Etikettarkiv: Revolution

Historiskt Nej av Labour

Publicerat av
3

Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.

I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.

Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.

Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.

Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.

Financial Times ”etta” i dag 30 augusti

Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.

Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.

När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pladder om demokrati och krass verklighet

Publicerat av
Svara

Våra politiker och företagare pratar alltid sig varma om demokrati och att det stimulerar företagsklimatet. Men när den tunisiska befolkningen kastar av sig en 40-årig diktatur och börjar ta strid för sina politiska och sociala rättigheter då är det färdigpratat.

Jal Group i Bizerte är specialiserad på skyddsskor. Fabrikerna är starkt mekaniserade. Det är bara att hoppas arbetarna kan blockera företaget från att montera ner anläggningen och flytta maskinerna till ”bättre klimat”

Instabilitet och ”terroristhot” tas av utländska investerare som ursäkt för att lägga ned industrier och flytta till grönare ängar, antagligen i Vietnam, Kambodja eller något annat land. Inte till Kina dock, där gudbevars lönerna redan blivit för höga i vissa kapitalisters smak.

Den italienska skofabrikanten Jal Group beslutade häromdagen att lägga ned sin fabrik i industriregionen Bizerte. Fyra tusen arbetare ställs på gatan utan några som helst formaliteter, utan ersättning eller annan hjälp.

Jal är det mest iögonfallande avhoppet från internationella bolag. De kom till Tunisien under diktatorn Ben Ali och kunde skörda frukter i ett samhälle präglat av ”ordning och reda” och framför allt utan fackliga strider för högre löner och bättre arbetsförhållanden.

Verkar duga till en rejäl kick i baken.

Men Jal är inte ensamt om att fly sin väg. Hundra franskägda företag har lagt ned sedan 2011, femtiofyra italienska per år och fjorton tyska per år. Så ser den ”demokratiska framstegsvänliga” europeiska kapitalismen ut. Tunisiens arbetare har börjat ställa krav. Det borde den ha lärt sig att inte göra.

-Det är de anställda som tvingat oss att lägga ned, säger Jals VD Daniel Ondeggia. Och glömmer medvetet bort att de anställda inte fått ut sina löner de senaste två månaderna, att de arbetat viss övertid gratis och bara 32 timmar i veckan när det passat bolagets orderböcker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Publicerat av
4

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads fejkade «terrorister ».

Publicerat av
4


Ännu en gång har regimen i Damaskus bevisats stå bakom ett fejkat attentat som tillskrivits ”terroristerna”.

Den 27 juni ägde en explosion rum vid Romanska bågen på Högra gatan i Damaskus. En butik förstördes och fyra personer dog.

Den skadade butiken som visades upp i regimens media

Regimens media förklarade omedelbart att det handlade om en självmordsbombare. Nyheten spreds omedelbart utan någon verifikation av internationella media inklusive av det bekanta Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter baserat i London.

Det skulle snart visa sig att det hela var ett av regimen iscensatt attentat, ett i raden av många. Oturligt nog för Assads propagandamaskin publicerade man ett foto av ”självmordsbombaren”. Iranska media, som alltid lägger på ett lager, påstod att ”terroristen” hade en kompis med sig som överlevde och som satt hos säkerhetspolisen i förhör. Tur för kompisen att han inte existerar. Tortyr hos säkerhetspolisen är inget att stå efter.

Här syns granaten bakom ”terroristens” rygg ögonblicket innan den exploderar

Att kompisen inte finns beror helt enkelt på att ”självmordsbombaren” visade sig vara en kristen person anställd på Syriens Television och som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För han dog nämligen av en granat som exploderade strax bakom honom. Det kunde lokala aktivister bevisa genom att visa upp film som tagits av en lokal övervakningskamera utplacerad på välgörenhetsorganisation Al-Ishans lokaler. På bilden ser man granaten i siluett mot ryggen på ”terroristen” ögonblicket innan den exploderar mot gatan och dödar mannen.

Den döde ”terroristen” hette Housam Choukri Sarhan och var av grekisk-ortodox konfession. När sanningen blev känd tvingades den statliga teven att ta bort bilden på ”terroristen”. För mycket är för mycket. Men historien, utan foto, fick ligga kvar. Inga utländska media har valt att ta tillbaka sina rapporter om ett attentat av en ”självmordsbombare” den 27 juni på Högra gatan i Damaskus.

