Silvio Berlusconi i våldsam u-sväng – förlorade sin sista strid

Bara några dagar efter att han sagt sig komma att fälla regeringen voltade den italienska kapitalismens Gudfader eller ”Patronus”, Silvio Berlusconi, och förklarade att riksdagsledamöterna från hans personliga skapelse, Frihetspartiet, enhälligt skulle stödja regeringen.

Skälet till detta var naturligtvis inte någon plötsligt påkommen ånger över ett förhastat uttalande utan helt enkelt ett uppror från hans förtrogna eller ”clientela” som Patronens undersåtar kallades i det klassiska Italien. En efter en klev hans politiska livvakter i parlamentet tillbaka från hans sida och när hans utpekade arvtagare, den politiske gudsonen Angelino Alfano,  också föll honom i ryggen och tog ledningen för en fraktion som sa sig ha minst 40 av partiets ledamöter bakom sig som tänkte stödja regeringen Enrico Letta i den förtroendeomröstning som premiärministern begärt, då tvingades Berlusconi till en hastig inbromsning och en skrikande u-sväng. Bara timmarna före knapptryckningen förklarade han sig att trots allt ha fortsatt förtroende för att regeringen ”genom skattelättnader samt institutionella och strukturella reformer (läs motreformer) kan göra den modernisering som landet behöver”. Med de förkrossande siffrorna 235 röster för och bara 70 emot kunde sedan Letta ro hem det som slutade med en personlig politisk seger i stället för ännu en politisk kris och ett framtvingat nyval.

Den häftiga scenväxling som skedde innebär att det är det sista kapitlet för epoken Silvio Berlusconi som håller på att skrivas. Oavsett hur länge 77-åringen hänger med fysiskt och oavsett om han orkar med ännu ett ”bunga bunga-party” vid sin pool så har hans parti och dess ledande kärna, hans egen skapelse, gjort myteri och signalerat att det ska försöka överleva grundaren med ett politiskt liv också efter honom. Kanske pröva med nya allianser. Kanske kommer Angelino Alfano steg för steg att ta hans plats för att sedan kunna lyftas fram som en ny Gudfader. Kanske får vi i stället se förgörande inre partistrider om den tron som nu snart är ledig. För Berlusconis del, som varit premiärminister tre gånger, ser det alltmer troligt ut med en lång tid i husarrest eller till och med i fängelse – för en del av sina skattebrott. Han riskerar därmed att mista sin plats i senaten – det var för övrigt detta han försökte hindra genom sitt desperata försök med att fälla regeringen.

Samma ”förtrogna” som föll honom i ryggen

Men här med en hjälpande hand inför omröstningen…

Den italienska kapitalismen kämpar inte bara med en krisad ekonomi. Efter Andra världskriget styrde Kristdemokraterna landet i nära nog ett halvsekel. Men korruptionsskandaler och avslöjanden om samarbete med maffian fick partiet och ett helt politiskt system att gå upp i rök i början av 1990-talet.  Det var i detta vakuum som mediamogulen Berlusconi såg och tog sin chans. När han nu via en bakväg är på väg att försvinna från scenen väntar en säkert ännu mer ombytlig tid, med snabba förändringar i det politiska livet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Media:

En misshandlad generation.

Den ekonomiska krisen slår ojämnt. De svagaste ekonomierna i Europa mals sönder i krisens konvulsioner. Det går en osynlig gräns mellan södra och norra Europa. I söder är massarbetslösheten katastrofalt stor och i norr är den katastrofalt stor jämfört med vad efterkrigsgenerationen upplevde.

I februari var arbetslösheten i Portugal, Spanien och Grekland 17,5 %, 26,3 % respektive 27,2 %. Italien och Frankrike ligger mitt emellan syd och nord med 11,6% respektive 10,8 %.  Det nordliga Irland hör hemma i syd med 14,2 % arbetslösa. I norr råder också massarbetslöshet i historisk mening även om regeringarna där målar bilden i rosa. I Tyskland, Holland och Belgien är 5,4 %, 6,2 % respektive 8,1 % officiellt arbetslösa. Sammanlagt är det 19 miljoner i eurozonen och 26 miljoner inom EU som söker ett arbete. Det är vad den ”moderna” finanskapitalismen erbjuder.

Av olika anledningar är det ungdomen som drabbas hårdast av arbetslösheten. Den nyliberala avregleringen av arbetsmarknaden gör det lättare att i första hand avskeda de unga. I länder som Grekland, Spanien och Portugal är det en hel generation som krossas av krisens följder. I veckan publicerade den brittiska finanstidningen The Economist en statistik som talar sitt tydliga språk. I tabellen här under visas hur stor del av de unga i åldrarna 15-24 år som vare sig arbetar, studerar eller deltar i yrkesträning. Det visar helt enkelt hur stor del av de unga i åldersgruppen som helt enkelt ramlat igenom samhällets skyddsnät och troligen befinner sig på drift, utestängda av ett samhälle som inte ens kan erbjuda sin ungdom en framtid.

Unga 15-24 år som inte arbetar, studerar eller praktiserar i % av alla i gruppen

År

Grekland

Italien

Spanien

Irland

England

€-zon

Frankrike

Tyskland

2007

15,0

15,5

11,5

10,0

11,5

11

10,0

8,5

2012

24,0

21,0

18,0

17,5

14,0

12,5

12,0

7,5

Se dig om i din vänskapskrets och tänk dig var fjärde ung grabb eller tjej du känner helt utelämnade utan möjlighet till inkomst eller utbildning. Det är den förlorade generationen.

