-Är det så svårt att förstå?

Publicerat 30 maj 2013 av Benny Åsman

Mohamad Al-Roumi är en syrisk filmskapare som från revolutionens första dagar i mars 2011 valde sida. Med upproret för frihet, rättvisa och värdighet. Mot den familjediktatur som i fyrtio år hållit Syriens befolkning i ett järngrepp, som inte tvekat att sätta in sin armé mot befolkningen, som i Homa 1981 liksom i dag. Här under publicerar vår blogg ett passionerat upprop av Mohamad.

******

Jag hör fler och fler politiskt ansvariga, inklusive i vänstern, som påstår att de inte längre förstår någonting av situationen i Syrien och därför står med korslagda armar inför den massaker som bara växer sedan två år tillbaka.

Jag kan förstå en sådan attityd från gemene man, men när det gäller personer som är opinionsbildare, politiker och internationella experter är det skandalöst. ”Att låta sakerna ha sin gång leder till katastrof”, sa Albert Camus.

Det som sker i Syrien är inte en katastrof som fallit ned från himlen. Att inte göra ett försök att förstå vad som sker, att inte reagera, det är att låta arvet från upplysningens grundläggande universella värderingar krossas.

Är det så svårt att förstå vad som sker när man ser ett folk krossas av en mäktig krigsmaskin av den enda anledningen att det kräver sin frihet och värdighet?

Är det så svårt att förstå att all sorts brottslingar, jihadister, salafister och andra som profiterar på folkets maktlöshet lyckas infiltrera sig för att avleda dess längtan efter frihet?

Vad krävs det mer för att övertyga politiska partier än de bilder som kommer till oss i tusental via Internet och talrika reportage av journalister som vågar sig in i landet för att vittna om och visa städer i ruiner och de massakrer som regimen nu öppet skryter över?

Jag hör ledare till vänster ta ställning mot en militär intervention med ursäkten att det handlar om en imperialistisk komplott. De glömmer bort att ingen önskar eller begär en sådan intervention och förbigår tigande faktumet att tre utländska krafter –Ryssland, Iran och det libanesiska Hezbollah –redan finns på plats, vissa från revolutionens start, med vapen, rådgivare och soldater vars antal stiger för var dag.

Är det så svårt att förstå att fredliga demonstranter inte kan försvara sig mot en tunna med TNT som släpps från ett flygplan?

Är det svårt att förstå att en Scudmissil som avfyras 30 mil bort inte kan undvika de civila?

Vissa politiska ljushuvuden begär av oss att förhandla med regimen för att visa vår goda vilja och sätta stopp för blodbadet. Det påminner mig om det eldupphör som avkrävdes palestinierna som stred med stenar mot Israel som använde stridsvagnar och kulsprutor. Det får mig också att tänka på avtalen i Munich 1939 som överlämnade Tjeckoslovakien till Hitler.

Vissa förebrår oss för att vi inte lyckas skapa en enad opposition. Men finns det ett enda exempel i historien där en opposition varit enad på en plattform för en gemensam regering? Om Syrien hade lyckats skapa en sådan enhet hade det varit en världspremiär. Räcker det inte med den gemensamma viljan att få ett slut på regimen?

Jag frågar er, har ni lyssnat till detta folk, varav en tredjedel är på flykt eller i exil, och som fortsätter att ropa -”Avgå”?

Av Mohamad Al ROUMI

28 maj 2013

Översättning: Benny Åsman

Den europeiska vänsterns kris

Publicerat 30 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

…vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Vänster, EU, Syriza, Revolution, Socialdemokrati,

”Om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sen”

Publicerat 29 maj 2013 av Göte Kildén

Svara

Volvos gamle VD, PG Gyllenhammar sedan många år verksam i Storbritannien, har varit på visit i Sverige och intervjuas då av SvD om hur han i dag ser på de år som flytt. Det brukar heta att segraren skriver historia. Nu var det Gyllenhammar som blev förloraren, när han efter mer än två decennier tvingades bort från sin direktörsstol i ”Örnnästet” ute på Hisingens Torslanda, sålde alla sina aktier i Volvo och för gott lämnade landet. Men när tiden hastat tjugo år och de flesta av de som var med är borta från offentligheten kan man ju även som loser försöka med att rätta till historien och rista lite nya slingor på den egna runstenen.

Till tidningen säger PG att ”Lastvagndelen den är jag väldigt glad över i dag, det som är AB Volvo i dag, entreprenadmaskiner och lastvagnar, för jag var med om att storsatsa på lastvagnar”. Sedan fortsätter han:

– Jag känner inte så hemskt mycket för mitt gamla företag längre. Men det hade skett över min döda kropp att man hade sålt Volvo PV. Det är den gren som bär namnet för den stora allmänheten, och även internationellt. Personvagnar var trots allt en betydligt större rörelse.

Men om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sedan. Först till lastvagnsdelen, där AB Volvo i dag för övrigt är världens största tillverkare av tunga dieselmotorer och blir totalt sett störst i världen på lastvagnsproduktion när upplägget med det nya kinesiska dotterbolaget Dongfeng Motor Group väl är i hamn. När den unge PG gick från chefsstolen på Skandia och ärvde direktörsstolen på Volvo 1973 efter svärfar Gunnar Engellau då var han hjärtligt ointresserad av företagets lastvagnsdel. Försäljningen av tunga fordon var just då en förlustaffär, verksamheten gick knackigt och dessutom var det mer glamour kring varumärkets stora personvagnssida. Vi som var med minns åren på 1960-talet då bilden på sportbilen P 1800 med Simon Templar, ”Helgonet”, fastnade på allas näthinnor. Som nytillträdd VD ville PG helt enkelt dumpa lastvagnsdelen. Men tack vare bland andra den erfarne gårdvaren i verksamheten Lars Malmros övertalades han efter många om och men till att göra en nysatsning, bland annat genom ett förvärv av en lastvagnsfabrik i belgiska Alsemberg.

Volvo P 1800 och ”Helgonet”, på Volvomuseet.

I PG:s minnesbild över det som varit är sedan den misslyckade fusionen med Renault 1993, den som fick honom att dra från Sverige, helt utsuddad. Han må ha haft en ”vision” om en fusion med fortsatt svenskt ägarinflytande men i själva verket, i och med att Renault ägde ”den gyllene aktien” eller det sista ordet, skulle den tilltänkta visionen ha inneburit att både PV och Lastvagnar hade sålts till Frankrike. Visa av det tidigare samarbetsavtalet med Renault visste alla vi som jobbat i verksamheten en längre tid att Renault av politiska skäl (ägt av franska staten) skulle prioritera viktig produktutveckling, huvudkontor och även montering i det egna landet. Volvo hade blivit ett dotterbolag till Renault och PG en svensk vasall till den franske Kejsaren, om än med god lön och strålglans kring hjässan…

Affären med Renault kollapsade. För till sist hade PG bara stöd av Olle Ludvigsson, socialdemokrat och ordförande i verkstadsklubben (numer parlamentsledamot i Bryssel för socialdemokraterna) och då ”alltid redo” för att försvara den bolagsledning där han själv satt. Ett bräckligt stöd eftersom Ludvigsson knappt hade med sig sin egen styrelse i sin entusiasm för ”Fusionen”. Hos medlemmarna och hos oss lokala fackliga ordföranden (själv var jag ordförande för Lastvagnars tunga montering i Tuve) fanns det inget stöd alls…

På Volvo var chefsstrukturen, som på de flesta företag, helt militärisk. Som chef säger du och gör det som högste chefen vill. Du diskuterar inte. I vart fall inte offentligt. När det gällde Renaultaffären kom det till och med en skriftlig order om att alla chefer, ända ner till verkstadsnivå, fullt ut skulle stödja PG:s planer. Det kompakta motståndet från oss anställda förenades därför med en anonym revolt bland direktörerna. Bara pensionärer som Lars Malmros vågade gå ut offentligt och såga Gyllenhammars planer.

