G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Deflation, recession och depression

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Belgiska socialisters krisprogram

-Det vi upplever är inte en kris. En kris varar bara en kort tid. I ställer lever vi i ett system som hamnat i en återvändsgränd –i en kapitalism baserad på profiter och i ständig jakt efter mera.

Så inleder den belgiska organisationen Ligue Communiste Révolutionnaire sitt krisprogram inför valen i Belgien den 25 maj, ett samtidigt val till Europaparlamentet, det nationella parlamentet och de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.

-Våra liv är mer värda än deras profiter, är det genomgående temat som färgar det krisprogram i elva punkter som LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) publicerat för att i valkampanjen visa vilka brådskande åtgärder som krävs för att de arbetande ska lyckas slå tillbaka det nyliberala Europas angrepp på inkomster och den sociala tryggheten.

För att stärka den utomparlamentariska vänsterns chanser att vinna platser i de valda församlingarna har flera organisationer bildat en gemensam valkartell med namnet PTB-Go. Där PTB är den avgjort största organisationen med flera tusen medlemmar. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska traditionen men har de senaste åren rensat ut många lik ur garderoben och driver många frågor i klasskampen på ett bra sätt. Vid sidan av PTB finns som sagt LCR och också det belgiska kommunistpartiet. Även kända personligheter ställer upp på de gemensamma vallistorna.

I en pamflett inför valet presenterar LCR sitt förslag till ett akut krisprogram med åtgärder som partiet anser som nödvändiga för att de arbetande inte ska tvingas betala räkningen för kapitalismens systemkris. Här under har jag gjort en fri översättning av de elva punkter som finns i programmet.

Rätten till ett arbete.

Det finns 600 000 arbetslösa i Belgien. Vissa arbetar mer än fulltid medan andra tvingas till deltider och korttider. Den genomsnittliga arbetstiden i Belgien är 31 timmar i veckan.

– Fast anställning för alla

– Förbjud kollektiva avsked

-Fördela arbetet. Inför 32 timmars arbetsvecka med obligatoriska nyanställningar för att kompensera det minskade antalet arbetade timmar.

Rätten till en inkomst. Kamp mot ojämlikhet och fattigdom.

Den rikaste tiondelen av Belgiens familjer har sexdubblat sina tillgångar sedan 2000. Femton procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket på 875 euro i månaden.

-Upphäv alla motreformer som bromsar löneutvecklingen och som saboterar den automatiska löneindexeringen.

-Inrätta en minimilön på 1700 euro netto i månaden.

-Avskaffa momsen på nödvändiga dagligvaror.

-Minska skatten för alla låg- och mellaninkomsttagare. Öka skatten för inkomster över 8 000 euro brutto i månaden.

Rätt till sociala försäkringar. Solidariteten är inte till salu.

De senaste 20 åren har arbetsgivarnas fått sina sociala avgifter sänkta med 756 miljoner euro per år till dagens 10 miljarder euro per år. Dessa gåvor till bolagen har inte skapat ett enda jobb men däremot skadat det sociala försäkringssystemet.

-Stoppa alla gåvor till företagen.

-Arbetslöshetsersättningen ska inte vara regressiv utan obegränsad i tiden.

-Ersättningen ska vara individuella och inte påverkas av den sociala statusen, ensamboende eller gift/samboende.

-Återinrätta rätten till förpension vid 55 års ålder.

-Socialbidragen ska inte federaliseras och ska skötas av de fackliga organisationerna.

Rätten till bra och gratis offentlig service.

I den offentliga servicen och den som privatiserats minskar kvaliteten och avgifterna stiger.

-Gratis undervisning från småskolan till gymnasiet. Återfinansiering av skolan upp till 8 % av BNP.

-Gratis dricksvatten upp till 15 m³ per person och år.

-Åternationalisering av Posten, Belgacom och andra privatiserade serviceföretag, under de anställdas och konsumenternas kontroll.

-Nationalisera läkemedelsindustrin.

Rätten till en bostad.

-Stoppa vräkningarna.

-Använd existerande lagar för att konfiskera tomma lägenheter.

-Reglerade hyror

-Bygg 200 000 nya bostäder för låginkomsttagare.

