Kategoriarkiv: Politik

Bengt Ohlsons bok ”Margot” – porträttmåleri eller personkult?

Publicerat av
10

.

”Historien kommer att vara välvillig mot mig, eftersom jag tänker skriva den”, hävdade en gång den  mycket sturske Winston Churchill.

.

.

Han infriade sedan vad han föresatt sig, med övermått. Inte minst hans sex digra volymer om Andra världskriget var ett bra sätt att förse efterkrigstidens historieböcker med ett skimrande lyster kring den egna personligheten. För säkerhets skull hade Churchill lagt beslag på den brittiska regeringens alla protokoll, korrespondenser mm under krigsåren. Allt av intresse hamnade i hans privata arkiv, vilket gav honom en viktig fördel i förhållande till andra historieskrivare…  

Dessa böcker tillsammans med hans bländade retorik i sina radiotal till det brittiska folket tilldelade honom Nobelpriset i litteratur 1953.

Churchill var naturligtvis inte ensam om denna ambition. Denna strävan, att på förhand bestämma hur eftervärlden en gång kommer att uppfatta och värdera den egna livsbanan gäller nog oss alla.  När Leon Trotskij två decennier tidigare skrev sin bländande trilogi om Den ryska revolutionens historia valde även han säkert att gestalta ett sammanhang där han själv fick en så betydande roll som möjligt.

.

.

Som en parentes hade Churchill stor tilltro till Stalin, men kokade däremot över av ilska när han skrev om denna revolutionär, den enda man som på så många sätt överträffade honom i internationell lyskraft:

”Trotskij är en inkräktare, en tyrann, en cancerbacill med en hud av illvilja som spolats upp på Mexikos stränder”. Denne revolutionäre bolsjevik, i sin sista exil i Coyoacán, innan Stalin lät mörda honom, ägde enligt Churchill  ”Carnots förmåga till organisatoriskt ledarskap (Lazare Carnot var den franska revolutionens militäre organisatör), Machiavellis kyliga oberoende intelligens, Kleons oratoriska skicklighet när det gällde att tala till en mobb (en framstående antik grekisk talare och militärstrateg), Jack the Rippers grymhet samt uthålligheten hos  Titus Oates (brittisk konspiratör från 1600-talet sedd som en skam för sitt land, fängslad under lång tid och sedan frigiven). Churchill glömde inte heller att påminna sina läsare om rivalens ”judiskhet”.

I alla kulturer hittar vi både beställt porträttmåleri, egna självporträtt, betalda krönikor eller dikter (Den poetiska Eddan). Kungar lät skriva krönikor över sina egna dygder och hjältedåd. I Sverige var Erikskrönikan först ut. Det finns tidiga skulpturer och även målningar  från såväl det gamla Egypten som de stora peruanska kulturerna.  I vår fattigare kultur handlade det i dåtiden mest om mer knaggliga runstenar.

.

.

Byst av egyptisk drottning från ca 1300 f.Kr. Ofta  kallad Nefertite (den sköna).

När det gäller denna typ av kulturarv är kanske det holländska porträttmåleriet från 1600-talet det mest kända. Rika och välmående köpmän anlitade konstnärer och betalade dessa bra för oljemålningar där de själva porträtterades i så god dager som möjligt. De målare som anlitades skulle med sin färgsättning se till att trolla bort fysiska skavanker som fetma och rynkor. De skulle med penslarna klara av ansiktslyftningar, bättra på hållning och längd samt se till att kroppshållning, ögon och ansiktsuttryck stämde med uppdragsgivarnas syn på sig själva. Seklet såg i runda tal 1 000 000  sådana produktioner. Den unge Rembrandt tjänade bra på dessa beställningsverk men ledsnade snart på att låna ut sin talang och trötta den med att förhöja storheten hos landets rika borgare.

.

.

Vid sidan av Rembrandt var Frans Hals sin tids stora porträttmålare.

Här har uppdragsgivaren fått en ovanligt levande framställning.

Genren har reproducerats till alla möjliga konstarter. De stora oljemålningarna tid, med gyllene ramar är förbi. I modern tid är det fotografikonsten/filmen som ger oss hur många miljoner idealiserande porträtt som helst. I den privata sfären är detta nöje självklart oförargligt. Vem har inte bättrat på sitt eget utseende eller hållning när kameran/mobilen kommer fram?  Men många monarkier och diktaturer har också på ett organiserat sätt använt och använder sig av regisserade/retuscherade foton/filmer för att lyfta fram personkulten kring sina furstar eller sin ”Ledare”. I dikaturens Syrien är det i dag exempelvis Bashar al-Assad som överallt blickar ner på sitt folk.

.

.

De självbiografiska litterära verken är en annan ådra. Författarna har naturligt nog alltid själva fattat pennan. Men även många politiker. Vi har exempelvis Tage Erlanders självbiografi, som i sin form av en lång dagboksserie är unik och ger samtidshistorikerna helt nya inblickar i det förra seklets svenska efterkrigspolitik. Andra politiker och berömdheter (som Zlatan) har anlitat spökskrivare. Inte så märkvärdigt. De har – eller tror sig ha – mycket att berätta samtidigt som deras bästa färdigheter och styrkor inte har varit att skriva. Spökskrivarna har kort och gott anlitats för att omformulera det sagda ordet till bra svenska. Inte för att göra en ansiktslyftning av beställarens personlighet.

Med Bengt Ohlsons bok ”Margot” kan vi däremot ha fått ett trendbrott. Denna är ingen självbiografi skriven av Wallström. Inte heller en självbiografi där hon anlitat Ohlson som spökskrivare. I boken finns lika många ’jag’ (Ohlson) som där finns  ’hon’ (Wallström) och det som bjuds är ett litterärt porträttmåleri i samma stil och syfte, om än i en annan form, som det den svenska konstnären Alexander Roslin verkade i under sena 1700-talet.

