Etikettarkiv: Ekonomi

Inte så långt från italienska Lampedusa till Göteborg. Viktigt solidaritetsmöte.

Publicerat av
1

På väg in till ett informationsmöte i går arrangerat av Syriska kommittén i Göteborg, i samarbete med ABF Göteborg och Olof Palmes Internationella Center, lyssnade jag på ett inslag i Dagens Eko om flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa. En av Italiens alla korrupta ministrar hade kastat i väg ett blindskott om att strömmen av syriska flyktingar var ett sätt för al-Quaida att infiltrera det egna landet.  Naturligtvis var det egentligen inte ett blindskott utan skarp ammunition i syfte att både förstärka och själv rida på vågen av europeisk islamafobi. För vad al-Quaida gör det är raka motsatsen till vad den italienska ministern gapar om, nämligen ett försök att infiltrera egna krigare i den syriska revolutionära processen i syfte att skapa ett fäste för den egna reaktionära drömmen om ett Kalifat för Irak och Levanten.

Väl på plats sålde jag Syrienbulletinens vinterutgåva tillsammans med Dana Orkideh Mohseni och Andreas Graube som jobbar med Föreningen Sverige-Syrien vilken är ansvarig för tidningen. En äldre syrier vi pratade med sa på perfekt engelska att han ännu hade lite svårt med svenskan. ”Det kommer sa vi. Det är bara att stå på”. ”Det ska nog gå bra”, svarade han. ”Men jag har bara varit två dar i Sverige så det tar ett tag till”.

Hans replik reflekterade den optimism och moral som fortfarande – efter tre års helvete – finns hos många av de syrier som kämpat så länge för sin frihet från diktatur. Från solidaritets- och informationsmötets scen fick vi höra berättelser från de verkliga människor av kött och blod som under fasor och beskjutningar tagit sig till Lampedusa och sedan till Sverige. Redogörelser så långt bort från den italienska ministerns konstruerade scenarier som man kan komma.

Syriskan Marwa läste en egen dikt som handlade om kärleken till Syrien, det land som Bashar Assad aldrig kommer att lyckas med att behålla.

Mousa fick applåder för sina sånger.

Reza Talebi från ABF i Göteborg var en av organisatörerna bakom mötet och visade med siffror hur denna episka katastrof ser ut. 120 00 människor har dött. Regimens krypskyttar skapar terror till och med genom att skjuta ihjäl små barn. Över två miljoner syrier har tvingats att fly sitt hemland. Inne i Syrien är det omkring 4 miljoner människor som fördrivits av Assads terror.  Nära nog outhärdliga siffror om vi översätter dem till det mänskliga lidande det handlar om.

Vi fick också se en dokumentärfilm tagen inifrån det sönderbombade Aleppo av en modig ung kvinna. Den avslutande scenen var oerhört stark. En rebell från FSA , i det civila ingenjör, berättade att han insett att omvärlden inte bryr sig om Syriens människor. Han pekade sedan på en gullig katt som överlevt Assads ryska bombplan och nu försökte klara sig i de sönderrasade gränderna, och frågade om det kanske var bättre att vädja till Europas folk om att hjälpa denna katt. Om man inte bryr sig om människor som går under kanske man trots allt vill bistå ett stackars oskyldigt djur…

Är det så illa? Ja, till en stor del. Nyckeln till att förstå den brist på verklig solidaritet som finns med Syriens plågade människor och deras kamp för ett värdigt liv är nog likgiltigheten hos de etablerade politiska partierna i Sverige och andra länder. Stormakternas schackrande och de reaktionära islamistiska rörelsernas intrång i dramat gör det sedan inte lättare att göra något vettigt solidaritetsarbete. På mötet slöt ett hundratal syrier upp. Men knappt några människor med sitt ursprung i vårt land. Det handlar till en del om att den syriska gemenskapen i Göteborg har svårt att nå ut. Språk och egen kamp för att överhuvudtaget få ett drägligt liv reser många hinder. Liksom ovanan vid vårt sätt att organisera politik och solidaritetsaktiviteter. ABF och Olof Palmes Internationella Center ska ha stort beröm för sina insatser. Reza Talebi från ABF står till förfogande för dem som vill jobba med frågan eller bara har idéer om kommande aktiviteter: reza.talebi@abf.se

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den gör skillnad – Syrienbulletinens andra nummer ute

Publicerat av
Svara

.