Respektera kvinnans rättigheter och de sexuella minoriteternas

-Lika lön för lika arbete

-Gratis abort och preventivmedel

-Utveckla en nationell plan för kamp mot våld, diskrimination, manschauvinism och homofobi mot kvinnor och sexuella minoriteter.

-Stopp för diskrimineringen av muslimer som bär slöja.

Rösträtt för alla. Asylrätt. Vi är alla barn till invandrare.

Invandrare betalar skatt men saknar rösträtt. Asylsökande avvisas alltmer brutalt.

-Lägg ned de låsta asyllägren

-Fri etableringsrätt för alla. Regularisera de papperslösas situation.

-Rösträtt och valbarhet för alla.

Varken olja eller kärnkraft. Allas rätt till förnyelsebar energi.

Förnyelsebar energi kan ge mänskligheten en gratis energi och skapa många nya arbeten. I stället nöjer sig makten med halvmesyrer som bara gynnar de rika och som gör energin allt dyrare.
-Skapa ett gratis och bra kollektivt transportsystem

-Skapa ett offentligt bolag för renovering och isolering av äldre lägenheter, under kvartersinnevånarnas kontroll.

-Överge kärnkraften och omplacera de anställda

-Nationalisera energibolagen utan kompensation och planera en snabb omvandling till 100% förnyelsebar energi.

Ta pengarna där de finns. För en rättvis beskattning.

Pengar saknas inte i samhället. Det är fördelningen det är fel på.

-Upphäv banksekretessen för att bekämpa skattebrott och beskatta förmögenheter.

-Upphäv de utländska bolagens skattelättnader.

-Höj bolagsskatten till 60 %.

-Inför en ”Tobinskatt” på finansiella transaktioner

-Skjut upp betalningen av statsskulden och avskriv alla illegitima skulder.

En offentlig banksektor för att demokratisera kreditgivningen

Lån är ett engagemang för framtiden. Det är odemokratiskt att en procents jakt på profiter bestämmer över krediterna. Kollektivets framtid ska bestämmas kollektivt.

-Förbjud de spekulativa fonderna

-Expropriera banker och försäkringsbolag utan ersättning till ägarna, småsparare undantaget. Skapa en offentlig kreditgivning under samhällelig kontroll.

Ett annat Europa, ett annat Belgien, för en verklig demokrati.

I dag är 80 % av de lagar som antas av EU:s medlemmar skrivna av icke valda instanser i EU. I mycket är det en demokrati bara till namnet.

-Avskaffa monarkin, för en demokratisk federal republik.

-Alla förtroendevalda ska kunna återkallas och förbjudas att samla på sig poster och sitta i högst två mandatperioder. Ingen förtroendevald ska ha en inkomst över 3 200 euro brutto, vilket är genomsnittet i landet.

-Upphäv alla repressiva lagar mot demonstrationsrätten, antiterroristlagarna och skapa nolltolerans mot polisvåldet.

-Upphäv alla EU-fördrag. Val till en konstituerande församling för ett annat Europa  -demokratiskt, socialt, ekologiskt, fredligt, generöst och solidariskt.

-Lämna kapitalets institutioner: IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen.

-Lämna Nato

-Nej till frihandelsavtalet USA-EU

  

      

              

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Första Maj i Bryssel

Här i Bryssel håller arbetarrörelsen ingen demonstration på Första Maj. Det har varit så i många år. Men i stället är det festligheter på Place Rouppe, mitt i stan. Alla partier och NGO:n till vänster har stånd med litteratur, mat och dryck. Mycket folk och hög stämning. Tal och musik till långt in på natten. Jag bor bara hundra meter från torget så i går kväll blev det att stoppa igen öronen för att kunna sova.
Här under kan du se hur Bryssel firar den internationella arbetarklassens festdag. Mycket folk var det i år. Med undantag för en häftig regnskur vid tvåtiden var det vackert och ljumt i luften. Bilderna har jag tagit själv.

******

Alla är naturligtvis välkomna till festen

 

Och många var det som tog tillfället i akt att prata, kolla in partiernas litteratur eller smaka något i alla stånd med mat och dryck.

