Etikettarkiv: Ekonomi

Hezbollahs stormtrupper i brodermord på syriska rebeller

Publicerat av
11

Länge har libanesiska Hezbollah förnekat att rörelsen skulle ha deltagit i den syriska diktaturens massakrer på sitt eget folk. Till sist erkände man ändå att den egna milisen gått in i Syrien, men då ”bara för att försvara några små shiitiska gränsbyar”. Uppenbart ville man inte smutsa ner den egna trovärdigheten, den legitimitet som man vunnit både i den sunnitiska arabvärlden och internationellt som en nationell motståndskraft mot den israeliska ockupationen av södra Libanon.

En av ”Guds soldater” kommer hem till Bekaadalen från Quasayr

Men sedan några veckor har Hezbollah eller ”Guds parti”, efter ett personligt besök av Hassan Nasrallah hos den shiitiska rörelsens ”Högste andlige ledare” Ali Khamenei i Teheran, valt att överge alla betänkligheter och erkänner nu öppet att tusentals egna milismän i grannlandet kämpar för Assad i vad som inte är annat än ett brodermord på andra araber. För Quasayr är sannerligen inget litet utsatt samhälle med shiitiska trosbekännare. Enligt senaste syriska folkräkning hade staden före upproret för två år sedan nästan 30 000 innevånare, varav något drygt tusental kristna katoliker och några hundra alawiter. Människorna som lever här och som varit med i kampen mot diktaturen är till en förkrossande majoritet sunnimuslimer och ser Hezbollas religiösa stormtrupper som en utländsk invasionsarmé.

I arabvärlden, där sunniternas tolkning av Islam är dominant är beslutet från den shiitiska klerikala eliten att delta i  Assads utplånande av Quasayr helt förödande för Hezbollahs ställning. All prestige som organisationen vunnit för sitt motstånd mot Israel riskerar att bokstavligen gå förlorad i ett enda slag.

Som ett sätt att motverka detta försökte den syriska propagandacentralen, statliga TV-kanalen SANA, och Hezbollah att klippa ihop ett inslag som skulle bevisa att rebellerna i Quasayr egentligen slogs för Israels räkning. I ett filmat inslag från en intagen stadsdel lät man ”en erövrad israelisk militär jeep” paradera framför kameran. ”Krigsbytet” skulle ses som det definitiva beviset för att ”Israel, Turkiet och Quatar ledde aggressionen mot Syrien”, som det hette i nyhetskabeln.

Propaganda som absurd teater

Varför en gammal typ av israelisk jeep som varit ur bruk sedan mer än tio år satts in, fick inte tittarna reda på. Men snart kom sanningen fram. I själva verket kom jeepen från ett museum…

Ursprungligen hade Israel använt jeepen till fångtransporter under sin ockupation av södra Libanon ända fram till år 2 000 då man tvingades bort av bland annat motståndet från just Hezbollah. Jeepen övergavs och blev kvar och användes därefter som en del av inventarierna i det minnesmuseum som Hezbollah byggde upp i det före detta israeliska fängelset. Det gamla vraket hade uppenbart sedan transporterats till Quasayr för sluta sina dagar som bevis för att Hezbollah egentligen inte var i färd med brodermord av det värsta slag utan höll på med att bekämpa arabvärldens gemensamma fiende, det sionistiska Israel…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,

Friskolan – ägare fria från ansvar… och var ska sleven vara om inte i grytan?

Publicerat av
7

I går kväll återsåg vi i Aktuellt en av Miljöpartiets mest välkända profiler, Mikaela Valterson. Hon har varit partiets ekonomiska-politiska talesperson och under sina många år i riksdagen dessutom genom sin plats i Utbildningsutskottet ansvarig och drivande för de grönas skolpolitik.

Nu dök hon upp i rutan som ordförande för näringslivsorganisationen Friskolornas riksförbund och försökte där gjuta olja på alla de stormar som blåst in över branschen. Den senaste en riktig tsunami i sammanhanget när de danska riskkapitalisterna, Axcel, hastigt och olustigt för elever och lärare nu förklarat att de lägger ner det största gymnasiet i Sverige, JB Gymnasiet med dess 10 500 elever, eftersom vinsterna snörpts åt av vikande elevunderlag. Friskolan har fått en ny betydelse – ägare fria från ansvar.

Framtiden – inte längre säkert ljus för den största friskolans elever

En del tittare blev kanske förvånade över Valtersons nya roll? Men de borde de inte ha blivit, för var ska sleven vara om inte i grytan? Genom ett oväntat samarbete med de andra borgerliga partierna spelade Miljöpartiet en avgörande roll på 1990-talet när lagen absurt nog ändrades så att det blev tillåtet att driva friskolor med vinst i aktiebolagsform på samma sätt som man driver en bil- eller korvfabrik.

