Kategoriarkiv: Ekonomi

Ett sekellångt liv.

Publicerat av
4

I dag fyller min mor 100 år. Första januari 1914 föddes Vally Eleonora Norlin i den lilla fabriksorten Fagervik i Timrå kommun. Då ett nyfött barn i början av ett nytt sekel. Nu en åldrad kropp med mycket dålig syn och hörsel, men med hjärnan i prima form.

Trots hennes vigör verkar hon inte ha några planer på att likt ”hundraåringen som försvann” kliva ut genom fönstret och ge sig ut på nya äventyr. Hon tycker att hon har sett nog här i livet och så bor hon ju på andra våningen.

Vally föddes i ett samhälle som knappt har något gemensamt med det hon nu avslutar sitt liv i. Mer än tre fjärdedelar av vårt lands befolkning kan inte ens föreställa sig det samhälle som min mor föddes i. Även de arton procenten av våra medborgare som föddes 1946 och tidigare kan svårligen leva sig in i den vardag som rådde 1914.

Våra unga i dag tar vissa saker för givna som inte ens fanns i tankevärlden när det första världskriget stod för dörren. Datorer i trådlös kontakt med varandra världen över, televisionen, bärbara telefoner och allt annat som barn tar för givet var det ingen som kunde föreställa sig.

Även stenåldersprylar som radio, bilar, fast telefoni, kylskåp, kollektivtrafik och elektrisk belysning i hemmen var då okänt för nästan alla i samhället. Mamma berättar att när barnen i byn hörde en bil sprang de benen av sig för hinna till landsvägen och beskåda undret. I hemmen fanns inga vattentoaletter och kvällsmörkret lystes upp av fotogenlampor. Bara några få av oss som lever i dag har växt upp i hem utan vare sig TV och vattentoalett och kan inte ens tänka oss hem utan elektricitet.

Med moderna transportmedel kan hundraåringen ta en tur ute i solen.

Åtta månader efter mammas födelse kastades Europa in i det första världskrigets barbari. Fyra årtionden av krig, världsdepression, nazismens seger och ett nytt världskrig växte hon upp i, blev mogen, träffade min pappa och fick mig just när denna svarta period i Europas historia tog slut.

Mörkret och pessimismens epok var över. De trettio år som följde efter min födelse var en period då allt verkade möjligt. Tron på en bättre framtid var grundmurad. Den ekonomiska expansionen förvandlade snabbt det samhälle mamma känt. De arbetandes reallöner ökade stadigt år från år. Moderniteten gjorde sitt intåg i de vanliga människornas vardag. Utedassen flyttade in. Kylskåpen höll mjölken kall och snart tog sig även televisionen sakta upp efter Norrlands kust.

-Jag trodde att jag kommit till himlen, säger mamma än i dag när hon kommer ihåg första kvällen framför teven – med VM i konståkning på programmet.

Med lite choklad från Belgien leker livet.

Men inget är beständigt. Det som människorna trodde var en värld av oavbrutna framsteg och ständiga förbättringar visade sig vara en parantes i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Med nyliberalismens segertåg över världen har de ”små” människornas förhoppningar inför framtiden gått över i en rädsla för vad som komma skall. Ordet reform inger skräck i stället för hopp.

1914 – 2014. Cirkeln sluts, ett sekel har gått. I dag firar jag min mors 100-årsdag och det är med stor tacksamhet för allt hon gjort som jag höjer ett glas för henne.

Javisst, har hon levt uti hundrade år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jens Stoltenberg går till höger – ”gör en Stefan Löfvén”.

Publicerat av
Svara

När de norska socialdemokraternas partiledare Jens Stoltenberg bar hem sin julgran tog han samtidigt ett kliv åt höger i politiken. Det var hans julbudskap till sina väljare.

Han lämnar det gamla samarbetet med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet (landsbygdsparti) och friar i stället öppet till de två borgerliga partier, Kristelig Folkparti  (kristdemokrater) och Venstre (liberaler), vilka nu utan ministrar valt att vara regeringsunderlag för det som i Norge kallas för den blå-blå regeringen, alltså koalitionen Höyre och Fremskrittspartiet.