.

.

Här har Roslin gjort ett grupporträtt av Gustav III

tillsammans med sina två bröder Karl och Fredrik Adolf

Wallström har helt enkelt gett Ohlson uppdraget för att dennes språkliga talang passar bra för att stärka hennes personliga varumärke. Hans ointresse för politik men samtidigt stora lyhördhet för detaljer och känslosamma mänskliga ackord är en perfekt kombination. MarieLouise Samulesson sammanfattar i Uppsala Nya Tidning vad utgivningen i mycket handlar om:

”ett litterärt exempel på att politikern som person blivit mer intressant än politiken. Också i själva biografigenren är Margot en tidsenlig produkt, den förebådar eller befäster att spökskrivarens tid är förbi. I stället för att enbart förlita sig på biografiföremålets säljpotential kan förlaget maximera med att anlita en känd författare…

… Boken blir en lång, intim porträttintervju. Få sidor och märkbart förstrött intresse ägnas själva politiken, vad Margot Wallström har åstadkommit. Vad hennes nu avslutade FN-uppdrag egentligen resulterade i framgår exempelvis inte.

Den som är intresserad av politik vet att det finns så mycket mer att berätta om en framgångsrik och erfaren politiker, som innehaft tre ministerposter och varit EU-kommissionär i tio år. Men ämnen som EU-politik och Europafrågor får ytterst blygsamt utrymme jämfört med barndomsminnen, gamla pojkvänner och personliga kriser.”

Vore det exempelvis inte på plats om Wallström berättat för Ohlson om hur hon i dag ser på sitt under åren så starka engagemang för EU och euron? I Sverige har vi sett den märkliga anomalin eller motsägelsen att många, kanske de flesta av de socialdemokrater som drömde om att ”Margot skulle komma hem” samtidigt röstade nej både till EU och EMU. Besvikna över socialdemokratins politiska kris samt alla intriger och all smutskastning i den egna partiledningen drömde de om att hon skulle komma tillbaka till Sverige. Vacker, fräsch, rolig och trevlig skulle hon ”gå rakt igenom TV-rutorna” och frälsa partiet med ökat väljarstöd. Att hon sedan egentligen stod för allt det i politiken som de var emot var underordnat. Det var personligheten de ville ha hem. Under åren 2004-2010 var Wallström den Europeiska kommissionens förste vice president när det gällde institutionella relationer och kommunikationsstrategi. Hon kvitterade ut sin fabulösa lön (och pension), åt skaldjur i Bryssel och startade som förste kommissionär en blogg. Samtidigt bröt kommissionens relation med EU:s alla medborgare samman. Sedan hjälpte det inte att Wallström upprepade ordet transparent hur många gånger som helst, både på engelska och sjungande västerbottniska. År 2009 tilldelade den välkända brittiska tidskriften Economist Wallström priset som ”EU:s mest misslyckade kommissionär”.

.

.

I Helsingborgs Dagblad är Gunnar Bergdahl så elak

att han skriver om ”Margit Il Sung” 

och låter David Guttenfelder illustrera med detta fotomontage

.

I genren chick-lit eller feel-good litteratur kan ”Margot” däremot säkert bärga något pris. Produktionen har fått plats i både nya och nerslitna TV-soffor och kommer att älskas av Svensk Damtidning på samma sätt som tidningen älskar drottning Silvia (de säkrar upplagan och vinsten). Men som politisk biografi är den ointressant. I Aftonbladet sågar Ann- Charlott Altstadt boken mitt itu. Bland annat menar hon att den tack vare ”Ohlssons genuina ointresse för politik och samhällsfrågor ibland tippar över i cynism” och demonstrerar vad hon menar med en scen där Margot och Bengt är på lunch i FN-skrapan samtidigt som Dag Hammarskjöldfonden ska dela ut pris:

”De äter fint, pastejer, skaldjur och choklad och däst försöker Bengt koncentrera sig på Mia Farrow som mässar på om världssvälten i evigheter. Ohlsson hör något om någon som i hungerdesperation ätit på sitt eget bälte. Men Ohlsson låter Margots enda kommentar till denna sjuka situation vara – att det var så många som ville prata med henne att hon hade svårt att få matro”.

Altstadt avslutar naturligt nog sin anmälan av ”Margot” med ett utrop:

”Mitt stora obehag kommer av att Margot är ytterligare ett exempel på världen efter ideologierna, på postpolitikens triumf då innehåll är inget och yta allt. Och jag vill inte ­leva i den världen.”

Med sin politiska roll under Andra världskriget tillsammans med sitt stora litterära verk om denna tid lyckades Churchill med att vinna samtidshistorikernas välvilja.

När Svensk Damtidning har förvandlats till returpapper då kommer däremot Wallström att vara glömd. Både av väljare och historiker.

Men Bengt Ohlson, hur ska det gå för honom? Kanske borde han göra som Rembrandt. Varför slösa bort sin talang på  politiskt porträttmåleri när man inte är det minsta intresserad av politik?

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: UNT,AB1,HD1,DN1,

Är Mitt Romney knäpp?

Publicerat av
3

-Halva befolkningen betalar ingen skatt. De är beroende av staten. Det är inte mitt jobb att bry mig om dessa människor. Jag kan aldrig övertyga dem att de ska ta personligt ansvar för sina liv.  Det är orden som säkerligen fällde Mitt Romney, eller historien om hur den bekymmerslöse miljardären satte krokben för sig själv. Med de orden är antagligen presidentvalet över redan innan det börjat.