Till sist gick det anonyma mullret över i en eruption och efter några dygn med en uppflammad offentlig diskussion störtades PG. Örnen flydde brådstörtat sitt näste på berget i Torslanda och flög över till England…

Att Personvagnar AB sedan dumpades och såldes 1999 till Ford för reapris av Wallenbergssfärens Leif Johansson. Ja, det är en helt annan saga, för en helt annan runsten än den som PG försöker rista…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, PG Gyllenhammar, Volvo Personvagnar, Volvo AB, runstenar,

Carl Bildt som vakthund åt USA

Publicerat 28 maj 2013 av Göte Kildén

I februari 2011 när den libyska regimen försökte kväsa det breda folkliga upproret i blod pressades Carl Bildt av den svenska journalistkåren som samfällt frågade om det nu inte var dags att ”åtminstone kräva ett slut på regimen Khaddafi”.

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stånd stabilitet och en rimlig utveckling”, blev det irriterade svaret. Eftersom Washington ännu inte bestämt sig för hur den skulle hantera revolutionen i Libyen gällde det också för kuriren här hemma i Arvsfurstens palats att hålla tand för tunga. Samtidigt backades han upp av kollegan i Berlusconis Italien som sa att det vore fel ”att störa” Khaddafi…

I år har samme Carl Bildt i stället lagt sin möda på att försöka blockera alla EU:s medlemsländer från att ge någon som helst form av vapenhjälp åt det syriska folk som sedan två år försvarar sig i en strid på liv eller död mot diktaturen Assads besinningslösa våld. Eftersom Washington inte vill ”stödja den ena eller den andra” i Syrien så vill inte Bildt det heller. Assad förses med ett ständigt flöde av tunga vapen, ammunition och militära instruktörer från Ryssland och Iran. Hans flyg, stridsvagnar och tunga artilleri bombar och skjuter timma efter timma mot det egna folket. I dagarna har den franska tidningen Le Monde dessutom med en journalistisk bedrift belagt att regimen också använder kemiska stridsmedel. Den brittiska tidningen Guardian understryker samma sak.

Internationell press har uppmärksammat Bildts aggressiva och mycket energiska roll i de diskussioner som förts i frågan med EU:s utrikesministrar. Svensk media – för att inte tala om den ”samlade oppositionen” har inte uppmärksammat någonting samtidigt som vår utrikesminister har lagt ner all all möda i världen i ett försök att förlänga EU:s vapenembargo. En sluggande Bildt som vet att USA – och inte minst Israel – definitivt inte vill att upproret ska segra. Gärna en förhandlad mindre regimförändring. Men inte mer.

Nu ser det ut som om Bildt misslyckats i Bryssel. Vapenembargot kommer att hävas. Men trots bakslaget är USA:s vakthund ändå nöjd med sitt skällande och sin bedrift och sa i natt att ”Det hela är en kompromiss. Ingen har för avsikt att leverera några vapen i och för sig, men några medlemsstater vill ha möjlighet att studera den optionen och det kommer i så fall att kunna ske under väldigt restriktiva förhållanden”.

Storbritannien och Frankrike säger samtidigt att någon vapenhjälp till rebellsidan hur som helst inte är aktuell före augusti. De vapen som kanske ska skickas i höst, de ska tydligen läggas ner på rebellsidan många gravar som en salut, en sista hälsning…

För samtidigt som Bryssel pratar då handlar Assad genom att sätta in sina stormtrupper från libanesiska Hezbollah i en ursinnig militär offensiv för att på så sätt skapa ett styrkeläge inför de ”fredsförhandlingar” som USA och Ryssland försöker få till stånd.

Men är det ändå inte klokt att hålla inne med dessa vapen? Så frågar ändå säkert många oroliga svenskar i dag. Skulle de inte bara skapa mer våld, lidande och förödelse? Kanske hamnar de i händerna på reaktionära jihadister?

Frågor som är lätta att ställa sig eftersom upproren i arabvärlden, med sina över trehundra miljoner människor, inte följer de mönster eller speglar de motsättningar och klasskonflikter som vi varit vana vid. Historiskt har vår kultur dessutom betraktat araber endera genom en lins färgad av orientalisk romantik eller genom en lins smutsad av islamafobi och rädsla för svingande kroksablar. Ett av problemen är ointresset och likgiltigheten för det som sker hos stora delar av den traditionella arbetarrörelsen. Inte ens Jonas Sjöstedt pratar om Syrien, han moltiger mycket medveten om att många i hans eget parti, inte vill ha kvar diktaturen men väl tvekar om att stödja upproret eftersom de faktiskt vurmar för Assad som en sorts ”antiimperialist”. Han kan ta ställning för Väst-Sahara och tala för dess rätt till frihet, men tiger om det Syrien som brinner. Medias borgerliga utgångspunkter, dess jakt på tillfälliga sensationer och snuttifiering av en komplex verklighet gör inte saken bättre.

Jag och min vän och bloggkompis Benny har lagt ner bra mycket tid de senaste åren för att själva försöka förstå mer och samtidigt skriva om de arabiska upproren på vår blogg väl medvetna om att det är lätt att ta miste. Men en sak är uppenbar för den som vill se: Själva huvudströmmen, det som är den gemensamma nämnaren för samtliga upprorsrörelser eller bara oppositionella strömningar i regionens tjugotvå stater, den går inte att missa, den är lätt att följa. Från den gnista den 18 december 2010 i Tunisien när den arbetslöse Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn fram till branden i dagens Syrien. Det som oavbrutet driver den strida strömmen framåt är krav på arbete, social rättvisa och frihet från diktaturer.

I Syrien finns många sociala och politiska krafter, svarta salafister och inte minst imperialistiska stater, vare sig de har sitt säte i Washington eller Moskva, som vill få massrörelserna att lämna sin huvudfåra. Här finns kurder i flera berörda stater, Turkiet och Iran samt inte minst den sionistiska staten Israel. Regionen vibrerar också av en konfrontation mellan sunni och shiiter. I detta Syrien som i dag är i fokus pågår flera krig eller begynnande krig. Där finns också en kurdisk minoritet, alawiter, druser, kristna trosbekännare samt beduiner.

Som sagt. Det är inte lätt att ta ställning. Men det gäller att följa huvudfåran, för när den stora majoriteten av människor i ett land är beredda att dö i kampen för frihet, demokrati och rättvisa då inte bara förtjänar de vårt stöd. Det är helt enkelt ett moraliskt imperiativ, en självklarhet för varje internationell socialist att stödja den massrörelse som vill störta Assads diktatur och då de politiska och sociala komponenter som vill se ett demokratiskt och sekulärt Syrien.