Men Kristdemokraternas  Knut Arild Hareide och Venstres Trine Skei Grande avvisar bryskt  hans närmande och nobbar frieriet. De vill i stället utveckla samarbetet med högerregeringen.

Men trots att han fått korgen menar Stoltenberg att samarbetet med SV och Sp inte längre blir som förr. Han ”gör i stället en Löfvén” och menar att det egna partiet efter nästa val 2017, kan göra som i Sverige. ”Det kan vara ett politiskt projekt, detta att vara öppna för olika lösningar, på samma sätt som de svenska socialdemokraterna gör nu”, säger den avspisade friaren.

För medlemmarna i SV, nu helt plötsligt ensamstående i politiken och utan vittring på politiken köttgrytor, kan det i stället bli ett gyllene och kreativt tillfälle att ompröva hela sin politiska strategi, vilken byggts på att delta i en nyliberal regering med hopp om att kunna ”påverka genom att delta i makten”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ly(s)ande idé släcker ner gatubelysningen…

Publicerat av
7

I norrländska Strömsund har socialdemokratiska kommunalrådet Gudrun Hansson kommit på en verkligt lysande idé. Hon släcker gatubelysningen för alla som inte har råd att hyra en stolpe för 750 kronor/år.

I Rapport var hon i kväll riktigt glad när hon kunde meddela denna märkliga nyhet. ”Vi kommer då att svara både för drift och underhåll”, hette det.

Bakgrunden är att alla gamla kvicksilverlampor i Sverige ska vara borta senast 2015. I Strömsund fattas pengar för bytet och enligt dess prognos innebär det att 1 400 gatustolpar släcks ner.

Men med denna galanta, nyliberala lösning kan nu de som har råd alltså lysa upp åtminstone sin egen tillvaro. Kommunen har i dag 14 000 innevånare varav hela 1 000 är ”nyanlända”. Lätt att föreställa sig hur klass- och etnisk segregering snabbt kommer att utmärkas av ljusa respektive beckmörka kommundelar.

Nästa steg blir väl att man får köpa sina barn en plats i skolan eller en bit av vägen så att man kommer fram. Kanske börjar kommunalrådet med att hushållen får hyra in snöröjningen…

Vi ser sedan hur denna lysande nyliberala idé dra neråt landet och släcker ner tillvaron för alla som redan har det svårt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

Publicerat av
7

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett helt land har gått på grund – och sjunker…

Publicerat av
Svara

Amorella går på grund. Det skakar lite i skrovet. Men sedan är det över. Ingen ny Titanic. Ingen Estonia. Passagerarna kan skatta sig lyckliga, de klarade sig bra. Men Dagens Nyheter berättar att några ändå  klagar över att förseningen innebar att de fick sova en natt på ett golv (i värmen) utan filtar.

På samma hemsida rapporteras om de sex miljoner syriska flyktingar( två i exilen, fyra i det egna landet) som lever i kylan för tredje vintern i rad.  Ett helt land har gått på grund och sjunker med en besinningslös diktatur på kommandobryggan.

Två nyheter som leder till eftertanke så här på söndagsmorgonen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Europa under strecket.

Publicerat av
2

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Efter 65 år vände det.

Publicerat av
3

Fördelningen av de samlade förmögenheterna säger mycket om det samhälle man lever i. I den här grafiken hämtad ur Thomas Pikettys (1) bok om inkomst- och förmögenhetsfördelningen sedan början av 1800-talet kan vi se att i fattig-Sverige före första världskriget ägde den rikaste tiondelen av befolkningen nästan alla tillgångar, det vill säga fastigheter, mark, maskiner, aktier, obligationer och alla andra materiella och finansiella tillgångar.