I det republikanska lägret råder panik och kaos. Kända ledare av den röda åsnan går i taket. Den neo-konservativa falangens gudfader William Kristol, chefredaktör för Weekly Standard, rasar över Romneys ”arrogans och idioti”.

-Romney verkar inte bara se ned på sina demokratiska motståndare men också på de tiotals miljoner som tänker rösta på honom, skriver Kristol  och sliter i det tunna håret på halvflinten. Han ser skräckvisionen framför sig: -bland de som inte betalar skatt finns alla amerikanska pensionärer där republikanerna alltid har en klar majoritet bakom sig. Hur de kommer att reagera efter Romneys utspel kan redan i sig avgöra valet. Förlorar republikanerna sin majoritet bland +65 då finns det inte en chans att vita män med jobb kan rädda miljardärens kampanj.

Källa: Financial Times 19 sept. 2012

I grafiken ovan ser vi vilka de ”lata skattesmitarna” är som Romney inte tänker bry sig om utifall han blir president. Av de 46,4 procent amerikanska medborgare som inte betalar statlig inkomstskatt är 10,3 procent pensionärer. De som tjänar under 20 000 dollar om året är också befriade från statlig inkomstskatt. De utgör 6,9 procent av ”skattesmitarna” och 28,3 procent också med inkomst under 20 000 dollar per år betalar ingen inkomstskatt men ”payroll tax” som är avgifter som arbetsgivaren drar för socialförsäkring och sjukkassan.

Av de 46,4 procenten som inte betalar skatt är det mindre än en procent som saknar ”ursäkt” för sitt ”skattefiffel”. Det absurda med Romneys tal är att han själv tillhör den 1% som häcklas på gatorna av Occupy Wall Street. Och då talar vi om 1% som tar hand om en stor del av de samlade inkomsterna i landet och som smiter undan all beskattning. För till skillnad från en fattig pensionär som inte betalar skatt placerar de rika 1% sina inkomster i skatteparadisen.

Romneys raljerande över de som inte betalar skatt faller tillbaka på republikanerna. I grafiken ovan kan vi se att andelen av befolkningen som inte betalar statlig inkomstskatt alltid ökat snabbt under republikanskt styre. Källa: The Economist 19 sept.2012

-Vi kan inte ha en president som inte bryr sig om halva befolkningen, sa Obama och spikade igen Romneys kista. Men för att övertyga borde Obama börja bekymra sig lite mindre över bankirernas välmående och mer över de 25 miljoner amerikaner som är arbetslösa eller hänvisade till deltid.

Media: DN1,

Bloggare: Pepprat,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mitt Romney kackar i eget bo.

Publicerat av
3

 

Mitt Romney är förmodligen den mest självgode presidentkandidat som stått i ett val sedan Herbert Hoover. Romney är mormon och det bryr mig inte så länge han håller sina religiösa idéer mer eller mindre för sig själv.

-Lita på mig. Jag vet hur man rundar skatteregler och andra hinder på vägen till rikedom.

Men Mitt Romney är också en mångmiljardär i dollar. Det är pengar som han tjänat genom finansiellt fiffel med skatteflykt via Kajmanöarna, utlokalisering av bolag till Kina sedan han som ”riskkapitalist” köpt upp amerikanska företag i svårigheter och andra aktiviteter som han ägnat sig åt på vägen till stor rikedom.

-Jag älskar att avskeda folk, är ett av de bevingade ord som miljardären har släppt ifrån sig.

Efter stora påtryckningar från media tvingades Romney visa upp sina inkomstdeklarationer för att bevisa att han betalar skatt. Men han visade bara upp de senaste två årens deklarationer som visade att han 2010 betalade 14 procents skatt på 21,7 miljoner dollar i deklarerad inkomst. I fjol blev han rånad av staten. Hans tvingades betala hela 15,4 procent på en inkomst också över 20 miljoner dollar.

Däremot vägrar Romney att offentliggöra sina deklarationer från tidigare år. De skulle antagligen visa en skattesats närmare noll procent eftersom det var under den period han vistades mer i skatteparadisen än i hemlandet.

Men skattesmitaren har ingen gräns för dubbelmoralen. Han senaste utspel är så magstarkt att mer sansade personer i det republikanska lägret, ja det finns sådan också om än i tvinande antal, vrider sig i ångest och ser ett stort nederlag framför sig den 6 november.

-All right, det är 47 procent som är med Obama, som är beroende av regeringen, som tror att de är offer, som tror att det är regeringens ansvar att ta hand om dem, som tror att de har rätt till hälsovård, mat, bostad och vad det nu kan vara. Det är folk som inte betalar någon inkomstskatt, sa skattesmitaren Romney vid ett informellt möte med kampanjbidragare. Det var inte meningen att hans tal skulle bli offentligt, men säg det som går att hålla hemligt i dagens värld av pads och pods.

Mitt Romneys bild av omvärlden är nog ganska typisk för det rika och bigotta USA. Men det finns en annan värld i USA – de 47 procent som Romney bespottar och många fler. De vet att Romney är en typisk representant för Wall Streets finansmaffia. För de som kammat hem tusentals miljarder i vinster på spekulation i råvaror och livsmedel, på groteska lånepyramider till bostadsbyggande utan garantier, på manipulerad bokföring och andra skumraskaffärer i lagens periferier.

De enda utgifter duon ovan vill öka på är militärens budget. De tolv miljoner jobb de lovar är kanske jobb i uniform.

Det är bara 30 år sedan som de rika i USA levde gott trots marginalskatter på 75-80 procent. Nu är marginalskatten på 35 procent. Men det är inte tillräckligt lågt enligt duon Romney/Ryan som i sitt program säger att den högsta skattesatsen ska stanna vid 28 procent. Det ska skapa jobb, säger de. Hela tolv miljoner nya jobb enligt Romney. Han som själv bidragit till ett stort antal utlokaliseringar av amerikanska bolag till framför allt Kina ska nu vända på steken. Den 6 november får vi veta om en majoritet av de röstande fallit för miljardärens lovsång till den skattefria penningen.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ge borgarregeringen vad den förtjänar!