Syrienbulletinen gör skillnad och nu kan du beställa andra numret av Föreningen Syrien-Sveriges tidskrift till stöd för det syriska folkupproret.

Ett exemplar skickas mot en kostnad av 33 kr (tidning+porto+kuvert).

En bunt: Vill du sälja tidningen skickar vi gärna en bunt om tio stycken eller fler. Välj antal själv. Tidningarna skickas kostnadsfritt mot att ni i efterhand redovisar försäljningen och sätter in pengarna, 20 kr/st, på Föreningens Syrien Sveriges pg 66 35 97-3. Viktigt: märk inbetalningen med antal sålda Syrienbulletiner och namn.

Alla beställningar görs till: alli@nasiell.net Uppge antal och adress inkl. mobilnummer. Vi skickar tidningarna antingen i brev till adressen eller paket till DHL:s närmsta utlämningsställe.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om gamla maostalinister och Assadregimens prickskytte på barn…

Publicerat av
6

Den 24 november gör Sveriges Radio ett inslag om den rapport från Oxford Research Group som berättar att 11 000 barn har dött under Syrienkriget.

Fotot av den nu tillfångatagne Niclas Hammarström.

Bakgrunden är att regimen under snart tre år har haft monopol på stridsflyg, tungt artilleri och kemvapen och använt alla sina våldsmedel i en furiös terror mot sitt eget folk. Otaliga groteska massakrer iscensatta av regimens slöddermilis Shabiha har dokumenterats. Det finns ingen symmetri i kriget utan det vi sett under snart tre år är en till tänderna rustad kapitalistisk klan runt familjen Assad som utplånar och bombar till stoft, de fattiga förortsområden i storstäderna där den syriska arbetarklassen lever och där upproret har sina rötter.

*****

*****

Hundra barn, inklusive spädbarn, har torterats och fyrahundra har dödats av Assads krypskyttar. All etik har brutit samman. Dödandet av barn har iscensatts som vore det prickskytte mot lerduvor.

När jag hörde detta valde jag att på Facebook lägga ut en länk till radions inslag. Infogade mina nästan uppgivna frågor: ”Varför tiger Stefan Löfvén och Jonas Sjöstedt? Hur länge till ska de vända ryggen åt vår tids tragedi? Kan de inte skilja på en våldtäktsman och hans offer?”. När väl detta var gjort var det flera läsare som ”delade” min länk. I ännu en kommentar försökte jag formulera hur den traditionella arbetarrörelsens ledare kanske resonerar: ”Vi tar inte närkontakt med frågan, eftersom det kan riva upp sår i våra egna partier. Även minsta gest av solidaritet med upproret är dessutom minerad mark eftersom allt som har med ”araber” att göra riskerar att i sista hand klibba samman partierna med islam och bli till ett blysänke när det gäller röster.”

Till min uppskattning såg jag sedan att Dan Kotka hade delat min länk. Men jag blev också förvånad eftersom han på Facebook varit en energisk försvarare av diktaturen. Inte ens tvekat om att rakt av lägga ut propagandaaffischer på Bashar Assad. Han verkar dessutom i miljön kring FIB/Kulturfront, Jan Myrdals vänner och Kommunistiska Partiet/Proletären. Klickade därför fram hans delning och fann där den värsta cynism. ”Syriska och utländska terrorister stänger in sina offer i s.k. befriade zoner. Där de får dö martyrdöden. Med utländska och inhemska islamister.”