Den döde ”terroristen” var av grekisk-ortodox tro och anställd på Syriens TV.

Kanske granaten var ett misstag från arméns sida. Men med tanke på att förbanden inne i Damaskus sägs tillhöra arméns elit är det inte troligt. Däremot är det mycket troligt att regimens specialenheter inom säkerhetstjänsten ligger bakom. Den har redan visat vad den duger till. Att organisera attentat som sedan tillskrivs motståndaren är inget nytt från dess sida. Redan under den syriska militärens närvaro i Libanon gav säkerhetstjänsten prov på sina färdigheter.
De senaste två åren har den ena efter den andra massakern avslöjats vara ett led i regimens försök att driva på motsättningarna mellan olika religiösa grupper. Det är bedrövligt att internationella media inte ställer sig mer tvekande till innehållet i de depescher de sprider.


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Morsis första och kanske sista år som president.

Publicerat av
Svara

Den politiska situationen i Egypten närmar sig en ny och oklar kulmen, än en gång. Revolutionen har som alla revolutioner varit en berg- och dalbana. På söndag den 30 juni kan en avgörande vändning ske. Enorma demonstrationer väntas över hela landet i protest mot president Morsis och det Muslimska brödraskapets politik eller rättare sagt –avsaknad av politik, åtminstone vad gäller landets enorma sociala och ekonomiska problem.

Glansen kring Mohamed Morsi har bleknat snabbt.

Då är det exakt ett år sedan Mohamed Morsi svor presidenteden efter en knapp seger över Ahmed Shafik, en trogen anhängare av Mubarak. Tiotusentals om inte hundratusentals kommer att samlas på landets gator och torg för att kräva Morsis avgång och omedelbart nyval. På grund av det spända läget, med motdemonstrationer från lojala till Morsi kan risken för våldsamma konfrontationer få människor att undvika gatudemonstrationer. Men det kan också bli miljoner som visar sitt missnöje.

För inför den 30 juni har tusentals aktivister varit engagerade i en kampanj som kallats Rebell (Tamarrod). Den startade i maj och hade till syfte att samla in minst 15 miljoner namnunderskrifter för at kräva Morsis avgång. Morsi valdes till president med 13 miljoner röster. Kampanjen Rebell har lyckats över förväntan och ståtar nu med 17 miljoner namnunderskrifter. Det är en stark signal till Muslimska brödraskapet och militären att ett år har gått och att inget av värde har gjorts från brödraskapets sida för att möta de förhoppningar som föddes i revolten mot diktaturen.

Tusentals aktivister har samlat in 17 miljoner namn.

I revolutionära tider kommer händelserna i snabb takt samtidigt med en känsla av att tiden är lång. Morsis första år vid makten känns som en evighet. Ändå är det förbluffande att det tagit mindre än ett år för det Muslimska brödraskapet att stå i det närmast naket inför folket som ställde stora förhoppningar till dem.

Organisationen finns redan sedan 80 år och i 40 år förföljdes dess medlemmar, fängslades och torterades av den ”sekulära” regimen under Nasser, Sadat och Mubarak. När ”bröderna” vann de första allmänna valen började många ”experter” i väst att tala om en ”islamistisk vinter”. Det var mest ytliga schabloner vilket bevisas av att i dag får Morsi inte ens 30% i gallupundersökningar och 70 % är missnöjda med vad Morsi uträttat det första året. Bakom ”brödernas” skäggväxt döljer sig nyliberala kapitalister som dominerar Morsis politik. Inget har gjorts för att minska kapitalets makt och samförståndet med IMF om ”strukturella reformer” har inte rubbats av Morsi. Däremot har han lagstiftat om inskränkningar i de nya fria fackföreningarnas rättigheter och de allmänna demokratiska fri- och rättigheterna.

Under Morsis första år har det varit mycket prat om ”himmelska problem” och moralfrågor. Men det var inte för att lösa livsfrågor som miljoner människor reste sig mot Mubaraks diktatur. Morsis bröder har inte lyckats möta ett enda krav på jordiska förbättringar, som arbeten för de unga, mindre misär i de fattiga kvarteren och hopp om en bättre framtid. Därför har Morsi redan förbrukat sitt och brödraskapets förtroende och står nu inför en formidabel utmaning från en folklig mobilisering som kan bli en vändpunkt i den egyptiska försommaren.

