Etikettarkiv: Politik

Socialistiska Partiet: Slut upp mot nazismen!

Publicerat av
6

 

Tre personer har knivhuggits, en av dem har fått lungan punkterad. Den allvarligast skadade, Showan, är en ung man som är mycket aktiv inom en av Malmö FF:s supportergrupper och bland annat engagerat sig mot homofobi på fotbollsläktaren.

Den 8:e mars blev flera personer i Malmö utsatta för ett mordförsök på öppen gata av nazister efter de feministiska demonstrationerna på kvinnodagen. De knivhöggs och en person fick livshotande skador medan en annan fick en punkterad lunga. Nazister från Svenskarnas parti greps misstänkta för mordförsök. Det skedde bara några dagar efter att nazisterna som attackerade en annan fredlig manifestation, i Kärrtorp, ställdes inför rätta. En av de gripna nazisterna i Malmö har, enligt uppgift, nyligen kommit tillbaka från Ukraina där han slogs på fascisternas sida.

Vi har ett samhälle där nynazister och högerextremister gång efter annan ägnar sig åt dödligt våld mot människor vars värderingar de avskyr: Pronazistiska förlag distribuerar nazistisk propaganda, gömställen påträffas fullastade med vapen, hot och våld riktas mot HBTQ-aktivister, hets mot folkgrupp pågår oavbrutet med islamofobi och antisemitism – och nu mordförsök mot aktivister på internationella kvinnodagen. Feministiska aktivister hade tagit bort nazistiska klistermärken – och nazisterna gick till våldsamt attack.

Högerextremisters och nynazisters upptrappade våld sker samtidigt som en del av dessa grupper anstränger sig för att bli rumsrena. Det är den borgerliga politiken och dess förödande konsekvenser som har underlättat för dessa grupper att gå på offensiv. Somliga sitter i Sveriges riksdag, andra löper amok på gator och torg.

Nazisternas framfart blir inte mindre olycksbådande när olika medier understödjer framväxten av en salongsmässig rasism som i sin tur legitimerar nazistiskt våld. Förstärkandet av nationalismen i en tid där kapitalismens globalisering medför ekonomisk och social otrygghet ger grogrund för högerpopulism, nynazism och rent fascistiska grupperingar. Högerextremismens hot och trakasserier mot kommunpolitiker, aktivister, fackföreningsfolk liksom en strukturell vardagsrasism när människor t ex söker lägenhet eller jobb, förekommer varje dag i vårt land. Det, om något, är ett hot mot demokratin.

Enligt SÄPO begick nazister 14 politiska mord mellan 1999 och 2009, hur stort är mörkertalet? Vi glömmer inte namn som John Hron, Ronny Landin, Kent Antonsson, Hyan Altrn, Jimmy Ranjbar, Peter Karlsson, Gerard Gbeyo, Björn Söderberg. Alla blev de offer för högerextremisternas illgärningar. Ändå upphör inte media med att tjata om ”extremism” på ”båda sidor”, SÄPO utmålar ”autonoma” vänsteraktivister som det ”största hotet” och regeringen lanserar insatser mot ”radikalism”.

Det är dags att vakna upp. Uppgörelsen med nazismens och högerextremismens brott är ett måste för alla som värnar om ett demokratiskt samhälle. Nynazister måste bekämpas aktivt, de som drabbas av våldet har rätt att organisera sitt eget försvar. Det är bara breda och kraftfulla manifestationer som kan hindra nazisterna att angripa och skrämma människor. Därför är det viktigt att vi alla sluter upp i breda manifestationer som i Kärrtorp och de blixtinkallade manifestationerna med tusentals deltagare nu i söndags.

Polisen, SÄPO, regeringen och media måste sluta att måla lika kålsuparteorin och det muslimska spöket på väggen, liksom underskatta högerextremismens dödliga våld. Nazisterna tar andras liv!

Det är ett skarpt läge nu. Socialistiska Partiet uppmanar alla demokratiska politiska krafter, hela fackföreningsrörelsen och folkrörelserna att kraftigt bidra till en bred rörelse mot nazisternas illgärning. Håll samman! Slå tillbaka! Vi viker oss aldrig.