För två år sedan kandiderade Valterson till Miljöpartiets val av språkrör men förlorade stort, med bara 20 procent av rösterna i förhållande till huvudkonkurrenten Åsa Romson. Efter nederlaget valde hon att själv i stället ta plats vid den köttgryta vars kittel hon hjälpt till med att koka så full. För bara några månader efter nederlaget på kongressen blev hon vice vd för Kunskapsskolan AB. Inte precis den idylliska Bullebyskola som hon pratat om som miljöpartistisk politiker utan också den en skolkoncern med vinsten som främsta mål. Huvudägare tillsammans med Wallenbergs Investor är Moderaternas gamla ordförande för ungdomsförbundet Peje Emilsson, vilken dessutom äger den ledande PR-byrån Kreab. Uppdraget som ordförande för näringslivsorganisationen Friskolornas riksförbund ( låter lite som Riksidrottsförbundet…) blev sedan ett naturligt  komplement till jobbet hos Peje och Investor. Sleven har hamnat där den hör hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

”Om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sen”

Publicerat av
Svara

Volvos gamle VD, PG Gyllenhammar sedan många år verksam i Storbritannien, har varit på visit i Sverige och intervjuas då av SvD om hur han i dag ser på de år som flytt. Det brukar heta att segraren skriver historia. Nu var det Gyllenhammar som blev förloraren, när han efter mer än två decennier tvingades bort från sin direktörsstol i ”Örnnästet” ute på Hisingens Torslanda, sålde alla sina aktier i Volvo och för gott lämnade landet. Men när tiden hastat tjugo år och de flesta av de som var med är borta från offentligheten kan man ju även som loser försöka med att rätta till historien och rista lite nya slingor på den egna runstenen.

Till tidningen säger PG att ”Lastvagndelen den är jag väldigt glad över i dag, det som är AB Volvo i dag, entreprenadmaskiner och lastvagnar, för jag var med om att storsatsa på lastvagnar”. Sedan fortsätter han:

– Jag känner inte så hemskt mycket för mitt gamla företag längre. Men det hade skett över min döda kropp att man hade sålt Volvo PV. Det är den gren som bär namnet för den stora allmänheten, och även internationellt. Personvagnar var trots allt en betydligt större rörelse.

Men om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sedan. Först till lastvagnsdelen, där AB Volvo i dag för övrigt är världens största tillverkare av tunga dieselmotorer och blir totalt sett störst i världen på lastvagnsproduktion när upplägget med det nya kinesiska dotterbolaget Dongfeng Motor Group väl är i hamn. När den unge PG gick från chefsstolen på Skandia och ärvde direktörsstolen på Volvo 1973 efter svärfar Gunnar Engellau då var han hjärtligt ointresserad av företagets lastvagnsdel. Försäljningen av tunga fordon var just då en förlustaffär, verksamheten gick knackigt och dessutom var det mer glamour kring varumärkets stora personvagnssida. Vi som var med minns åren på 1960-talet då bilden på sportbilen P 1800 med Simon Templar, ”Helgonet”, fastnade på allas näthinnor. Som nytillträdd VD ville PG helt enkelt dumpa lastvagnsdelen. Men tack vare bland andra den erfarne gårdvaren i verksamheten Lars Malmros övertalades han efter många om och men till att göra en nysatsning, bland annat genom ett förvärv av en lastvagnsfabrik i belgiska Alsemberg.

Volvo P 1800 och ”Helgonet”, på Volvomuseet.

I PG:s minnesbild över det som varit är sedan den misslyckade fusionen med Renault 1993, den som fick honom att dra från Sverige, helt utsuddad. Han må ha haft en ”vision” om en fusion med fortsatt svenskt ägarinflytande men i själva verket, i och med att Renault ägde ”den gyllene aktien” eller det sista ordet, skulle den tilltänkta visionen ha inneburit att både PV och Lastvagnar hade sålts till Frankrike. Visa av det tidigare samarbetsavtalet med Renault visste alla vi som jobbat i verksamheten en längre tid att Renault av politiska skäl (ägt av franska staten) skulle prioritera viktig produktutveckling, huvudkontor och även montering i det egna landet. Volvo hade blivit ett dotterbolag till Renault och PG en svensk vasall till den franske Kejsaren, om än med god lön och strålglans kring hjässan…

Affären med Renault kollapsade. För till sist hade PG bara stöd av Olle Ludvigsson, socialdemokrat och ordförande i verkstadsklubben (numer parlamentsledamot i Bryssel för socialdemokraterna) och då ”alltid redo” för att försvara den bolagsledning där han själv satt. Ett bräckligt stöd eftersom Ludvigsson knappt hade med sig sin egen styrelse i sin entusiasm för ”Fusionen”. Hos medlemmarna och hos oss lokala fackliga ordföranden (själv var jag ordförande för Lastvagnars tunga montering i Tuve) fanns det inget stöd alls…

På Volvo var chefsstrukturen, som på de flesta företag, helt militärisk. Som chef säger du och gör det som högste chefen vill. Du diskuterar inte. I vart fall inte offentligt. När det gällde Renaultaffären kom det till och med en skriftlig order om att alla chefer, ända ner till verkstadsnivå, fullt ut skulle stödja PG:s planer. Det kompakta motståndet från oss anställda förenades därför med en anonym revolt bland direktörerna. Bara pensionärer som Lars Malmros vågade gå ut offentligt och såga Gyllenhammars planer.