Numera måste Morsis residens skyddas av armén.

-Den politiska polariseringen och motsättningarna har nått en nivå som hotar vårt nyfödda demokratiska experiment och hotar att kasta hela nationen in i paralysi och kaos. Egyptens fiender har gjort allt för att sabotera demokratin, sa Morsi i sitt teve-tal häromdagen. 

Sjutton miljoner egypter har en viss idé om vilken som saboterat vad.

Här under följer en artikel av en fransk socialist med god kännedom om utvecklingen i Egypten:

Egypten förbereder efter Morsi

Av Jacques Chastaing

Den 24 och 25 juni fortsatte sammandrabbningarna i Egypten mellan anti- och pro-Morsi i Fayoum, Mahalla,  Kafr el Sheikh,  Luxor, Alexandria,  Fouah, och i Kairo …

I Fouah klagade Muslimska brödraskapet över att flera butiker som tillhör det Muslimska brödraskapet har plundrats eller bränts ner av anhängare till Al-Tayar Al-Sh’aby, koalition av socialistiska rörelser. Dessutom har de belägrat och blockerat flera av ”brödernas” medlemmar i en moské. Det muslimska brödraskapet kallade det kränkningar av privat egendom från socialisternas sida som de kallar tjuvar och ligister .

Det är långt till den egyptiska vintern.

I Kairo fortsätter ockupationen av torgen framför ministerierna för kultur och försvar. Det sägs, enligt pressen, att mödrar till unga som dödats av polisen dansade på biltak och skanderade – ”Avgå Morsi.” Gatuförsäljare säljer nu, utöver traditionella flaggor, även vykort med texten – ”Avgå Morsi.” I Alexandria angreps en anti-Morsidemonstration av pistolskyttar. Pressen är full av åsikter om ”vad man ska göra efter Morsi”?


Byrån IDC [som analyserar den ekonomiska utvecklingen] har publicerat ny statistik över antalet demonstrationer och protester:  hela 9 247 på ett år, en ökning med 700% jämfört med sista året under Mubarak, men även en ökning med 100% för de senaste 6 månaderna under Morsi jämfört med hans sex första månader vid makten. Inte mindre än 67% av protesterna hade sin grund i socioekonomiska frågor.


I dag den 25 juni är det kilometerlånga köer vid bensinstationerna på grund av ransonering och bensinbrist. En lastbil som transporterade gasol anfölls i Sinai. Bankerna ber folk att inte ta ut sina pengar och säger att de är öppna 30 juni, datum för den nationella protestdagen. Praktiska råd ges i pressen mot en ökning av brottsligheten efter den 30 juni: var man kan parkera bilen, är det verkligen nödvändigt att tömma tanken på bränsle, osv.?


Efter att arméns starke man Abdel-Fattah el-Sissi meddelade att armén kan ingripa de kommande dagarna, har det muslimska brödraskapet, salafister, liberalerna och ”demokrater” försäkrat honom sitt stöd. Majoriteten av pressen skrev att armén signalerade via general Sissis uttalande att den tar sin hand från det Muslimska brödraskapet och mycket väl själv kan ta makten.

Demonstranter lyssnar till Morsis tal i teve den 26 juni

Av det drar vissa slutsatsen att ett antal händelser hänger ihop: domarna beslutade igår att hålla en sit-in på domarklubban fram till den 30 juni; presidentvalskommittén har just meddelat att den kommer att granska klagomål från arméns presidentvalskandidat Ahmed Shafik [premiärminister från 31 Januari-3 mars, 2011, minister för civilflyget från 2002 till den 31 januari 2011 då han omstrukturerade Egyptair och byggde stora flygplatser med medföljande privata ”kommissioner”] om att framgången för Muslimska brödraskapet var resultat av valfusk och därmed avlegitimera Morsi ytterligare; i går sköt polisen i Zagaziq [i Nedre Egypten  i Nildeltat, huvudstad i guvernörskapet Sharquia] på Muslimska brödraskapet för första gången sedan Mubaraks fall , och anklagade dem för att ha skjutit först på en högre officer; ett tydligt distanstagande från islamister utanför  Muslimska brödraskapet mot de senare, i något som liknar en flykt bort från ”bröderna”;  och Al Nour (Ljusets parti) som är  det största salafistpartiet  leder brytningen av de solidariska banden med brödraskapet.