Från första världskriget och fram till 1975 ändrades samhället grundligt om än inte i grunden. De rikas andel av förmögenheterna minskade till strax över hälften. Det tycker man att de borde ha varit nöjda över. Men icke. Från 1980, det vill säga startskottet för det nyliberala racet mot nya rikedomar, skjuter den rikaste tiondelens och hundradedelens andel på nytt i höjden. Hur det kommer att se ut om 20 år vet vi inte. Men om de rikas makt lämnas orörd då kan det bara gå uppåt i diagramet igen. Så ser det samhälle ut där finansmarknaden härskar ostörd.  

(1): Se Piketty om långa serier

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om gamla maostalinister och Assadregimens prickskytte på barn…

Publicerat av
6

Den 24 november gör Sveriges Radio ett inslag om den rapport från Oxford Research Group som berättar att 11 000 barn har dött under Syrienkriget.

Fotot av den nu tillfångatagne Niclas Hammarström.

Bakgrunden är att regimen under snart tre år har haft monopol på stridsflyg, tungt artilleri och kemvapen och använt alla sina våldsmedel i en furiös terror mot sitt eget folk. Otaliga groteska massakrer iscensatta av regimens slöddermilis Shabiha har dokumenterats. Det finns ingen symmetri i kriget utan det vi sett under snart tre år är en till tänderna rustad kapitalistisk klan runt familjen Assad som utplånar och bombar till stoft, de fattiga förortsområden i storstäderna där den syriska arbetarklassen lever och där upproret har sina rötter.

*****

*****

Hundra barn, inklusive spädbarn, har torterats och fyrahundra har dödats av Assads krypskyttar. All etik har brutit samman. Dödandet av barn har iscensatts som vore det prickskytte mot lerduvor.

När jag hörde detta valde jag att på Facebook lägga ut en länk till radions inslag. Infogade mina nästan uppgivna frågor: ”Varför tiger Stefan Löfvén och Jonas Sjöstedt? Hur länge till ska de vända ryggen åt vår tids tragedi? Kan de inte skilja på en våldtäktsman och hans offer?”. När väl detta var gjort var det flera läsare som ”delade” min länk. I ännu en kommentar försökte jag formulera hur den traditionella arbetarrörelsens ledare kanske resonerar: ”Vi tar inte närkontakt med frågan, eftersom det kan riva upp sår i våra egna partier. Även minsta gest av solidaritet med upproret är dessutom minerad mark eftersom allt som har med ”araber” att göra riskerar att i sista hand klibba samman partierna med islam och bli till ett blysänke när det gäller röster.”

Till min uppskattning såg jag sedan att Dan Kotka hade delat min länk. Men jag blev också förvånad eftersom han på Facebook varit en energisk försvarare av diktaturen. Inte ens tvekat om att rakt av lägga ut propagandaaffischer på Bashar Assad. Han verkar dessutom i miljön kring FIB/Kulturfront, Jan Myrdals vänner och Kommunistiska Partiet/Proletären. Klickade därför fram hans delning och fann där den värsta cynism. ”Syriska och utländska terrorister stänger in sina offer i s.k. befriade zoner. Där de får dö martyrdöden. Med utländska och inhemska islamister.”

Hur kan man få en sådan vrångbild av verkligheten? Leva med tron att den syriska revolutionen skulle vara likt en större bankkupp där desperata rånare håller människor som gisslan och sedan i tre år låter barnen bli skjutna som sittande fågel. Hur kan man som ”marxist” överhuvudtaget inbilla sig att det tre år långa upproret mot regimen, där i dag 120 000 människor dödats och en tredjedel av befolkningen har bombats bort från sina hem, skulle kunna ha iscensatts av ett gäng inhemska och utländska islamister? Urkraften för att klara detta är självfallet en helt annan. Det är samma folkliga urkraft som har funnits i alla historiska revolutioner. Det handlar om något så enkelt som att miljoner och åter miljoner syriska människor inte längre vill leva under den kapitalistiska maffiadiktatur som styr deras liv!