Publicerat av
4

I dag, måndag, är det dags för alla i Mälarregionen som kan gå och stå att delta i uppmarschen för Välfärd utan vinst. Har du möjlighet försök att delta! Låt budkaveln gå till alla vänner! Kvinnor, män och barn ur huse!

.

.

Nu lagstiftar vi mot vinstuttag ur välfärden! På måndag 17 sept antas Lex Carema.
– arr. av manifestationen och folkets gaturiksdag är Nätverket välfärd utan vinst i samarbete med Teater Tribunalen

Åtta av tio svenskar vänder sig mot vinstuttag ur den offentligt finansierade vården – men i Sveriges riksdag stöds riskkapitalbolagens vinstjakt av en majoritet. Därför samlas vi till en folkets gaturiksdag på måndag 17 september vid Mynttorget och lagstiftar mot vinstuttag från de skattefinansierade välfärdssystemen. Vård, skola, omsorg och övrig offentlig välfärd ska inte dräneras på sina knappa medel för att bli till vinster hos det privata näringslivet.

En gång i tiden, 1984, antog regeringen Palme en ”Lex Pysslingen” mot vinstdriven barnomsorg. Den välfärdslagen revs upp av Carl Bildts högerregering som 1991 öppnade slussarna för privatiseringar och vinstjakt på alltfler välfärdsområden. Idag ser vi resultaten i form av Caremaskandaler, segregerade skolor och alltmer pressad personal.

Men nu är det dags att sätta stopp. I våras beslutade LO-kongressen att säga nej till vinster i välfärden. En gräsrotskampanj löper över landet med budkavle, opinionsyttringar och press på politikerna.

Nu på måndag tar vi saken i egna händer, river upp tillstånden för vinstdriven välfärd och lagstiftar mot riskapitalisternas härjningar!

Vi samlas på Sergels torg kl 17 där Göran Greider, Johan Ehrenberg, Ann-Margarethe Livh med flera talar, för avmarsch kl 18 med blåsorkester till folkriksdagens högtidliga öppnande och förhandling på Mynttorget.

På folkets gaturiksdag framlägger välfärdsutskottet förslag till en Lex Carema mot vinstdriven offentlig välfärd för beslut av de hundratals församlade gatuledamöterna.

I Lex Carema slås entydigt fast att organiseringen av den offentligt finansierade välfärden, som skola, barnomsorg och äldrevård, liksom central infrastruktur inom post och kollektivtrafik, är en gemensam angelägenhet under demokratisk kontroll. Inga statliga eller kommunala bidrag kan tillfalla affärsdrivande företag vars vinster går till företag, koncerner, riskkapitalbolag eller enskilda spekulanter.

Lagen träder omedelbart ikraft varvid landets kommuner, landsting och icke vinstdrivande sammanslutningar, under personalens och brukarnas medverkan, i vederbörlig ordning övertar ansvar och drift för skattefinansierad välfärd.

Manifestationen och budkavlen mot vinster i välfärden arrangeras av Nätverket Välfärd utan vinst med stöd av bland andra de fackliga organisationerna SEKO Stockholm, Kommunals sektioner Gullmarsplan och Centrala länet, SEKO klubb 111, SEKO Postklubb Södra Stockholm mfl.

Folkets gaturiksdag arrangeras med stöd av Teater Tribunalen.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media:

”Enorm marin slagstyrka utanför Israels kust – Ska förhindra att Netanyahu startar krig”

Publicerat av
6
.
.
.

Dessvärre är min rubrik om en marin maktdemonstration mot Israel inte sann. Trots att krigsivraren Benjamin Netanyahu nu är uppe i en skrikig falsett med sina hot om att anfalla Iran och därmed starta ett förödande regionalt krig. Det enda hotet mot den israeliska kolonialmakten är faktiskt bara den lilla modiga, helt fredliga segelskonaren Estelle, Ship to Gaza, som nu nått fram till Medelhavet i sitt försök att bryta Israels blockad av den utsatta landremsans hamnar…

–

.

Den lilla, helt fredliga segelskonaren Estelle  – enda ”hotet” mot Israel

.

Den rubrik som gäller är den ovan från brittiska Daily Telegraph. Israel förbereder krig samtidigt som den största marina militära manöver någonsin i regionen kommer att ske i Persiska vikens vatten. Startar Israel ett krig – då kommer de 25 stater som deltar i uppladdningen – att använda de militära muskler som nu visas upp till att bryta ner Irans försvarsförmåga.

Uppbådet i farvattnen, bara några mil från Irans långa kustremsa, leds av tre enheter grupperade under US Nimitz, världens största hangarfartyg bestyckat med massor av kärnvapenrobotar.

.
.

Tillsammans förfogar bara denna eskader över fler stridsplan än de som finns i hela Irans flygförsvar. Denna styrka har sedan understöd av tolv amerikanska fregatter, jagare och snabba attackfartyg. Britterna har samlat ihop fyra minsvepare, den helt nya luftförsvarsjagaren (10 miljarder) HMS Diamond samt ledningsfartyget Cardigan Bay för logistik och kommunikation.

Samtidigt finns det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious och dess franska dito Charles de Gaulle som reserver i östra Medelhavet.

