SVT:s serie om Andra värdskriget: ”Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan”

Åsa Linderborg får i Aftonbladet nära nog dåndimpen när hon tittar närmare på Björn Ulvaeus` historieskrivning om invandringen till den nordamerikanska kontinenten. Jag är mer än förstående, ledsamt nog, eftersom Ulveaus är ute i ett gott syfte. Han vill dra sitt strå till stacken i kampen Sverigedemokraternas syn på invandrare.


Samtidigt har jag själv fått en mindre dåndimp av en serie om ”Världskrigen” som SVT just nu lägger ut på bästa sändningstid, repriserar flitigt och dessutom ger stort utrymme på SVT-Play. Där förklaras Andra världskriget mest som en kamp mellan olika personligheter som Hitler, Churchill, Mussolini, Toja, De Gaulle, Roosevelt, McArthur, Patton och Stalin. Kommentatorer är blodbesudlade språkrör för den angloamerikanska imperialismen, Colin Powell, Donald Rumsfeld och John Major. Den enda synpunkt av värde i alla dessa avsnitt är att det förra seklets två världskrig kan ses som ett enda sammahängande krig. Om än med stora förändringar.


Soldater från Röda Armén i försvaret av Stalingrad

För trettio år sedan hette det vid många akademiska institutioner att den idealistiska, personfixerade historieskrivningen i grunden hade besegrats av Karl Marx och hans utgångspunkt om en materialistisk historieuppfattning. Samhälleliga, ekonomiska förändringar skulle komma först. Ideologier, kungligheter och starka politiker skulle sedan flätas samman med dessa. ”Ingen erkänd och respekterad historieskrivning skulle längre vara möjlig utan detta perspektiv”, hette det från universitetens historiska lärosäten. En uppfattning som delades oavsett politiska uppfattningar i stort. Men uppenbart var detta önsketänkande. SVT:s serie är en katastrof om vi vill ”lära oss av historien”. Jag skulle förmoda att den också används i våra skolor.

I det sena 1800-talets nyromantiska och nationellt förtätade miljö kunde rivaliteten mellan folkkära historiker som Erik Gustav Geijer och Anders Fryxell handla om huruvida det var kungamakt eller adeln som skulle lovsjungas. I vårt nya sekel kommer debatten att handla om det var Hitlers eller Stalins respektive ”ondska” som var värst och huruvida det var Churchill eller Roosevelt som hade störst betydelse för de allierades seger…

Under Kubas uppror mot Spanien 1895 exploderade den amerikanska kryssaren SS Maine i Havannas hamn. Hearts gula press gav omedelbart Spanien skulden.

Serien är producerad av A&E Television Network LCC som i dag huvudsakligen ägs av Disney-ABC TV Group och Hearst Corporation. Den når ut över stora delar av världen under namn som History Channel. Det väldiga mediahuset Hearst är känt för sin grundares (William Randolph Hearst) ”gula journalistik”, det vill säga skandalblaskor och hysterisk krigsaktivism på löpsedlar och i svarta rubriker. Gamla ådror med boulevardjournalistik och vurm för den egna imperialismen som rinner lika friskt i dagens globala koncern.

Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan blir också det som bjuds när Världskrigen ska förklaras för nya generationer.

Det minsta vi kan begära är att SVT på bästa sändningstid ordnar en seriös debatt om smörjan!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
.

När gamla gäddor fick smaka på marinens sjunkbomber

Den ”rödgröna” regeringens förhandlingar om en ny försvarsbudget närmar sig och det gäller att få Miljöpartiets medgivande för militär upprustning. Marinen tycks som förr vilja dra sitt strå till stacken och medverkar till att skapa lite krigsaktivism på löpsidorna. Kan därför inte låta bli att lägga ut en blogg som sammanfattade den tid när det begav sig och Carl Bildt gjorde sin karriär i svensk politik genom att resa runt bland våra regementen och berätta om sitt ”inre raseri” mot ryssen…

Under några ljuva sjuttiotalsår bodde jag på tjusiga Villagatan i Östermalm. I en ruffig lägenhet med dass över gården, inhyst i en gammal kuskbostad, kunde jag varje dag i smyg speja på den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans alla besökare. Fast jag arbetade på den socialistiska veckotidningen Internationalens föregångare, med det aningen suspekta namnet Mullvaden, så var det inget planerat politiskt spioneri. Det gamla annexet hade genom en slump förmedlats av Bostadsförmedlingen.