 

Socialistiska Partiet 10 mars

Brakseger för Kim Jong-un

Publicerat av
1

Vilken dundersuccé! Spänningen från valvakan kan släppa. Rösterna är räknade.

Alla är glada och jublar. Inte minst kvinnorna sluter upp bakom Kim Jong-un. Visserligen ingen motkandidat på samma sätt som i landets övriga landsdelar. Men i hans distrikt röstade 100 procent – och som ett under röstade alla ja till den store ledaren.

Kommunistiska Partiet i Sverige och dess tidning Proletären har verkligen en förebild att leva upp till när det gäller det egna broderpartiet. Där är det tveklöst arbetarna och småfolket som bestämmer och den som inte stämmer på samma sätt kan hälsa hem…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Ukraina, Carl Bildt och den politiska dubbelmoralen

Publicerat av
10

Dagens Nyheter hävdar – helt korrekt – att Vladimir Putin får ett löjeväckande skimmer över sig när han påstår att de välutrustade elittrupperna på Krim inte är ryska soldater. Förband som uppmärksammas av alla för att de noga avlägsnat gradbeteckningar och annan grannlåt från sina uniformer samt demonterat sina fordons nummerplåtar. ”Vi kommer från Mars”, säger de skrattande till SVT:s Rapport på frågan om varifrån de kommer.

Rysslands kränkning av Ukrainas territoriella integritet är lika uppenbar som kontraproduktiv när det gäller framtiden för landet efter massupproret på Majdan i Kiev. Den försvarar inga nationella minoriteter utan alstrar bara reaktionär nationalism och dödlig militarism.

Med detta som startpunkt kan vi fråga varför vår utrikesminister inte har ett obarmhärtigt strålkastarljus över sig. För då skimrar inte löjet. Det strålar. Det blir övertydligt att detta med dubbel bokföring i politiken, att verka med en helt obscen dubbelmoral, det borde i framtiden kallas för ”att göra en Bildt”.  

På väg i bil till Narva i Estland, där Bildt som på Karl XII:s tid ska mobilisera mot ryssen, mässar han i telefon för SvD om det ”olagliga” med att Krims politiska elit vill att halvön åter ska bli rysk jord. Bildt vill att folkrätten ska helgas.

Det låter ju bra. Men gäller bara när det passar utrikesministerns och hans vänners klassintressen. Så sent som för åtta år sedan, 5:e mars 2008, skrev vår utrikesministers så här när Sverige då erkände den i folkrätten olagliga statsbildningen Kosovo:

”Sveriges erkännande av den nya staten går inte omedelbart att härleda ur de principer för erkännande av nya stater som vi traditionellt har tillämpat /…/ Men i unika situationer har vi även tidigare funnit att det är nödvändigt med unika ställningstaganden”.

Så försvarades det Kosovo vilket brutit sig loss från Serbien efter NATO:s i folkrätten helt olagliga bombkrig (som Anna Lindh stödde).

NATO:s bombning av Belgrad

Det Kosovo som rensat och fortsatte att rensa sina landområden från serber och romer men ännu i dag inte lyckats med att kontrollera en enklav mot Serbien. Landets statsapparat hålls under armarna med utländsk trupp (KOFOR) som kontrolleras och leds av NATO.  Insatser där även svenska soldater deltagit. Ryssland och Kina har aldrig godkänt den nya statsbildningen. Inte heller andra stora länder som Indien, Argentina och Brasilien. Inte heller EU. Grekland har tydligt deklarerat att det aldrig kommer godkänna Kosovo som en självständig stat. I övriga EU är det Cypern, Slovakien och speciellt Rumänien som säger att de inte kan godkänna Kosovo.

