Deflation, recession och depression

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

6 reaktion på “Deflation, recession och depression

  1. Benny,
    Varför bär folk ris till sina egna ryggar i ekonomiskt kärva tider genom att rösta liberalkonservativt för krispolitik, arbetslöshet och sociala nedskärningar?

    Jag tycker det är underligt att folk reagerar så eftersom det endast är socialismen som kan erbjuda en trygg och stabil ekonomi för gemene man.

  2. Hej Någon, ja det kan verka irrationellt från de förtrycktas sida. Men i alla samhällen där det råder ett ”normalt” politiskt klimat är det de härskandes ideologiska och kulturella värderingar som dominerar på alla områden. Antonio Gramsci har gått på djupet med den fråga du ställer. Hans analyser av hur den ”ideologiska hegemonin” befästs i de härskandes intressen är mycket givande. Det är bara i speciella ögonblick i historien som de förtryckta kan riva undan det borgerliga ”skynket” och se igenom lögnen om att vi alla ”sitter i samma båt”.

  3. http://www.svt.se/nyheter/sverige/svenskt-griskott-blir-mer-popular-efter-debatt

    Det är den här sortens ”internationalism” som ingen vill ha men som göder kapitalismen och vänstern tyst accepterar i en naiv antinationalism.

    sl gläds åt ”billigt kött” men det enda han egentligen talar för är konkurrensens förstörelse av vår föda som enbart gynnar producenterna och lurar dom som av någon anledning inte kan välja.

    Alla behöver bra föda och det finns tack och lov även politiska krafter som talar för det. Det ska inte vara så att herr och fru medelklass går lätt och köper det miljömärkta medan Jocke och Nina som är uthyrd personal köper kött från grisar som självdött på lastbilsflaken efter det åttonde varvet genom Europa och efter det femte omköpet i internationalismens heliga namn.

    Visst kan föda importeras och exporteras som det sedan länge gjort. Men huvuddelen ska produceras inom närhåll och med såna krav som konsumenten faktiskt ställer. Konsumenterna vill inte att kvalitetskrav smusslas undan i konkurrensens namn.

    Hos konsumenten handlar det om liv, och kvalitet går före pris men i producentkedjan handlar det endast om pengar, förtjänst och ekonomisk överlevnad.

    Att endast bagaren som bakar det bästa brödet överlever är bara falska påståenden från sl, liberaler och övrig borgerlighet. Sanningen är förstås att bagarens överlevnad beror på marknadsföringen.

    Men det finns mer elände som flödar över gränserna som vi slapp förut men som nu kan göras obehindrat genom obevakade gränser. Men jag talar om borgarnas varor och inte om människor.

    Högerextremism växer inte utan anledning.

    Inom Sovjetunionen kunde i stort sett alla köpa färska närodlade frukt och grönsaker till billigt pris på torgen, producerade av flitiga människor som arbetade och stretade i egna trädgårdar för sitt levebröd.

    Visst finns torg fortfarande på sina ställen i Sverige men skitdyrt där och vad kommer varorna ifrån?

    Jag kan också köpa ett salladshuvud för kanske sex kronor i en lågprisbutik men så mycket mer om det vet jag inte. Törs man äta?

  4. Där jag bor finns massor av bagare; en del är chica och dyra, andra är billiga och stordrift. De klarar sig allihop. Lidl bakar det godaste och mest prisvärda brödet, så Jocke och Nina får det bästa allra billigast. Lidl ligger praktiskt positionerat precis hos låginkomsttagarna i Hagsätra, så de behöver inte ta sin rostiga 240 till konditoriet i Stuvsta; sicken tur, det ska ju snart förbjudas. Jag cyklade nyss till Hagsätra och skaffade chiabatta och tomatjuice; inga koldioxidutsläpp förutom andedräkten.

    Ett tänkbart skäl till att folk röstar konservativt kan vara att socialdemokraterna bara har en enda politik, nämligen att höja skatten. Det är en politik som bara fungerar så länge skatten är låg. Många uppfattar dem som ett sämre alternativ än de konservativa. Folk röstar kanske inte för de konservativa, utan mot de lösningar som visat sig leda till återvändsgränder.

Kommentera