En som varje dag uppvaktade den konservative patriarken Bohman, var Carl Bildt. Han var där stup i kvarten. Förmodligen mest för att det inte fanns e-post, så han och andra ynglingar, som Anders Björk, fick tjänstgöra som kurirer. Efterhand förstod jag att Carl böjde knä inte bara inför Gösta själv, utan också för dottern Mia, som han senare gifte sig med. Långt före alla skvallertidningar visste alltså Mullvaden vad som var på gång. Nog hade jag sett vem som följde vem till Göstas port. Fast Mullvaden sa inget till nån.

Gösta Bohman i sin älskade skärdgård

Senare någon gång, när Carl och Mia hade gift sig -84, lät Gösta Bohman undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade skärgårdsö där han brukade uppträda för journalister med blåställ, strömmingsgarn och slidkniv. ”Får du någon hjälp av Carl”, frågade journalisten. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står med kikare och spanar efter ryssen hela tiden”…

Här var nog Bohman uppriktig. Carl Bildts politiska karriär under de år han slog sina lovar runt Mia handlade till största delen om våldsamma jakter på ryska ubåtar – och då inte minst bland grynnor och skär i Stockholms skärgård:

I september 1980 tror sig marinen sikta en sovjetisk eller polsk ubåt utanför Utö. Flera sjunkbomber fälls. Inga resultat redovisas. Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten.

I oktober 1981 går en verklig sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Gåsefjärden, Blekinge. Uppenbarligen hade den navigerat fel, eftersom den enligt flera vittnen under lång tid innan grundstötningen, gick i ytläge med dundrande dieselmotorer. Så uppför sig inte en främmande farkost som ska spionera. Förmodligen fanns det för mycket vodka ombord.

I oktober 1982 görs de nu omskrivna ”första säkra observationerna av ubåt” i Hårsfjärden. Den svenska marinen attackerar djärvt genom att fälla 44 sjunkbomber och spränga fyra minor. Sverige var nästan i krig mot ryssen och beviset var den nu offentliggjorda ljudfilen med 3 minuter och 47 sekunders inspelning av den tvåmastade skutan Amalia. Den nyttillträdda regeringen Palme demoniseras som undfallande mot Moskva eller rentav sovjetvänlig av strebern Carl Bildt. I den Ubåtsskyddskommission som bildas blir han en notorisk uppviglare mot Palme. En kampanj där han fick hjälp både av Palmes partifrände Sven Andersson och högerobskyra grupper. I kommissionens rapport slogs fast att det var en sovjetisk ubåt och att denna ingick i en operation som omfattade tre (!) vanliga ubåtar och tre små miniubåtar av okänd typ. Under press från oppositionen och då inte minst Bildt överlämnar den svenska regeringen en protestnot till den sovjetiska ambassaden.

Trolig ubåt? Den tvåmastade galeasen Amalia.

Under våren och sommaren 1983 sätts sjunkminor in i jakten på ubåtar i Luleå skärgård. Inga träffar.

I augusti 1983 jagas en ubåt inne i Karlskrona hamnbassäng. Marinen spränger 22 sjunkbomber inne i själva hamnen. I Internationalen den 23 mars konstaterar Gunnar Wall att det vidunderliga resultatet blev: ”En falskskyltad Volvo; några ton torsk ( den var ännu inte utfiskad ) samt skadskjuten sjöfågel”…

Hösten 1983 och vintern 1984 fortsätter de vilda jakterna i Karlskrona skärgård. När jag våren 1984 skickade en artikel om dessa vidunderliga spektakel, fick jag en artig refus från den nytillträde kulturchefen Sune Örnberg på Göteborgsposten: ”Utmärkt artikel. Mycket bra och initierad”, skrev han. Men: ”Som du kanske förstår så kan den inte publiceras i det här politiskt spända läget”. Örnberg som var en ärlig man medgav alltså en sorts självcensur. I min artikel hade jag bland annat ställt frågan om varför marinen sagt nej när skepparn på Sveriges modernaste fiskebåt, ”Astrid” från Rörö i Göteborgs norra skärgård, ställt sig och sin båt till förfogande för att avgöra vad det var för observationer man scannat in där nere i Blekinge. Vid den tiden bodde jag på Rörös grannö Knippla och alla öbor var lika oförstående inför marinens ointresse. Eller snarare: man drog snabbt slutsatsen att jakterna var iscensatta av marinen och en bluff. Förslaget om att använda det modernaste vi hade var heller inget infall från skepparn. Astrid ingick i den svenska beredskapsreserven. I artikeln påpekade jag dessutom att en mängd tekniska uppgifter om ryska attackdykare var nonsens. Påpekanden som jag kunde göra tack vare min min egen tidigare utbildning och tjänstgöring som röjdykare inom Kustartilleriet.