Till sist gick det anonyma mullret över i en eruption och efter några dygn med en uppflammad offentlig diskussion störtades PG. Örnen flydde brådstörtat sitt näste på berget i Torslanda och flög över till England…

Att Personvagnar AB sedan dumpades och såldes 1999 till Ford för reapris av Wallenbergssfärens Leif Johansson. Ja, det är en helt annan saga, för en helt annan runsten än den som PG försöker rista…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Carl Bildt som vakthund åt USA

Publicerat av
17

I februari 2011 när den libyska regimen försökte kväsa det breda folkliga upproret i blod pressades Carl Bildt av den svenska journalistkåren som samfällt frågade om det nu inte var dags att ”åtminstone kräva ett slut på regimen Khaddafi”.

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stånd stabilitet och en rimlig utveckling”, blev det irriterade svaret. Eftersom Washington ännu inte bestämt sig för hur den skulle hantera revolutionen i Libyen gällde det också för kuriren här hemma i Arvsfurstens palats att hålla tand för tunga. Samtidigt backades han upp av kollegan i Berlusconis Italien som sa att det vore fel ”att störa” Khaddafi…

I år har samme Carl Bildt i stället lagt sin möda på att försöka blockera alla EU:s medlemsländer från att ge någon som helst form av vapenhjälp åt det syriska folk som sedan två år försvarar sig i en strid på liv eller död mot diktaturen Assads besinningslösa våld.  Eftersom Washington inte vill ”stödja den ena eller den andra” i Syrien så vill inte Bildt det heller. Assad förses med ett ständigt flöde av tunga vapen, ammunition och militära instruktörer från Ryssland och Iran. Hans flyg, stridsvagnar och tunga artilleri bombar och skjuter timma efter timma mot det egna folket. I dagarna har den franska tidningen Le Monde dessutom med en journalistisk bedrift belagt  att regimen också använder kemiska stridsmedel. Den brittiska tidningen Guardian understryker samma sak.

Internationell press har uppmärksammat Bildts aggressiva och mycket energiska roll i de diskussioner som förts i frågan med EU:s utrikesministrar. Svensk media – för att inte tala om den ”samlade oppositionen” har inte uppmärksammat någonting samtidigt som vår utrikesminister har lagt ner all all möda i världen i ett försök att förlänga EU:s  vapenembargo. En sluggande Bildt som vet att USA – och inte minst Israel – definitivt inte vill att upproret ska segra. Gärna en förhandlad mindre regimförändring.  Men inte mer.

Nu ser det ut som om Bildt misslyckats i Bryssel. Vapenembargot kommer att hävas. Men trots bakslaget är USA:s vakthund ändå nöjd med sitt skällande och sin bedrift och sa i natt att ”Det hela är en kompromiss. Ingen har för avsikt att leverera några vapen i och för sig, men några medlemsstater vill ha möjlighet att studera den optionen och det kommer i så fall att kunna ske under väldigt restriktiva förhållanden”.

Storbritannien och Frankrike säger samtidigt att någon vapenhjälp till rebellsidan hur som helst inte är aktuell före augusti. De vapen som kanske ska skickas i höst, de ska tydligen läggas ner på rebellsidan många gravar som en salut, en sista hälsning…

För samtidigt som Bryssel pratar då handlar Assad genom att sätta in sina stormtrupper från libanesiska Hezbollah i en ursinnig militär offensiv för att på så sätt skapa ett styrkeläge inför de ”fredsförhandlingar” som USA och Ryssland försöker få till stånd.

Men är det ändå inte klokt att hålla inne med dessa vapen? Så frågar ändå säkert många oroliga svenskar i dag. Skulle de inte bara skapa mer våld, lidande och förödelse? Kanske hamnar de i händerna på reaktionära jihadister?

Frågor som är lätta att ställa sig eftersom upproren i arabvärlden, med sina över trehundra miljoner människor, inte följer de mönster eller speglar de motsättningar och klasskonflikter som vi varit vana vid. Historiskt har vår kultur dessutom betraktat araber endera genom en lins färgad av orientalisk romantik eller genom en lins smutsad av islamafobi och rädsla för svingande kroksablar. Ett av problemen är ointresset och likgiltigheten för det som sker hos stora delar av den traditionella arbetarrörelsen. Inte ens Jonas Sjöstedt pratar om Syrien, han moltiger mycket medveten om att många i hans eget parti, inte vill ha kvar diktaturen men väl tvekar om att stödja upproret eftersom de faktiskt vurmar för Assad som en sorts ”antiimperialist”. Han kan ta ställning för Väst-Sahara och tala för dess rätt till frihet, men tiger om det Syrien som brinner. Medias borgerliga utgångspunkter, dess jakt på tillfälliga sensationer och snuttifiering av en komplex verklighet gör inte saken bättre.