Läs mer här: Kan Assad förhandlas bort?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, John Kerry, Assad, Syrien, FSA,

I media: SR1,

Kongressen knäckte språkrören

Publicerat 27 maj 2013 av Göte Kildén

När Gustaf Fridolin och Åsa Romson i helgen kom till Västerås var de under fredagens kongressfest lika soliga, glada och skrattande som de egna partisymbolernas maskrosor kan vara en vacker försommardag.

Hemresan var säkert inte lika upprymd och uppsluppen eftersom kongressen – efter att först ha gett sina företrädare nytt förtroende i den politiska debatten – sedan bröt av de bägge nyvalda språkrören lika enkelt som man bryter stänglarna på just maskrosor…

Fridolin och Romson – liksom partistyrelsen – blev fullständigt utskåpade i alla stora frågor som var uppe till diskussion. Idéerna bakom hela deras upplägg med ”En ny arbetslinje” var att de gröna numer borde ses som en för systemet regeringsfähig partner. Ett uppsåt som inledningsvis lyckades väl. I fredags sammanfattade exempelvis Göteborgs-Posten deras budskap med den feta helsidesrubriken ”De har lämnat plakatpolitiken”. Ord som var hämtade från Åsa Romson själv.

Men sedan gick allt åt fanders. I den mest uppmärksammade frågan om en arbetstidsförkortning förlorade partistyrelsen med 169 röster mot 50 för det egna förslaget. Dagens Nyheter gör i dag en parafras av Carls Bildts liknelse om ”en rödgrön röra” genom att skriva om ”en helgrön röra”…

I min värld borde det vara omöjligt att åka hem med ett sådant politiskt nederlag i bagaget och samtidigt fortsätta med att vara språkrör för det man inte tror på. Avbrutna maskrosor skiner inte som solen särskilt länge.

Men uppenbart är allt möjligt i Miljöpartiet. Kongressbesluten kommer att tolkas som ”visioner”, de blir en tröst för medlemmarna och ett lockbete för väljarna medan ”politiken” sedan blir en helt annan sak.

Både Fridolin och Romson, liksom veteraner som en Peter Eriksson, suktar stort efter att ta plats i en regering. Kongressbesluten gör det säkert omöjligt att delta i ett kabinett lett av moderaterna men i ett spann lett av socialdemokraterna är inte loppet kört. Där kan de säkert hitta en plats. Trots kongressbesluten. Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson konstaterar med en stor portion humor att (s) inte kan välja bort de gröna och att ”hur man manövrerar bort krav på slopade vinster i välfärden det kan Stefan Löfven doktorera på efter s-kongressen i våras”…

Hur är det då med kongresskravet på exempelvis en radikal arbetstidsförkortning, är det plakatpolitik?

Ja, självklart, om man väljer att inte helt gå på tvärs med marknadens eller kapitalismens helt grundläggande logik. Det är därför kongressen lätt som en plätt kunde byta ut den förra kongressens beslut om 30-timmars arbetsvecka mot den nu antagna 35-timmarsveckan. Eftersom det hela inte tas på allvar utan bara är ”en vision” spelar det ingen roll vad man säger och där låter sjutimmars arbetsdag trots allt lite mer realistiskt än sextimmarsdagen…

En av Miljöpartiets ledamöter i EU-parlamentet Carl Schlyter (där han slipper bilda regering) jublade stort:

– Det är ju väldigt skönt att veta att Miljöpartiet fortfarande står för en linje som säger att alla våra effektivitetsvinster och all innovation inte ska användas till löneökningar med ständigt ökad resursförbrukning, utan att vi kan gå hem lite tidigare och ta hand om varandra, våra barn och våra kära och vår planet, säger han.

Tjo flöjt! Vad betyder detta? Jo, i vart fall säkert inte sänkt arbetstid med bevarad lön. Detta därför att ett sådant isolerat nationellt ingrepp i den globala marknadsekonomin självklart innebär att fler privatägda och vinstdrivna företag drar utomlands. Massor med jobb försvinner och skatteunderlaget för den offentliga sektor där de anställda också ska jobba mindre blir än mer anorektiskt än i dag. Det har vi som jobbat fackligt känt ända in i ryggmärgen. Carl Schlyter kan kosta på sig en runda exempelvis till Säffle där Volvo Bussar i dag river upp ett helt samhälle genom att flytta den egna tillverkningen till Polen med dess lägre timlöner för de många man- och kvinnotimmarna…

Arbetarna vid Volvo Bussar AB i Säffle har gått hem för sista gången

Återstår sänkt lön som alternativ. Realistiskt för många med höga löner, exempelvis Schlyter själv, men knappast för den stora mängden av löntagare. Inte minst när Fridolin sammanfattade framtiden med orden om att partiet nu också skulle tänka på dem som inte får pengarna att räcka till i slutet på månaden…

Varje budskap om en radikal förkortning av arbetstiden från partier som vill bevara det nuvarande marknadssystemet skorrar falskt. Visionen är naturligtvis helt rätt. Till hundra procent. Men ska den förverkligas och inte bli mer än simpel plakatpolitik kräver den ett verkligt systemskifte, ett uppbrott från den verklighet där jakten på vinster styr politiken. Den kräver en konfrontation med ägarna till våra storföretag och banker och detta i en omfattning som kräver åtminstone en påbörjad samordning av en reorganiserad europeisk arbetarrörelse i samarbete med det bredaste spektrum av folkliga rörelser. Inte minst gröna sådana.

En tanke helt fjärran även för Carl Schlyter, han må twittra hur glatt som helst över hur stormförtjust han är över kongressens vändning. Men att gå från ord till handling finns det inte en tanke på heller i hans värld. ”Upp flyga orden, stilla tanken står” diktade Shakespeare på 1500-talet. Det kunde i dag, femhundra år senare, stå som en rätt riktad kommentar till denna eskapism i ord.

Väl detta sagt finns det ändå en bra sak med Miljöpartiets kongressbeslut. De gör det svårare för Reinfeldt att hitta ett nytt regeringsunderlag och det kan säkert få många fler att fundera över det orimliga med vårt nuvarande ekonomiska system där det bara blir plakatpolitik av det som i sak är alltigenom förnuftigt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Åsa Romson, Gustaf Fridolin,

I media: SR1,DN1,

Kan Assad förhandlas bort?

Publicerat 26 maj 2013 av Benny Åsman

Så har Syriens «vänner» på nytt samtalat om revolutionens framtid högt över frihetskämparnas huvuden. Mötet som hölls i Amman hade till uppgift att bereda väg för ett Geneve 2 i juni där USA och Ryssland vill se regimen i Damaskus förhandla med representanter för oppositionen.

-Bevare oss för våra ”vänner”, kan de säga som strider i Qusair, Homs, Aleppo och Damaskus förorter. Två år av uppoffringar och tiotusentals döda ska glömmas bort så att USA/EU kan få till stånd en ”ordnad övergång” till en ny regering i Damaskus utan Assad vid rodret. Inte ens det är säkert eftersom John Kerry med mycket svävande formuleringar lämnat Assads plats öppen i en ny regim.