Det är i sammanhanget också lätt att komma ihåg upptakten till USA:s enligt folkrätten helt olagliga invasion av Irak för elva år sedan. Det var de år när samme Bildt var en hängiven lobbyist för det som skulle bli en av vår tids största katastrofer…

Är det någon som tror att Vladimir Putin som dåvarande rysk president och nära allierad med Serbien glömt den för honom bittra nesan med Kosovo? Eller USA:s invasion av Irak – när han också var president och reserverade sig mot den amerikanska ockupationen? Knappast. Bara några månader efter Västmakternas erkännande av Kosovo slog Ryssland tillbaka militärt mot den georgiske presidenten och dårliberalen Saakasjvili när denne omringat och flygbombat Sydossetiens huvudort Tschinvali. Bildt som var nära vän med Saakasjvili klampade då som nu in som en klumpig med vredgad elefant i diplomatin genom att kalla ryssarna för nazister och ensam påstå att det var Kreml som startat kriget.

I dag är Bildts berättelse, hans ”narrativ”, om det våldsamma regeringsskiftet i Kiev bland det mest korkade man kan skåda. I Rapport den 4:e mars sa han sig att i Utrikesnämnden ha sakligt redovisat hur det gick till:

 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt. Det ovanliga som skedde, fortsatte han, var att presidenten flydde från landet så att man fick tillsätta en tillfällig tjänstgörande president”.


 ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt…”

Jo, men varför ”flydde” presidenten? För oss som i månader sett och läst om det förbittrade upproret i Ukraina mot Viktor Janukovytj regim, helt genomrutten av korruption och maktmissbruk i sina egna och många ukrainska oligarkers intressen, med Majdan som folklig häxkittel och stormcentrum, är Bildts sammanfattning av vad som skett fullständigt sanslös. Janukovytj försvann inte från sitt pråliga och vulgära residens för att frivilligt vila ut på en kurort under några dagar, han flydde därför att han jagades bort av en väpnad folklig revolt. Han, liksom många andra i hans närmaste krets i regering och parlament flydde därför att de uppenbart var rädda för sina liv. Han gjorde som Tunisiens president Ben Ali eftersom han inte ville sluta som Libyens Khaddafi…

”Folket vill att Ben Ali går” hette det i Tunisien. Ukrainas befolkningsmajoritet, åtminstone i Kiev och i de västra delarna av landet, ville på samma sätt bli av med ”familjen” Janukovytj och hans bärsärkargäng Berkut, regimens ökända insatsstyrka med sina över 3 000 elitpoliser. De flesta av dem hoppades också på ett bättre liv, mindre korruption, större friheter och mer social rättvisa. Oligarker som kommit i kläm under Janukovitjs framfart stödde givetvis också upproret liksom givetvis olika imperialistiska intressen i Väst.

Parlamentet vaktades av Högersektorns milis

Ett parlament som bokstavligen brandskattats på medlemmar av en väpnad resning och skyddades av Högersektorns paramilitär diskuterade snabbt en ny regering. Efter en konsultation med demonstranterna på och runt Majdan där brandröken fortfarande hängde i luften godkände det kalhuggna parlamentet sedan en tillfällig, interim, president (en post som inte finns i konstitutionen) och en ny regering. Det var ingen ”kupp” i meningen att den skedde i skymundan av en liten minoritet. Inte heller var det en social revolution. Däremot var det uppenbart vad vi kan kalla en politisk revolution. Det var klassiska utomparlamentariska massrörelser, med lokala maktövertaganden, som med våld och hot om våld, tvingade fram en fullständig förändring när det gällde den politiska makten. Dagens Nyheter har av pedagogiska skäl under lång tid lagt ut en timeline över de viktigaste händelserna i Ukraina. I tidningens dagbok är de viktiga och mycket våldsamma dagarna mellan 18:e  och 22:e februari, när upproret segrade, händelsevis helt tomma…

.

.