Jag och min vän och bloggkompis Benny har lagt ner bra mycket tid de senaste åren för att själva försöka förstå mer och samtidigt skriva om de arabiska upproren på vår blogg väl medvetna om att det är lätt att ta miste. Men en sak är uppenbar för den som vill se: Själva huvudströmmen, det som är den gemensamma nämnaren för samtliga upprorsrörelser eller bara oppositionella strömningar i regionens tjugotvå stater, den går inte att missa, den är lätt att följa. Från den gnista den 18 december 2010 i Tunisien när den arbetslöse Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn fram till branden i dagens Syrien. Det som oavbrutet driver den strida strömmen framåt är krav på arbete, social rättvisa och frihet från diktaturer.

I Syrien finns många sociala och politiska krafter, svarta salafister och inte minst imperialistiska stater, vare sig de har sitt säte i Washington eller Moskva, som vill få massrörelserna att lämna sin huvudfåra. Här finns kurder i flera berörda stater, Turkiet och Iran samt inte minst den sionistiska staten Israel. Regionen vibrerar också av en konfrontation mellan sunni och shiiter. I detta Syrien som i dag är i fokus pågår flera krig eller begynnande krig. Där finns också en kurdisk minoritet, alawiter, druser, kristna trosbekännare samt beduiner.

Som sagt. Det är inte lätt att ta ställning. Men det gäller att följa huvudfåran, för när den stora majoriteten av människor i ett land är beredda att dö i kampen för frihet, demokrati och rättvisa då inte bara förtjänar de vårt stöd. Det är helt enkelt ett moraliskt imperiativ, en självklarhet för varje internationell socialist att stödja den massrörelse som vill störta Assads diktatur och då de politiska och sociala komponenter som vill se ett demokratiskt och sekulärt Syrien.

Läs mer här: Kan Assad förhandlas bort?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SR1,

Kongressen knäckte språkrören

Publicerat av
4


När Gustaf Fridolin och Åsa Romson i helgen kom till Västerås var de under fredagens kongressfest lika soliga, glada och skrattande som de egna partisymbolernas maskrosor kan vara en vacker försommardag.

Hemresan var säkert inte lika upprymd och uppsluppen eftersom kongressen – efter att först ha gett sina företrädare nytt förtroende  i den politiska debatten – sedan bröt av de bägge nyvalda språkrören lika enkelt som man bryter stänglarna på just maskrosor…

Fridolin och Romson – liksom partistyrelsen – blev fullständigt utskåpade i alla stora frågor som var uppe till diskussion. Idéerna bakom hela deras upplägg med ”En ny arbetslinje” var att de gröna numer borde ses som en för systemet regeringsfähig partner. Ett uppsåt som inledningsvis lyckades väl. I fredags sammanfattade exempelvis Göteborgs-Posten deras budskap med den feta helsidesrubriken ”De har lämnat plakatpolitiken”. Ord som var hämtade från Åsa Romson själv.

Men sedan gick allt åt fanders. I den mest uppmärksammade frågan om en arbetstidsförkortning förlorade partistyrelsen med 169 röster mot 50 för det egna förslaget. Dagens Nyheter gör i dag en parafras av Carls Bildts liknelse om ”en rödgrön röra” genom att skriva om ”en helgrön röra”…

I min värld borde det vara omöjligt att åka hem med ett sådant politiskt nederlag i bagaget och samtidigt fortsätta med att vara språkrör för det man inte tror på. Avbrutna maskrosor skiner inte som solen särskilt länge.

Men uppenbart är allt möjligt i Miljöpartiet. Kongressbesluten kommer att tolkas som ”visioner”, de blir en tröst för medlemmarna och ett lockbete för väljarna medan ”politiken” sedan blir en helt annan sak.

Både Fridolin och Romson, liksom veteraner som en Peter Eriksson, suktar stort efter att ta plats i en regering. Kongressbesluten gör det säkert omöjligt att delta i ett kabinett lett av moderaterna men i ett spann lett av socialdemokraterna är inte loppet kört. Där kan de säkert hitta en plats. Trots kongressbesluten. Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson konstaterar med en stor portion humor att (s) inte kan välja bort de gröna och att ”hur man manövrerar bort krav på slopade vinster i välfärden det kan Stefan Löfven doktorera på efter s-kongressen i våras”…

Hur är det då med kongresskravet på exempelvis en radikal arbetstidsförkortning, är det plakatpolitik?

Ja, självklart, om man väljer att inte helt gå på tvärs med marknadens eller kapitalismens helt grundläggande logik. Det är därför kongressen lätt som en plätt kunde byta ut den förra kongressens beslut om 30-timmars arbetsvecka mot den nu antagna 35-timmarsveckan. Eftersom det hela inte tas på allvar utan bara är ”en vision” spelar det ingen roll vad man säger och där låter sjutimmars arbetsdag trots allt lite mer realistiskt än sextimmarsdagen…

En av Miljöpartiets ledamöter i EU-parlamentet Carl Schlyter (där han slipper bilda regering) jublade stort:

– Det är ju väldigt skönt att veta att Miljöpartiet fortfarande står för en linje som säger att alla våra effektivitetsvinster och all innovation inte ska användas till löneökningar med ständigt ökad resursförbrukning, utan att vi kan gå hem lite tidigare och ta hand om varandra, våra barn och våra kära och vår planet, säger han.