Under flera år fortsätter de politiskt motiverade jakterna runt om i Sveriges vackraste skärgårdar. På Gotland i Klintehamnsviken hittar man ett långt dubbelspår efter en främmande undervattensfarkost. Förmodligen trålar som släpats under reparationer och rengöring? Senare hittas spår efter bandfordon…

Försommaren 1988 kommer det till närkamp i Hävringebukten utanför Oxelösund. Starka svenska stridsinsatser där man efteråt kan se ”luftkok” på ytan och identifiera misstänklta ljud. Dock ingen närkontakt.

Under sent nittiotal medger senare marinen att de ”typljud” man tidigare uppfattat som fiender förmodligen var minkar. Andra har nog snarast tippat strömmingstim eller gamla gäddor. Uppenbart är att det under dessa år fanns kvar en del liv på Östersjöns plågade bottnar.När det gäller beläggen för att det var Amalia och inte ryssen som var startpunkten för Carl Bildts karriär säger han till synes elegant men i själva verket störtdumt att:

”Visst kan en eller annan detalj ändras. Det kommer hela tiden nya uppgifter.”

Ljudfilen från Hårsfjärden bekräftar att tändstiftsfrekvensen stämmer med Amalia, de skadade propellerbladen likaså, liksom varvtalen. I sanning inga små detaljer. Det lilla sk ”assymmetriska sidbandljud” som man fortfarande undrar över är nog därfemot bara en detalj. Vår blogg vet svaret:

En skeppsmask på Amalias vänster bordsida

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
.

Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.


För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Höj din röst med veckotidningen Internationalen

En tydlig socialistisk röst kan höjas. Den tidning där både Benny och jag på olika sätt har medverkat i alltsedan starten tidigt 1970-tal lever och får nya resurser. Om du inte prenumererar gör det. Det finns inte många bättre sätt att bidra till att stärka den frihetliga, demokratiska, socialistiska rörelsen i Sverige!

Vi har av Tidningsstatistik blivit godkända för 2009 ex under 2014. Det innebär att vi nästa år får 600.000:- mer i presstöd. Pengar som är ett mycket glädjande tillskott och som innebär att vi nu kommer kunna göra en ännu bättre tidning. Vi vill tacka alla som gjort detta möjligt!

För ett år sedan beslöt vi att öka Internationalens upplaga från 1 500 till 2 000. Vi förstod att det skulle kosta en hel del under året, för att betala ökade tryckkostnader, distributionskostnader och till viss del ökade personalkostnader.

Men, det har tärt på vår ekonomi, vi har idag ej pengar till att klara de löpande utgifterna till vi får det nya presstödet. Vi behöver låna upp minst 100.000:- till för att klara årets sista månader.

Vi har hittills lyckats få lån av privatpersoner på 80.000:- och vi har en insamling som än så länge samlat in 125.000:-. Nu vill vi att du ställer dig frågan: Har jag råd att skänka en hundring till tidningen? Kan jag låna ut fem eller tio tusen?

Hjälp oss fira presstödet och hjälp till i sista rycket att stärka en radikal socialistisk veckotidning!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vill du ge ett bidrag, sätt in en slant på 678272-6. Vill du låna ut pengar, sätt in på samma belopp men maila bosse@internationalen.se och ge dina uppgifter. Du kan också ringa Bosse på 070-3212592. Tipsa om tidningen till vänner och bekanta, eller varför inte ge bort en prenumeration?

 

-Vi kräver en verklig demokrati!

Tiotusentals ungdomar i Hongkong demonstrerar sedan en vecka tillbaka för en verklig demokratisk valprocedur i den förra brittiska kronkolonin. Britternas hundrafemtiofemåriga ”lån” av Hongkong gick ut 1997. I förhandlingar mellan Deng Xiao-ping och Margaret Thatcher lämnades kolonin tillbaka till Kina i utbyte mot ett löfte att formeln ”en nation-två system” skulle råda och att allmänna val skulle gälla på halvön.
De massiva protesterna handlar om löftet att guvernören för Hongkong ska väljas fritt. Ett löfte som Peking aldrig uppfyllt.