Utgångspunkten för denna väldiga manöver är att Iran försöker försvara sig mot Israels angreppskrig bland annat genom att försöka blockera det 3.5 mil smala Hormuzsundet, där en viktig del av världens oljeleveranser passerar. En blockad som skulle strypa de ekonomier i Väst som redan lider av svår andnöd. Obamas armada i Persiska viken ska i detta tänkta scenario hjälpa Israel genom att med sin furiösa eldkraft fullständigt förgöra Irans militära förmåga.

.

.

Hormuzsundet i Persiska viken är bara 3.5 mil bred

Daily Telegraph har övergått till att skriva ”Arabiska viken”…

.

Ett anfallskrig mot Iran vore lika destruktivt som kontraproduktivt om man som jag vill störta den borgerligt klerikala diktaturen i Iran. Iran är ingen lilleputt. Med en yta mer än tre gånger så stort som Sveriges, en befolkning på 80 miljoner människor och en försvarsmakt som under en tid åtminstone svårt kan skada sina motståndare. Ett nationellt försvarskrig mot den yttre fienden skulle stärka mullornas makt och göra att den iranska borgarklassen än mer underordnar sig den blodiga teokratin…

Den amerikanske kännaren av Mellanöstern Juan Cole har på sin hemsida återgett den ”timeline” som Scott Peterson från Christian Science Monitor har sammanställt för den israeliska/amerikanska uppviglingen mot Iran:

1992 menade Beejamin Netanyahu, då parlamentsledamot, att Iran var tre till fem år ifrån att ha egna kärnvapen.

1992 påstod Israels utrikesminister Shimon Peres i fransk TV att Iran skulle ha kärnvapenstridsspetsar 1999.

1995 citerar New York Times officiella källor i Israel och USA som hävdade att Iran skulle ha sin bomb färdig år 2 000.

1998, under eran George Bush, berättade utrikesminister Donald Rumsfeldt för den amerikanska kongressen att Iran skulle ha interkontinentala ballistiska missiler som kunde nå USA redan år 2003…

Än i dag finns det inte några faktiska belägg för att landet ens har ett kärnvapenprogram. Iran har heller aldrig i modern tid angripit något annat land. Exempelvis teokratins vidriga och nu förnyade fatwa mot Salman Rushdie är avskyvärd men har ändå ingenting med krigshot att göra. Israel förfogar däremot över mängder med kärnvapenmissiler. Låt säg att Iran ändå som en biprodukt från sitt kärnenergiprogram fått fram ”the atomic bomb”. Ett primitivt anfall från Iran mot Israel är otänkbart. En absurd idé. Dess politiska ledning och delar av landets ekonomiska elit – liksom delar av landet – skulle omedelbart utplånas i ett förödande ”andraslag” från USA och Israel. Varför självmant ta livet av sig?

Risken för ett regionalt storkrig är liten. De egna förluster som Israel/USA måste kalkylera med är för stora. Men självklart ökar den stora marina manövern i sig denna risk betydligt. I det oljigt febriga Mellanöstern är det lätt att hela krutdurken exploderar. Oviljan i Väst att ge rebellerna i Syrien egna luftvärnsrobotar så att de kan avgöra upproret till sin fördel handlar säkert om att man vill se landet så försvagat som möjligt. 

För Sverige del vore det mer än passande om Carl Bildt och regeringen protesterade mot Israel/USA:s krigshot. På samma sätt som det vore på plats med skarpa protester från socialdemokratin och vänsterpartiet.

.

.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hotar ständigt med att anfalla Iran

.

Det vi måste kräva, som svar på Israels hot och en eventuell kärnvapenupprustning från Iran, är givetvis att hela Mellanöstern blir till en kärnvapenfri zon. En förvandling som måste börja med att den enda kärnvapenmakten Israel skrotar sina missiler och schaktar bort ramperna. Netanyahu kan själv börja med att avlösa de utlösningsmekanismer för kärnexplosioner som han sägs, enligt många goda källor, har varit med om att smuggla ut från USA till den egna kolonialmakten….

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,DN2,

Bloggare: RödaMalmö,

Mats Wilander – ”bekväma svenska ungdomar med feta rövar”

Publicerat av
8

.

.

Den forne professionelle tennispelaren Mats Wilander, utvandrare från Torpsbruk i Småland och numer med residens i Idaho, slår ”nät och ut” när han försöker att använda sin berömda, våldsamt överskruvade toppspin också i politiken. Förmodligen har han inspirerats av Tea Party – rörelsen i sin nya hemstat:

– De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick, säger Wilander, och menar att ingen orkar offra sig så som det krävs för att bli bra i en sport som tennis… I tennis måste du själv lyfta på röven … Sverige har inte längre några tennisstjärnor eftersom de låter sina ungdomar bli feta”

”Upp flyga orden, stilla tanken står”, brukar det heta. Fredrik Reinfeldts moderatregering skulle – utan att någon märkt det – ha infört socialism i Sverige – med staten som en curling-dadda för svenska ungdomar. Bortskämda och bekväma, feta och tungrövade får dessa allting genom ”ett klick” och vill därför ”inte offra sig längre”…

Bättre var det förstås när Wilander var ung. Då styrde Olof Palme landet och det fanns kommunalt finansierade tennisbanor även i fattiga Småland. Utan dessa och utan den svenska musikskolan hade vi inte haft vare sig ett svenskt ”tennisunder” eller en sensationell ”musikexport”. Till skillnad från i andra länder upphörde tennisen under dessa år att vara ”de vita gentlemännens sport”. Den blev tillgänglig för även en liten kille som Mats.

Wilanders dumdryga inhopp i svensk inrikespolitik visar att man får en trasig tennisboll till hjärna om man tillbringar hela sitt liv med att bara jaga fram och tillbaka på centercourten. I och för sig gör han på sitt sätt god propaganda för socialismen. För vad är det för fel på att ha ett bekvämt och bra liv?

.

.