Tjo flöjt! Vad betyder detta? Jo, i vart fall säkert inte sänkt arbetstid med bevarad lön. Detta därför att ett sådant isolerat nationellt ingrepp i den globala marknadsekonomin självklart innebär att fler privatägda och vinstdrivna företag drar utomlands. Massor med jobb försvinner och skatteunderlaget för den offentliga sektor där de anställda också ska jobba mindre blir än mer anorektiskt än i dag. Det  har vi som jobbat fackligt känt ända in i ryggmärgen. Carl Schlyter kan kosta på sig en runda exempelvis till Säffle där Volvo Bussar i dag river upp ett helt samhälle genom att flytta den egna tillverkningen till Polen med dess lägre timlöner för de många man- och kvinnotimmarna…

Arbetarna vid Volvo Bussar AB i Säffle har gått hem för sista gången

Återstår sänkt lön som alternativ. Realistiskt för många med höga löner, exempelvis Schlyter själv, men knappast för den stora mängden av löntagare. Inte minst när Fridolin sammanfattade framtiden med orden om att partiet nu också skulle tänka på dem som inte får pengarna att räcka till i slutet på månaden…

Varje budskap om en radikal förkortning av arbetstiden från partier som vill bevara det nuvarande marknadssystemet skorrar falskt. Visionen är naturligtvis helt rätt. Till hundra procent. Men ska den förverkligas och inte bli mer än simpel plakatpolitik kräver den ett verkligt systemskifte, ett uppbrott från den verklighet där jakten på vinster styr politiken. Den kräver en konfrontation med ägarna till våra storföretag och banker och detta i en omfattning som kräver åtminstone en påbörjad samordning av en reorganiserad europeisk arbetarrörelse i samarbete med det bredaste spektrum av folkliga rörelser. Inte minst gröna sådana.

En tanke helt fjärran även för Carl Schlyter, han må twittra hur glatt som helst över hur stormförtjust han är över kongressens vändning. Men att gå från ord till handling finns det inte en tanke på heller i hans värld. ”Upp flyga orden, stilla tanken står” diktade Shakespeare på 1500-talet. Det kunde i dag, femhundra år senare, stå som en rätt riktad kommentar till denna eskapism i ord.

Väl detta sagt finns det ändå en bra sak med Miljöpartiets kongressbeslut. De gör det svårare för Reinfeldt att hitta ett nytt regeringsunderlag och det kan säkert få många fler att fundera över det orimliga med vårt nuvarande ekonomiska system där det bara blir plakatpolitik av det som i sak är alltigenom förnuftigt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SR1,DN1,

Ty den som har, åt honom skall varda givet…

Publicerat av
6

I en TV-debatt i veckan med Anders Lindberg blev Dagens Nyheters Hanne Kjöller uppmärksammad för att hon rakt av jämförde ”Göteborgskravallerna” i samband med George Bush`s besök och sedvanligt fotbollsvåld med bränderna i Husby. Hon ville inte diskutera något som helst samband mellan dessa och social utsatthet och förringelse.

På sitt sätt tar tidningens chefredaktör Peter Wolodarski henne i örat när han i dag analyserar skolresultaten i Stockholm som en mätare på hur det står till i huvudstadens förorter:

”I Adolf Fredrik, 97 procent av alla elever har minst godkänt i samtliga ämnen. Enskede skola, 92 procent, Fredrikshov, 100 procent, Gärdesskolan, 91 procent, Mälarhöjdens skola, 97 procent, Äppelviksskolan, 94 procent.

I innerstaden och populära villaförorter klarar de allra flesta kunskaps­målen och betygen är generellt höga, även om det finns undantag. På resultatlistan står samtliga grundskolor i Stockholms stad. Jag fortsätter att läsa:

Akallaskolan, endast 33 procent har uppnått målen, Hjulstaskolan, 29 procent, Rinkebyskolan, 38 procent, Rågsvedsskolan, 32 procent, Ärvinge­skolan i Kista, 43 procent.”

Dramatiska siffror som Kjöller borde fundera över en bra stund. Med de resultaten är det på förhand givet att ungdomarna i utsatta förortsområden från början är förlorare.

Mellan rubrikerna till de olika artiklar som letar efter en orsak till förortsbråken publicerade DN en feel good läsning om vad som kan bli ”vårt nästa heta resmål”.  När du har ”bott i Boston, badat i Barcelona och mumsat i Marrakech” vad ska du då hitta för ”coolt” ställe som inte är ”über, inte europeiskt trendfnattigt eller förstört av hybris”, frågar man.

Ja, så planerar man nästa semester på ”Solsidan”, I Täby, på Lidingön eller på Mälarhöjden, samtidigt som man mumlar tyst om att bli av med vårt fossilberoende…

Men knappast i Husby eller Rinkeby. Utan att ha läst Bibelns Matteus 13:12 har man där av praktisk erfarenhet fått lära sig vad som gäller i vårt klassamhälle:

 ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”.