Bakom ”brödernas” skägg gömmer sig nyliberala kapitalägare.

.

Abdel Moneim Al-Futuh – en läkare som sparkades 2009 från styrelsen för det Muslimska brödraskapet och som tog ställning för det ”unga muslimska brödraskapet” som aktivt deltog i revolutionen av 2011 – och Al Azhars (Moské och islamskt universitet i Kairo) sheiker som i går fördömde massakern av shiiter för två dagar sedan och tillskrev den Morsis regering, uppmanade var och en på sitt håll till mobilisering den 30 juni.


Hur som helst förutser många en allians mellan armén, polisen och rättsväsendet för att ta makten, med stöd av islamistiser utanför Muslimska brödraskapet, tidigare anhängare av Mubarak som också kallar till mobilisering 30 juni samt oppositionen NSF (National Salvation Front).
Morsi väntas göra ett framträdande i tv onsdag 26 juni. Vissa tror att han kommer att föreslå en folkomröstning- kring frågan: ”Ska jag gå eller ska jag stanna?”

Översättning till svenska: Benny Åsman

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads linslus

Publicerat av
5

Diktaturer och auktoritära regimer saknar ofta både finess, fantasi och god smak. Assads styre är inget undantag. Klumpig propaganda som ingen kan ta på allvar är lego. Men i videoklippet här under avslöjar Syrian4all ett ovanligt töntigt propagandanummer.

En ”hygglig prick” som bombar sin egen befolkning och raserar hela städer.

Mannen på gatan, folkets röst, är en betald bluff. Han heter Souhayb Chouaib och har hittills dykt upp i syriska statliga tevens reportage arton gånger. Att propagandamakarna trodde det skulle passera obemärkt säger mer om deras fantasi än något annat. Han dyker upp som mannen på gatan där det hänt ett attentat och talar i folkets namn.

Han dök upp i ett reportage från Banyas då representanter för en välmenande internationell delegation besökte orten. Souhayb syns nickande och leende på skärmen. Han dyker upp som upprörd medborgare i moskén där den gamle sunnitiske imamen dog i ett underligt bombattentat den 21 mars 2013.

Han fanns med i ett teveprogram om bostadsbristen i rollen som medborgare med sunda åsikter. Nästa gång deltar han i en spontan demonstration utanför en moské. Han har intervjuats av BBC:s arabiska kanal och andra internationella media som trott sig funnit en vanlig medborgare som vågar tala ut.

Nu är hans roll som mannen på gatan över. Men Assad har fler ”vittnen” på lager. Syrian4all har redan upptäckt en ny linslus som redan funnits med sju gånger i statliga tevens ”direktreportage”.

När man inte är säker på vad den ”vanlige” mannen på gatan kan tänkas säga är det säkrast att anställa en linslus som vet vad som ska sägas.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Röster från Qusair.

Publicerat av
6

-De sista fyra dagarna hade vi inget att äta.
Det säger Mohammed till den franska dagstidningen Le Mondes reporter Laure Stephan som mött rebeller som deltog i de sista striderna i staden Qusair. Hon mötte dem i den lilla libanesiska staden Chtaura i Bekaadalen.

I Qusair avgjorde arméns tunga vapen och Hezbollahs trupper.

Där träffar hon Abdallah utanför stadens sjukhus där rebeller från FSA vårdas. Abdallah deltog i evakueringen av ett hundratal sårade som han tillsammans med andra kamrater lyckades föra ut ur Qusair.

I en bädd på sjukhuset ligger Mohammed (28), murare till det civila. Han har granatsplitter i kroppen, dock inte livshotande. Enligt Mohammed var det Hezbollah som avgjorde striden om Qusair.

-Vi trodde inte att Hezbollah skulle delta i frontlinjen. Armén är uttröttad av två års repression och strider, den är försvagad. Men Hezbollahs män var ivriga att kriga. Det var de som stred. Av armén väntade de sig bara eldunderstöd, säger han till Le Monde.

-Den första veckans flygbombning var fruktansvärd. Flyget bombade samma mål flera gånger. När vi blev omringade förstod vi att det var över.

Det säger 26-årige Abdallah som ledde en milisgrupp på 200 varav hälften dog i striden. I det civila är han stenhuggare. Som synes handlar det om unga män ur arbetarklassen som kastats in i striderna av revolutionens virvelvindar. Människor långt ifrån de nidbilder av upproret som vissa klistrar på allt och alla som vågat resa sig mot diktaturen. Abdallah är besviken över utgången och kritisk mot det svaga stödet till miliserna och lika kritisk mot de salafistiska grupperna som försöker dominera.

Hezbollahs trupper rekryteras på religiöst fanatiserad bas.

-Vi hade problem med stridsledningen, vi saknade vapen. Enheterna var för små och när de träffades drog de sig tillbaka utan att tala om det.

-Vi var omkring 3 000 i Qusair. Al- Nusra hade ett hundratal i staden. Jag gillar dem inte. De förbjuder allt som de anser strider mot islam, som att röka exempelvis.

I Qusair finns det nu enligt Mohammed ett par hundra familjer kvar. Resten har flytt till närliggande byar. Regimens skådespel på TV med folk i staden som hyllar ”befriarna” är bara bluff enligt Mohammed.

-Scenerna från Baba Amro (kvarter i Homs, m.anm.) upprepas. Det är syrier från andra platser som skjutsas till de raserade kvarteren, säger han och menar att det är till för propaganda i TV.  

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assad vinner på tid.

Publicerat av
12

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet.        Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Morddrama i familjen Assad

Publicerat av
2

https://i0.wp.com/syrie.blog.lemonde.fr/files/2013/06/Bachar-Talal-AL-ASSAD.jpg?w=584I fredags mördade Bachar al-Assad två av arméns soldater. Men det var inte presidenten som stod för dådet utan hans namne och kusin, Bachar Talal al-Assad.

De två soldaterna var hemma i byn Bassin, nära Assadfästet Latakia, för att begrava en soldat som dödats i strid med FSA i Damaskus.

Efter begravningen samlades de dödas anhöriga i en restaurang i byn Bakrama för ett stilla avsked i gemenskap. Stilla tills Bachar Talal al-Assad travade in i restaurangen tillsammans med lokala banditer. Bachar Talal al-Assad är nämligen chef i regimens mördarband Shabiha. Sällskapet passade inte in mördarens smak så de beordrades att lämna restaurangen eftersom mördaren ville äta ensam, i ”lugn och ro”. Fäderna till de soldaterna vägrade upprört att lyda varpå Bachar drog sitt vapen, dödade de två soldaterna och slängde ut de sörjande.

Hela byns befolkning reagerade kraftigt och vägrade ta hand om de döda för en omedelbar begravning som den muslimska seden kräver. I stället krävde de att myndigheterna skulle fängsla Bachar Assads kusin, ställa honom inför rätta och döma honom till döden.

Men det var att inte räkna med kusinen, diktatorn och presidenten Bachar Assad. Order utgick från presidentpalatset till de lokala myndigheterna och säkerhetspolisen att tvinga de anhöriga att omedelbart ta hand om de dödade soldaterna och begrava dem.
Bachar al-Assads kusin Bachar går obekymrad vidare i sitt verk, att terrorisera lokalbefolkning, organisera smuggling och etnisk rensning i sunnitiska byar kring Latakia.

Är någon förvånad? Då glömmer den bort att vi talar om en diktatorisk regim som inte har några regler att följa i sitt maktutövande. Det är bara lite över en månad sedan som Bachar Assad beordrade en etnisk massaker i kustbyarna Banias och Badya. Varför skulle han beröras av sin kusins grymhet. Familjen har frisedel för alla tänkbara brott.

I staden Daraa där allting började för över två år sedan utmärkte sig en annan kusin. Det var kusinen Ateb Najif, högsta hönset i den lokala säkerhetstjänsten, som skymfade föräldrarna till de barn som hade fängslats och torterats och som ledde till de första upproren mot diktatorn i Damaskus.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gamla träd och tårgas.

Publicerat av
Svara

Så hände det igen. En liten gnista tände en präriebrand. Det till synes lugna och politiskt passiva Turkiet exploderar i folkliga protester. Några träd skymde den folkliga ilskan över regeringen Erdogans konservativa politik. Plötsligt ser det ut som att stora skikt av befolkningen i landets större städer gör gemensam sak med den arabiska våren och Sydeuropas indignados.

Taksimtorget , Tahirtorget och Puerta del Sol – samma kamp.

-Det här handlar inte om några träd, det handlar ideologi, sa en upprörd Erdogan och prickade väl ganska rätt. Det handlar inte om några träd. Men inte heller om bara ideologi utan också om maktens alltmer kvävande politik och människornas frihet.

Det började kring några träd i Gezi Park i centrala Istanbul. Träden stod i vägen för ännu ett av regeringens byggprojekt. Ett nytt köpcentra och en replik av en gammal ottomansk kasern skulle ersätta den lilla gröna parken, en av de få i Istanbuls centrala delar. Några hundra miljöaktivister slog upp tältläger i bästa occupy-stil, något som inte passade den auktoritäre Erdogan som vant sig vid att kunna fatta enväldiga beslut tack vare en komfortabel majoritet i parlamentet.

Men när kravallpolis med brutala metoder och mycket tårgas, bröt upp och brände ner tältlägret hände något makten inte tänkt sig. Tusentals och åter tusentals människor i omgivningen anslöt sig i solidaritet med demonstranterna. Inte för att försvara några träd utan för att säga, nu räcker det, till en regim som upplevs som allt mer repressiv och vars islamska moralkonservatism griper in i folks frihet och privatliv.

På lördag natt byggdes barrikader vid alla infarter till Taksimtorget.

Den turkiska kravallpolisen visade som vanligt upp ett ansikte som saknar varje antydan till leende. Det har fackliga organisationer och partier till vänster fått känna på i decennier. Senast Första Maj i år då demonstrerande arbetare och yttersta vänstern angreps hårt av kravallpolisen. Men för den stora majoriteten av de som deltog i veckoslutets sammandrabbning med våldets representanter var det nytt.

De tiotusentals som demonstrerade lördag 1 juni tillhörde inte etablerade organisationer till vänster. Det var vad en del media kallat den ”urbana medelklassen”. Det vill säga främst unga relativt välutbildade människor, studenter, lärare, läkare, med mera, som fått nog av Erdogans visserligen mjuka men ändå islamisering av det offentliga rummet. Alla som protesterat är säkerligen inte sekulära, men alla, även de religiösa, säger nej till att regeringspartiet AKP:s islamska agenda blir offentlig politik.

Det som imponerade på alla observatörer i lördags var den entusiastiska solidaritet som utvecklades mellan demonstranterna och befolkningen i de kvarter som berördes. Polisens intensiva användning av tårgas och pepparsprej drabbade många som togs om hand på plats i privata lägenheter och i hotell. Restauranger delade ut mat gratis. Butiksägare applåderade demonstranterna. Folk hängde ut genom fönstren och tog i med öronbedövande konserter på kastruller och pannor. Hotell och kaféer upplät sin wi-fi åt de som fått sina mobiler blockerade av polisen. Långt in på natten markerade boende sin solidaritet genom att släcka och tända ljuset oavbrutet, Bilar tutade i kör.

Den arroganta makten utmanas med mod och hån.

Under lördagen blev trycket på regeringen för stort och Erdogan beordrade polisen att dra sig tillbaka från Taksimtorget. Ännu 48 timmar senare är kravallpolisen borta från torget och de närliggande kvarteren. Bland demonstranterna gick innebörden av beslutet ingen förbi –en seger hade uppnåtts. Den karska självgoda makten hade tvingats till reträtt, om än tillfälligt. Känslan av att tillsammans i gemensam kamp kan man flytta berg ger självförtroende och hopp.

Men varför i Turkiet och just nu? Till det yttre är bilden av Erdogans period vid makten glansig. Sedan hans parti AKP kom till makten 2003 har den turkiska ekonomin växt i rekordfart och det officiella måttet på rikedom, BNP per person, dubblerats. Men likt alla andra islamska partier saknar AKP en ”islamsk” ekonomisk politik. Det är den nyliberala modellen som gäller, med ökade inkomstklyftor och en stor arbetslöshet parallellt med framväxten av en mycket rik grupp av konservativa muslimska borgare. De senare, tillsammans med traditionella konservativa skikt på landsbygden, är den verkliga basen för AKP.

Ännu mera specifikt kan man säga att AKP är de rika muslimska byggherrarnas parti. Erdogan själv var som borgmästare i Istanbul aktivt inblandad i en rad byggprojekt av faraoniska format. Nu ligger en rad nya projekt på ritbordet. Första byggstenarna har redan placerats för en ny, tredje bro över Bosporen. Ett gigantiskt nytt flygfält ska byggas intill Istanbul för att Erdogans planer på Istanbul som en världsmetropol ska bli verklighet. Och där ungdomar i dag symboliskt försvarar den lilla grönska som finns ska en ny moské resas.

Det är storstädernas unga som utmanar makten.

Att Erdogans parti AKP, betyder Utvecklings och rättvisepartiet, låter i dag som ett dåligt skämt. Vare sig en harmonisk utveckling av ekonomin eller den sociala rättvisan står ut som honnörstecken för AKP. En stor del av befolkningen är fortfarande sysselsatta inom jordbruket. I de tillbakadragna delarna av landet råder djup fattigdom. Medan jordbruket sysselsätter 22 % av befolkningen är det bara 19 % i industrin och 6 % i byggnads. Andelen kvinnor i aktiv ålder som är sysselsatta i avlönade jobb är bara 29,6 % jämfört med 70,5 % av männen i aktiv ålder.

Den snabba utveckling som ekonomin genomgått det senaste decenniet har ökat de stora skillnaderna mellan den utbildade urbana ungdomen och personer i medelåldern jämfört med de fattigare skikten i städer och på landsbygden. Att upproret inte gäller träd är klart, men det handlar inte heller om direkta ekonomiska problem för de som hittills deltagit i protesterna, eftersom de som deltar inte i första hand är missnöjda med den ekonomiska välfärden.

Det gör att händelserna mer liknar Tahir i Kairo än Puerta del Sol i Madrid. Det handlar om protester mot maktens begränsningar av och inkräktande på de individuella friheterna av ett AKP och Erdogan som i flera år sakta men säkert drivit på en moralkonservativ islamsk agenda. Allt ifrån angrepp på aborträtten till uppmaningar till unga att inte kyssas offentligt. Senast har parlamentet antagit en lag som drastiskt inskränker kaféers och restaurangers rätt att servera alkoholhaltiga drycker.

Landets unga kvinnor intar en framträdande plats i protesterna. AKP:s moralpolitik berör.

-Den som dricker alkohol är en alkoholist, förklarade Erdogan och motiverade lagen med att det ska bättra på folkhälsan. Nu är redan konsumtionen av alkohol per person i Turkiet den lägsta i Europa och motivet för förbudet är mer att säkra väljarbasen bland den konservativa muslimska majoriteten av AKPs väljare. Regeringen gör sig till och med löjlig i mångas ögon som då den förbjöd vissa färger på läppstift för flygvärdinnor på Turkish Airlines.

De första dödoffren för repressionen är nu ett faktum. Med sin parlamentariska majoritet i ryggen verkar Erdogan tro att allt är möjligt, att protesterna kan viftas bort som ett verk av en handfull agitatorer som förleder folket.

-Det är inte en handfull plundrare som ska diktera mitt agernade, säger han och minimerar omfattningen av protesterna. Det är inte första gången i historien som en regering fällt sig själv genom att brutalt avfärda protester som verk av obetydliga grupper. I går gick han så långts som till att antyda att det ligger ”utländska krafter” bakom de ungas revolt.

Protester i Ankara 3 juni.

Det är dock inte troligt att de pågående protesterna mot AKP:s och Erdogans styre kommer att segra på kort sikt och lyckas fälla regeringen. För det har AKP ett för starkt stöd bland landets konservativa krafter. Men inget kommer heller att förbli vid det gamla. Försöket att smyga på samhället en islamsk agenda som skulle undergräva den turkiska statens sekulära karaktär har mött ett motstånd som AKP inte väntat sig. Nu tvekar makten inför hur grovt våld som kan användas utan att det slår tillbaka mot användaren. Det amerikanska utrikesdepartementet har redan motsagt Erdogans beskrivning av demonstrationerna genom att kalla dem stora, huvudsakligen fredliga protester som måste bemötas med förståelse. Vita Huset är rädd för att regeringen i Nato-landet Turkiet tappar sin demokratiska legitimitet.

I morgon den 5 juni går det offentligt anställda ut i en tvådagars strejk som redan var planerad av det stora fackförbundet KESK innan protesterna startade. Nu kommer strejken som på beställning för att undvika en isolering av de som aktivt protesterar på gator och torg. Om de stora fackliga organisationerna permanent ansluter sig till protesterna kan hela situationen ändra karaktär.

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,