Nu ser verkligheten dessvärre inte ut som den gestaltas i Wilanders utspel för den belgiska tidningen Le Soir. I förhållande till tidigare är Sverige ett av de länder i världen där ojämlikheten och arbetslösheten har ökat snabbast i världen. SCB:s senaste statistik bekräftar att både arbetslösheten och långtidsarbetslösen rakar i höjden. Till våren sägs att 400 000 människor kommer att vara utan arbete. Många barn och ungdomar svälter visserligen inte ihjäl och kan säkert se på TV. En del får till och med ”feta rövar” av sin dåliga mat. Men de lever i en svår social fattigdom.  Ett bra jobb och en egen bostad är för många bara en dröm. Det finns tiotusentals ungdomar i Sverige som säkert är beredda att ”offra” nästan vad som helst om de ser en möjlighet att ”ta sig upp”.

Dagens tennis är urtråkig. Den handlar mest om att slå så snabba och hårda bollar att du dödar din boll direkt. För att klara av detta tränar spelarna för mycket och slår för hårt. Det är därför exempelvis Robert Söderling har gått sönder. Men självklart, om vi ville, skulle Sverige kunna få fram en ny Björn Borg – eller Mats Wilander – även i tennis. Jag har läst Zlatans memoarer och framförallt då de första hundra sidorna som handlar om hur han kämpar sig upp ur barndomens och ungdomens sociala misär. I dagens mest utsatt förortsområden, som det brukar heta, finns mängder med barn som lever ett ”obekvämt liv”. Wilanders socialistiska regering med all sin dominans skulle lätt kunna styra över medel så att det byggdes låt säg ett tiotal bra tennisarenor i respektive Rosenlund, Hammarkullen och Rinkeby. Sätt dit massor med tränare (Wilander?) och instruktörer och vips kommer vi i slutet på detta decennium att kunna ståta med ett nytt tennisunder.

Ps. Skulle förslaget bli verklighet är det givetvis nödvändigt att dessa kommande stjärnor också får möjlighet till en bred allmänbildning. Annars är det risk för att vi om ett tiotal år har en rad med fördummade fixstjärnor som kan slå sina tennisbollar fortast  av alla – men samtidigt är helt okunniga om världen utanför centercourten. DS.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

De som inte betalar skatt.

Publicerat av
1

 -Casse-toi, riche con, ropade den franska dagstidningen Libération ut på sin förstasida i veckan. -Stick, din rika idiot, var riktat till Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man och fjärde rikaste personen i världen. Arnault äger bolaget LVMH som kontrollerar en lång rad av lyxiga varumärken, som Luis Vuiton, Hennesy, Bvlgari och ett 60-tal andra lyxprodukter. Ilskan över Bernard Arnault beror på lyxkapitalistens beslut att söka medborgarskap i Belgien för att slippa undan förmögenhetsskatt i Frankrike. Affären är naturligtvis på allas läppar eftersom hans beslut ses som en utmaning av François Hollandes intention att höja skatterna för de superrika.

Bernard Arnaults affärer är ett exempel på det globala skattefifflet. Vilka betalar ingen skatt? I rättvisans namn borde det vara de med de lägsta inkomsterna som slipper betala skatt på de korvören de tjänar. I stället är det precis tvärtom. Det är de allra rikaste som betalar minst skatt och ofta ingen skatt alls.

Så är det ställt och det med det offentligas goda minne. Det är politikernas beslut att släppa kapitalmarknaderna totalt fria som gjort skattefifflet möjligt. Det är hundratusentals miljarder kronor som de rika i världen gömmer undan i de svarta skattehål som heter Schweiz, Luxemburg, Kajmanöarna, Jersey och Guernsey och andra platser med fler välfyllda bankkonton än medborgare.

Den seriösa organisationen Tax Justice Network visar i en rapport skriven av skattespecialisten James Henry att cirka 26 tusen miljarder euro har flytt undan beskattning genom att ägarna placerat dem i skatteparadis som de ovan nämnda.TJN gör en talande kalkyl i sin rapport. Om ägarna erhåller 3 procents realränta på de undanstoppade pengarna och om det offentliga kunde beskatta dessa ränteinkomster med 30 procent blir det inte mindre än 155 till 225 miljarder euro i inkomster till statskassorna. Nu pratar vi bara om att beskatta ränteinkomsterna. En 10-procentig förmögenhetsskatt ger 2 600 miljarder euro, det vill säga mer än alla stimulanspaket som östs över de privata bankerna. De statliga underskotten och skulderna är avskaffade i ett huj.

I stället för alla europeiska stater en ekonomisk politik som hotar att driva hela kontinenten in i en kris som inte står trettiotalets depression efter. Skatterna, de direkta och indirekta, höjs för vanliga löntagare och de sociala utgifterna skärs ner till katastrofnivå. Samtidigt anpassar sig kapitalägarna villigt till att vara de suveränt största bidragstagarna i samhället.

Bernard Arnault är inte ensam i Frankrike som skattesmitare. Enligt det franska finansdepartementet finns det 77 000 bankonton i skatteparadisen som ägs av franska medborgare. Där placerar närmare 200 000 personer med en personlig förmögenhet på mer än 10 miljoner euro sina ”besparingar”.

Enligt TJN är det cirka tio miljoner personer i världen som placerat pengar i skatteparadis. Av dem äger 92 000 personer 8 000 miljarder euro av det totala undangömda beloppet. Det är 0,001 % av jordens befolkning vi talar om, med en makt att störta hundratals miljoner i misär från en dag till nästa.

Relationen mellan fattiga ”utvecklingsländer” och skatteparadisen spelar också en stor roll för hundratals miljoner människor. Enligt TJN har rika eliter i fattiga länder samlat på sig rikedomar i skatteparadisen till ett belopp av 7 300 till 9 300 miljarder dollar sedan 1970. Det är dubbelt upp mot dessa länders samlade utlandskuld på 4 000 miljarder dollar.