Hur kan man få en sådan vrångbild av verkligheten? Leva med tron att den syriska revolutionen skulle vara likt en större bankkupp där desperata rånare håller människor som gisslan och sedan i tre år låter barnen bli skjutna som sittande fågel. Hur kan man som ”marxist” överhuvudtaget inbilla sig att det tre år långa upproret mot regimen, där i dag 120 000 människor dödats och en tredjedel av befolkningen har bombats bort från sina hem, skulle kunna ha iscensatts av ett gäng inhemska och utländska islamister? Urkraften för att klara detta är självfallet en helt annan. Det är samma folkliga urkraft som har funnits i alla historiska revolutioner. Det handlar om något så enkelt som att miljoner och åter miljoner syriska människor inte längre vill leva under den kapitalistiska maffiadiktatur som styr deras liv!

Dan Kotkas kommentar till Sveriges Radios sändning handlar helt enkelt om att han måste redigera om verkligheten för att kunna fortsätta att leva med sin vantro. En trist, inte helt ovanlig historia som vore banal om det inte vore för att hans åsikter delas av ett spann med människor inom den mao/stalinistiska miljön, människor vars etiska och politiska startpunkter i livet en gång var goda i en helt vanlig mening. De såg Västvärldens barbariska historia och nutid och ville i stället ha en bättre värld. Dessvärre valde de stalinism och maoism som sina alternativ och trots de historiska sammanbrotten för dessa ideologier har de inte orkat med en omprövning. Assad får tjäna som en klen ersättning för de gamla nu gravsatta förebilderna Josef Stalin och Mao Zedung…

Dagarna efter Kotkas lilla utläggning skriver tidningarna om en kaotisk intervju med några barn i Jobar, en av de förorter i Damaskus som regimen bombar sönder. De berättar om det barbari som de dagligen är utsatta för och så mitt under intervjun slår en av regimens raketer ner alldeles i närheten. Nästa gång kan det vara prickskyttar som söker sina offer. Videoklippet bekräftar övertydligt regimens krigsbrott. Kotka kanske kan hitta på någon rövarhistoria om att det hela är inspelat någon annanstans. Men få mer än han själv kommer att tro på den…

Ännu en bild av Niclas Hammarström. FSA-rebeller i Aleppo.

Vila och väntan på solidaritet?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tyska och danska socialdemokrater gör upp med borgarna

Publicerat av
Svara

Stefan Löfvén som här hemma vill få ”ett slut på blockpolitiken” kan i dagarna hämta inspiration från två av våra grannländer.

Helle Thorning-Schmidt vann regeringsmakten från konservativa Lars Løkke Rasmussen,  men pekar ändå ut en politik åt höger.

I Danmark har den ”röda” socialdemokratiska regeringen under ledning av Helle Thorning-Schmidt avvisat välfärdskrav från Enhedslisten och många fackförbund för att i stället enas om en ”blå” statsbudget för nästa år med Venstres Lars Løkke Rasmussen. Skattesänkningar för de rika i stället för satsningar på äldrevården och ”dagpengen” till arbetslösa. Thorning-Schmidt vill inte heller sätta hårt mot hårt när det gäller den lönedumpning som grasserar på den danska arbetsmarknaden, inte minst inom byggbranschen.

I Tyskland har socialdemokraternas partiledning enats med Angels Merkels konservativa CDU och dess systerparti i Bayern, CSU, om ett gemensamt regeringsinnehav. Socialdemokraterna sa sig fått gehör för sitt viktigaste krav på en lagstadgad minimilön, omkring 70 kr/tim. Men i de gemensamma skrivningarna talas sedan om att detta ska gälla först 2015 och att det lokalt går att förhandla om lägre minimilön ända fram till 2017. De konservativa i Bayern har dessutom fått genomslag för sitt uppmärksammade protektionistiska krav om att ”utlänningar” ska betala vägtull om de kör på tyska motorvägar. Uppgörelsen är klar och ett långt gemensamt dokument är undertecknat.

Den tyska arbetarrörelsen har en långt mer demokratisk tradition än den svenska. Både i fackföreningsrörelsen och i det socialdemokratiska partiet gäller medlemsomröstningar vid viktiga avtal.