Sensmoralen blir enkel. Va fan, har man nu inte råd med överklassens ”heta resmål” får man väl tända på något som ligger närmare till hands…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,SVD1,

När TV:s Solsidan är slut…

Publicerat av
4

.

.

När TV:s Solsidan är slut…

Ja, då brinner det bilar på Skuggsidan. Internationalens Emma Lundström berättar mer om det Husby hon känner:

Det har brunnit i Husby. Det är ungdomar som har tänt på bilar. Krossat rutor.

Plötsligt är det fullt mediapåslag. Expressen, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet vet med ens inte till sig av intresse för ett område som de, så sent som för bara några dagar sedan, knappt ägnade en tanke.

Kravaller! Upplopp! Övervåld! Stormedierna gottar sig, rullar sig i orden. Går på ungdomsorganisationen Megafonens presskonferens. Frågar om och om och om igen: ”tar ni avstånd från bilbränderna?”, påpekar om och om igen att organisationen nog har förlorat förtroendet nu. Visar med både fråga och kommentar, med största möjliga tydlighet, att de inte har brytt sig om att förstå någonting överhuvudtaget.

För var var de när vårdcentralen privatiserades och krymptes? Posten lades ner? Fritidsgården lades ner? Skolan lades ner?

Var var de när Megafonen och Nätverket Järvas Framtid anordnade Vredens dag, våren 2011? En dag ägnad åt att uttrycka ilska och politisk frustration över Alliansens så kallade ”Järvalyft”, som i princip enbart kommit att handla om nedläggning av det offentliga, och om gentrifiering – att genom upprustning och chockhöjda hyror tvinga bort människor från deras hem, deras områden.

Var var de när pensionärer och ungdomar tillsammans kämpade för sin samlingsplats Husby Träff i början av 2012? När Megafonen höll förortskonferens med organisationer från andra delar av landet?

Och var har de varit alla gånger Megafonen, tillsammans med Röda korset, anordnat kulturcaféer med föreläsningar om till exempel vad som sker när förorten militariseras?

De var i alla fall inte där.

Hade de varit där hade de inte behövt tråka Megafonens talesperson med frågor om ifall han tar avstånd från våldet eller inte. Då hade de vetat att Megafonen inte behöver ta avstånd från våldet eftersom de hela, hela tiden arbetat för andra lösningar. Hela, hela tiden arbetat för social rättvisa, genom socialt arbete, genom att ställa politiska krav. Arbetat för samverkan, för förändring underifrån, för att få ungdomarna att känna framtidshopp. Genom att till exempel få ungdomar att engagera sig i Hyresgästföreningen. Genom läxhjälp. Genom att finnas på plats, i orten.

De har lyft frågorna. Lyft frågorna. Lyft frågorna. De har försökt få politikerna att lyssna. Att se konsekvenserna av den nedskärnings- och privatiseringspolitik som förs. Att förstå vad ilskan och frustrationen kan leda till om ingen hörsammar de fredliga protesterna.

Megafonen har sagt: ”Lyssna!” Men ingen har lyssnat. Inte på allvar. Varken politiker eller stormedia. Och så sköt polisen ihjäl en 69-årig man – enbart beväpnad med kniv – i Husby, och ljög om hur det hela hade gått till. Det blev droppen, enligt Megafonen.

Droppen som fick bägaren att rinna över.

Paris. London. Det händer och händer igen.

Men droppen i Husby var kanske ändå inte själva dödsskjutningen i sig, utan att ingen lyssnade när Megafonen några dagar efteråt anordnade en manifestation, återigen med politiska krav, tydliga nog: en oberoende utredning av dödsskjutningen och en offentlig ursäkt från polisen.

Om media och politiker hade valt att lyssna hade de kanske hört ljudet av den sista droppen.

Då hade ungdomarna kanske sluppit den allomslutande känslan av att inte kunna påverka någonting, känslan av att inte räknas, av att inte leva i en verklig demokrati utan i en som bara finns på papper.

Att tända eld på bilar och krossa fönsterrutor är missriktat och destruktivt. Det är inte på något sätt konstruktivt. Leder inte till positiv samhällsförändring. Men det är ett oerhört tydligt tecken på att ett samhälle håller på att gå käpprätt åt helvete. Att ungdomar förstör sitt eget område, ett område som många av dem egentligen vill värna om, det är inte något som uppstår ur ett vakuum. Megafonen har formulerat det så väl:

”Vi vet att upploppen idag växt fram ur den frustration som finns där människor ständigt blir ignorerade, känner sig förminskade och blir tystade i alla sammanhang. Reaktionerna ikväll är ett resultat av polisens brutalitet i vårt område.

Vi i Megafonen förstår vårt områdes reaktioner, och vi förklarar kvällens upplopp som ett svar på polisens brutalitet mot medborgare, våra grannar. Megafonen är den konstruktiva kraften och vår lösning är sociala satsningar i våra områden. Händelser som denna kan endast förebyggas med lika förutsättningar för alla – oavsett bostadsort.

Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtid.

Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar. De säger ”Gå hem”. Det här ÄR vårt hem. Och vi försvarar det. Så länge våra gator fylls av adrenalinfyllda poliser med laddade vapen, går vi ingenstans. Vi står upp för vår ort.”

Det är egentligen väldigt enkelt. Politikerna som sitter med makten i sina händer måste inse att deras beslut får konsekvenser som de inte kan avhjälpa bara genom att skicka fler poliser. Att göra förorterna till ständigt patrullerade ghetton utan något gemensamt kvar för människorna att värna om, det är att bädda för katastrof.

Integrationsminister Erik Ullenhag verkar tro att han har gjort sitt genom att han förlade sin tjänst till Rinkeby under en kortare period 2012. Men så tillhör han också den Allians som inte har några som helst planer på att ändra utvecklingen, vars enda lösning nu och i framtiden förmodligen kommer att vara att skicka ständigt fler poliser.

Eftersom klyftorna och segregationen är meningen.

Och de ofrånkomliga konsekvenserna bara något att försöka skyffla under mattan, med våld om så krävs.

Men människor accepterar inte att bli överkörda, inte hur länge som helst. Det som händer i Husby nu är den förda politikens haveri. Och det kommer att fortsätta hända tills människornas krav och vilja tas på allvar

Text och foto Emma Lundström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Slagskott mot idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth

Publicerat av
2

.

Vi var många som storknade av förtjusning över Fredrik Petterssons straffläggning med slagskott rakt upp i krysset på Kanadas kasse i det VM som begav sig. Nu skjuter sportkommentatorn Niklas Wikegård lika hårt mot idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth och Stockholms moderata finansborgarråd Sten Nordin. Värt att läsa även för dem som brukar hoppa över sportsidorna. Här saxat från Aftonbladet:

Tre Kronor hyllades i Kungsträdgården i centrala Stockholm. Efteråt delade Niklas Wikegård ut en känga mot idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth.

– Det är så jävla paradoxalt att man står där och hyllar för en idrottslig prestation, men i Stockholm finns det fan knappt några möjligheter överhuvudtaget, säger han.

Idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth, 57, och Stockholms finansborgarråd Sten Nordin, 57, höll tal till Tre Kronor när VM-guldmedaljörerna hyllades i Kungsträdgården.

Men Niklas Wikegård, 49, menar att politikerna i stället borde fokusera på bättre förhållanden för idrottsklubbar och idrottsutövare i Stockholm.

När Adelsohn Liljeroth själv ska röra på benen

byter hon säkert om hemma på Strandvägen…

– Det är idrottsministern och något statsråd från Stockholm som pratar om att det här (VM-guldet) är stort för hockeyn och idrotten – och så vet man att i Stockholm, där alla har samlats, är det katastrof; för lite idrottshallar, för få idrottsanläggningar överhuvudtaget. Idrotten har ingenstans att vara. Det är idrottens u-land som Stockholm har blivit.

”Pissiga omklädningsrum”

– Det är så jävla paradoxalt att man står där och hyllar för en idrottslig prestation, men i Stockholm finns det fan knappt några möjligheter överhuvudtaget. Barn, ungdomar och elit trängs i pissiga och slitna anläggningar och omklädningsrum, vilket kommer slå tillbaka mot hockeyn så småningom. Då blir det inga VM-guld.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Röda smultron på strå eller solkiga sedlar på hög?

Publicerat av
Svara

Så var det dags igen. Ännu en socialdemokrat hittar sin plats i raden. Vi hittar honom inte likt ett daggigt glänsande rött smultron på strå utan snarare likt en av alla de andra gamla, solkiga tummade sedlarna på hög.

Det är Leif Pagrotsky, före detta närings- och handelsminister som har ”lämnat politiken” och nu börjar sitt ”civila” värv med att ta plats som styrelseledamot i Avanzas pension.   Ett av aktiespekulanten Sven Hagströmers många bolag och som på nätet i sin reklam har som sitt flugpapper för nya kunder att ”svenska miljonärer inte kan ha fel”…

Men det kan de naturligtvis. Vem har inte skrattat åt vitsen ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit!”.

Men nu har ändå mångmiljonären Leif Pagrotsky hittat tillbaka efter åren i politiken och var ska sleven vara om inte i grytan?  När Klas Eklund gick till SE-banken och blev ”senior advisor” åt finansen var det ”Paddans” tur och han blev statsråd under Göran Persson med ansvar både för att få fart på vapenexporten och att genom åtstramning i finanserna lägga grunden till den massarbetslöshet vi lever med i dag.  Han blev dessutom känd för att vara personlig rådgivare åt grekiska PASOK:s politiska katastrof Giorgos Papandreou.Vad hjälper det sedan att han verkar vara en trevlig karl rent privat…

Inte röda smultron på strå utan smutsiga sedlar på hög. Bilden av det gamla arbetarpartiets ledare som ett gäng kapitalistfarare blir allt tydligare. Daniel Suhonens artikel i DN för drygt ett år sedan om ”politikens dubbelagenter” bekräftas gång på gång:

”Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobbet. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.

Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Härsket sillspad över Reinfeldt?

Publicerat av
Svara

Vi har fått lära oss att leva med de snuttifierade nyheter som TV bjuder oss. Prinsessbröllop liksom schlager- eller idrottstävlingar kan sändas i timmar och sedan analyseras i dagar medan händelser som berör oss djupare ofta serveras på några sekunder eller minuter och därför blir helt obegripliga. Man skakar på huvudet åt allt hemskt och väntar på att åtminstone SMHI ska kunna förklara väderutsikterna för de närmaste dagarna…

Men i går satte jag en cynisk snutt i halsen. Det storknade, jag kväljdes och mådde illa. Ilskan flammade upp.

Bakgrunden var en presskonferens med USA:s utrikesminister John Kerry och Fredrik Reinfeldt. De kom från ett möte där vår statsminister enligt besked till media ska ha klargjort ”Sveriges syn på Syrien och Afghanistan”.  I SVT Rapport fick Kerry sedan kort berätta om den konferens han och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov planerar när det gäller Syrien. Statsministern lyssnade andäktigt på Kerry och sedan var det hans tur att ta till orda med en enda, om än lång mening i ett mycket högstämt och allvarligt tonfall:

”Ja, problemet är att det är två parter som tror att man fortsatt kan segra och den drivkraften håller tillbaka en del av diplomatins och politikens möjligheter, men det han redogjorde för var en rätt betydande diplomatisk påverkandeprocess för att få Assad och parterna till förhandlinsbordet.”

I mer än två år har vi i Syrien sett ett genuint folkligt uppror mot en av Mellanösterns värsta tyrannier.  Ett land där diktaturen dessutom med en helt hämningslös nyliberalism har skapat regionens värsta massarbetslöshet. Mer än åttiotusen människor har dött inte så många mil från ”svenska” badorter i Turkiet och på Cypern. Mer än fyra miljoner andra jagade människor är på flykt. En del har fått sin tillflykt i Sverige och kan berätta om helvetet. Dagligen sker bombningar av civila mål med stridsflyg och tungt artilleri. Etniska rensningar sker öppet med barbariska massakrer som är så vidriga att vi har svårt att ta in dem med våra sinnen. Från regimens sida en besinningslös orgie i våld som dessutom, inte minst på grund av utebliven solidaritet från omvärlden kan få avspjälkade och sekteriska delar av motståndet att i blind hämndlystnad förfalla till samma vansinne.

Ändå vill vare sig Kerry eller Reinfeldt att regimen ska störtas av det folkliga upproret. Visst, bägge vill de ha en regimförändring. Men bara en förändring, Den gamla statsapparaten med dess mördare, de som Olof Palme skulle kallat för ”Diktaturens kreatur”, ska i stort bevaras intakt och slå vakt om den nyliberala ekonomin. Gärna mindre vänlig mot Iran och Hezbollah men framförallt ska det finnas garantier för att den gamla regimens passivitet gentemot Israels ockupation av de syriska Golanhöjderna ska vara kvar.

Det är därför Reinfeldt avskyvärt nog pratar om ”två parter” som ska fås till förhandlingsbordet. Han är tillbaka på ruta ett när det gäller moderaternas syn på de arabiska upproren. Vi som var intresserade minns alla att Carl Bildt liksom Italiens Silvio Berlusconi och Frankrikes Nicolas Sarkozy in i det sista försvarade Tunisiens störtade president Ben Ali i namn av stabilitet och en önskan om att olika ”parter” som skulle prata med varandra. Så gör man naturligtvis inte med våra ministrar men i det Bohuslän där jag till en del vuxit upp förtjänade den som kom med slikt skitprat bara att få en tunna med härsket sillspad rakt i syna…

I Syrien gäller inte den närmaste dagordningen en socialistisk revolution. Men upproret mot diktaturen skapar möjligheter för en borgerligt demokratisk demokrati vilket naturligtvis är ett stort fall framåt. Men detta är ointressant för Kerry och därmed Reinfeldt.  De betraktar passivt Rysslands och Irans flöde av vapen till diktaturen samtidigt som de förvägrar den sekulära och demokratiska rebellrörelsen de vapen som gör att denna kan besegra sina förtryckare. Sedan konstaterar Reinfeldt kallsinnigt att ett av problemen är att rebellerna tror att de kan segra.  Han bluddrar också om ”en rätt betydande diplomatisk påverkandeprocess” för att få Assad och parterna till förhandlingsbordet.

Nu vill rebellsidan självklart inte förhandla med sina bödlar. Den mödosamma ”påverkandeprocess” som Reinfeldt berättar om är därför till en del ett försök att hugga rebellerna i ryggen.  Ett oerhört historiskt svek mot alla som vill se ett socialt rättvist och demokratiskt Syrien. Riktigt tragiskt blir det hela eftersom nära nog allt av parlamentarisk opposition tiger och därmed tycks samtycka till regeringspolitiken…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bloggare: RödaMalmö,