Mekanismen är grotesk. De rika eliterna i fattiga länder lånar pengar från IMF, Världsbanken och enskilda stater. Ländernas befolkningar betalar via skatter och andra uppoffringar tillbaka dessa pengar. Under tiden för den rika eliten ut sina sparade och stulna pengar till privata konton i skatteparadisen i stället för att investera dem i nyttig produktion i hemlandet.

Slutsatsen är uppenbar:

–konfiskera tillgångarna i skatteparadisen och behoven av lån till utvecklingshjälp existerar inte längre.

-konfiskera de europeiska skattesmitarnas tillgångar i skatteparadisen och staternas skuldkris är ett minne blott.

-stäng skatteparadisen. De är enbart ett verktyg i de rikas skattefiffel.

Varje försök att skapa ett rättvist skattesystem är dömt att totalt misslyckas så länge politikerna inte inför lagar som upphäver de som infördes under 90-talet och som gjorde skatteparadisen till det största svarta hålet i världsekonomin.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Geert Wilders i brant utförsbacke…

Publicerat av
Svara
.

När 96 procent av rösterna räknats i gårdagens holländska riksdagsval står det glädjande nog klart att Geert Wilders rasistiska högerparti är den stora förloraren. Hans ”frihetsparti” tappade drygt en tredjedel av av sitt väljarstöd.

Många hade hoppats att ”tomatpartiet”, vänstersocialdemokraterna i Socialistiska Partiet, skulle bli den stora vinnaren. Men enligt opinionsinstituten förlorade det radikala partiets ordförande Emile Roemer, likt alla andra partiledare, stort i TV:s slutdebatter där nyliberala socialdemokraternas ledare Diederik Samson ska ha ”sopat golvet” med alla sina motståndare. Socialistiska partiet fick inte den framgång man hoppats på, men tappade inte heller.

Valet innebär en knockoutseger för nyliberalismen och liberalernas Mark Rutte kan nu fortsätta som premiärminister med en politik som sluter upp kring Angela Merkels hårda åtstramningspolitik.

 

Namn Mandat SKILLNAD RÖSTER % SKILLNAD % antal RÖSTER
VVD 41 10 26.5% 6.1% 2447203
Partij van de Arbeid 39 9 24.7% 5.1% 2286859
Partij voor de Vrijheid 15 -9 10.1% -5.2% 932640
CDA 13 -8 8.5% -5.1% 787707
SP 15 0 9.7% -0.1% 893106
D66 12 2 7.9% 1.0% 731605
GroenLinks 3 -7 2.3% -4.3% 213601
ChristenUnie 5 0 3.1% -0.1% 288062
SGP 3 1 2.1% 0.3% 195290
Partij voor de Dieren 2 0 1.9% 0.6% 177529
Partij voor Mens en Spirit 0 0 0.2% -0.1% 18168
Piratenpartij 0 0 0.3% 0.2% 29930
Nederland Lokaal 0 0 0.0% 0.0% 2852
Libertarische Partij 0 0 0.0% 0.0% 4059
Democratisch Politiek Keerpunt 0 0 0.1% 0.1% 7493
50PLUS 2 2 1.9% 1.9% 174176
Liberaal Democratische Partij 0 0 0.0% 0.0% 2325
Anti Europa Partij 0 0 0.0% 0.0% 2019
Soeverein Onafh. Pioniers NL 0 0 0.1% 0.1% 12716
Partij van de Toekomst 0 0 0.1% 0.1% 8085
Politieke Partij NXD 0 0 0.0% 0.0% 68

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

Public service utan vinst

Publicerat av
6

Fotbollskvalet i går mot Kazakstan var en blek historia. Även om Marcus Birros sunkiga blogg från arenan i Malmö var värre. Där hette det att tempot i andra halvlek sjönk ”från stelopererad gamling, till hasande i dödens urinfärgade väntrum”. Måste man slå världsrekord i överdrifter bara för att få egen uppmärksamhet?.

Från dagens Göteborgs-Posten…

Men värst var reklamen. En farsot i media som den gode kristdemokraten Birro inte bryr sig om. Bonniers TV4 hade hand om evenemanget och i stället för en trivsam uppladdning i studion, rappa analyser i halvleken och längre intervjuer i eftersnacket fick vi som brukligt är i vinstkanalerna ett avskyvärt och påträngande gapande om nya bilmodeller, mobiltelefoner och hudkrämer (ljudet höjs av Storebror utan att du själv rört fjärrkontrollen).

Den utredning om public service som nu är klar bottnar till en del i denna upplevelse. Vi är många som genom SVT:s försorg hade en del fina upplevelser från OS i London och som med fasa föreställer oss hur Kinneviks MTG, vilket köpt rättigheterna till OS i Brasilien 2016, där kommer att impregnera varje tävling med ständigt flimrande och högljudd reklam.

I Sverige använder vi låneordet ”public service” mest när det gäller radio och TV. I engelskan har det en bredare betydelse och innefattar ofta offentligt ägda och styrda verksamheter som ska stå till förfogande för alla, alltifrån bibliotek, sjukvård, energiproduktion, vatten, telenät och vägunderhåll till polis och militär. Medborgerlig välfärd och trygghet utan vinst om man så vill. En uppfattning som alltmer aggressivt ifrågasätts av de högerpolitiker som vill se en ”avklädd, naken stat”. De mest rabiata anhängarna av Tea-party rörelsen i USA vill egentligen bara betala skatt till Pentagon och CIA. Republikanernas kandidat som vicepresident Paul Ryan har armbågat sig fram i just denna grupp genom att kritisera alla statliga insatser utan de som gäller dess monopol på våld. Sjukvård är ingen rättighet utan ”en privat angelägenhet”, är budskapet.