I början av september publicerade Peking en ny vallag som formellt säger att allmänna val ska hållas 2017. Men i praktiken handlar det om vad demokratidemonstranterna ironiskt kallar ”iranska val”. De kunde lika gärna kalla dem ”kinesiska val”. För att ställa upp som kandidat till guvernörsposten krävs att en valkommission på 1 200 medlemmar ger grönt ljus utifrån kriteriet att en kandidat måste vara lojal med regimen i Peking.
Protesterna började med att studenter började bojkotta lektioner på universitet och skolor. En grupp campade utanför regeringsbyggnaden. Det var i lördags när tusentals ungdomar försökta ansluta till protesterna utanför regeringsbyggnaden som kravallpolisen börjad skjuta tårgas och pepparspray mot demonstranterna.

-Gå hem, bryt inte mot lagen, stör inte den allmänna ordningen så att kollektivtrafiken störs, var det enda budskap som den av Peking utsedde guvernören Leung Chun-ying hade att säga till de protesterande ungdomarna som tydligen inte förstod vad han sa eftersom de stannade kvar på gatorna och tusentals fler anslöt till protesterna som spred sig till andra delar av Hongkong, bland annat de chicka affärskvarteren i Causeway Bay och till andra sidan av hamnen till Mong Kok och Kowloon. I dag måndag anslöt lärarnas fackliga organisation till protesterna genom att utlysa strejk.
I Peking ser ledarna med fasa på de nya protesterna i Hongkong eftersom de i sista hand kan hota deras maktpositioner. På det kinesiska fastlandet går det inte en dag utan lokala uppror mot maktmissbruk, korruption och miljöförstörelse och strejker för bättre löner. Men det finns ingen nationell rörelse för demokratiska fri- och rättigheter att tala om.

Även om det troliga resultatet på kort sikt för protesterna i Hongkong är att repressionen kommer att ta ut sin rätt kan de på längre sikt bli en förebild för miljoner och åter miljoner kineser på fastlandet. Trots att Peking blockerar Instagram för att hindra bilder från protesterna i Hongkong att ses av den kinesiska allmänheten och blockerar sökord som ”tårgas” på internet är det uppenbart att informationen om kampen för reell demokrati i Hongkong kommer att spridas vidare utanför den gamla kronkolonins gränser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett sista skall från Vita husets bandhund…

 Ett sista gläfsande från den person, vilken amerikanska ambassadören otacksamt kallade ”en medelstor hund som tror att han är stor”. Nu ger ändå Vita husets bandhund i svenska utrikesdepartementet, Carl Bildt, ifrån sig ett sista skall för att kanske ändå uppmärksammas lite ”over there”. Ingriper personligen och förbjuder att det alternativa nobelpriset traditionsenligt delas ut i hans (UD:s) vackra gamla Arvsfurstens palats på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. En sorts jobbsökan kanske…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Grekland i väntan på kamp om makten

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bala Tampoe är död – en unik människa har lämnat oss

 

En enastående och på många sätt unik människa har lämnat oss. 1 september dog Bala Tampoe, 92 år gammal. Under sextio år, sex hela decennier, konfronterade och förhandlade han, som en av de viktigaste ledarna för Sri Lankas arbetarrörelse, med samtliga av öns premiärministrar efter självständigheten 1948.

Bala Tampoe på hemmaplan.

Självklart lever vi i ett eurocentrerat nyhetsflöde, inget konstigt med det, fast lika självklart en gemensam svaghet för den arbetarrörelse som mest byggts inom hank och stör av ”våra patroner”, i de ekonomiska, politiska och kulturella mycket vida marker där kapitalintressen från Västeuropa och Nordamerika härjat – och härjar. Hade Tampoe haft sin gärning i låt säg en av Europas forna kolonialmakter, bastioner som Frankrike eller Storbritannien, hade hans bortgång skapat rubriker och minnesord från alla stora dominanta mediahus.