Det diplomatiska spelet hotar allvarligt den revolutionära resningen mot diktaturen. Ryssland, Iran och nu Hezbollah drar sig inte för att öppet stöda Assad, med vapen, trupper och mycket pengar. Till det kommer det indirekta stödet till Assad i form av västmakternas vapenembargo mot de stridande miliserna. Resultatet av dessa faktorer har skapat en militär situation som blir alltmer ohållbar för FSA och de andra miliserna som kämpar för frihet och diktaturens fall. De reaktionära islamisterna är också en black om foten för de revolutionära krafterna, men det kommer vi tillbaka till.

De senaste veckorna har miliserna haft motgångar på flera fronter. Hur stora återstår att se. Men det är uppenbart att rebellernas isolering och materiella svårigheter har gett Assad tid att strukturera om sina trupper och med hjälp av iranska instruktörer och flera tusen soldater från Hezbollah ta tillbaka byar och stadsdelar som varit kontrollerade av rebellerna i månader.

Regimen har tillfälligt släppt alla intentioner på att ta tillbaka norra och östra delarna av landet och verkar i stället koncentrera sig på att kontrollera vad av media kallats det ”nyttiga Syrien”, det vill säga områdena runt Damaskus och norrut till Latakkia vid Medelhavskusten, via Homs, och Hama. Syftet måste vara att skapa en stat i staten där den alawitiska minoriteten har sina fästen. Då blir massakern och den etniska rensningen i Banias och al-Bayda första veckan i maj förståliga. De två orternas sunnitiska befolkning skulle dödas och skrämmas på flykten för att homogenisera den tilltänkta ”ministaten”, vars skapande verkar ingå i en plan B om resten av landet förloras för regimen.

Men det är som sagt en plan B. Innan den sätts i verket håller Assad uppenbarligen fast vid att segern mot ”de utländska terroristerna” inte ligger långt bort. I det avseendet har en helt ny situation uppstått. Hezbollahs inmarsch med flera tusen soldater i Syrien kan bli en vattendelare för hela regionen, inte bara i Syrien. Hassan Nasrallah spelar ett mycket högt spel med organisationen Hezbollahs överlevnad som insatts.

Det innebär att Nasrallah beslutat koppla sin organisations överlevnad till att Assad sitter kvar vid makten. Det har också mullorna i Teheran gjort. Men om Assads regim faller blir säkerligen konsekvenserna för Iran och Ryssland mindre allvarliga än för Hezbollah, som byggt sin popularitet i kampen mot Israels invasion i Libanon och sociala program bland de fattiga i Libanon.

Nu kommer kistorna med ”martyrer” hem i allt snabbare takt från Syrien och kritiken i Libanon mot Hezbollahs militära uppslutning på Assads sida växer snabbt, inklusive bland supporters, som sett Hezbollah som en garant för att stå emot sionisterna vid gränsen i söder. Att Nasrallahs soldater nu deltar i strider där de dödar arabiska bröder i försvaret av en diktatur faller inte i allas smak. Den ideologiska bankrutten för Hezbollahs ledning kunde inte vara större. De politiska, strategiska och regionala konsekvenserna kan bli enorma.

Vad som inte är nytt och ändå avgörande för den fortsatta utvecklingen är upprorets allt större isolering tack vare ”vänner” som gör allt för att det militära upproret inte ska segra. Det är bara i den absurda och hårresande propagandan från Russia Today och regimens megafoner i Väst som rebellerna är beväpnade till tänderna av USA/EU och gulfstaterna. Att alla materiella bevis pekar på att miliserna, med undantag för al-Nusra, saknar det mesta spelar ingen roll i dessa regimkramares skriverier.

I stället har revolutionen tvingats beväpna sig på samma sätt som i Libyen. Militära förråd har erövrats från regimen, korrupta officerare säljer vapen till miliserna, soldater som hoppar av tar med sig sina vapen, vapen kan köpas på ”öppna marknaden” i Turkiet och Jordanien och till sist har många lokala brigader använt fantasin och det mekaniska kunnandet till att tillverka egna granatkastare och tunga kulsprutor, på samma sätt som skedde i Misrata under Khaddafis månadslånga belägring av staden.

Det är uppenbart att rent militära styrkeförhållanden i längden spelar en viktig om inte avgörande roll. Stridsmoral och motivation kan i stor utsträckning väga upp skillnaden i beväpning. Det är vad som skett i Syrien. Från upprorets första dagar då demonstranterna mötte Assads skarpskjutande säkerhetsstyrkor med bara händer stod det klart på vilken sida modet och viljestyrkan fanns. Sedan dess har de lokala miliserna, under FSA:s paraply eller de fristående, haft den moraliska styrkan och den kampvilja som en rättvis sak ger.

I motsats till den reguljära armén som uppenbarligen saknar stridsmoral. Annars går det inte att förklara varför Assad har högst 50-60 000 soldater i aktion. Resten av den 250 000 man starka armén sitter inlåst i sina kaserner eller har deserterat. Det är bara elitstyrkorna under Maher Assads ledning som verkar kunna hålla ihop en offensiv utan att den rinner ut i sanden. För när det kommer till beväpning talar vi naturligtvis om David och Goliath. Ryskt stridsflyg och stridsvagnar, tungt artilleri, missiler av olika slag och attackhelikoptrar står mot små handeldvapen, granatkastare erövrade från regimens baser, och till synes ständig brist på ammunition. Med enstaka erövrade luftvärnskanoner har rebellerna lyckats skjuta ned ett litet antal stridsflygplan och helikoptrar, utan att kunna påverka Assads totala kontroll över luftrummet.

Hittills har viljan segrat över den råa styrkan. Bästa beviset för det är att diktaturen tvingats be om militär hjälp utifrån. Att flera tusen milismän från Hezbollah nu öppet deltar i striderna inne i Syrien, att allt fler iranska (stridande?) instruktörer finns på plats visar att regimen i Damaskus inte längre kan stå upprätt utan hjälp av utländska kryckor. Det om något är ett förödande slag mot Assads propagandabild av att Syriens folk ”försvarar sig mot utländsk inblandning”. Den verkliga inblandningen sker på regimens sida.

Sedan ett antal veckor tillbaka verkar trots allt den rent militära styrkan ta överhanden. Med hjälp av Hezbollahs trupper har regimen lyckats gå på offensiv för att säkra kontrollen över kustregionen och gränsen mot Libanon. Håller den revolutionära resningen på att tappa energi och kapacitet att motstå de reaktionära krafternas gemensamma angrepp? Det är ännu alldeles för tidigt att svara ja på den frågan, speciellt utifrån kanske tillfälliga segrar för Assad.

Men att Assad tydligen lyckats stabilisera sitt grepp i vissa regioner, organisera ”frivilligkårer” av de före detta gangstergängen Shabihas finns det bara en ansvarighet för. I två år har ”Syriens vänner” pratat, ätit fina middagar på lyxhotell världen över, och pratat igen med ett mycket tydligt resultat. De som gjorde uppror mot regimen våren 2011 och som sedan tog till vapen för att skydda sina byar och stadsdelar har i praktiken stått helt ensamma. Ingen hjälp, vare sig finansiell eller materiell, värd namnet har hamnat där den behövdes –hos de lokala milisgrupperna, de lokala samordningskommittéerna och den fördrivna befolkningen.