Den ekonomiska krisens sociala följder är omänskliga. I Spanien och Grekland lever i dag en stor del av befolkningen i ren misär. De sociala skyddsnäten är trasiga och för de flesta är det släkt och vänner som sträcker fram en hjälpande hand.I inte mindre än två miljoner spanska hushåll är alla familjemedlemmar arbetslösa. Över hälften av de unga saknar arbete. Utan den svarta oreglerade arbetsmarknaden skulle en social explosion troligen ske omedelbart. Ekonomer beräknar att 20-30% av BNP skapas av svart arbetskraft, framför allt i hotell- och restaurangbranschen nu när byggbranschen kraschat.

Det ekonomiska och sociala våldet mot de som inte är ansvariga för krisen men som förväntas betala den med uppoffringar och åtstramning kan när som helst skörda sin draksådd i form av allt våldsammare protester och revolter. I Spanien är tecknen tydliga. De politiska ledarna, från höger till socialdemokrater, har tappat all legitimitet. De unga och arbetslösa som inte kan söka sig utrikes i jakt på arbete och inkomster kan när som helst börja söka nya vägar för att visa sin avsky för det samhälle som bara visar dem förakt. Det kan bli mycket våldsamt. Glöm då inte vilka som orsakat våldet och hatet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyliberalismens förtroendekris

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten.    

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konkurrenskraft och recession i eurozonen

Av Michel Husson 26 februari 2013

(Kommentarer och översättning av mig själv)

(Eftersom Michel Hussons förklaringar av vad diagrammen visar är mycket komprimerade har jag tagit mig friheten att lägga till vissa kommentarer i syfte att göra förklaringarna lättare att förstå för alla)

För att korrigera den ekonomiska obalans som mäts i varje lands underskott med utlandet förespråkar EU:s institutioner att konkurrenskraften ska återställas med en ”intern devalvering”, det vill säga återhållna löner.

Vid en första anblick verkar receptet fungera (se grafik 1): korrelationen är mycket tydlig. Två grupper av länder kan urskiljas inom eurozonen. Fyra länder (Spanien, Grekland, Irland och Portugal) har sänkt lönekostnaderna per producerad enhet mellan 2009-2012 och har under samma tid förbättrat sina bytesbalanser i andelar av deras BNP.

(Den andra gruppen till höger i grafiken är från vänster på den horisontella axeln: Italien, Holland, Tyskland, Finland, Frankrike, Österrike och Belgien. Grafiken visar alltså tydligt att i länderna i gruppen till vänster har lönekostnaderna minskat med 6-10 procent och enligt ”experterna” lett till en förbättring av bytesbalansen med utlandet av 6,5 till 9,5 procent av BNP. Grafiken visar också vad ”experterna” vill ha sagt, nämligen att i den andra gruppen har ökade lönekostnader lett till en försämrad bytesbalans)

Grafik 1

Bytesbalans och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variationer i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Förändring av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-12.

Men vad vi ser är en optisk illusion och ett bra exempel på svårigheterna att alltför snabbt hoppa från korrelation ( ett till synes statistiskt samband) till orsakssamband. Det finns två sätt för ett land att förbättra sin bytesbalans, endera genom ökad export av varor och tjänster eller en minskad import av varor och tjänster. Allt görs naturligtvis för att privilegiera den första metoden och antyda att minskade lönekostnader ger väntade effekter, alltså en ökad export tack vare bättre pris- och konkurrenskraft.

I själva verket är det kausala sambandet det direkt motsatta: de fyra länder som förbättrat sin bytesbalans har uppnått resultaten därför att importen sjunkit på grund av den recession de drabbats av.(grafik 2) (För tre av de fyra i första gruppen har bytesbalansen förbättrats med 6,5 till 9,5 procent tack vare en minskad import. Människorna i Grekland, Portugal och Spanien har tvingats minska sin konsumtion kraftigt. Irlands förbättring av bytesbalansen verkar däremot inte bero på en minskning av importen)

Grafik 2

Bytesbalans och import inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Tillväxt av importen 2007-2012

Spanien, Grekland, Irland och Portugal har nämligen tvingats på en gemensam behandling: drastiska åtstramningspaket som drivit dem in i en recession. Deras lönekostnader per producerad enhet och deras import har sjunkit samtidigt och det leder till samma bild (grafik 3) (Här arbetar alltså Husson om grafiken och placerar in förändringen av lönekostnaderna för att se hur den påtvingade recessionen inverkat på importen. Och mycket riktigt har importen sjunkit kraftigt i den första gruppen och därmed förbättrat bytesbalansen)

Grafik 3

Import och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i % av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-2012

Horisontell Axel: Tillväxten av importen i % 2007-2012

Resultatet av den här snabba undersökningen visar en tydlig skillnad mellan två grupper av länder. Den ena gruppen är den som tvingats bära ett dubbelt ok. Och så har vi de övriga som (för tillfället?) klarat sig undan: mellan 2007 till 2012 har deras lönekostnader per producerad enhet ökat och bytesbalansen försämrats vilket betyder att de varit relativt mindre utsatt för recessionspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,