Vad som återstår att passera – och som faktiskt kan bli en fallucka – är en medlemsomröstning inom de socialdemokratiska leden. Var och en av partiets 473 000 medlemmar får i dagarna ett brev hem med information om avtalet och röstsedlar. Ända fram till den 13 december  blir det en debatt i partiorganisationerna och Der Spiegels rundringning till dessa varslar om både tvekan och motstånd.

Socialdemokratins partiorganisationer fungerar i bägge dessa länder som ånglok för den nyliberalism som fortsätter att härja i Europa. Säkert inspirerande för en högerman som Stefan Löfvén och de andra i hans ledande partikrets. Men hur är det bland de berömda gräsrötterna? Är de nedtrampade för gott? Finns det några kvar? Drömmer de i så fall verkligen om en regering där Annie Lööf är arbetsmarknadsminister och Jan Björklund utrikesminister?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Netanyahu – med käften full av ättika

Publicerat av
Svara

Över en natt har Benjamin Netanyahus kampanj för ett bombkrig mot Iran gått i stå. Han är vresig och sur och låter som om han har käften full med ättika när han kommenterar uppgörelsen mellan stormakterna och Iran:

”Det som har kallats för en historisk uppgörelse är ett historiskt misstag. Världens farligaste regering kan nu skaffa sig världens farligaste vapen”.

Netanyahus reaktion är komplett idioti. Ett sista knakande från en omkullvräkt rotvälta. Uppgörelsen, om den håller, är naturligtvis bra för alla människor som riskerat att plågas av en regional militär konflikt.

Vad som inte är bra kan i stället vara diplomatiska och politiska rekyler när det gäller andra konflikter. Omvärldens ointresse för demokratiska rättigheter i hårdföra diktaturer som Iran och Syrien riskerar att öka. Robert Fisk som skriver i den brittiska tidningen Independent kanske träffar rätt med sin kommentar:

“I Damaskus, misstänker jag att Bashar, själv en alawit-shia, kommer att stoppa om barnen i sängen, dela ett glas med sin fru Asma och sova gott i natt”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sverige, oktober 2014?

Publicerat av
Svara

 

Här sitter Tysklands socialdemokrater och pratar sig samman om en gemensam regeringskoalition med Angela Merkels tvillingpartier CDU/CSU.

Här finns det ingen låst blockpolitik. Ingen tänker på klass. Bara på ”Tysklands bästa”.

Det är nog så här Stefan Löfvén har tänkt sig det hela här hemma efter valen 2014. Upplägget passar honom också perfekt eftersom ingen egentligen kan säga vad som är höger eller vänster…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Enhedslisten gör ett historiskt val – kampen i vardagen går vidare

Publicerat av
3

Köpenhamns Sjöpaviljong, i går dekorerad med glödande röda fanor, banderoller och ballonger, gungade av glädje, golvstamp och entusiasm när Enhetslistans politiske ordförande Johanne Schmidt-Nielsen tackade partiets alla fantastiska valarbetare för ett historiskt valresultat. Partiet ökade sitt röstetal i ett enda sving från 2.3 procent i kommunalvalet 2009 till  6.9 procent i år. Framgången innebär ett nationellt genomslag och en viktig möjlighet att öka inflytandet lokalt. De kommunala mandat som skördats – över hundra – kan användas till att bekämpa regeringens – och högerpartiernas – planer på attackera den gemensamma välfärden. I de stora städerna är framgången nästan hisnande med flera resultat på en bra bit över tio procent. I den för Danmark så viktiga huvudstaden Köpenhamn, politikens metropol, blev Enhetslistan näst största parti med elva mandat och knappt tjugo procent av rösterna. Ett resultat som Danmarks radio ser som att ”Den yttersta vänsterflygeln i Köpenhamn gör sitt bästa val sedan 1946”, alltså för 67 år sedan.

Johanne Schmidt-Nielsen på den jublande valfesten.