Dan Kotkas kommentar till Sveriges Radios sändning handlar helt enkelt om att han måste redigera om verkligheten för att kunna fortsätta att leva med sin vantro. En trist, inte helt ovanlig historia som vore banal om det inte vore för att hans åsikter delas av ett spann med människor inom den mao/stalinistiska miljön, människor vars etiska och politiska startpunkter i livet en gång var goda i en helt vanlig mening. De såg Västvärldens barbariska historia och nutid och ville i stället ha en bättre värld. Dessvärre valde de stalinism och maoism som sina alternativ och trots de historiska sammanbrotten för dessa ideologier har de inte orkat med en omprövning. Assad får tjäna som en klen ersättning för de gamla nu gravsatta förebilderna Josef Stalin och Mao Zedung…

Dagarna efter Kotkas lilla utläggning skriver tidningarna om en kaotisk intervju med några barn i Jobar, en av de förorter i Damaskus som regimen bombar sönder. De berättar om det barbari som de dagligen är utsatta för och så mitt under intervjun slår en av regimens raketer ner alldeles i närheten. Nästa gång kan det vara prickskyttar som söker sina offer. Videoklippet bekräftar övertydligt regimens krigsbrott. Kotka kanske kan hitta på någon rövarhistoria om att det hela är inspelat någon annanstans. Men få mer än han själv kommer att tro på den…

Ännu en bild av Niclas Hammarström. FSA-rebeller i Aleppo.

Vila och väntan på solidaritet?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tyska och danska socialdemokrater gör upp med borgarna

Publicerat av
Svara

Stefan Löfvén som här hemma vill få ”ett slut på blockpolitiken” kan i dagarna hämta inspiration från två av våra grannländer.

Helle Thorning-Schmidt vann regeringsmakten från konservativa Lars Løkke Rasmussen,  men pekar ändå ut en politik åt höger.

I Danmark har den ”röda” socialdemokratiska regeringen under ledning av Helle Thorning-Schmidt avvisat välfärdskrav från Enhedslisten och många fackförbund för att i stället enas om en ”blå” statsbudget för nästa år med Venstres Lars Løkke Rasmussen. Skattesänkningar för de rika i stället för satsningar på äldrevården och ”dagpengen” till arbetslösa. Thorning-Schmidt vill inte heller sätta hårt mot hårt när det gäller den lönedumpning som grasserar på den danska arbetsmarknaden, inte minst inom byggbranschen.

I Tyskland har socialdemokraternas partiledning enats med Angels Merkels konservativa CDU och dess systerparti i Bayern, CSU, om ett gemensamt regeringsinnehav. Socialdemokraterna sa sig fått gehör för sitt viktigaste krav på en lagstadgad minimilön, omkring 70 kr/tim. Men i de gemensamma skrivningarna talas sedan om att detta ska gälla först 2015 och att det lokalt går att förhandla om lägre minimilön ända fram till 2017. De konservativa i Bayern har dessutom fått genomslag för sitt uppmärksammade protektionistiska krav om att ”utlänningar” ska betala vägtull om de kör på tyska motorvägar. Uppgörelsen är klar och ett långt gemensamt dokument är undertecknat.

Den tyska arbetarrörelsen har en långt mer demokratisk tradition än den svenska. Både i fackföreningsrörelsen och i det socialdemokratiska partiet gäller medlemsomröstningar vid viktiga avtal.

Vad som återstår att passera – och som faktiskt kan bli en fallucka – är en medlemsomröstning inom de socialdemokratiska leden. Var och en av partiets 473 000 medlemmar får i dagarna ett brev hem med information om avtalet och röstsedlar. Ända fram till den 13 december  blir det en debatt i partiorganisationerna och Der Spiegels rundringning till dessa varslar om både tvekan och motstånd.

Socialdemokratins partiorganisationer fungerar i bägge dessa länder som ånglok för den nyliberalism som fortsätter att härja i Europa. Säkert inspirerande för en högerman som Stefan Löfvén och de andra i hans ledande partikrets. Men hur är det bland de berömda gräsrötterna? Är de nedtrampade för gott? Finns det några kvar? Drömmer de i så fall verkligen om en regering där Annie Lööf är arbetsmarknadsminister och Jan Björklund utrikesminister?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,