.

.
SR/SVT är givetvis inget fritt ”politiskt Christiania”
.

Till en stor del måste debatten om svensk ”public service” handla om detta. Som socialist vet jag självfallet att dagens SR/SVT inte är en oberoende del av den svenska staten. Ett ”politiskt Christiania” där redaktioner och journalister alltid kan göra de produktioner som de själva vill. Storleken på de licenser vi betalar till SR/SVT bestäms av politiker och utnämningar till verksamheternas olika styrelser är givetvis politiserade. Att dessa styrelser sedan barnsligt nog i sina trailers kallar sig själva ”helt fria och oberoende från både politiskt och kommersiellt inflytande”  har ingenting med verkligheten att göra.

Personligen tycker jag dessutom att det mesta som visas på skärmar genom SVT:s försorg är strunt eller ren skit. SR:s P1 och P2 är däremot mina vinnare när det gäller svensk media. Men alternativet, SR/SV med vinst, är värre. Mycket värre. Oavsett personlig smak och eget tycke.

.

.

Sveriges Radio P1 och P2 är mina vinnare när det gäller svensk media

Det relativa oberoende som finns i dag måste bevaras och förstärkas. Det är värt att kämpa för och måste finnas kvar vare sig våra gemensamma media finansieras via licenser, skatter eller avgifter. Det är dessutom utomordentligt viktigt att vår public service tilldelas bra med resurser och får ”breda ut” sig genom att finnas med på alla de nya plattformar som skapas. Noterade häromsistens att min son och hans sambo bara använder sin ”platt-TV” som skärm för sina datorer. Själv ser jag nog snart mest TV  genom Apple TV…

I dagens SvD driver moderaten Per Gudmundson på ledarplats en helt annan linje. Visst, han säger sig också vara för en relativt oberoende svenskt public service. Men han vill banta bort det mesta, ”rulla tillbaka verksamheten och koncentrera den på kärnan i uppdraget”. Bredare program ska bort. Som sport och underhållning. För Gudmundson är kärnan i det som ska produceras ”saklig nyhetsförmedling, högkvalitativ kultur och fördjupande programutbud”. En uppfattning som delas av många moderater. Säkert också till en del av deras kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. De vill att deras uppdragsgivare hos Bonnier, Hjörne, Shipstedt, Kinnevik och alla de andra privata säljarna av media ska kunna tjäna pengar genom att själva ha ensamhetsrätt till populära program och de struntar i det uppenbara faktum att dessa ofta för tittarna är en ingång till mer ”smala” produktioner. Deras public service skulle i praktiken bli en ”tråkig” kanal utan publik.

Kanske är det också så de vill ha det. Om folk i allmänhet ser mindre av ”fördjupande programutbud” blir det lättare att driva högerpolitik utan opposition. Privat media kan fortsätta med sin fördumning av människor.

.

.

Den gamle moderatledaren Ulf Adelshon har på ålderns höst insett att det egna partiets hantering av public service företaget SJ har varit en katastrof. ”Hela folkets järnväg” har helt spårat ut.  ”Vi måste tänka om”, säger han i dag. Det var helt enkelt fel att stycka upp och börja privatisera SJ.

Vad vi kan hoppas på är att Lena Liljeroth Adelsohn fortsätter att krama om sin man Ulf. Riktigt ordentligt och länge så att han delge henne sina nya insikter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,DN6,DN7,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,

It’s the economy -stupid

Publicerat av
2

Det amerikanska presidentvalet närmar sig. Obama eller Romney? Det får vi svar på den 6 november. Men redan nu kan vi säga att Bill Clintons bevingade ord -it’s the economy, stupid – gäller mer än någonsin.

De amerikanska lönearbetarna är mer klämda än aldrig förr. Det kan vi se i Economic Policy Institutes årliga rapport The state of Working America.  Här under hittar du några diagram som visar att vinsterna av den ökade produktiviteten i ekonomin inte förbättrat de arbetandes situation. I stället har de gått rakt ned i fickorna på den rikaste tiondelen av USAs hushåll.

I första diagrammet ser vi hur den legala minimitimlönen utvecklats i reell köpkraft sedan 1960. Utvecklats är kanske fel ord eftersom den minskat ända sedan slutet av 70-talet. Andelen av de arbetande som ligger på eller under minimilönen har inte ändrats för männen sedan 1979. Det handlar om cirka 5 procent av den manliga arbetskraften. För kvinnorna skedde en klar förbättring fram till 1989. Sedan dess har andelen kvinnor som tjänar minimilönen eller mindre legat still kring 5 procent.

 

 

Om reallönerna för de arbetande stagnerat de senaste trettio åren beror det inte på att produktiviteten i USA också stagnerat. Tvärtom. I diagrammet här under ser vi att medan lönerna ökat mellan 6 och 12 procent under perioden 1995-2011 har produktiviteten ökat med 37,6 procent under samma period. Vinsternas fördelning mellan arbete och kapital har alltså kraftigt förskjutits till kapitalets fördel.

 

 

En av orsakerna till att Kapitalet i allt större utsträckning tar hand om vinsterna i produktionen är att lönearbetarnas organisering drivits tillbaka till en nivå som kraftigt försvårar utsikterna för den fackliga kampen. Som vi ser i diagrammet har den fackliga organiseringen halverats sedan 1973.

 

 

Oavsett hur det går i presidentvalet är det en mycket lång och stenig väg som väntar de amerikanska arbetare som insett att facklig organisering och bygge av ett självständigt arbetarparti är det enda sättet att bryta demokraternas och republikanernas dominans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,