”Med detta valresultat öppnar vi ett nytt kapitel i vårt partis historia”, underströk Schmidt-Nielsen. ”På Christiansborg har vi dessvärre under de senaste åren fått uppleva en regering som har svikit allt det som vänsterflygeln har stått för historiskt. En regering som har övertagit alltför många av högerflygelns idéer och synpunkter om att välfärden är en börda som vi inte har råd med. Om att de rikaste ska belönas med skattelättnader samtidigt som de arbetslösa ska ha mindre att leva av”, fortsatte hon hela tiden avbruten av jubel från valfesten. ”Under de fyra år som kommer ska vi i kommuner och regioner visa att vi inte vill ha ett konkurrenssamhälle där alla konkurrerar med alla. Vi ska visa att vårt solidariska välfärdssamhälle inte är en börda utan tvärtom en gemenskap som gör vårt samhälle och var och en av oss starkare”.

Enhetslistan har ingen direkt motsvarighet i Sverige. Historiskt har Vänsterpartiet sett Socialistisk Folkeparti (SF) som sitt broderparti, men man har under de senaste två åren tagit kontakter även med Enhetslistan. Ett intresse som lär öka eftersom jordskredsvalet för listan till stora delar har drabbat just SF som gör ett katastrofval. Partiet fick bara 5,6 procent av rösterna,  en tilbakagång på hela 8,9 procent. Väljarna har uppenbart flytt partiet i protest med dess medverkan i en nyliberal regering. Samma bakslag som drabbade Sosialistisk venstre i Norge för dess regeringssamverkan med socialdemokraterna. Helt säkert viktiga röda stoppskyltar när det gäller hur vänsterpartisterna kommer att diskutera regeringsfrågan vid sin kommande kongress.Till skillnad från Vänsterpartiets sätt att organisera sig är det i Enhetslistan fullt möjligt med olika organiserade åsiktsströmningar inom partiet.

Svenska Socialistiska Partiets systerorganisation i Danmark Socialistisk Arbejderparti (SAP) är en sådan viktig gruppering i den gemensamma partiorganisationen. Vad jag vet skulle de flesta eller alla medlemmar i Socialistiska Partiet acceptera att med stort ansvar arbeta inom ramen för (v) bara vi fick fortsätta med att vara en öppet redovisad och accepterad åsiktsströmning, bland alla de andra. Fördelen med Enhetslistans sätt att organisera sig är att man slipper hemliga fraktioner och nätverk som jobbar utan en redovisad och diskuterad politisk grund. Med politiken på det sättet i centrum slipper man en del ”personstrider” som i själva verket borde vara politiska debatter. Men samtidigt kräver det självklart ett ansvar från de som diskuterar. I viktiga offentliga sammanhang och i parlamentariska val måste man dra åt samma håll och partiet får inte förfalla till en diskussionsklubb.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Danska valet kan bli ”ett tigersprång” för Enhetslistan!

Publicerat av
1

I de danska kommunal- och regionalval som avgörs i dag har opinionsinstituten flaggat för en skräll från vänster. Partiet Enhedslisten som är ett brokigt parti, ofta med radikalare krav och praktik än svenska Vänsterpartiet, tippas kunna öka från 2.3 procent i valet 2009 till nästan 9 procent i dag. Till skillnad från Vänsterpartiet är det fullt möjligt med olika organiserade åsiktsströmningar inom partiet.

Svenska Socialistiska Partiets systerorganisation i Danmark Socialistisk Arbejderparti (SAP) är en sådan viktig gruppering i den gemensamma partiorganisationen. Här återger vi den sista uppmaningen till listans medlemmar och valarbetare från våra kamrater. Deras sätt att resonera om förhållandet mellan parlamentariskt arbete och aktivism är centralt för att en eventuell valframgång också ska bli så betydelsefull som möjligt i arbetet framöver. Bloggen återkommer i morgon, kanske redan i natt, med en första uppföljning av valkampen på andra sidan sundet.

Enhetslistans ”fotfolk” demonstrerar I maj

”Vi ska värva så många röster som möjligt på tisdag – och de ska användas som en plattform för rörelse. Om Enhetslistan kan infria den dundersuccé i kommunal- och regionalvalen som opinionsundersökningarna för ögonblicket tyder på innebär det enorma möjligheter.