Mina kamrater i LCR fanns som vanligt på plats. Affischer och pamfletter inför valet den 25 maj delades ut till alla intresserade. Bra böcker reades också ut.

e

Den gamle facklige kämpen Guy är alltid på plats där socialismens idéer sprids.

Musik, tal och spel håller på långt in på kvällen

Vår kamrat Pauline Forges är åttonde namn på PTB-Go:s lista till Bryssels parlament.

En brokig folkmassa som speglar sammansättningen av Bryssels innevånare.

Marockanska socialistpartiet bjöd på litteratur och dryck…

…samt improviserad musik.

Franska Vänsterpartiet var också med.

Den internationelle mästaren i schack, Kim Le-Quang, är med varje år. Ett levande bevis för att alla schackspelare inte är insnöade individualister med 64 rutor i hjärnan.

Framför det socialistiska fackförbundet FGTB:s lokaler samlades många.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Arbetarna tar kontroll över grekiskt metallföretag

Viomichaniki Metaleftiki är ett företag i Thessaloniki som tillverkar metallprodukter till byggnadsindustrin. Sedan maj 2011 betalar inte företaget sina anställda, ett sjuttiotal metallare. Ägaren har lämnat skutan och flytt till rikare nejder. Men arbetarna har ingen ort att fly till. Den enormt djupa ekonomiska krisen i Grekland, med en arbetslöshet kring 30 procent, betyder att varje arbetare som nås av bud om nedläggning saknar alla perspektiv på att kunna hitta ett nytt industrijobb. Horisonten är svart. Under den internationella arbetarrörelsens historia har ett svar från arbetares sida på en svart horisont varit att själva ta över produktionen, speciellt i situationer då ägaren abdikerat och lönerna uteblivit.

Vi minns de franska arbetarna vid klockfabriken Lip i Besançon som 1970 tog över företaget och mot alla odds drev det i egen regi under arbetarnas självstyre. Lip är bara ett exempel i en rad av många. Efter de jugoslaviska partisanernas seger över Hitlers armé utlöstes en våg av fabriksockupationer i Jugoslavien och ett system av arbetarnas självstyre över fabrikerna inrättades.

Arbetarnas självstyre över en fabrik kan sluta på olika sätt. Om aktionen förblir isolerad kan det i bästa fall leda till att företaget blir ett fungerande kooperativ. Men då tvingas arbetarna att spela enligt den kapitalistiska konkurrensens lagar och deras aktion öppnar inget fönster mot en ny värld. Men självorganisering och arbetarkontroll kan också få en egen dynamik och sprida sig till massor av företag och arbetsplatser. Då ställer rörelsen hela det etablerade ägandet av kapitalet och rätten att fritt disponera det ifråga. Kampen om makten i fabrikerna och i sin förlängning makten i samhället ställs på dagordningen.

I den deklaration som vi publicerar här under manar en stödkommitté till solidaritet med Vio.Me. och alla andra grupper av arbetare som tar saken i egna händer. En frisk fläkt av solidaritet med en liten anarkistisk underton.

 

Av Öppet initiativ till stöd och solidaritet med arbetarnas kamp på Vio.Me.

« Vi är de som knådar degen,

men vi har ändå inget bröd,

vi är de som bryter kolet,

ändå fryser vi, 

nu kommer vi för att ta över världen”

Tassos Livaditis (grekisk poet, 1922-1988)

Mitt i den djupaste krisen siktar arbetarna vid Vio.Me. mot exploateringens och ägandets hjärtpunkt. Medan arbetslösheten når 30 procent i Grekland, medan arbernas inkomster är noll, trötta och irriterade på pompösa fraser, löften och nya skatter, utan lön sedan maj 2011 och utan arbete eftersom ägarna övergett fabriken, har arbetarna på Vio.Me., efter ett beslut av ett stormöte, deklarerat sin beslutsamhet att inte bli offer för en permanent arbetslöshet och att i stället ta över fabriken och själva starta produktionen.

Kommuniké från de anställdas stormöte.