Bland ”Syriens vänner” är det USA som sätter dagordningen. EU har under revolutionens gång visat att det saknar tänder och lagt lösgommen åt sidan. Obamas grundidé har alltid sammanfattats med frasen att det är ”en ordnad övergång” till en ny regering som är lösningen i Syrien.

Bakgrunden till den politiken är uppenbar. När de revolutionära upproren slog ner som en blixt från klar himmel i Tunisien och Egypten togs imperialismen på sängen. Obamas, Sarkozys, Camerons och Merkels ryggmärgsreflex var att klamra sig fast vid de diktaturer man var så vana att frekventera och hålla under armarna. Frankrike gick så långt att utrikesministern erbjöd Ben Ali hjälp att organisera kravallpolisen. De förstod helt enkelt inte vad som skedde och saknade allt intresse av revolutionära förändringar, demokratiska reformer och utbyte av mossiga despoter. De diktaturerna hade stått för stabilitet i decennier i för imperialismen strategiskt viktiga regioner.

Vissas idé att USA-imperialismen kan göra vad den vill utan hänsyn till andra nationer, utan hänsyn till den internationella opinionen är närmast barnsliga fantasier. Obama och alla andra ledare i parlamentariska regimer är maktlösa om den demokratiska legitimiteten urholkas eller försvinner helt. USA:s stöd till Ben Ali och Mubarak in i det sista sköt stora hål i Obamas demokratiska legitimitet som han skapade sig i Mellanöstern med talet i Kairo 4 juni 2009.

När det stod klart att Mubaraks tid var slut begicks nya misstag. Vita Huset talade om en ”ordnad övergång” men satsade sina kort på Mubaraks säkerhetschef Suleiman. När den fortsatta revolutionen gjorde Suleiman till persona non grata satte Washington sitt hopp till det Muslimska Brödraskapet. I brist på bättre har de i alla fall fördelen att vara anhängare av en nyliberal marknadspolitik.

Sedan kom resningen i Libyen. Att USA tillsammans med Frankrike och Storbritannien omedelbart sa sig stödja upproret och krävde Khaddafis avgång kan bara förklaras mot bakgrund av det minst sagt virriga agerandet i Tunisien och Egypten. Prestige och legitimitet hade förlorats och här gavs tillfälle att putsa den demokratiska fasaden. Despoterna i Tunisien och Egypten hade fallit på några veckor, så varför skulle inte Khaddafi snabbt följa samma bana?

När det snabbt visade sig att Khaddafi kunde samla sig till en militär motoffensiv som hotade att på kort sikt krossa upproret vart det redan för sent för Obama och hans vänner att byta sida. Någon ”ordnad övergång” kunde det inte bli fråga om eftersom Khaddafis son Saif Islam som imperialisterna satt sitt hopp till snabbt visade att han var en omutlig del av familjediktaturen. Det var omöjligt att låta Khaddafi krossa upproret och samtidigt fanns det ingen i regimens topp som kunde ställa honom åt sidan. Därför bombades Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi.

Utgången av den libyska revolutionen förklarar mycket av hur USA/EU förhållit sig till resningen i Syrien alltsedan våren 2011. I stället för att uppnå en ”ordnad övergång” i Libyen segrade rebellerna på marken och Khaddafis statsapparat krossades i grunden. Armén och polisen gick upp i rök och den civila administrationen som var helt baserad på Khaddafis ”revolutionära råd” stod där som tomma skal. I dag två år senare leds landet av en svag regering, utsedd av den nya demokratiskt valda nationalförsamlingen. I grunden är det ännu de olika lokala miliserna som på gott och ont garanterar säkerheten eftersom vare sig polisen eller armén är stark nog. Det skapar naturligtvis kaotiska situationer som när exempelvis milis från Misrata omringar ministerier för att driva på kravet att alla som hade topposteringar under Khaddafi ska hindras från att inneha höga ämbeten i det nya Libyen.

Det är ett absurt självbedrägeri som dominerar i den miljö som direkt eller indirekt tog ställning för Khaddafi mot revolutionen när de målar upp en fantasibild av dagens Libyen. Det sägs vara ett land i ruiner, totalt sönderbombat av Nato. Man riktigt kan se framför sig människor med tom blick, irrande bland ruinerna i sökande efter ett plagg eller en brödbit. Och i Tripoli härskar al-Qaida med USA:s stöd och goda minne. Hur någon läskunnig person kan tro på den bilden övergår vanligt sunt förnuft.
Det råder kaos och det finns kriminella grupper som profiterar på situationen. Men det som slår alla besökare är det sjudande organisationslivet och folks deltagande i aktiviteter som varit förbjudna i 40 år. Fackföreningar bildas i alla branscher. Fria media blomstrar. Konst och litteratur exploderar. Och skadorna efter kriget repareras snabbt. Till och med i Khaddafis sista fäste, Sirte, ger regeringen bidrag till familjer som fick sina hus förstörda under de sista striderna i staden innan Khaddafi mötte sitt öde, samma öde som många andra despoter mött.

Inte ens fantasierna om att regeringen i Tripoli är Obamas leksak stämmer. Det sades att USA efter kriget skulle bestämma villkoren för den ekonomiska utvecklingen och kamma hem alla nya kontrakt på olja och nybyggnation. Det räcker med att läsa den nya fria dagspressen i Libyen för att inse vidden av de vilda fantasier som fyller spalterna i den ”anti-imperialistiska” vänsterns medier.

Det kryllar av kinesiska, ryska, brasilianska och turkiska affärsdelegationer i Tripoli samtidigt som amerikanska företag lyser med sin frånvaro. De vet att representanter för den amerikanska imperialismen inte är välkommen i alla läger. Trots hjälpen att bli av med Khaddafi finns minnena kvar från Reagans provokativa bombningar av Tripoli i juni 1986. Inte heller är de nya oljekontrakt som skrivits under mer fördelaktiga för USA/EU än tidigare. Tvärtom har den nya regeringen infört villkor i exploateringen som ger Libyen större inkomster från oljan och nya kontrakt har skrivits under med udda bolag som inte domineras av de stora oljemonopolen.

Så åter till Syrien. Utvikningen via Tunisien och Egypten över till Libyen gör det möjligt att förstå varför den syriska resningen mot Assad aldrig fick det stöd som de libyska rebellerna fick.

Det råder ingen tvekan om att resningen i Syrien var en del av och en följd av upproren i andra arabstater. Ändå bemöttes det syriska upproret inte på samma sätt som det libyska. Orsakerna till det är många men bara några av avgörande betydelse. Först av allt har Israel en gräns mot Syrien vilket inte är fallet med Libyen. Det har spelat en helt avgörande roll för USA:s och sionisternas politiska hållning till upproret i Syrien. USA:s dilemma att både bevara den demokratiska legitimiteten och samtidigt bejaka så små förändringar som möjligt i Mellanöstern gick att handskas med i Libyen som inte spelar någon strategisk roll vare sig för USA eller Israel. Men för Israels ledare har Assadfamiljens regim varit en garant för stabilitet i regionen och säkra gränser i norr. För Pentagon och Vita Huset är det av största betydelse. Det förklarar varför Netanyahus regering inte sagt ett positivt ord om revolutionen utan låtit alla förstå att i Jerusalem ser sionisterna helst att Assad sitter kvar. Rädslan för att en seger för revolutionen ska skapa en okontrollerbar situation är vad som bekymrar Netanyahu och Obama –ingenting annat.