Möjligheter för att få rotfäste ute i provinsstäderna, från Viborg till Bornholm, och för att överallt bli en drivande kraft i rörelser mot det fälttåg av nedskärningar inom välfärden som både den sittande regeringen och de borgerliga partierna planerar fram till 2020.

Tid för entusiasm

Runt om i Enhetslistans kretsar – men också i var och ens bakhuvud – kan man höra bekymrade ord om hur ett stort antal kanske isolerade, kanske oskolade, kanske oerfarna representanter för listan kan röra till det för sig under de fyra år som kommer. Att det finns en grund för denna fruktan finns det ingen anledning att nonchalera. Men att låta detta överskugga entusiasmen för de kolossala möjligheter detta kan ge, exempelvis vid en framgång på trehundra procent, är rent nonsens.

Så här såg det ut i riksdagsvalet 2011.

Ska framgången cementeras i kommunalvalen?

En plats i en kommunal eller regional styrelse betyder i första hand fyra saker:

1) Direkt tillgång till information om möjliga konflikter – från planer om nedskärningar och nerläggningar till otillräckliga miljöplaner. Dvs en möjlighet att gå ut med varningar, alternativ och kampkrav – en möjlighet för att vara en startmotor för motstånd och rörelse.

2) En möjlighet att ge all slags folkliga rörelser och protester ett språkrör med betydligt större genomslagskraft i lokala medier och annat – och möjligheter för att ta rörelsernas krav direkt in i det parlamentariska rummet. I bästa fall också att vara initiativtagare till att en majoritet ger med sig och genomför rörelsernas krav.

3) En möjlighet att göra Enhetslistan synlig i den lokala politiken vilket kan betyda ett genombrott när det gäller rekrytering av ännu fler medlemmar – och möjligheter för lokalavdelningen att spela en större roll i all sorts lokal kamp.

4) En möjlighet för att Enhetslistan kan bli ett redskap för att samla den lokala kampen mot de av regeringen dikterade lokala och regionala nedskärningarna. Det är tid för ett kommunalt uppror och en verkligt landstäckande Enhetslista kan göra mycket för att bygga upp det samarbete på gräsrotsplan som kan bli ryggraden i detta.

Ansvaret ligger hos oss alla

Ansvaret för att ta dessa möjligheter och skörda frukterna vilar på alla Enhetslistans medlemmar. Om det på några ställen slutar med att representanter för Enhetslistan blir insyltade i den klubb av maktfullkomliga nedskärningsadministratörer som styr i de flesta kommuner och regioner kan de inte ensamma lastas. Det handlar i så fall om att vi i partiet och avdelningarna inte har arbetat tillräckligt bra.

 Helle Thornings socialdemokratiska regering lyssnade inte på lärarna.

 Svarade i stället med tvångslagstiftning mot facket.

Det avgörande är att vi överallt ser representationen i kommun- och regionstyrelser som en plattform för rörelse. Framför oss  finns regeringens – och högeroppositionens – planer på en nolltillväxt i välfärden (trots en explosion när det gäller behoven inom sjuk- och äldrevård) liksom miljardbesparingar när det gäller effektiviseringar, vilka kommer att göra offentligt anställda till jagade villebråd. Även utan Enhetslistans medverkan kommer dessa planer att möta motstånd. När vi kan använda våra många nyvalda som spjutspetsar i denna kamp, som en del av aktiva avdelningar vilka är djupt indragna i att organisera motståndet på gräsrotsnivå kommer det att vara ett tigersprång framåt. Inte bara för Enhetslistan – utan för arbetarklassen – och på sikt för den socialistiska revolutionen!

Under de kommande fyra dagarna är det vårt ansvar att gå ut på gatorna och få med oss de sista rösterna. För rösterna på listan Ø (Enhedslistan) är viktiga, både i kommunal- och regionalvalen. Som det hette (nästan) i den gamla vänstersocialistiska parollen:

Stöd kampen i vardagen – rösta lista Ø på valdagen!”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I morgon blir det fotboll och danska kommunalval i skön förening

Publicerat av
1

I morgon kväll blir det raffel på Friends Arena. Ska motlutet från Estádio da Luz  med 0-1 bli en för tung ryggsäck på hemmaplan? Blir det en mördarbacke som dryper av mjölksyra eller ska svenskarna ta det som en Hellnerbacke?