Men nu föddes Bala 1922 när Sri Lanka fortfarande var Ceylon och en del av det brittiska imperium där solen aldrig gick ner. Med en akademisk karriär, lika mycket som föreläsare om botanik som skicklig advokat i kriminella mål, blev han ”non grata”, en fredlös för landets politiska elit, när han 1947 aktivt försvarade en generalstrejk i den offentliga sektorn mot regeringsmakten. En händelse som också blev en vändpunkt i hans långa liv. Hans familjebakgrund och begåvning kunde gett honom personliga förmögenheter och en dominant roll i den politiska överklassen, men i stället valde han ideal om ett enklare liv, jämlikhet och solidaritet, liksom en fast ideologi om en internationell demokratisk socialism i kamp mot kolonialmakter och nationell kapitalism. Han gick med i fackföreningsrörelsen CMU, vilken från början byggts upp som ett tjänstemannafack inom landets handels- och offentliga sektor. Men under ledning av bland andra Bala Tampoe som blev dess generalsekreterare 1948, fick man också, medvetet, ett stort fäste inom arbetarklassen. Han blev på den tiden, 1963, kanske mest känd för att ha stått i spetsen för en hamnstrejk i Colombo som hade trappats upp till en generalstrejk och en politisk konfrontation med regeringen. Under alla dessa år var han också företrädare för LSSP (R), Sri Lankas sektion av den Fjärde Internationalen. En politisk utbrytning från det stora partiet LSSP, när detta valde att söka regeringsmakt.

Själv fick jag förmånen att första gången dela erfarenheter med Bala Tampoe i början på februari 1971. Vistelsen på ön var avslutningen på en lång resa genom delar av Asien. En slags lära-för-livet resa som inleddes med diskussioner tillsammans med Ernest Mandel, ekonom och under decennier en lika karismatisk som bländande ledare för Fjärde Internationalen, också under alla år en personlig vän med Bala. Ernest gav mig i Bryssel information om viktiga kamrater att träffa och diskutera med under resan i Sydasien.

Från yngre år. Bala Tampoe med sin livskamrat

och betydelsfulla medhjälpare May Wickremasuriaya.

Inte minst då Bala Tampoe ,liksom hans fru och viktiga medarbetare under alla år, May Wickremasuriya. Paret hjälpte generöst till med allt från att hyra en lägenhet och att lära känna landet, efter en storslaget vacker men mödosam tågresa från Calcutta via Madras i Indien. Efter någon vecka organiserade LSSP(R), den nationella sektionen av Internationalen ett större möte där jag höll en längre föreläsning eller ”politisk klass” som man sa på Sri Lanka, i huvudstaden Colombo, om den svenska socialdemokratins långa urartning som arbetarparti. Viktigt därför att LSSP i sitt sammanhang hade gått samma väg. När jag pratat någon minut på engelska översatte Bala till sinhale och tamil, vilket tog inte två minuter, utan fem, sex, ja tio, och när jag efteråt frågade vad det var som tog sådan tid blev det artiga svaret att han var tvungen att fylla ut lite så att mötesdeltagarna fick klart för sig mer om det svenska klassamhället. Med en ofta alitterat publik av analfabeter, var det för Bala oerhört viktigt att det muntliga framträdandet, talarscenen, blev till en pedagogisk tribun, där människor kunde delges kunskap.

Mitt eget minne från vårvintern 1971

Bala och May tog mig runt till många av fackförbundets lokalavdelningar. Mest minns jag en träff med arbeterskorna på ett av alla teplantage och deras berättelser om sina vidriga arbetsförhållanden. På öns högre regniga kullar jobbade de med uppskurna stora plastpåsar som skydd mot regnen i ett oändligt flyhändigt slit för ”tekapitalet”. Det te med socker som ofta var deras enda måltid under en lång arbetsdag kallades, ”dust tea” (dammte), och bestod av det skräp som hamnade på golven där man torkade och packade bladen till det fina te som ”Ni i Europa dricker”…

Under tiden på Sri Lanka arrangerade LSSP(R) en ”diskret” diskussion där jag fick träffa Rohana Wijeweera och några andra ledare för ungdomsrörelsen Janatha Vimukthi Peramona, JVP. ”Diskret” därför att partiet var övervakat av Sri Lankas säkerhetstjänst. Rohana och hans kamrater hade byggt upp en massbas bland landets fattiga lantproletariat på öns centrala sinhaletalande delar och befann sig politiskt förenklat på drift någonstans mellan maoism och castrism. Enligt Bala Tampoe var de tyvärr också smittade av både nationell sekterism (liten förståelse för det tamilska proletariatet) och militarism. Che Guevaras focoteori och Lin Piaos ”folkkrig” i skön förening. Bala, själv tamil, valde ändå att ha ett nära umgänge och ett ständigt samtal med dem där han hela tiden, som en kunnig lärare, försökte att bredda deras insikter.

Vårt gemensamma mycket långa möte handlade mest om Europa. Rohana och hans vänner ville veta allt om Maj 68, de långa vilda strejkåren i Italien, men också höra om sådant som den svenska gruvstrejken 1969/70. Inte minst ville de veta hur den gamla arbetarrörelsen hade agerat (ett föredöme för LSSP). Det svenska ordet ombudsman hade typiskt nog importerats till deras språk tre viktiga språk: sinhale; tamil; och engelska! Men vi diskuterade självfallet också ekonomi, klasser och politik. Inte minst var jvp:arna själva stolta över sina många år av ”folkbildningsarbete” där de till fots hade gått över stora delar av ön och utbildat ungdomen om ekonomi och politik. Senare kunde jag också delta på ett fascinerande gemensamt utomhusmöte av JVP, LSSP(R) och CMU, där bland andra Bala Tampoe och Rohana Wijeweera i timmar underhöll oss i publiken med tal med en utbildande retorik anpassad till att många på mötet var just analfabeter. Det var samtidigt en tävling, där en äldre, vis man, mötte en energisk ung utmanare. Ett minne för livet.

Rohane Winjeweera, skjuten av militär 1989

Bara några månad.er senare ledde JVP ett väpnat uppror mot regeringen. Trots att de var dåligt beväpnade och saknade militär erfarenhet lyckades de för en tid kontrollera huvuddelarna av centrala och södra Sri Lanka. Med militärt stöd från Indiens MIG-plan och support från det maoistiska Kina krossades upproret. Femtontusen ungdomar mördades i hänsynslösa massakrer. Winjeweera själv fängslades under många år. Med hjälp av Bala studerade han där Ernest Mandels bok om senkapitalismen och många andra av dennes viktiga studier. Rohana och Ernest kunde också brevväxla med varandra tack vare Balas roll som advokat. Senare 1989 på fri fot efter en amnesti sköts han eller kanske rakt av bara avrättades av säkerhetstjänsten. Berättelserna om vad som hände går i sär.

Som en politisk anekdot eller en tragisk liten historisk fotnot till Kinas roll berättade Bala vid ett senare möte i Europa att KKP:s propagandablad Peking Review hade snappat upp information via regeringskretsarna i Colombo om min träff med Rohana och beskrivit detta som ”ett möte med en CIA-agent strax före upproret”. Alltså en vettlös insinuation om att CIA låg bakom upproret. Ett vanligt sätt för stalinister och senare maoister att genom beskyllningar hämtade från den egna fria fantasin urskulda egna försyndelser. I det här fallet att man stödde en borgerlig regerings massmord på en del av sin egen ungdom…

Bala Tampoe är borta. En levande legend för många på Sri Lanka. Även för mig. Starka minnen sköljs fram och kommer upp i dagern. Han saknas i mitt hjärta. Men tiden på Sri Lanka, och en del senare möten och korrespondenser, finns kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Toppmöte i Alefjäll

Det är nästan som kapitalistfararnas toppmöte i Davos. Men vi är bara två och inga kapitalister. Årets möte för K&Å blev kort men intensivt. Diskussioner och spekulationer om framtiden fanns med på programmet. Men de fick komprimeras. Kanske lika bra det. Spekulationer slår ju sällan in. Eller som François Hollande säger: ”det blir aldrig som man tänkt sig”. Och han vet ju vad han pratar om.

Medan K springer runt gräsmattan i högt tempo….

…tar Å det lugnt och kliar Freja på rygg och nacke. Det kallas arbetsfördelning.

I stället flyttade toppmötet delar av aktiviteten utanför fjällets skogsomringade högkvarter. Socialistiska Partiets avdelning i Göteborg ställer upp i kommunalvalet. I lördags samlades ett antal aktivister till flygbladsutdelning på ett antal torg i staden och dess förorter. Som gamla i gemet upptäckte vi att ringrosten inte var alltför utbredd. Med flygblad i handen attackerade G2 in- och utgående kunder från Systemet, Coop och Burger King vid Lindholmens köpcentrum.

Bara glada miner när vi samlades efter uträttat arbete…

Där möttes vi både av glada miner och sura miner från stressade konsumenter. Det var stimulerande att se en del människor vända ryggen till folkpartisterna som delade ut sitt skräp för att i stället vända sig till oss.

Här har Göte fångat in jämnåriga åhörare….

I kväll måndag blir det festligt. Vår gamle vän Gilbert Achcar är i Sverige och startar sin mötesserie här i Göteborg. Vad händer med den arabiska revolutionen, ska han tala om. Det hoppas vi ska bli en fin avslutning på årets korta men intensiva G2 här i Alefjäll.

Det kompakta programmet gav inte tid till svampplockning. En kraftig K-J dock.

Min Elsie var bara virtuellt närvarande i Alefjäll. Freja klagade högt.

Med som inbjuden gäst till G2 var också vår gamle vän Gilbert Achcar, inte så okänd för sina kunskaper om Mellanösterns historia och aktuella politiska situation.

Kan Göte posera, så kan jag. Och vaktchefen Freja ska ju inte glömmas bort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kom och lyssna till det som Carl Bildt inte vill tala om!

Missa inte årets kanske mest intressanta föreläsning om den arabiska värld vilken kastats från vår till isvinter, egyptisk militärdiktatur, terrorbombningar över Gaza och svart högerextrem jihadism.

Fredrik Reinfeldt har naturligtvis rätt när han hävdar att den stormiga utvecklingen i Mellanöstern. I länder som Irak, Syrien, Palestina/Israel och Libyen innebär att kraftiga vågor även når fram till Sverige. Men hans reaktionära slutsats om reformstopp är befängd. Lika befängd som den ”analys” av regionen, vilken ligger till grund för Sveriges utrikespolitik, och som utrikesminister Carl Bildt tillhandahåller svenska väljare via sitt ständiga hackspettsflöde på twitter.

I veckan som kommer finns det en möjlighet för dig i södra Sverige att hoppa över Bildts geggiga små blåkopior av Pentagons analyser, unika tillfällen att få en bättre förståelse av den lika komplexa som explosiva utvecklingen i dessa länder. En av världens mest erkända analytiker, Gilbert Achcar, besöker Göteborg, Malmö och Stockholm och delar där med sig av sin kunskap vid offentliga möten .

Han är i Sverige, inbjuden av Center for Middle Eastern Studies i Lund och Södertörns historiska institution för nutidshistoria .

Men, vid sidan av och helt oberoende av seminarier vid dessa akademiska institut, träffar han syrier i exil och deltar i en del öppna offentliga möten arrangerade av Socialistiska Partiet och andra organisationer.

Gilbert Achcar är en demokratisk socialist ”uppvuxen politiskt” under landets tidigare inbördeskrig och motstånd mot Israels terror. Flyttade till Frankrike 1983 och undervisade där vid universitetet i Paris, senare vid Centre Marc Bloch – Humboldt-Universitet i Berlin. Sedan 2007 är han professor vid Londons Universitet vid dess ”School of Oriental and African Studies”.

Under åren har han skrivit en rad artiklar, essäer och böcker som behandlar internationella relationer med särskilt inriktning på utvecklingen i Mellanöstern. Medarbetat i många tidningar, från International Viewpoint till Le Monde Diplomatique. Gett ut två böcker tillsammans med Noam Chomsky.

På svenska finns Barbariernas kamp. 11 september och Den nya världsordningen. Alltsedan den arabiska revolutionens första gnista har han gett många bidrag till att förstå hettan i den brand som drar över regionen och sammanfattat dessa och formulerat politiska slutsatser i boken “The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising” , av Le Monde prisad som ”en av de bästa analyserna av den samtida arabiska världen”. Achcar har en överblick som spänner mellan Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Libyen, Libanon och Palestina/Israel och förmedlar värdefulla insikter och analyser som spänner över hela regionen.e

Achcar är inte bara forskare utan också en politisk människa. I Storbritannien var han tillsammans med filmregissören Ken Loach initiativtagare till Left Unity, det nya vänsterparti som försöker utmana brittiska Labour.

Väl mött! Du kommer inte att bli besviken om du har möjlighet att komma!

GÖTEBORG
Måndag
1 september 18.30
Allégården
Södra Allégatan 4
Medarrangör: Internationella Socialister

MALMÖ
Tisdag
2 september 18.30
Röda Huset
Industrigatan 4

STOCKHOLM
Onsdag
3 september 18.00
ABF
Sveavägen 41

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

.