Samtidigt är det omöjligt för strategerna i Washington att öppet hugga den folkliga resningen i ryggen som man gjorde i Bahrain. För mycket blod har flutit. Krav på att Assad ska avgå har lämnat Obamas mun alltför många gånger för att de öppet ska kunna dras tillbaka. Därför ser imperialismens hållning till resningen i Syrien ut som den gör. Rädslan för att den syriska statsapparaten, liksom den libyska, ska falla samman, att krafter som inte kan styras från Washington ska komma till makten ligger bakom det intensiva diplomatiska spelet som syftar till att tvinga regimen att sitta ned vid samma bord som representanter för oppositionen och planera en ”ordnad övergång” av samma kaliber som i Jemen. Det vill säga allt ändras för att inget ska ändras.

Det förklarar också det myckna och utdragna pratet om att hjälpa paraplyorganisationen Fria syriska armén och andra ”pålitliga” miliser utan att något konkret sker. Fortfarande efter två år av strider saknar miliserna möjlighet att skydda sig mot regimens ryska stridsflygplan och attackhelikoptrar. Vem som helst med lite sunt förnuft inser att orsaken är att USA låtit alla sina allierade förstå att leveranser av avancerade vapen, handburna luftvärnsrobotar av typ Man-pad, är tabu. Obama, Hollande och Cameron har till leda upprepat att man inte vet i vilka händer levererade vapen hamnar. Det islamistiska spöket målades upp på väggen redan tidigt i revolutionens början och har sedan dess använts till att konsekvent neka de stridande miliserna de vapen och materiella hjälp de behöver för att störta regimen. Eftersom målet i Washington, Bryssel och Jerusalem inte är att störta regimen utan bara att bli av med Assad som Obama, Hollande och Cameron inte längre med hedern i behåll kan skaka hand med i de diplomatiska salongerna.

Nu har det islamistiska hotet mot revolutionen blivit verklighet tack vare det helt uteblivna stödet till det demokratiska upproret. Det blev en självuppfyllande profetia. Först ut i det sekteristiska spelet var Assad själv, då han i mars 2012 släppte ut dagens ledare för Al-Nusra ur fångenskap. Sedan stegade andra kontrarevolutionära krafter in och började förse det extremt reaktionära al-Nusra med stora pengar och vapen. Saudiska wahabisters mål med uppbackningen av extrema islamister i hela Mellanöstern är uppenbart –att stoppa den arabiska våren från att sprida sig vidare, att stoppa människornas krav på frihet, rättvisa och värdighet och leda in de folkliga resningarna i en religiös återvändsgränd. Emiren i Qatar har samma mål men använder andra metoder. Medan wahabistiska shejker i Saudiarabien stöder jihadister satsar Qatar på att det Muslimska Brödraskapet ska kunna avleda det folkliga missnöjet in i ofarliga banor för petromonarkierna och den kapitalistiska marknadsekonomin. Idén att gulfstaterna är lakejer till Washington är bara delvis korrekt, vilket bevisas av deras agenda i Syrien. Stöd till al-Nusra och andra extrema grupper ingår inte i Washingtons politik men väl i Saudis och Qatars. Det handlar inte heller om en ”arbetsfördelning” utan om två delvis motsridande strategier för att stoppa den arabiska revolutionen från att sprida sig, radikaliseras och i sista hand hota emirernas och kungarnas makt.

Med en sådan utblick blir det aktuella diplomatiska spelet kring ett nytt möte i Geneve begripligt. Syftet är dubbelt. Dels att tvinga in oppositionen i förhandlingar med regimen, kräva att den ska ta kontroll över de lokala miliserna och acceptera en kompromiss med Damaskus om en ”ordnad övergång”, dels att tvinga den syriska eliten av affärsmän, politiker och officerare att under tryck från Ryssland acceptera idén att Assads familj har gjort sitt.

Vilken är chansen att detta spel lyckas? Inte en chans på tusen skulle vi tippa. Hela upplägget bygger på idén att Assads regim kan överleva utan Assad. Men Assad är mer en Khaddafi än en Ben Ali. I 40 år har hans familj byggt armé, säkerhetsstyrkor och statsapparaten kring sig själv och med en sekteristisk bas i det alawitiska samfundet som omfattar knappt tio procent av befolkningen.

Bachar Assad och hans generaler söker bara vinna tid, eftersom de just nu anser tiden spelar dem i händerna. Med Hezbollahs och Irans direkta militära hjälp tror sig Assad vittra en seger inom kort, eller åtminstone att han ska lyckas upprätta full kontroll över regionen från Damaskus i söder till Latakia i norr. Det går inte att blunda för risken att Assad kan nå detta etappmål i kontrarevolutionen. FSA och de fria miliserna lider enormt under det ojämna militära styrkeförhållandet. Varje försök att flytta fram positionerna möts av jaktflygets bombningar. Den pågående striden om staden Qusair kan förloras om inte förstärkningar når fram. Om det blir en vändning till det negativa för revolutionen återstår att se. Risken finns och redan det är allvarligt.

Samtidigt sviktar den internationella solidariteten med det syriska folkets resning eftersom al-Nusra och andra bland revolutionens dödgrävare spelar regimen i händerna med iscensatta vidriga propagandaklipp som den simulerade akten av kannibalism och offentliga avrättningar av tillfångatagna officerare. Det spelar ingen roll om det uträttats av enskilda individer och minoritetsgrupper. Skadan är ändå skedd. I den allmänna opinionen sprids känslan av att ”alla är lika galna”, regim som opposition.

Det bästa stöd vi kan ge till det syriska folkets resning är att outtröttligt visa upp den revolutionära sidan av upproret mot regimen, de lokala samordningskommittéernas arbete för att den dagliga administrationen ska fungera, de lokala milisernas försvar mot regimstyrkornas angrepp från luften och på marken, stärka det konkreta arbetet för humanitärt bistånd samt kräva av ”Syriens vänner” att miliserna ges de vapen de behöver för att segra.

-Ned med diktaturen i Damaskus.

-Frihet, rättvisa och värdighet.

Av Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, USA, EU, Saudi, Qatar

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SR1,

Ty den som har, åt honom skall varda givet…

Publicerat 26 maj 2013 av Göte Kildén

I en TV-debatt i veckan med Anders Lindberg blev Dagens Nyheters Hanne Kjöller uppmärksammad för att hon rakt av jämförde ”Göteborgskravallerna” i samband med George Bush`s besök och sedvanligt fotbollsvåld med bränderna i Husby. Hon ville inte diskutera något som helst samband mellan dessa och social utsatthet och förringelse.

På sitt sätt tar tidningens chefredaktör Peter Wolodarski henne i örat när han i dag analyserar skolresultaten i Stockholm som en mätare på hur det står till i huvudstadens förorter:

”I Adolf Fredrik, 97 procent av alla elever har minst godkänt i samtliga ämnen. Enskede skola, 92 procent, Fredrikshov, 100 procent, Gärdesskolan, 91 procent, Mälarhöjdens skola, 97 procent, Äppelviksskolan, 94 procent.