Det är också detta flera månader långa drama och dess våldsamma kulmen som vår utrikesminister kallar ”Fullt lagligt. Fullt legitimt och fullt korrekt”. Inga vänsterradikaler av något slag här hemma i Sverige ska få för sig att det i ett extremt läge kan vara befogat med barrikader, ockupationer av offentliga byggnader och militant självförsvar. Låt oss snabbt glömma vad som hänt. Det hela var bara en parlamentarisk vanlig procedur parat med att en illa omtyckt president gav sig i väg…

Men Bildt vill givetvis mörka vad som skett främst för att skydda sina politiska vänners nya legitimitet, den nye tillfällige presidenten Oleksandra Turtjynov och premiärministern Arsenij Jatsensjuk. Bägge från Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet. Bägge också USA:s kelgrisar.

Viktoria Nuland är USA:s sändebud i Ukraina och känd för sitt ”Fuck the EU” i ett telefonsamtal där hon la upp ritningarna för en ny regering. Här med Oleh Tyahnybok, Vitaly Klitschko  och Arseniey Yatseniuk.

Dessutom vill han tona ner betydelsen av alla de högerextrema eller rent fascistiska så kallade företrädare från Majdan som fått en stor tyngd i regeringen med flera viktiga ministerposter. Landets nye vice premiärminister rekryterades från Svoboda, broderparti med både Svenskarnas Parti och Danskarnas Parti här i Skandinavien. Skrämmande är också att Andreij Parubij har utsetts till chef för Ukrainas nationella säkerhetsråd. Han skolades i Svoboda och har sedan allierat sig med Tymosjeko och var Majdans ”kommendant” för de mer än hundra paramilitära förband eller ”sontis” (ett begrepp från kosackernas organisation som också användes av Ukrainas fascistiska motståndsrörelse under Andra världskriget). Till sin biträdande chef över det råd som bestämmer över Ukrainas militär och polisiära säkerhetsorganisation har han valt – eller fått – Dmytro Jarosh – Högersektorns ökände fascist, känd ledare över dess organisation på Majdan.

Den mytomspunne ledaren för Högersektorn Dmytro Jarosh

Översätter man deras roll till svenska förhållanden skulle det kanske motsvara att Sverigedemokraterna/Svenska Motståndsrörelsen tillsammans fick ansvaret för Försvaret och SÄPO. En helt svindlande, helt otänkbar tanke på vår svenska hemmaplan och det borde det vara även i Ukraina och då inte minst för Carl Bildt.

Regeringsbildningen innebär givetvis inte att alla ramar är fastslagna. Ett öppet krig vore en katastrof och oavsett utgången ett nederlag för både ukrainare och ryssar.  Det återstår både president- och parlamentariska val liksom många år av sociala konvulsioner, av klasstrider. De flesta av de hundratusentals människor som av och till varit på Majdan och vädrat ut sitt hat mot den gamla regimen och ropat på frihet, mindre korruption och social rättvisa är självklart inte fascister! Men när agitationen och den sociala energin på torget komprimerades till politisk och paramilitär organisation var det högerkrafter och reaktionär nationalism som vann. Den nationella högerextremismens organisatoriska och rent fysiska makt i massrörelsen kvävde röster till vänster när rörelsen levererade resultat.

De senaste dagarna har intresset i vanlig media ökat för främst Svoboda. En akademisk, grundlig granskning av detta parti, dess bakgrund och den reaktionära nationalismen ideologi i Ukraina har gjorts och dokumenterats i en viktig text av den svenska forskaren Per Anders Rudling.  Efter en läsning blir åtminstone jag övertygad om att man inte nog många gånger ska varna för denna rörelse. Nedan är länken till hans viktiga arbete. Tyvärr bara på engelska såvitt jag vet. Jag bifogar under några bilder från hans viktiga arbete.

The Return of the Ukrainian Far Right

.

.

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Dö av hunger eller ge upp!

Publicerat av
Svara

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vart går Ukraina?

Publicerat av
68

Det som klibbar fast på näthinnorna när jag ser alla texter, videoklipp och bilder från Ukraina är den frånvarande arbetarklassen. Inte som enskilda människor med ”proletära” yrken. Men som en politisk kraft i meningen att den självständigt från sina egna förtryckare uttrycker sina egna klassintressen, sina egna sociala och politiska krav. På var och varannan bild från Majdan ser vi visserligen rödsvarta fanor i vimlet. Till och med utanför parlamentet. Men det är inte en pånyttfödd anarkosyndikalism utan här symboliserar det rödsvarta den ukrainska fascismens egen ”blut und boden”, blod och jord.  I det ideologiska korsdraget efter Viktor Janukovytj`s nesliga sorti i nattmörkret är det i ställer nationalistiska och reaktionära vindar från västra Ukraina som härjar med lika reaktionära kastvindar från öst och syd.

Lag och ordning härskar visserligen i Kiev. Men det som blottläggs och vecklas ut är de lika smärtsamma som tragiska kvarlåtenskaperna från nazisternas och stalinisternas härjningar under stora delar av det förra seklet.  Den vidriga kravallpolisen Berkut är upplöst. Men för tillfället är det ultranationalister och fascister som i stället kramar knölpåkar och håller i gevärskolvarna.  Detta samtidigt som den egentliga militären valt att ligga i politisk bivack

Janukovytj`s vulgära och pråliga residens nationaliseras. En god sak.  En skamlös plundrare är på väg bort. Men på Kievs Majdan ser vi inga paroller om att de stenrika oligarkerna i övrigt ska fråntas de svindlande förmögenheter som de har stulit från Ukrainas folk. Rinat  Achmetov, av många utpekat som Europas rikaste man, sitter  exempelvis tryggt i sin ”lya” i London, världens dyraste lägenhet köpt för nära en och en halv miljard kronor, och väntar in nästa regering för att se vilka nya bundsförvanter han kan köpa sig…

 Den ukrainska fascismens fana vaktade det ockuperade parlamentet…

Det är skrattretande att läsa Carl Bildts förtjusta twitter om ett väpnat revolutionärt uppror i Europas mitt. Hade det varit revolutionära arbetare som kräv sin rätt hade han ropat på bombplan för att stoppa revolten. Men samtidigt plågsamt att se hur en del sociala vänsterkrafter i Sverige försöker att intala sig själva och andra att Janukovytj och Putin skulle vara vår tids motkrafter till en nazistisk massrörelse. Vi kan inte rulla tillbaka filmerna till förra seklet! Det som sker – det sker i dag, vårvintern 2014. Det är komplexa skeenden, helt nya sociala och politiska fenomen, som Ukrainas svaga och marginella socialistiska vänster tvingas att tackla. Detta samtidigt som den traditionella arbetarörelsen i Västeuropa de facto är en försvagad och orkeslös krympling.

Poeten och chefredaktören för Aftonbladets kultursidor, Karl Vennberg,  skrev en gång att ”framtiden avgörs av hur vänstern hanterar sin besvikelse”. För mig lite av bevingade ord som också måste handla om hur vi hanterar vår historia. Att lägga mallar av gammal historieförfalskning över dagens samhällen och därmed tro att vi kan få fram ens konturerna av vår egen nutid är en både fåfäng och förkastlig möda. Tillsammans med den spröda vänster som finns i Ukraina måste vi försöka förstå vad som händer i dag och försöka återskapa en politisk närvaro för den arbetarklass som är så frånvarande – både där och här hemma.  Nedan har jag lagt in intervjuer med två socialister från Ukraina publicerade i International Viewpoint. Några pusselbitar till den verklighet vi ska försöka att förstå:

“A mass revolt for democracy”

Ukrainians fighting for a better society

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sanslösa prishöjningar inom kollektivtrafiken

Publicerat av
5

 

I går berättade SVT att priset för en månadsbiljett med bussar och länstrafik, för alla län i Sverige, sedan 1995 ökat med 95 procent – i princip en fördubbling. På samma tid har konsumentprisindex bara ökat med 24 procent.

En het potatis i valrörelsen. Mer eller mindre samtliga partier i riksdag och i våra kommuner talar högt om sin miljöpolitik. Vi vet samtidigt att gratis eller åtminstone billig kollektivtrafik är ett av de bästa sätten att uppnå de mål alla tycks vara överens om. Inte minst utsläppen av koldioxid.

När det gäller kollektivtrafiken har politikerna eget ansvar men låter alltså ändå priserna skena i väg.  Politisk dubbelmoral när den är som värst.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skördetid – i skogen

Publicerat av
3

På några dagar förändras hela landskapsbilden västerut från vårt gamla båtsmanstorp. Det är dags för slutavverkning av ett skogsstycke som vi har skött om sedan 1969. Gamla vänner och bekanta försvinner till sågverk och massafabrik. Stigar försvinner och kojor där barnen rasat krossas. Det smärtar. Men samtidigt släpps nytt ljus fram. En del dungar av yngre fur sparas. Liksom mycket unga ekplantor och annat löv. Vrakade träd lämnas till hackspetten. Till hösten och nästa vår väntar nyplantering

Det blir naturligt smått med energi över till läsning, diskussioner, bloggar och smärre inlägg på Facebook denna vecka.

Jo. en viktig text har jag hunnit med. Hanin Shakra , asylrättsaktivist och ledarskribent på ETC Malmö, klär av Assads vänner i Sverige in på bara kroppen. Läs den – och sprid den:

Var är Vänsterns solidaritet med Syrien?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Publicerat av
Svara

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

Publicerat av
5

Olivier Besancenot uppmanar alla partier som motsätter sig regeringens socialdemokratiska linje att förbereda en mobilisering över ett veckoslut i februari. Olivier Besancenot som länge arbetade som brevbärare i Neuilly är numera anställd på postkontoret i 18e distriktet i Paris.

Högern, den extrema och den traditionella, demonstrerar, François Hollande proklamerar sin ”social-liberalism”, och den radikala vänstern har svårt att mobilisera gemensamt. Det är situationen. Nya Antikapitalistiska Partiets (NPA) talesperson och före detta presidentkandidat ger sin analys av läget.

(Bakgrund: Oliviers uppmaning till en mobilisering av alla radikala krafter ska ses mot bakgrund av att Vänsterfronten mellan Vänsterpartiet, Kommunistpartiet och ett antal mindre grupper är inne i en djup kris. De två främsta ledarna för fronten, Jean-Luc Mélenchon och Pierre Laurent s talar inte ens med varandra längre. Det pågår ett öppet ordkrig mellan de två sedan Kommunistpartiets avdelning i Paris röstat för att gå ut i en gemensam valkampanj med Socialistpartiet i kommunalvalen. Den kraftiga medvind som blåste i Vänsterfrontens segel inför och strax efter presidentvalet har vänt till stark motvind och risken för att fronten spricker är reell. Redan när fronten bildades sa Olivier Besancenot och NPA att den innersta motsättningen i frontens politik var Kommunistpartiets vilja att i samverkan med Socialistpartiet behålla sina tusentals kommunala poster till skillnad från Mélenchons strategi att bygga ett alternativ till Socialistpartiet genom att vägra samverka med Hollandes regering och Socialistpartiet. Min anm.)

*********

Den franska högern och extremhögern förenas i demonstrationer mot det ”moraliska förfallet” i form av homosexuella äktenskap och ”lössläppt” familjepolitik.

Ännu förra veckan demonstrerade den mest reaktionär högern på gatorna. Hur analyserar du det?

Det var en verklig demonstration av extremhögern med inslag av fascister. Vi måste förstå att extremhögern i Frankrike inte bara är Nationalfronten. Bakom dess så kallade ”nya ansikte” finns en potentiell fara för en radikalisering. Politiken är inte fastfrusen. När högern springer bakom Nationalfronten och vänstern bakom högern uppstår en radikalisering av extremhögern. Vad vi hoppas på är ett uppvaknande hos de som har hjärtat till vänster och är antifascister.

Hittar man inte i leden av de som stöder Dieudonné även aktivister från den yttersta vänsteren som tjusats av hans tal om antisystem?

Politiken avskyr tomrum. Dessa strömningars styrka i dag är resultatet av socialistregeringens tandlöshet samt resten av vänsterns svaghet liksom frånvaron av sociala rörelser bland de arbetande.

Att vissa till höger lyckas samlas och göra protesterna synliga beror på att det finns inga eller väldigt få som gör motstånd på andra kanten. I och med att det inte finns några protester till vänster om regeringen som är hörbara, trovärdiga, synliga och permanenta för att skapa självförtroende så är det hatpropagandan som dominerar.

Ett intimt förtroende som inte längre finns. Mélenchon och Laurent.

Hur förklarar du den radikala vänsterns svaghet?

Det finns en viktig orsak. Tvekampen mellan yttersta högern och den radikala vänstern har inte samma utgångspunkt. Bortsett från rasismen är Le Pens agitation inriktad på personer i meningen att ”ni har testat allt sedan tjugo år och inget har fungerat. Vi föreslår att ni testar de som man alltid sagt till er att inte lita på”.
Vi säger att det inte räcker med att byta ut politikerna utan att det krävs en institutionell och representativ förändring, ett radikalt brott. Det är ambitiöst och kan verka utom omedelbar räckvidd i en situation av kris med fler än fem milojoner arbetslösa.

Ett annat problem är de intima relationerna och parlamentariska banden mellan en del av den radikala vänstern och Socialistpartiet. Ska man ta ansvar för att bygga en vänsterfront som säger nej till regeringen? Om svaret är ja då kan man inte ställa upp tillsammans med Socialistpartiet i kommunalval och regera tillsammans med dem.

Holland stoltserar med sin socialdemokratiska linje. Har den radikala vänstern resignerat?

De båda partiledarna har inte talat med varandra på ett halvår.

Det handlar inte om resignation. Det sker mobiliseringar av folk som motsätter sig regeringens politik exempelvis kring rätten till ett jämlikt boende eller de papperslösas rättigheter. I kampen mot avskeden står arbetarna på ett antal företag upp mot regeringens inaktivitet. Problemet är att göra dessa protester på basplanet synliga och gå utöver antikapitalismens ramar.

Mitt hopp är att ledarna för partierna utanför regeringen, som Pierre Laurent (Kommunistpartiet), Jean-Luc Mélenchon (Vänsterpartiet) och Nathalie Artaud (Lutte Ouvrière) ska reagera och trots åsiktsskillnaderna inse det brådskande i att organisera en helg av revolt till vänster i Paris innan februari slut.
Vad gäller François Hollandes politik handlar det inte om en omsvängning eftersom man måste ändra riktning för att svänga. Han ändrar inte riktning utan ökar farten drastiskt.

Vad är det som hindrar ett förverkligande av en revolt till vänster?

Politiken avskyr som sagt tomrum, men det finns inga kommunicerande kärl. Av besvikelser föds bara hopplöshet och resignation. Det är orsaken till att vi aldrig sökt att vara ”sopbil” bakom Socialistpartiet eller satsat på deras misslyckanden. I dag gäller det för oss att ta ansvar för omfattningen av kampen mot regeringen. Det är ingen brist på professorer och lysande retoriker som förklarar situationens allvar för oss. Problemet är att skapa möjligheter till att ändra styrkeförhållandena och visa att det finns en social och politisk revolt som kan göra sig hörd. En vänsterregering som för en politik till höger ska bemötas på samma sätt som en högerregering som för en högerpolitik.

De som drabbas av åtstramningspolitiken ser ingen skillnad mellan Hollande och Sarkozy.

Men François Hollande får stöd från de fackliga ledningarna för sin politik.

Man ska se upp för sockrade men giftiga gåvor. Den fråga som de fackliga ledarna står inför är om de vill vara en del i en trojka med regeringen och Medef (Arbetsgivarföreningen. m.anm.) som ska tvinga på oss en åtstramningspolitik. Hollandes politik leder ofelbart till en recession. Han hindrar befolkningen från att konsumera det som samhället producerar. Som Hollande går på kommer snart president Barack Obama att framstå som en vänsterextremist.

 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,