitalmarknaderna totalt fria som gjort skattefifflet möjligt. Det är hundratusentals miljarder kronor som de rika i världen gömmer undan i de svarta skattehål som heter Schweiz, Luxemburg, Kajmanöarna, Jersey och Guernsey och andra platser med fler välfyllda bankkonton än medborgare.

Den seriösa organisationen Tax Justice Network visar i en rapport skriven av skattespecialisten James Henry att cirka 26 tusen miljarder euro har flytt undan beskattning genom att ägarna placerat dem i skatteparadis som de ovan nämnda.TJN gör en talande kalkyl i sin rapport. Om ägarna erhåller 3 procents realränta på de undanstoppade pengarna och om det offentliga kunde beskatta dessa ränteinkomster med 30 procent blir det inte mindre än 155 till 225 miljarder euro i inkomster till statskassorna. Nu pratar vi bara om att beskatta ränteinkomsterna. En 10-procentig förmögenhetsskatt ger 2 600 miljarder euro, det vill säga mer än alla stimulanspaket som östs över de privata bankerna. De statliga underskotten och skulderna är avskaffade i ett huj.

I stället för alla europeiska stater en ekonomisk politik som hotar att driva hela kontinenten in i en kris som inte står trettiotalets depression efter. Skatterna, de direkta och indirekta, höjs för vanliga löntagare och de sociala utgifterna skärs ner till katastrofnivå. Samtidigt anpassar sig kapitalägarna villigt till att vara de suveränt största bidragstagarna i samhället.

Bernard Arnault är inte ensam i Frankrike som skattesmitare. Enligt det franska finansdepartementet finns det 77 000 bankonton i skatteparadisen som ägs av franska medborgare. Där placerar närmare 200 000 personer med en personlig förmögenhet på mer än 10 miljoner euro sina ”besparingar”.

Enligt TJN är det cirka tio miljoner personer i världen som placerat pengar i skatteparadis. Av dem äger 92 000 personer 8 000 miljarder euro av det totala undangömda beloppet. Det är 0,001 % av jordens befolkning vi talar om, med en makt att störta hundratals miljoner i misär från en dag till nästa.

Relationen mellan fattiga ”utvecklingsländer” och skatteparadisen spelar också en stor roll för hundratals miljoner människor. Enligt TJN har rika eliter i fattiga länder samlat på sig rikedomar i skatteparadisen till ett belopp av 7 300 till 9 300 miljarder dollar sedan 1970. Det är dubbelt upp mot dessa länders samlade utlandskuld på 4 000 miljarder dollar.

Mekanismen är grotesk. De rika eliterna i fattiga länder lånar pengar från IMF, Världsbanken och enskilda stater. Ländernas befolkningar betalar via skatter och andra uppoffringar tillbaka dessa pengar. Under tiden för den rika eliten ut sina sparade och stulna pengar till privata konton i skatteparadisen i stället för att investera dem i nyttig produktion i hemlandet.

Slutsatsen är uppenbar:

–konfiskera tillgångarna i skatteparadisen och behoven av lån till utvecklingshjälp existerar inte längre.

-konfiskera de europeiska skattesmitarnas tillgångar i skatteparadisen och staternas skuldkris är ett minne blott.

-stäng skatteparadisen. De är enbart ett verktyg i de rikas skattefiffel.

Varje försök att skapa ett rättvist skattesystem är dömt att totalt misslyckas så länge politikerna inte inför lagar som upphäver de som infördes under 90-talet och som gjorde skatteparadisen till det största svarta hålet i världsekonomin.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

It’s the economy -stupid

Publicerat av
2

Det amerikanska presidentvalet närmar sig. Obama eller Romney? Det får vi svar på den 6 november. Men redan nu kan vi säga att Bill Clintons bevingade ord -it’s the economy, stupid – gäller mer än någonsin.

De amerikanska lönearbetarna är mer klämda än aldrig förr. Det kan vi se i Economic Policy Institutes årliga rapport The state of Working America.  Här under hittar du några diagram som visar att vinsterna av den ökade produktiviteten i ekonomin inte förbättrat de arbetandes situation. I stället har de gått rakt ned i fickorna på den rikaste tiondelen av USAs hushåll.

I första diagrammet ser vi hur den legala minimitimlönen utvecklats i reell köpkraft sedan 1960. Utvecklats är kanske fel ord eftersom den minskat ända sedan slutet av 70-talet. Andelen av de arbetande som ligger på eller under minimilönen har inte ändrats för männen sedan 1979. Det handlar om cirka 5 procent av den manliga arbetskraften. För kvinnorna skedde en klar förbättring fram till 1989. Sedan dess har andelen kvinnor som tjänar minimilönen eller mindre legat still kring 5 procent.

 

 

Om reallönerna för de arbetande stagnerat de senaste trettio åren beror det inte på att produktiviteten i USA också stagnerat. Tvärtom. I diagrammet här under ser vi att medan lönerna ökat mellan 6 och 12 procent under perioden 1995-2011 har produktiviteten ökat med 37,6 procent under samma period. Vinsternas fördelning mellan arbete och kapital har alltså kraftigt förskjutits till kapitalets fördel.

 

 

En av orsakerna till att Kapitalet i allt större utsträckning tar hand om vinsterna i produktionen är att lönearbetarnas organisering drivits tillbaka till en nivå som kraftigt försvårar utsikterna för den fackliga kampen. Som vi ser i diagrammet har den fackliga organiseringen halverats sedan 1973.

 

 

Oavsett hur det går i presidentvalet är det en mycket lång och stenig väg som väntar de amerikanska arbetare som insett att facklig organisering och bygge av ett självständigt arbetarparti är det enda sättet att bryta demokraternas och republikanernas dominans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,