I innerstaden och populära villaförorter klarar de allra flesta kunskapsmålen och betygen är generellt höga, även om det finns undantag. På resultatlistan står samtliga grundskolor i Stockholms stad. Jag fortsätter att läsa:

Akallaskolan, endast 33 procent har uppnått målen, Hjulstaskolan, 29 procent, Rinkebyskolan, 38 procent, Rågsvedsskolan, 32 procent, Ärvingeskolan i Kista, 43 procent.”

Dramatiska siffror som Kjöller borde fundera över en bra stund. Med de resultaten är det på förhand givet att ungdomarna i utsatta förortsområden från början är förlorare.

Mellan rubrikerna till de olika artiklar som letar efter en orsak till förortsbråken publicerade DN en feel good läsning om vad som kan bli ”vårt nästa heta resmål”. När du har ”bott i Boston, badat i Barcelona och mumsat i Marrakech” vad ska du då hitta för ”coolt” ställe som inte är ”über, inte europeiskt trendfnattigt eller förstört av hybris”, frågar man.

Ja, så planerar man nästa semester på ”Solsidan”, I Täby, på Lidingön eller på Mälarhöjden, samtidigt som man mumlar tyst om att bli av med vårt fossilberoende…

Men knappast i Husby eller Rinkeby. Utan att ha läst Bibelns Matteus 13:12 har man där av praktisk erfarenhet fått lära sig vad som gäller i vårt klassamhälle:

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”.

Sensmoralen blir enkel. Va fan, har man nu inte råd med överklassens ”heta resmål” får man väl tända på något som ligger närmare till hands…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Husby, upploppen i förorterna,

I media: DN1,SVD1,

När TV:s Solsidan är slut…

Publicerat 23 maj 2013 av Göte Kildén

När TV:s Solsidan är slut…

Ja, då brinner det bilar på Skuggsidan. Internationalens Emma Lundström berättar mer om det Husby hon känner:

Det har brunnit i Husby. Det är ungdomar som har tänt på bilar. Krossat rutor.

Plötsligt är det fullt mediapåslag. Expressen, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet vet med ens inte till sig av intresse för ett område som de, så sent som för bara några dagar sedan, knappt ägnade en tanke.

Kravaller! Upplopp! Övervåld! Stormedierna gottar sig, rullar sig i orden. Går på ungdomsorganisationen Megafonens presskonferens. Frågar om och om och om igen: ”tar ni avstånd från bilbränderna?”, påpekar om och om igen att organisationen nog har förlorat förtroendet nu. Visar med både fråga och kommentar, med största möjliga tydlighet, att de inte har brytt sig om att förstå någonting överhuvudtaget.

För var var de när vårdcentralen privatiserades och krymptes? Posten lades ner? Fritidsgården lades ner? Skolan lades ner?

Var var de när Megafonen och Nätverket Järvas Framtid anordnade Vredens dag, våren 2011? En dag ägnad åt att uttrycka ilska och politisk frustration över Alliansens så kallade ”Järvalyft”, som i princip enbart kommit att handla om nedläggning av det offentliga, och om gentrifiering – att genom upprustning och chockhöjda hyror tvinga bort människor från deras hem, deras områden.

Var var de när pensionärer och ungdomar tillsammans kämpade för sin samlingsplats Husby Träff i början av 2012? När Megafonen höll förortskonferens med organisationer från andra delar av landet?

Och var har de varit alla gånger Megafonen, tillsammans med Röda korset, anordnat kulturcaféer med föreläsningar om till exempel vad som sker när förorten militariseras?

De var i alla fall inte där.

Hade de varit där hade de inte behövt tråka Megafonens talesperson med frågor om ifall han tar avstånd från våldet eller inte. Då hade de vetat att Megafonen inte behöver ta avstånd från våldet eftersom de hela, hela tiden arbetat för andra lösningar. Hela, hela tiden arbetat för social rättvisa, genom socialt arbete, genom att ställa politiska krav. Arbetat för samverkan, för förändring underifrån, för att få ungdomarna att känna framtidshopp. Genom att till exempel få ungdomar att engagera sig i Hyresgästföreningen. Genom läxhjälp. Genom att finnas på plats, i orten.

De har lyft frågorna. Lyft frågorna. Lyft frågorna. De har försökt få politikerna att lyssna. Att se konsekvenserna av den nedskärnings- och privatiseringspolitik som förs. Att förstå vad ilskan och frustrationen kan leda till om ingen hörsammar de fredliga protesterna.

Megafonen har sagt: ”Lyssna!” Men ingen har lyssnat. Inte på allvar. Varken politiker eller stormedia. Och så sköt polisen ihjäl en 69-årig man – enbart beväpnad med kniv – i Husby, och ljög om hur det hela hade gått till. Det blev droppen, enligt Megafonen.

Droppen som fick bägaren att rinna över.

Paris. London. Det händer och händer igen.

Men droppen i Husby var kanske ändå inte själva dödsskjutningen i sig, utan att ingen lyssnade när Megafonen några dagar efteråt anordnade en manifestation, återigen med politiska krav, tydliga nog: en oberoende utredning av dödsskjutningen och en offentlig ursäkt från polisen.

Om media och politiker hade valt att lyssna hade de kanske hört ljudet av den sista droppen.

Då hade ungdomarna kanske sluppit den allomslutande känslan av att inte kunna påverka någonting, känslan av att inte räknas, av att inte leva i en verklig demokrati utan i en som bara finns på papper.

Att tända eld på bilar och krossa fönsterrutor är missriktat och destruktivt. Det är inte på något sätt konstruktivt. Leder inte till positiv samhällsförändring. Men det är ett oerhört tydligt tecken på att ett samhälle håller på att gå käpprätt åt helvete. Att ungdomar förstör sitt eget område, ett område som många av dem egentligen vill värna om, det är inte något som uppstår ur ett vakuum. Megafonen har formulerat det så väl:

”Vi vet att upploppen idag växt fram ur den frustration som finns där människor ständigt blir ignorerade, känner sig förminskade och blir tystade i alla sammanhang. Reaktionerna ikväll är ett resultat av polisens brutalitet i vårt område.

Vi i Megafonen förstår vårt områdes reaktioner, och vi förklarar kvällens upplopp som ett svar på polisens brutalitet mot medborgare, våra grannar. Megafonen är den konstruktiva kraften och vår lösning är sociala satsningar i våra områden. Händelser som denna kan endast förebyggas med lika förutsättningar för alla – oavsett bostadsort.

Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtid.

Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar. De säger ”Gå hem”. Det här ÄR vårt hem. Och vi försvarar det. Så länge våra gator fylls av adrenalinfyllda poliser med laddade vapen, går vi ingenstans. Vi står upp för vår ort.”

Det är egentligen väldigt enkelt. Politikerna som sitter med makten i sina händer måste inse att deras beslut får konsekvenser som de inte kan avhjälpa bara genom att skicka fler poliser. Att göra förorterna till ständigt patrullerade ghetton utan något gemensamt kvar för människorna att värna om, det är att bädda för katastrof.

Integrationsminister Erik Ullenhag verkar tro att han har gjort sitt genom att han förlade sin tjänst till Rinkeby under en kortare period 2012. Men så tillhör han också den Allians som inte har några som helst planer på att ändra utvecklingen, vars enda lösning nu och i framtiden förmodligen kommer att vara att skicka ständigt fler poliser.