När portugiserna anlände till spelarhotellet Sheraton i går kväll öppnade Expressen fotbollsfesten direkt med att störa motspelarnas nattsömn med svensk brass från Kårsdraget och Danderyds blåsorkester.  En hämnd för den skräniga blåsorkester i Lissabon som gjorde ljudet under TV-sändningen till ett larmande oljud för oss TV-tittare.

Men kvällen kommer inte att handla om bara fotboll. Minst lika spännande blir faktiskt kommunal- och regionalvalen i Danmark. Visserligen med mindre glamorösa arenor och helt andra möten. ”Dötrist!”, utbrister många. Kan det vara, säger jag, men inte denna gång. Jag kommer att pendla mellan TV 4:s fotboll och datorns valresultat från de danska ”byerne”. Detta därför att det danska vänsterpartiet Enhedslisten i morgon ser ut att kunna cementera framgången i riksdagsvalet 2011 också på den kommunala nivån.

Lokala val speglar bara till en del lokala händelser. De präglas också av nationella sociala rörelser och nationella politiska stridsfrågor. Bakgrunden till valen i morgon är regeringsskiftet 2011 när socialdemokraternas Helle Thorning kunde bryta den långa perioden av borgerligt styre genom att bilda regering tillsammans med Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre (borgerliga liberaler). Ett skifte som däremot inte blev särskilt stort när det gäller politiken. Nyliberalismen har fortsatt.

Vilket inte minst de danska lärarna fick känna av när regeringen tillsammans med hela det borgerliga spannet, inklusive Dansk Folkeparti, tvångslagstiftade i den fackliga konflikten mellan lärarna och deras motpart från kommunerna. Den fria förhandlingsrätten avskaffades med stora försämringar för lärarna – och eleverna – som följd. Vid det förra kommunalvalet 2009 röstade sju av tio lärare på något av regeringspartierna. I morgon är det bara en av tio som är helt säkra på att de väljer på samma sätt…

Överlag siar prognoserna om ett riktigt ras för socialdemokraterna från 30.6 procent 2009 till 23.9 i morgon.  För SF:s del handlar det om en ren blodstörtning. ”Styrtblødning” som det heter på dansk.  Partiet gjorde för fyra år sedan sitt bästa kommunalval någonsin med hela 14.5 procent av rösterna. Enligt opinionsinstitutens värsta skräckscenario för i morgon tappar de fasansfulla nio procent och stannar på 5.5 procent. En massaker som i så fall blir priset för att partiet hållit nyliberalismen under  armarna.

Samtidigt talar mycket för att Enhedslisten stormat fram i väljarkåren. I Köpenhamn kan partiet komma att gå från 6 till 12 mandat och bli storstadens näst största parti! I Århus från ett till tre. I Odense från ett till fyra. I Ålborg från inget till två.  Skulle drömsiffrorna från Danmark Radios senaste prognos bli verkliga kammar Enhedslisten i morgon hem 9.3 procent av väljarkåren. I kommunalvalet 2009 fick man bara 2.3 procent. Det stora klivet i röstetal kom i riksdagsvalet 2011 där nådde man som jämförelse 6.7 procent.

”Men man ska inte klappa hästen förrän den gått i mål”, menade Enhedslistens politiska taleskvinna Johanne Schmidt-Nielsen klokt nog när hon kommenterade dessa siffror.

 ”Støt kampen i hverdagen – Stem liste Ø på valgdagen!”, manar Socialistisk Arbejderparti i sitt uttalande. Fjärde Internationalens danska sektion vars medlemmar är en livaktig del av detta brokiga och radikala danska vänsterparti.

Vi får se var bollen och rösterna till sist hamnar i morgon kväll. Men raffel blir det. Det är redan klart.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,