I oktober 2011 krävde de via ett offentligt förslag att få konstituera ett kooperativ som ges en laglig status liksom för de som följer. Samtidigt krävde de pengar nödvändiga för fabrikens drift. Det är pengar som i vilket fall tillhör dem eftersom det är de som producerar samhällets rikedomar. Den produktionsplan de utvecklat har endast mötts av likgiltighet från statens och den fackliga byråkratins sida. Men tvärtom mötts av entusiasm i de sociala rörelser som under det senaste halvåret spridit budskapet från Vio.Me. till hela samhället via bildandet av Öppna Initiativet för Solidaritet i Thessalonike följt av liknande initiativ i många andra städer.

Det är dags för arbetarkontroll över Vio.Me.

Arbetarna kan inte längre vänta på att den bankrutta staten förverkligar sina tomma löften om stöd. Inte ens nödhjälpen på 1 000 euro som utlovats av arbetsministern, Yannis Vroutsis, har  godkänts av finansministern, Yannis Stournaras, Det är hög tid att Vio.Me sätts i drift, inte under de gamla ägarnas ledning eller under nya ägare, men av arbetarna själva. Samma sak borde gälla alla andra fabriker som håller på att läggas ned, som förklaras i bankrutt eller som avskedar sina arbetare. Kampen kan inte förbli isolerad till Vio.Me. För att segra måste den spridas till alla fabriker och affärer som håller på att stängas.

Det är enbart genom bildandet av ett nätverk av självstyrda företag som Vio.me. kan blomstra och visa på vägen till en annorlunda organisation av produktionen och samhällsekonomin, utan exploatering, utan ojämlikhet och utan hierarkier.

De anställda protesterar.

Så medan fabrikerna stänger en efter en, medan antalet arbetslösa i Grekland närmar sig två miljoner och medan den stora majoriteten av befolkningen är dömd till fattigdom och misär av koalitionsregeringen mellan PASOK, Ny Demokrati och Demokratiska Vänstern, är kraven på arbetarkontroll över fabrikerna det enda förnuftiga svaret på den katastrof vi ställs dagligen inför. Det är det enda svaret på arbetslösheten. Därför är kampen på Vio.Me. allas kamp.

Vi manar alla arbetande, arbetslösa liksom alla som drabbas av krisen att göra gemensam sak med arbetarna på Vio.Me. och stödja dem i deras ansträngning att i praktiken visa att arbetarna kan producera utan ägare.

Vi kallar till deltagande i en solidaritetsmarsch över hela landet med en kulmen av tre dagars kamp i Thessalonike. Vi manar alla att ansluta sig till kampen och att organisera den egna kampen på arbetsplatserna, under ett direkt demokratisk funktionssätt utan byråkrater. Vi manar också alla att delta i en politisk generalstrejk som kan köra på porten alla de som krossar våra liv.

Allt detta kommer att bidra till etableringen av en arbetarkontroll över fabrikerna och den samlade produktionen och till att organisera ekonomin och samhället som vi vill, ett samhälle utan kapitalister.

Nu är det Vio.Me:s tid. Nu sätter vi oss i arbete! Bred väg för de arbetandes generaliserade självstyre! Bred väg för ett samhälle utan kapitalister!

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Politik och moral. Råd till unga i dag.

Jag hade privilegiet att under fyra års tid dagligen arbeta med Ernest Mandel i Fjärde Internationalens  ledning mellan 1974-78. Det var en hektisk period. Det mesta jag lärt mig om revolutionär moral och marxistisk metod i analys av vad som sker har jag honom att tacka för. Han var inte en lättsam person att arbeta med. Han lät ingen undgå att veta vad han tyckte och tänkte. Det var en rättfram revolutionär med bara ett mål i livet: bidra till mänsklighetens frigörelse från förtryck och utsugning.
Texten härunder var Ernests svar till vad unga människor bör veta. Inget som skolan lär ut. Men något man kan lära i livets skola.

**********

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.
Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

I Mandels arbetsrum staplades böcker och protokoll i varje hörn. Arbetsbordet var överbelamrat med papper, det fanns knappt plats för skrivmaskinen på ett hörn. Det rådde ”vetenskaplig oreda” sa min vän Charles-André.

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.
Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

”Tvivla på allt” i Marx’s anda

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”
Ernest Mandel.
Översättning Per-Erik Wentus

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KKP kongressar –på stället marsch

-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyliberalismens kris i grafik

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,