Eftersom klyftorna och segregationen är meningen.

Och de ofrånkomliga konsekvenserna bara något att försöka skyffla under mattan, med våld om så krävs.

Men människor accepterar inte att bli överkörda, inte hur länge som helst. Det som händer i Husby nu är den förda politikens haveri. Och det kommer att fortsätta hända tills människornas krav och vilja tas på allvar

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Husby, Förortsupplopp, Megafonen,

Har klimatskeptikerna vunnit?

Publicerat 22 maj 2013 av Benny Åsman

På den frågan svarar Financial Times chefsekonom, Martin Wolf, ja i en analys publicerad i dag 22 maj.

-Sett till att inget görs i världen har klimatskeptikerna vunnit, skriver Wolf och bygger under med statistik och diagram som visar vad vi alla känner till –att utsläppen av koldioxid i atmosfären bara fortsätter att stiga i en takt som är ohållbar.

De ytterst tandlösa klimattoppmötena bara finns där som en bekräftelse på att den ekonomiska krisen sedan 2008 skjutit alla ansträngningar i sank. Inget görs längre, som Wolf tragiskt konstaterar.

-Våra försök att lägga om våra val bort från de som nu driver på ständigt ökade utsläpp har misslyckats. Orsakerna till misslyckandet ligger djupt. Bara hotet om mer näraliggande katastrofer kan kanske ändra på det och då kan det redan vara för sent. Det är en deprimerande sanning. Det kanske också är bevis för ett förödande misslyckande, avslutar Wolf sin krönika.

Så har då klimatskeptikerna rätt? Bevisbördan för det ligger dock på dem själva och inte på den absoluta majoritet av klimatforskare som säger att temperaturökningen och klimatförändringen är ”man-made”, det vill säga orsakad av människans industriella verksamhet.

I en undersökning som gjorts av IOP Science har ett stort antal vetenskapliga texter, 11 944 skrivna av 29 083 forskare, klassats och gett följande resultat: bland de som explicit uttalar sig om effekterna av människans inverkan tar 98,4 % av forskarna ställning för tesen om ”man–made” förändring medan 1,2 % avfärdar den och 0,4 % är osäkra.

Kan den enorma majoriteten ha fel? Ja, det kan den, det har hänt förut, skriver Martin Wolf. Eller är det som vissa säger att alla dessa forskare är köpta och spelar med i en världsomspännande konspiration? Skulle de riskera sin karriär och sitt rykte för några kronor extra i fickan? Är det inte enklare att anta att för de 1,2 % som avfärdar den dominerande forskningen finns det agendor som styrs av bolag som Exxon och med betydligt större belopp att inkassera för ”forskningsresultat” som går Exxons ärenden?

Har därför kampen mot klimatförändringen redan lidit ett avgörande nederlag? Har klimatförnekarna segrat trots att deras argument förkastas av en överväldigande majoritet av världens klimatforskare? Sett till politikernas agerande under klimatmötena har nog Martin Wolf rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, Miljö

Stöd den syriska revolutionen och fördöm Israels aggressioner mot Syrien.

Publicerat 22 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

Här under följer ett gemensamt uttalande till följd av Isarels bombningar i Syrien antaget av syrier i exil i Schweiz och solidaritetsorganisationer i landet.

Publicerat 14 maj 2013

Vi syrier i Schweiz, engagerade medborgare och syriska och schweiziska organisationer som stöder den syriska revolutionen fördömer utan förbehåll den sionistiska statens aggressioner begångna under helgen 4-5 maj mot det syriska folkets nationella suveränitet.

Den sionistiska staten som ockuperar Syriens territorier på Golanhöjden sedan 1967 och som är ansvarig för oavbrutna brott mot det palestinska folket och folk i regionen är på inga villkor det revolutionära syriska folkets vän i kampen mot Assads kriminella maffiaregim.

-Vi tappar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende blir aldrig vår vän.

Under de senaste fyrtio åren har den syriska regimen fängslat alla i Syrien som försökt utveckla ett effektivt motstånd för Golanhöjdernas och Palestinas befrielse. Efter Israels flygräd söndagen den 5 maj 2013 riktade Assad inte sina bomber mot den sionistiska staten utan bombade i stället syriska städer och det palestinska flyktinglägret Yarmouk i närheten av Damaskus centrum.

Regimens tal om ”motstånd” har endast tjänat till att upprätta en tyrannisk repressiv statsmakt och ta ifrån det syriska folket all frihet under ett hot från omvärlden som förevändning.

Vi deklarerar att det enda verkliga motståndet är det som det revolutionära syriska folket står för. Den syriska revolutionens seger och regimen Assads fall kommer att vara de första stegen mot en befrielse av Golanhöjderna och det historiska Palestina.

Vi påminner om vårt totala stöd till det palestinska folkets rättigheter och till självbestämmande, inklusive till flyktingarnas rätt att återvända och rätten till självbestämmande för de som befolkar det historiska Palestinas territorier.

Vi fördömer också den syriska regimens försök att omforma den syriska revolutionen till ett religionskrig, speciellt efter de senaste massakerna i Baniasregionen och i byn Bayda mot obeväpnade civila, speciellt kvinnor och barn. Vi fördömer också de sekteristiska deklarationer från vissa minoritetsgrupper i den syriska oppositionen, med stöd från gulfstaterna. Vår revolution har frihet och värdighet som mål.

Scenerna från Banias är outhärdliga. Diktaturens kräk står för barbariet.

Detta innebär också vår totala opposition mot det libanesiska Hezbollahs militära politik, vars medlemmar strider tillsammans med Assaddiktaturens kriminella trupper och ansluter sig i sitt smutsiga verk till den iranska diktaturens trupper. I sista hand är Nasrallahs organisation beroende av Iran.

Vi fördömer också det dubbla bombattentatet som den 12 maj 2013 dödade 46 personer och skadade 100 i Reyhanli, den turkiska staden nära gränsen till Syrien och fördömer alla begångna aggressioner mot de syriska flyktingarna. Vi uttalar vår fulla solidaritet med de oskyldiga turkiska och syriska offren för attentatet.

Vi uttalar till slut ännu en gång vårt totala stöd till det syriska folkets revolution och upprättandet av en demokratisk stat, social och sekulär och baserad på alla syriers medborgarskap oavsett religion, etnisk tillhörighet och kön…

Leve den folkliga syriska revolutionen och ära till våra martyrer.

Signerat av följande fram till 13 maj 2013:

– Collectif Jasmin (Jasminkollektivet)

– Femmes Syriennes pour la Démocratie, (Syriska kvinnor för demokrati)

– Courant de la Gauche Révolutionnaire syrienne (Revolutionära syriska vänsterströmningen)

– Mouvement Pour le Socialisme (Rörelsen för Socialismen)

– SolidaritéS (Solidaritet)

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Revolution, Solidaritet.

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Kategoriarkiv: Okategoriserade

-Är det så svårt att förstå?

”Om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sen”

Carl Bildt som vakthund åt USA

Kongressen knäckte språkrören

Ty den som har, åt honom skall varda givet…

När TV:s Solsidan är slut…

Share this:

Av François Sabado, NPA Frankrike Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

…vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg