Upp som en sol, ned som en pannkaka.

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 reaktion på “Upp som en sol, ned som en pannkaka.

  1. Hur länge kommer Frankrike att få vara med i de rika och välmående ländernas klubb, kan man undra. Bra artikel!

  2. Hej Energi, i den snabbt krympande skaran av ”välmående länder” skulle jag uttrycka det.
    mvh
    Benny

  3. ”Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.” sur quoi se base Åsman pour affirmer ça ? Surtout qu’au final le FN est aussi touché par le scandale.

    Ce qui m’amène à ma deuxième question : pourquoi ne pas mentionner l’existence du Front de Gauche ? Le Front de Gauche qui justement est le seul à proposer une sortie par le haut de la crise avec leur marche pour la 6e république du 5 mai.

    Pour en rajouter sur à quel point le FN est mouillé : http://www.politis.fr/Le-nouvel-homme-de-l-affaire,21596.html

    Vilka länder skulle ni säga är nu med i ”den snabbt krympande skaran av ”välmående länder””?

    http://krugman.blogs.nytimes.com/2013/04/08/france-has-its-own-currency-again/

Kommentera